Tätskjutande budgetautomat

Den gasomladdade halvautomaten Winchester SXR Vulcan är bara amerikansk till namnet. FN håller i tåtarna och Vulcan-bössan tillverkas i Portugal och Belgien. Konstruktionsmässigt påminner det mycket om Browning BAR. De öppna riktmedlen är ett skämt. Men med kikarsikte skjuter den här halvautomaten bättre än dyrare konkurrenter. För att vara en halvautomat har Vulcan riktigt bra precision.
Tyvärr är pipan så kort att .300 Winchester Magnum-patronerna tappar sitt övertag i effekt.

När Winchesters fabrik i New Haven läggs ner är det av någon märklig anledning de symbolstarkaste modellerna som får stryka på foten. Cylinderrepetern modell 70 har tillverkats, om än i varierande skepnad, sedan 1934 och är en amerikansk ikon. Även bygelrepetern modell 1894 och pumphagelbössan 1300 faller för bilan.

Kvar blir de produkter som FN låter tillverka i andra länder. Enkelskottaren modell 1885 tillverkas i Japan och hagelvapenproduktionen sker i Belgien och Portugal.

Winchester, denna John Wayne- och Marlboro Man-länkade symbol, är således numera lika amerikansk som jaktvapen från Carl Gustaf är svenska, eller bilar från Volvo.

Starkt varumärke

Med tanke på den ofantliga hemmamarknaden, och det starka varumärke som Winchester och dessa modeller utgör, skulle jag bli synnerligen förvånad om inte produktionen återupptas i någon form inom en snar framtid.

Om inte i FN:s regi så kanske av någon annan penningstark intressent. Produktionskapaciteten och kompetensen finns ju redan. Italienska producenter är ju vana legotillverkare på vapensidan.

Redan idag produceras en hel del italienska replikor på gamla amerikanska svartkrutsvapen. Så varför inte modell 94 också?

När det gäller modell 70 finns möjligheterna på hemmaplan. Bland annat Dakota, Montana och Hein tillverkar ju fullvärdiga kopior på m/70-mekanismen. Gjutningarna till Montanas lådor görs för övrigt av Ruger.

Om några år kanske det blir en ny modell 70, beställd av FN, gjuten av Ruger, färdigställd av Montana och stämplad Winchester.

Gasomladdad

Månadens testvapen är Winchester Super X Rifle, eller SXR Vulcan. Det här är en halvautomatisk gasopererad studsare och en typisk representant för det nya Winchester.

FN håller i tåtarna och Vulcan-bössan tillverkas i Portugal och Belgien. Halvautomaten har konstruktionsmässigt mycket gemensamt med FN/Browning BAR, vilket alls inte skall ses som något negativt. BAR är en sund och beprövad konstruktion.

Men intressena kolliderar naturligtvis lite när samma ägare skall försöka producera två fabrikat som skall konkurrera om samma köpare. Detta har man löst genom att genomföra lite besparingar på SXR Vulcan, så att den hamnar en steg lägre i pris och förhoppningsvis lockar en annan grupp köpare.

Slanka linjer

SXR är vid första anblicken en trevlig bössa. I mitt tycke är den riktigt snygg, med slanka (för en halvautomat) och traditionella linjer.

Vulcan-bössan upplevs direkt som ett smidigt och välbalanserat paket. Kolven är av klassiskt rakt och neutralt snitt, med ett försiktigt drop som gör den mycket lämplig för skytte med de öppna riktmedlen. Men det finns ändå lite kindkontakt för kikarskytte.

Pistolgreppet är också neutralt och ganska öppet. Allt detta matchar förstocken väl, som har avrundad form, lätt avsmalnande framåt och avslutad med en försiktig snabel.

Den modernt utformade förstocksknoppen är en bluff – det är varken ebenholts eller buffelhorn utan bara färg.

Pipan har också en tapering som matchar förstocken mycket väl. Längst fram sitter en utstickande tapp. Det är förlängningen på den bult som håller förstocken på plats. Den utgör även fästpunkt för den främre rembygeln.

Kolv för snabbskytte

I mitt tycke har man fått till en riktigt bra kolv för snabbskytte och instinktiva skott. Dessutom ser kolven som sagt trevlig ut.

Nätskärningen är tyvärr av enklaste pressade modell och man har misslyckats med linjespelet längs pistolgreppet.

Vidare har förstockens och greppets mönster ganska olika struktur, vilket ser en smula underligt ut. Ett första budgettecken alltså, som tyvärr drar ner det fina helhetsintrycket en smula.

Förstockens båda sidor, liksom pistolgreppet, har försetts med någon sorts svart tryck i form av Winchesters W.

Bakkappan är gjord i någon form av hårdplast, vilket har både för- och nackdelar. Till fördelarna hör att bakkappan knappast fastnar i ens den bylsigaste fiberpälsjackan, ens vid en snabb och oväntad anläggning. Bland nackdelarna märks att bakkappan ger bristande skydd för kolven. Dessutom innebär den glatta bakkappan att bössan lätt ramlar omkull om skytten försöker luta den mot något.

Rekylupptagningen är inget problem, eftersom det är en halvautomat vi har att göra med.

Stocken har märkligt nog inget rembygelfäste, men generalagenten försäkrar att de skall finnas på exemplaren som säljs i butik.

Finishen på trä och metall står i klass med priset.

Lådan är slät och amerikanskt avrundad, polerad och blånerad.

