Runt 1900-talets början producerades olika halvautomatiska studsare för pistolkalibrar i mycket begränsade upplagor. Bland annat för småviltjakt. Dessa fick aldrig någon större utbredning eller popularitet. Däremot kan de militärt ses som en föregångare till kulsprutepistolen.
Dessa civila vapen var dock inte helautomatiska utan halvautomatiska. Syftet med dessa små trevliga karbiner var att motsvara ett kraftfullt salongsgevär för jakt på skadedjur, nöjesskytte eller självförsvar.
I annonser från tiden har vapnen marknadsförts som skydd eller för schonzeit, vilket innebär jakt på skadedjur utanför den vanliga jaktsäsongen.
Vanligt med löskolvar
Kavallerister var tidigare beväpnade med två mynningsladdade pistoler, till vilka det fanns en löskolv så att vapnen kunde konverteras till karbin. Denna vapentradition hängde med till modernare vapnen.
Såväl revolvrar som mynningsladdade Colt modell 1860 och senare tiders pistoler som Luger, Mauser och Mannlicher fick löskolvar som tillbehör.
När halvautomatiska pistoler började introduceras på allvar efter 1900-talets början blev karbinkolvar för enhandsvapen ändå ganska ovanliga.
Med få undantag var det bara Tyskland som i större kvantitet köpte in pistoler med karbinkolvar.
Vanligast var Lugerpistolen med kolv, som blev artilleristen och kulspruteskyttens personliga beväpning.
I betydligt mer begränsad omfattning försågs marinen med en speciell Luger, som också den hade löskolv.
Den europeiska pistoltillverkningen med löskolvar var alltså främst för militär användning.
I Amerika hade karbiner i pistolkalibrar varit populära i många år. Henrygeväret och senare Winchester modell 66 och 73 för klena pistolkalibrar fanns i stora mängder. Det här var dock civila vapen i huvudsak anpassade för jakt och självförsvar.
Mauser C96 och Lugerkarbinerna är de mest kända tyska modellerna. Men det fanns även pistolkarbiner från Dreyse och Mannlicher.
Dessa vapen kunde även komma till bruk i olika poliskårer, som redan använde kalibrarna för sina vanliga pistoler.
Vid den här tidpunkten var 7,65 Browning en mycket populär kaliber för polisens vapen. Det gäller givetvis även 7,65 Parabellum från Lugerkarbinen eller 7,63 Mauser från Mauserkarbinen.
Anpassad till kejsaren
Den mest kända brukaren av pistolkarbin var Tysklands kejsar Vilhelm, som bara hade en brukbar arm. Därför använde ha en speciellt anpassad Lugerkarbin till jakt, eftersom den är lättare än ett normalt gevär och en halvautomat.
Tirmax-karbinen i den här månadens klassiker är väldigt ovanlig. Vapnet tillverkades i Belgien åren 1909-1914.
Vapenkatologen från Alfa visar att Tirmax-bössan även gjordes för 9 millimeters-patroner.
Svag smäll
Det trevliga med att skjuta 7,65 Browning i vapen med så här lång pipa är att det smäller väldigt lite. Den långa pipan, i förhållande till krutvolymen, fungerar lite som en ljuddämpare.
Dock är 7,65 Browning endast en klass 4-patron. Jag ser inga som helst möjligheter att få upp den i klass 3-prestanda trots en lång pipa.
Som jaktpatron bör man tänka på att kulan förlorar mycket snabbt i hastighet och energi.
På hundra meter förlorar kulan minst 0,5 meters banhöjd och är nere i under 50 joule i anslagsenergi.
Förmodligen ligger hastigheten under 150 meter per sekund.
Bruksvärdet är alltså mycket begränsat. Men för entusiasten är det en trevlig bössa, i en trevlig kaliber, för att decimera skadedjur som råttor, kråkor, måsar eller annat klass 4-vilt.