Det visar hur noggrant man kunde gå tillväga när man i Tyskland för snart 90 år sedan provade skjutegenskaperna på ett jaktgevär. Här lämnades inget åt slumpen. Tysk noggrannhet är inte bara tomma ord.
De flesta vapentillverkande länder har tvingande bestämmelser för vapentillverkarna att tryckprova (sprängskjuta) nytillverkade vapen innan de får säljas.
Det finns då ett provhus där vapnen provas enligt de bestämmelser som finns i respektive länder.
Ett par orter per land
Vapentillverkningen i Europa var tidigare i stort sett koncentrerad till en eller ett par orter i varje land och provhusen placerades av praktiska skäl i dessa orter. Om vi går tillbaka till tiden fram till och med andra världskriget fanns provhusen i England i London och Birmingham, i Belgien Liege, i Frankrike St Etienne och Tyskland Suhl och Zella Mehlis.
Vid provningen går det i princip till så att vapnet inspekteras visuellt. Sedan provskjuts det med patroner med ett visst övertryck och stämplas med diverse uppgifter om detta.
Vilka uppgifter som stämplas varierar mellan olika länder. Stämplarna kan berätta mycket, till exempel kaliber, patronläge, kuldiameter, laddning och gastryck.
I vissa fall avslöjar stämplar tillverkningsår eller inom vilken tidsperiod som vapnet är tillverkat.
För den som vill lära mer om detta rekommenderas boken The Standard Directory of Proof Marks av Gerhard Wirnsberger.
Inga statliga regler
Vissa vapenproducerande länder, som Sverige och USA, hade inga statliga bestämmelser för provtryckning av vapen, utan tillverkarna svarade själva för detta.
Husqvarna till exempel provsköt alla sina vapen med övertryck. De använde så kallade sprängskott. Men det är egentligen inte dessa av lagar bestämda prov som artikeln skall handla.
A Jessen-Kessler-bössan är ett tyskt vapen som verkligen är provat extra noga.
Det är en ganska konventionell ejektor boxlock (Anson & Deeley) hagelbössa med extra kula-hagel-pipor. Den är dels stämplad med ett handlarnamn, Adolph Jessen Hamburg, dels med tillverkarens namn: A.W Kessler Suhl.
Bössan har traditionell tysk gravyr med bladarabesk samt räv, tjäder och änder som djurmotiv.
Hagelpiporna är i kaliber 12 och kombipiporna är 12 och 11,15x60R, eller .43 Mauser som den oftast kallas.
Denna kulpatron var ursprungligen en militär patron avsedd för Mauser mod 71, vilket var en enkelstudsare med cylindermekanism.
Populär jaktpatron
.43 Mauser är ursprungligen avsedd för 24-25 grams blykulor och svartkrut, som gav en utgångshastighet på cirka 430 meter per sekund.
Den var en populär jaktpatron. Men det är lite förvånande att .43 Mauser användes i ett nytt vapen så sent som 1922, då denna Kessler tillverkades.
Hur som helst. Det intressanta är provskjutningsprotokollen som följer med bössan.
Förmodligen har beställaren av bössan noga specificerat borrningen av hagelpiporna samt träffläge på kulpipan.
Provresultaten är noggrant införda i en bok som fortfarande följer med bössan.
Allt ligger i en läderkoffert som troligen är original.
På bokomslaget står Waffentechnische Versuchsstation Neumanswalde Neudamm, vilket är namn och adress på det företag som utförde testet.
Allt är noga angett
De yttre omständigheterna vid provet är noga angett. Datumet är 22 juni 1922. Skjutplatsens höjd över havet är 47 meter. Barometern visar 765 millimeter kvicksilver.
Luftfuktigheten är 30 procent. Temperaturen 19 grader samt luftvikten 1 214 gram per kubikmeter.
Däremot finns inga anteckningar på raderna för styrka och riktning på vinden.
Förmodligen var det en vindstilla dag. Skjutningen skedde tydligen i någon slags skjutstol.
Även vapnet specificeras
noggrant som dubbelpipig hagelbössa nummer 31186 med extra kombipipor.
