Två klassiker. En modell 94 Takedown tillverkad 1898 i kaliber .30 WCF. Revolvern bredvid är en Smith & Wesson 1917 armérevolver, vilket är lite passande. Smith & Wesson var nämligen en tid involverade i produktion av bygelvapen.
Foto: Håkan Spuhr
Två klassiker. En modell 94 Takedown tillverkad 1898 i kaliber .30 WCF. Revolvern bredvid är en Smith & Wesson 1917 armérevolver, vilket är lite passande. Smith & Wesson var nämligen en tid involverade i produktion av bygelvapen.

Winchester 94 – kung bland byglarna

Winchester modell 94 var det första kommersiella geväret i USA som konstruerades för röksvaga patroner. Med 94:an kom även kaliber .30-30, som också gjordes för röksvagt krut. Modell 94 kom att bli kung bland bygelrepetrarna och kan fortfarande duga utmärkt för en jägare på smygjakt.

1849 patenterades det som skulle bli grunden till det framtida Winchester-geväret modell 94. Det är ett vapen som visserligen skiljer sig kraftfullt från den patronladdade modell som kom 10-15 år senare men som ändå visade vägen framåt.
Konceptet från 1849 utvecklades vidare av vapensmeden Jennings, som tillverkade gevär med den speciella nya bygelomladdningen.
Dessa tidiga repetergevär hade svartkrutet i en hålighet i kulan. Kulorna låg i ett rör under pipan och tändhattarna i ett speciellt magasin.
Tillverkade pistoler
Horace Smith och D.B. Wesson trädde in och utvecklade idén lite. De tillverkade framför allt ett antal pistoler med bygelrepetering. Dessa hade tändhatten inuti kulan ihop med krutet och därmed var detta enhetspatroner.
Till en början tillverkades dessa vapen under namnet Smith & Wesson, men sedan ändrades företagets namn till The
Volcanic Repeating Arms Company.
Smith & Wesson hade då dragit sig ur företaget och satsade istället på revolvertillverkning, där de nådde enorm framgång.
En tröjtillverkare investerade pengar i företaget.
Han hette Oliver Fisher Winchester och blev snabbt huvud­ägare i företaget. Winchester blev VD och verkstadschefen hette Benjamin Tyler Henry.
Opraktiska patroner
Fram till nu hade alltså vapnen inte varit laddade med gastäta enhetspatroner, utan med olika former av patentpatroner, vilket är tämligen opraktiskt jämfört med enhetspatronen.
Ett stort problem är att patronerna inte är vattentäta. Ett annat problem är att patronerna kräver att mekanismen är gastät, vilket den sällan är. Det innebär alltså för den hugade spekulanten att dessa bössor är licensfria, eftersom de inte är avsedda för gastäta enhetspatroner.
Men att slippa licens är en klen tröst när det kommer till priset. Dessa tidiga bössor säljs för höga summor.
Första gastäta bygeln
Första gastäta bygelrepetern var Henry-geväret som fått namnet efter B. Tyler Henry, som hade patent på den lösningen. Winchester märker fortfarande sina .22-patroner i botten med ett H för att uppmärksamma denne man.
Hans bössa blev grunden till den moderna Winchestern och kom att tillverkas från 1862 till 1866 i kalibern .44 Rimfire.
Det innebär att Henry-geväret användes i det amerikanska inbördeskriget. Även om många högre befäl var kraftigt negativa till dessa konstiga patentgevär fick de ganska stor uppmärksamhet.
Abraham Lincoln testsköt själv ett Henry-gevär utanför Vita huset.
Låda i mässing
Henry-geväret kom att förbättras. I den nya tappningen hette geväret Winchester modell 1866. Båda dessa tidiga modeller är väldigt lätta att känna igen eftersom båda oftast har lådan i mässing.
Några år senare kom en förbättrad Winchester, modell 1873.
Ett stort problem med dessa tidiga Winchestrar var att de var för klena för riktiga gevärspatroner och därmed endast var
kamrade i olika revolverkalibrar. Trots att de nådde en enorm framgång var det synnerligen klena gevär, som sköt kortdistanspatroner.
Winchester köpte John Brownings patent på ett enkelskottsgevär 1883 och kom att producera detta som Winchester modell 1885.
Byglar för kraftigare kalibrar
John Browning blev tämligen omgående tillfrågad av Winchester om han kunde konstruera bygelspännare i kraftigare kalibrar. Brownings svar på detta kom att bli Winchester modell 1886, som var rätt vanlig i kaliber .45-70 men som fanns ända upp till .50-110 Winchester Express.
Vapnet blev en omedelbar succé precis som nästan allt Browning konstruerade.
Han fick även förfrågan att konstruera en bygelspännarhagelbössa som kom att bli Winchester modell 1887.
