Månadens testvapen, enskottaren Handi-Rifle är kamrad för 223 Remington-patroner, en kaliber som inte lyckats bli stor i Sverige trots att det är en svensk militärpatron.
Månadens testvapen, enskottaren Handi-Rifle är kamrad för 223 Remington-patroner, en kaliber som inte lyckats bli stor i Sverige trots att det är en svensk militärpatron.

Tynande tillvaro för .223 Remington

Den militära versionen av .223 Remington, 5,56 mm Nato, är antagen som militärpatron i stora delar av västvärlden. Den civila versionen är också på sina håll mycket populär. I Sverige för den dock en något tynande tillvaro. Att .223 Remington sedan införandet av AK5 också är en svensk militärpatron har inte hjälpt.

Traditionellt har ju våra militärpatroner alltid också slagit igenom civilt. 12,7x44R, 8x58RD, 6,5×55 och .308 Winchester (eller 7,62 Nato) har alla fått en storhetstid här.

Anledningen till att .223:an inte har slagit på samma sätt är nog flera. Ett något sämre utbud på både nya och begagnade vapen, i synnerhet i jämförelse med konkurrenten .222 Remington, är en förklaring.

Även ammunitionstillgången är nog en viktig faktor. Alla har den inte på hyllan och tillgången på både lovlig och olovlig kronoammunition är obefintlig.

Dessutom skjuter många av de civila vapnen illa med arméammunitionen. Anledningen är att när patronen antogs för militärt bruk av USA 1964 laddades den med 55 grains-kula. Vapnen, både civila och militära, var anpassade till detta med en 12 tums räffelstigning. För militärt bruk gick man sedermera över till en 62 grains-kula med hårdmetallkärna för att försöka förbättra patronens tveksamma prestanda på lite längre skjutavstånd.

För att stabilisera dessa tunga och långa kulor krävdes en brantare räffelstigning på 7 tum.

Svårt att stabilisera

På den civila sidan höll man däremot fast vid den gamla kulvikten och räffelstigningen.

Således har civila vapen svårt att stabilisera militärpatronerna.

Det finns heller inte så mycket att vinna på att välja .223 istället för .222. Skytten vinner lite utgångshastighet och därmed en smula bättre kulbana.

Men med de små .22:orna är vindavdriften alltid ett större problem än kulbanan. Med .222:an får man istället en för jaktbruk mer harmonisk hylsa med fullång hals, ett större utbud på fabriksammunition och ett gott urval av fina begagnade vapen till rimliga priser, eftersom .222 inte är trendig just nu.

Vill man krama ut det sista ur den här hylsstorleken hade troligtvis .222 Remington magnum varit ett bättre val. Tyvärr har denna fina patron fallit mer eller mindre i dvala. Både ammunition och vapen är sällsynta.

.222, .222 Magnum och .223 är således rätt nya konstruktioner. De flesta av våra vanligaste jaktpatroner härstammar ju faktiskt från tiden före första världskriget.

.223:an antogs som sagt 1964, men dök först upp som experimentpatron 1957.

.22 Magnum var också från början ett militärt experiment, som introducerades på den civila marknaden av Remington 1958.

.222:an är äldst av de tre. 1950 presenterades den, av samma företag. .222 höll länge greppet om marknaden, både på jakt- och tävlingssidan. Den var bland annat under en lång tid en mycket populär bänkskyttepatron.

Nu har den som sagt blivit omkörd av .223 Remington i popularitet på de flesta marknader, utom i Sverige.

Vilken man väljer är egentligen mest en smaksak. För praktiskt bruk ligger de tre prestandamässigt mycket nära varandra.

Hittar man en bössa i .222 Magnum finns det faktiskt fabriksammunition att tillgå fortfarande. Sako laddar den.

Tittar vi i Sakos fabriksdata skall vi se att, laddade med deras 55 grains #110G Gamehead-kula, .222 ger en uppgiven utgångshastighet på 1000 m/s, och de andra två 1 015 m/s.

Ingen praktisk skillnad att bekymra sig över således.

Den större hylsvolymen ger förstås .223 och .222 Magnum möjlighet till bättre prestanda med tyngre kulor, om bössan har en räffelstigning som klarar av det.

Hastighet inte allt

.22-klassen dräller annars av vanliga och ovanliga patroner.

För den som har insett att hastighet inte är allt är som alltid .22 Hornet ett vettigt val. Eller till och med lilla kantantända .22 WMR. Det hänger ju också på vad för ammunitionsklass man är i behov av. .22 WMR och Hornet är klass 3-patroner. Övriga här omnämnda ligger i klass 2.

Men för den som tycker att hög utgångshastighet är det enda rätta finns det också lite att välja på.

Värst bland fabrikspatronerna är .220 Swift och den stora 5,6 mm Vom Hofe Super Express, som petar iväg en 77 grains-kula i en hastighet en bra bit över 1 000 m/s, och Swift en 50 grains-kula i cirka 1 250 m/s.

Superexpressen lider dock lite av att den har samma udda .22-kaliber som 5,6x52R, nämligen .227”.

De flesta mer normala .22:or nyttjar kulor i kaliber .224”. Men om en patrons effektivitet kunde bedömas enbart med härledning av namnet skulle vi inte behöva någon annan patron än 5,6 mm Vom Hofe Super Express.