Halvautomaten på båda sidor av lagen

Winchesters tidiga halvautomatiska studsare från modell 1903 till 1910 har en intressant historia. De är ännu populära bland jägare, trots att ammunitionen är svår att få tag på. Halvautomaterna gjordes främst för jakt, men användes både i uppgörelser mellan gangstrar och som tjänstevapen för polis och militär.

Efter att ha varit Winchesters exklusiva vapenkonstruktör i 19 år lämnade John Browning under tämligen stor irritation skutan i början på 1900-talet.

Kvar stod en av världens största och framgångsrikaste vapenfabrikat utan John Browning, som varit en guldko i en mängd år.
Några av de sista patenten som Winchester sökte på Brownings konstruktioner var för FN A5 hagelautomaten och FN 1900 halvautomaten. Ganska specifikt för båda patenten var att det gällde slutstyckshandtaget och därmed bromsades mängder med nya halvautomater med slutstyckshandtag.

Givetvis fanns det andra patent med, vilket gjorde att Winchester inte kunde komma ut med riktigt optimala lösningar.

Dessa patent var visserligen skrivna av Winchesters advokater men sökta i John Brownings namn. Därmed tog han dessa patent med sig när han lämnade företaget.
Thomas Johnsson var anställd av Winchester sedan 1886. Han jobbade frenetiskt på att komma runt Brownings patent till Winchesters nya halvautomater.

Först ut på banan var .22-automaten Winchester modell 1903. På den bössan löstes problematiken runt slutstyckshandtaget genom att inte ha något. Istället blev det en pinne, som sticker ut fram genom framstocken och som måste tryckas in med handen.

Utdöd kaliber

1903-geväret var i den ny helt nya kalibern .22 Winchester Rimfire automatic. Det är nu en helt utdöd kaliber. Vapenmodellen följdes snabbt av modellerna 1905, 1907 och 1910.
I princip är det samma typ av funktion och mekanism på alla dessa vapen. Men den första 1903:an har en annan typ av magasin och är en kantantändare.
1905 kamrades för patronerna .32 Win SL och .35 Win SL och blev kortlivad. Kalibrarna ansågs helt enkelt för klena.
Produktionen av modell 1905 skedde under hela 20-talet. När produktionen lades ner hade Winchester gjort cirka 29 000 gevär av den modellen.
Nästa ut var Modell 1907, som kom att tillverkas fram till
1957 i hela 58 000 exemplar.
Modell 1907 gjordes i kaliber .351 Winchester SL.
Winchester gjorde modellen 1907 i både civila versioner och i en polisversion.

Funktionssäker

Slutligen kom modellen som den här artikeln primärt handlar om – modell 1910, som var i kaliber .401 Winchester SL och tillverkades i nästan 21 000 exemplar.
Produktionen av 1910-bössan lades ned 1936.
Modell 1910 fungerar enligt principen tungt slutstycke. Därmed är det endast slutstyckets vikt och rekylfjädern som håller emot gastrycket.

Funktionsprincipen är extremt simpel och funktionssäker. Men nackdelen är att vapnet är begränsat till vilka kalibrar (gastryck) det kan hantera.

För att kunna hantera så kraftfulla patroner som .401 SL har Winchester monterat en mycket tung vikt innanför framstocken. Denna vikt är ihopkopplad med slutstycket och åker med fram och tillbaka.

Det gör vapnet rejält tungt. Bössan väger 3,8 kilo. Med tanke på att bössan är rätt kortpipig blir skytten ofta förvånad över vikten första gången vapnet lyfts.

Magasinet tar i normalfallet fyra patroner plus ett i patronläget.
Det har dock funnits tio skotts-magasin, men dessa är rejält ovanliga.
Bovar och poliser
Syftet med Winchesters halvautomater var helt säkerligen jakt. Däremot har det varit mycket flitigt använt på båda sidorna av gangsterkrigen.
Modell 1907 är i princip samma vapen, fast i kaliber .351 SL.

Många polismyndigheter anskaffade 1907-gevär och mängder med kriminella gjorde samma sak. Dillinger, Bonnie och Clyde samt Machinegun Kelly är några av de mer kända kriminella brukarna av Winchesters halvautomater.

Winchester hade till och med en speciell polisversion av modell 1907 med extra stort magasin och bajonettfäste.
Frankrike köpte in ett antal 1907-gevär under första världskriget att användas från flygplan och luftballonger. Antalet är inte känt men det är inga jättemängder, sannolikt inte ens1 000 stycken.
Det finns även obekräftade uppgifter att Ryssland köpte in halv­automater från Winchester.

Tidigt i modellens historia levererades 1 200 vapen en okänd köpare
Jag har mycket svårt att se att detta skulle vara något annat än en militär eller möjligen polisiär kund.

Alla de här kalibrarna är udda för nutida jägare och ingen av patronerna klarar klass 1-kraven för jakt.

Men för entusiasten är det mesta möjligt och det går att ladda ammunition för patronerna.
.401-hylsor tillverkas av Fiocchi, men är dessvärre av berdantyp
.351-hylsor måste dessvärre tillverkas från andra hylsor.
Kulor till .401 är det dock värre med.
Enklaste lösningen torde vara olika .40-kalibriga pistolkulor. Dessa kulor är dock för små, men det lär fungera hjälpligt.

Bra för jakt
Bruksvärdet för dessa vapen är utomordentligt högt och det är riktigt trevliga bössor för den som orkar ordna ammunition.
Jag skulle själv inte tveka att jaga med en sådan här bössa.
Funktionssäkerheten är betydligt högre än hos flertalet moderna halvautomater.
Däremot är både vikt och balans otvivelaktigt till vapnets nackdel.
Prismässigt brukar de här bössorna vara riktigt billiga – inte mer än max 1 000 kronor.

Kaliberfakta

.401 Winchester

Self-Loading (.401 SL)
Fabriksprestanda:
200 gr kula: 650 meter per sekund – 2 738 Joule.
250 gr kula: 570 meter per sekund – 2 535 Joule.