Denna bössa ville han egentligen inte göra, utan bad istället om att få göra en pump. Men Winchester var väldigt inriktade på byglar och såg bygeln som sitt främsta kännetecken. Därför måste Winchesters repeterhagelbössa vara en bygelspännare.
Pumpen tog över
Bygelrepeterhagelbössan blev aldrig vidare populär. När Winchester några år senare släppte Brownings första pumphagelbössa, Winchester modell 1893, var egentligen 1887-modellens öde beseglat.
En ny smidigare kulbygel som nådde mycket stor framgång togs fram. Det var Winchester modell 1892, som nog gjort sig mest känd för att John Wayne använde en sådan med förstorad bygel i sina filmer.
Hittills var alla byglar gjorda för svartkrut och svartkrutspatroner.
Därmed fanns behovet av en bygelspännare speciellt konstruerad för röksvaga patroner.
94:an först för röksvaga patroner
Modell 94 var alltså det första kommersiella geväret i USA konstruerat för röksvaga patroner. Med 94:an kom även kaliber .30-30, som också var konstruerad för röksvagt krut.
Egentligen hette patronen .30 W.C.F. från början, vilket betyder .30 Winchester Center Fire. Men även Marlin kamrade den i sina byglar och de vägrade skriva Winchester på sina pipor, utan skrev istället .30-30.
”-30” står för 30 grains röksvagt krut, som var den ursprungliga laddningen.
Winchester modell 94 blev en omedelbar framgång, vilket har lett till att detta är världens mest producerade civila gevär med över sju miljoner tillverkade gevär.
Dåtida flackskjutare
Modell 94 kom från början i .30-30. Snart kom även .25-35, som var den tidens flackskjutarkaliber. Fler och fler kalibrar fyllde på. Däribland 32 Winchester special, .38-55 och .32-40.
Hela tiden har .30-30 varit den populäraste kalibern. Med dessa patroner har det med all säkerhet fällts alla sorters vilt i världen. I USA blev .30-30 den stora hjortkalibern som allting annat kom att jämföras med.
I modern tid har det även tillverkats modell 94 i pistolkalibrar som .357 Magnum, .44-40 Win, .44 Magnum och .45 Colt. Ett antal gevärskalibrar har också tillkommit, till exempel .307 Winchester, .356 Winchester och .375 Winchester.
Polisens favoritvapen
Winchester modell 94 har haft ett ytterst begränsat militärt bruk. Däremot var modell 94 väldigt vanlig för polisiärt bruk i händerna på sheriffer, Texas Rangers och den kanadensiska ridande polisen.
Tillverkningskvaliteten i modell 94 har skiftat mycket genom åren.
De tidigare bössorna är mycket välgjorda och har fått väl så mycket omsorg i detaljerna som vad den tidens tyska bössor fick. Men när depressionen kom i slutet på 20-talet slog detta mycket hårt mot Winchester. 1931 gick företaget Winchester in i en rekonstruktion.
Tvingades ha färre modeller
Företaget köptes av Western Cartridge Company, som ägdes av Olin-familjen. Därmed tvingades Winchester skära hårt i modellprogram och utföranden.
Mycket av den övriga produktionen av icke vapendelar lades också ned.
Detta slog givetvis även i begränsad omfattning mot kvaliteten i bössorna.
Ännu sämre blev det under andra världskriget, när Winchester tillverkade oerhörda mängder militära vapen och ett antal civila produkter fick stryka på foten eller försämrades.
Världskrigen gav en omvälvning
De båda världskrigen blev en extrem omvälvning för Winchester. Fabriken hade runt 17 000 anställda under första världskriget. Andra världskriget var naturligtvis en ekonomisk succé för Winchester, då man tillverkade enorma mängder militära vapen. Antalet anställda ökade till den absoluta toppen med cirka 19 000 personer. 
I början på 50-talet höjde staden New Haven skatten, vilket resulterade i att John Olin omedelbart stängde mycket av tillverkningen i New Haven.
Mängder med människor fick lämna sina arbeten och en del av de gamla byggnaderna lät han omgående riva för att slippa betala den nya förhatliga fastighetsskatten.
Slutresultatet av det hela blev att New Haven fick in mindre skattepengar än tidigare när det blev färre skattebetalare.
Kvaliteten sjönk
Den största omvälvningen för produktionen kom 1964, när Winchester skar hårt i utförandena och förbilligade så mycket man kunde. Detta gjorde att vapen tillverkade efter 1964 är skramligare och råare än vad tidigare bössor är – och det har inte blivit bättre på senare år.
1969 och 1979-80 förekom en del strejker på fabriken vilket resulterade i att ägaren Olin Industries sålde företaget. John Olin ogillade facket och strejkerna är sannolikt en anledning till försäljningen.
Det nya företaget kom att heta US Repeating Arms och fick licens att tillverka och sälja Winchester-vapen.
Vid den här tidpunkten fanns cirka 1 300 anställda och företaget var fortfarande en av de största arbetsgivarna i New Haven. 