Plastdetaljer

Lådan har försetts med ett antal plastdetaljer. Magasinsbotten, patronförare, slutstycks- och magasinsspärr samt varbygeln är alla tillverkade i kompositmaterial. Budget det också måhända, men det kontrasterar faktiskt riktigt fint mot den högblanka lådan.

Dessutom upplevs plast som snällare mot händerna än stål eller lättmetall när farbror Frost ryter i som värst.

Säkringen är på bekant manér en kryssbult i varbygelns bakkant, som endast blockerar avtryckaren.

Magasinspärren sitter på utsidan av varbygelns framkant och är utformad som en liten utstickande avtryckare. Spärren är kanske lite väl lätt att komma åt av misstag med sin nuvarande form. Magasinets mekaniska låsning känns dock pålitlig och rimligt skrammelfri.

Magasinet, som rymmer tre skott i magnumversion och fyra i .30-06, är välkonstruerat och lätthanterligt.

Trista riktmedel

SXR-vapnets allra tristaste detalj, och ett sorgligt offer för besparingsivern, är de öppna riktmedlen. Sikte och kornfot utgörs av två ofantligt överdimensionerade, illa inpassade och sladdriga gjutplastbitar. Kornfoten är helt moderiktigt försedd med rött fiberoptiskt korn och siktet är av battuemodell, komplett med målad vit linje.

Kornet skall vara justerbart, men är mest bara glappt.

Personligen skulle jag aldrig våga avlossa skott mot levande vilt med de här riktmedlen. Missförstå mig inte. Jag är en stor anhängare av bra öppna riktmedel. Men antagligen kommer de flesta Vulcan-bössorna att användas enbart med kikare. Då kvittar det ju, om det inte vore för fulhetsfaktorn.

De öppna riktmedlen skämmer faktiskt hela vapnet. Det hade varit ärligare att lämna bössan ren och kanske ha riktiga öppna riktmedel som tillval för de som verkligen vill ha dem. En annan lite irriterande förenkling är att den manuella slutstycksspärren har slopats. Det finns naturligtvis en automatisk spärr, som lämnar slutstycket öppet när magasinet är tomt.

Vill skytten då stänga slutstycket gäller det att först lossa på magasinet och sedan dra i slutstyckshandtaget. Detta är mest bara ett irritationsmoment.

Värre blir det naturligtvis om skytten hamnar i en situation där magasinet är tömt och det lite snabbt behöver släppas in en extra patron i patronläget. Då är det trevligt att ha en manuell spärr. Det underlättar även vid vapenvård och andra manövrar.

Pipan är endast 53,5 centimeter lång. Ett lätt och smidigt paket således.

Pipan är för kort

Men i mitt tycke är pipan alltför kort för testvapnets kaliber, som är .300 Winchester Magnum. Vapnet lagerhålls även i .30-06. Redan det är i värsta laget för den piplängden. Den korta pipan i kombination med gasomladdningen gör att magnumpatronen tappar allt effektövertag och presterar sannolikt inte bättre än varken .30-06 eller .308.

Allt skytten gör är egentligen att helt i onödan bränna stora hål i luften, trumhinnorna och plånboken.

Men nu ska inte FN/Winchester lastas för detta. Det är en känd sjuka hos halvautomatkonstruktörer att kombinera stora hylsor med korta pipor. Och visst måste man spara vikt någonstans för att ge halvautomaterna en vettig balans. Men varför har ingen kommit på den ljusa idén att kamra en sådan här bössa för till exempel 7×57 eller 8x57IS? Det skulle vara ett intressant paket. .30-06 känns i det här fallet som det vettigaste valet.

Att skjuta med SXR är faktiskt bara trevligt. Inga kärvande slutstycken, trilskande magasin eller krånglande matning. Vulcanen har gått som en BAR höll jag på att säga. Provskjutning med ett brett urval av patrontyper har inte visat på några som helst funktionsproblem.

Trycket är lite släpigt naturligtvis, men inte alls så allvarligt för att vara en halvautomat. Där är ett kort lite släpigt och skräpigt förtryck, följt av en relativt ren tryckpunkt och ett ganska kort eftertryck. Det är fullt hanterbart med lite träning.

Den i mitt tycke välkomponerade kolven matchas av en neutral och bra balans. Bössan känns smidig i anlägg och målföljning.

Rekylen är som sagt inget problem trots den hårda bakkappan. Mynningsflamman och uppkastet med den korta pipan är däremot lite irriterande, främst i dåligt ljus naturligtvis.

Slutligen uppvisade SXR prov på precisionskapacitet klart över det förväntade. Om testexemplaret är en måttstock för modellserien som helhet slår den nog många dyrare automater på fingrarna.

Bäst i testvapnet gick, till min ohöljda förvåning, Lapua Naturalis. De två illustrerade treskottsserierna skjutna på 100 meter må ha varit slumpartade. Men faktum är att de övriga serierna med Naturalis inte låg långt efter.

Då genomfördes ändå precisionsskjutningarna men den medlevererade lågförstorande kikaren, något som undertecknad vanligtvis har svårt för att prestera bra träffbilder med.

Jag hade från början nästan bestämt mig för att inte gilla Winchester SXR, eftersom det första jag upptäckte var de horribla öppna riktmedlen samt avsaknadet av manuell slutstycksspärr.

Intimare umgänge har dock gett SXR möjligheten att visa upp sina inre skönheter och de är nog så intressanta.

Letade jag efter halvautomat skulle jag mycket väl kunna tänka mig en SXR Vulcan, men då skulle jag byta ut de öppna riktmedlen omedelbart.