Kaliber för hagelpiporna är 12-65, kulpipan 11,15×60 (M71). Piporna är i Kruppstål. Längd på hagelpiporna: 75,28 centimeter. Vikt: 1,37 kilo.
Kombipiporna är 69,23 centimeter och väger 1,770 kilo. Med hagelpiporna väger bössan 2,99 kilo, vilket är lätt för en tysk hagelbössa i kaliber 12.
Även hårdheten på trycken anges, 1,6 kilo för högerpipan och 2,0 kilo för vänster. Hagelpiporna är nitroprovade medan kulpipan är provad för svartkrut.
Skjutresultaten med hagelpiporna redovisas med fem skott för varje pipa. Skjutavståndet är 35 meter. Man har skjutit med Waidmannsheil-patroner med 2,2 gram krut och 35 grams 3,5 millimeter-hagel. Antal hagel i patronerna var 130.
Tavlorna har ett yttre fält med 75 centimeter i diameter och ett mindre inre fält. Det är träffantalet i den yttre cirkeln som räknas för att ange trångborrningen. Detta är ett internationellt vedertaget sätt att ange borrningen.
Fälten är delade i fyra segment och haglen i varje segment räknas också. Detta för att få ett mått på jämnheten i träffbilderna. Resultaten här visar att vänsterpipan i hagelsetet ger 80,8 procent av haglen inom 75 centimeters-
cirkeln. Högerpipan ger 77,7 procent, medan hagelpipan i kombisetet ger 80,8 procent.
Normalt räknas 70 procent som full trångborrning, så dessa pipor har extremt hård trångborrning. Träffläget för hagelpiporna visar ett överslag på åtta centimeter och rätt i sida.
Jämnheten från skott till skott bedöms också och anges som mycket bra. Genomslagskraften i haglen anges också som mycket bra.
Långa avstånd
En intressant notering i provskjutningsprotokollet är att med den trångborrning som hagelpiporna har kan man skjuta på avstånd upp till runt 53 meter. Det stämmer säkert med tanke på träffbilden. Men har man tänkt på hur mycket haglens hastighet har avtagit på det avståndet?
En annan udda uppgift är hur många hagel som träffar en harfigur på 35 meter.
Kulpipan provsköts på 80 meter med 4 grams svartkrut och 19,9 grams blykula. Tavlan var ett rådjur i helfigur. En femskotts serie gav en spridning på 3,75 centimeter i höjd och 2,5 centimeter i sida. Träffläget var 10 centimeter högt och 1,25 centimeter till höger om riktpunkten. Detta är godkänt även med dagens mått. Det sköts dessutom med öppna riktmedel.
Detta var mycket fakta och siffror, men meningen med artikeln är att visa hur grundligt man kunde gå tillväga för att opartiskt prova skjutegenskaperna på ett vapen. Normalt gjordes det inte sådana prov på vapnen, det fick man beställa extra.
I sammanhanget vill jag nämna några uppgifter från en Sauer & Sohn-katalog från 1903. Här står att Sauer garanterar normala träffbilder för sina hagelgevär enligt normer från Verschluss-Anstalt Berlin-Halensee.
Bättre kostade extra
Det går emellertid att beställa hagelpipor för de krav som gäller för anstaltens högre eller högsta krav. Detta kostar emellertid 25-100 mark extra, Sauers hammerless kostar vid den tiden från 150 mark för den enklaste och upp till 250 mark för vad som förmodligen är modell 14. Det var alltså ganska dyrt att få hagelpiporna med egna specifikationer.
Det visar också att det med omsorg och kunnande går att få extra jämna fina träffbilder, men ofta gäller det bara med den ammunition som används vid regleringen.
Detta med träffbilder, skjutavstånd, hagelstorlekar, lätta eller tunga laddningar och mycket mer om hagelskytte är och har alltid varit diskussionsämne när jägare och skyttar träffas.
Här finns många ”sanningar” som kanske inte alltid stämmer med verkligheten. Det är ofta mer tro än vetande.
Själv har jag för lite praktisk erfarenhet av detta för att ta del i diskussionen. Jag har skjutit med olika vapen genom åren och
skyller bommar och misstag mer på mig själv än på vapen och ammunition.