Gamla maskiner
Företaget hade stora svårigheter i slutet på 80-talet, vilket nog till största delen kan förklaras med kraftig misskötsel. Istället för att modernisera fabriken allt efter hand hade de fortsatt att tillverka med gamla maskiner.
1990 köpte Fabrique Nationale merparten av aktierna och drev fabriken vidare.
Vid slutet fanns omkring 200 anställda.
För ett par år sedan stängdes den gamla fabriken i New Haven eftersom den inte gick ihop ekonomiskt.
Produktionen skulle flyttas till en av FN:s fabriker i USA som främst tillverkar kulsprutor och dylikt till amerikanska armén. 
Prototyper på 70-modellen
Men vad jag vet har man endast gjort prototyper på Winchester modell 70. Produktionen av en del andra vapenmodeller har startat igen. Men om Winchester modell 94 ska tillverkas igen är det ingen som vet.
Vissa av de andra sedan länge nedlagda Winchester-modellerna har Miroku i Japan fått tillverka. Det gäller bland annat Winchester modell 1885, 1886, 1892, 1895 och 1903. Om Miroku kommer att få göra modell 94 med är det heller ingen som vet.
Det fanns en rätt stor flora av olika varianter på modell 94. Utöver detta har det levererats ett stort antal specialbeställningar som frångår det ordinarie modellprogrammet ordentligt.
Takedown med snälltryck
På beställning kunde de flesta modeller erhållas som ”take-down”, förses med snälltryck, få kolvhalsdiopter, shotgun buttplate och så vidare.
Förr fanns det mycket större möjligheter att påverka slutresultatet än vid nedläggningen. Men i 2005 års katalog fanns ändå 14 olika undermodeller listade.
Mot slutet hittade man på en massa konstiga prylar, som införandet av en ”crossbolt-säkring”. Det sista var en tangmonterad säkring som går att hitta på hagelgevär. Det är en rätt löjlig lösning när vapnet har synlig hane som fungerar som säkring.
En Winchester modell 94 har patronutkastet rakt upp. Därför är den här bygelrepetern inte speciellt lämpad för kikarmontage.
Det har under 1900-talet funnits rätt många olika varianter för att bygga bort detta problem. Det vanligaste har nog varit att förskjuta kikarsiktet utåt ena sidan.
Hylsutkastning för siktesmontage
Man kom på senare år med en ny variant som hette M94 Angle eject. Då kastades hylsorna åt sidan för att kunna toppmontera ett sikte. Men denna variant blev ingen större framgång.
1972 började Winchester tillverka .22-varianten av modell 94.
Detta är egentligen ingen 94 och inte mycket detaljer påminner om 94:an.
Men eftersom Winchester valt att kalla modellen för modell 9422 och påstå att det är en 94:a måste vi ta upp den.
Produktionen av denna .22-bössa blev ungefär 600 000 vapen fram till tidigt 90-tal. Den var känd för att fungera hyggligt men skjuta tämligen uselt.
Jubileumsmodeller lurar köpare
Modell 9422 tillverkades för både .22 LR och .22 Magnum.
Vi har väl alla sett Winchesters jubileumsmodeller. Likt årstallrikar och annat bjäfs är de enbart till för att lura folk som har lite för mycket pengar i plånboken. Generellt sett kan man säga att allting som är gjort för att samlas på i princip aldrig får något samlarvärde. Det gäller även vapen.
Det finns dock några få exempel där geväret ligger helt orört i sin originalkartong. Då finns det några få samlare i USA som betalar för dessa vapen.
Men i Sverige är de klart mindre värda än riktiga bössor och definitivt en dålig investering.
En 94-bössa är i normalfallet inte ett under av precision.
Däremot är en äldre modell 94 väldigt tilltalande.
Välgjorda bössor
Det är mycket välgjorda bössor och själv skulle jag absolut kunna tänka mig att smygjaga lite med en sådan.
Vapnet är som sagt bra och välgjort.
Rätt skött kan bössan hålla i hur många år som helst. Sysslar man med en jaktform där vapnet passar är bruksvärdet hur högt som helst.
En Winchesters ekonomiska värde är först och främst bestämt av tidsperioden.
Riktigt tidiga bössor är värda mest, sedan de tillverkade fram till 1940, 1940-1964.
Lägst värde har bössorna från 1964 och senare.
En vanlig ”slit och släng-Winchester” är värd några tusenlappar. Men är det fråga om tidiga modeller i okonverterat originalskick kan de få ganska höga värden.
Begränsad vapengarderob ett problem
Problemet i Sverige är att vi har en begränsad vapengarderob som helt skjuter värdena i sank.
I synnerhet gäller det vapen som har mer kulturellt värde än bruksvärde. Dessutom har vi alldeles för få samlare. Det enda riktigt bra sättet att få bra betalt för en bra gammal Winchester i Sverige är att skicka den till något av auktionshusen.