Den viktiga rävjakten

Räven är en listig gynnare som alltid kommer tillbaka. Inte minst genom sin goda förmåga att anpassa sig till rådande förhållanden. Med hjälp av den har räven kunnat finna sig till rätta i en rad olika miljöer alltifrån skogsbygder, jordbruksmarker, tundrahedar, fjällområden till storstäder.

Det fanns en tid i början av 1900-talet då en jägare faktiskt kunde betala för ett rävspår. Skinnen var oerhört värdefulla och jakten gav naturligtvis en kraftfull effekt på rävstammen som sjönk till botten. Men sedan skedde en snabb förändring i det alltmer moderniserade Sverige. Skinnpriserna sjönk i jämförelse med det ökade penningvärdet och jägarna började i allt större utsträckning ägna sig åt annat.

Rödrävstammen återhämtade sig snabbt när jakten avklingade. I mitten av 1970-talet hade rävstammen uppnått sin hittills största numerär. Då kom skabben som slog mycket hårt. På vissa håll fanns det ingen räv längre. När rävstammen slogs i spillror kunde man se att det andra småviltet och rådjuren snabbt ökade i antal.

Numera har vi en stabil rödrävspopulation, och hos oss förekommer rödräven i hela landet ända upp till kalfjället
– där den i slutet av 1990-talet höll på att helt konkurrera ut sin mindre släkting fjällräven. Även om skabben fortfarande förekommer lokalt har den inte gett samma effekt som vid första utbrottet.

Räven skicklig överlevare

Räven är en skicklig överlevare, en opportunist som inte är särskilt kräsen av sig. Under hösten kan den till och med bli något av en vegetarian, vilket man kan se på spillningshögarna som den lämnar efter sig. Den gillar blåbär och andra bärsorter, men fortfarande utgörs favoritfödan av åkersorkar, harar, fåglar, ägg, grodor och kadaver som den hittar. Räven ger sig också på större bytesdjur som rådjur, men då är det framför allt kid och sjuka och försvagade vuxna djur.

På många håll i landet är avsaknaden av naturliga fiender en av orsakerna till att rävarna är talrika. En annan viktig aspekt som har gynnat räven är det storskaliga skogsbruket med kalhyggen. Sorkarna trivs och frodas i det gräs som först kommer upp efter en avverkning och får därmed tjänstgöra som stapelföda åt räven.

Jakt på rovdjuret rödräv är i dag en mycket viktig del i viltvårdsarbetet. Där det jagas räv flitigt finns det betydligt större småviltsstammar, allt från fågel och hare till rådjur.

Här presenteras de vanligaste jaktformerna i sin enkelhet. Förhoppningsvis kan det inspirera till spännande rävjakter.

Vakjakt

Vakjakt på räv borde rimligtvis vara den jakt som är vanligast och som de flesta någon gång har provat på. För att bli en framgångsrik vakskytt finns inga genvägar. Vakjakten kräver stort engagemang och en vilja av stål.

Principen för vakskytte på räv är enkel. Jägaren sitter väl dold, vanligtvis i en specialbyggd vakkoja eller i ladugården nära boningshuset. Vakjägaren väntar på att räven ska komma och äta på en anlagd åtel. Räven kommer under kvällen, natten eller tidig morgon. Som åtelmaterial lämpar sig allt som kan tas tillvara från andra jakter och även trafikdödade djur. En större åtel med mycket mat lockar fler rävar, så snåla inte med tillgången.

Viktigt är dock att räven inte kan bära med sig stora bitar från platsen. Benrester och älgskallar bör därför förankras med järntråd. Risken är annars stor att räven lägger upp ett eget lager någon annanstans. Ett bra knep är att hacka upp små köttbitar och kasta ut dem kring huvudåteln just innan mörkret faller. Det tricket brukar få räven mer intresserad av platsen. Maten blir enkel att komma åt för räven, som lätt kan stoppa i sig godsakerna.

En åtel ska placeras på en öppen plats. Ris, buskar, grässtrån och annat försvårar sikten. Men åteln bör ändå ligga exempelvis vid en skogskant så att räven känner närhet till en skyddad plats.

Tänk på att placera åteln utifrån hur månskuggan faller. Direkt månljus mot skytten är inte att rekommendera eftersom räven lätt kan upptäcka minsta rörelse från jägaren. Åteln bör inte heller placeras alltför långt bort, även om kulgevär används. 25–70 meter är ofta ett bra avstånd.

Ställer höga krav på utövaren

Vakjakt ställer höga krav på utövaren som ska kunna uthärda den enformighet som lätt uppstår när ingen räv har visat sig på flera nätter. Utrymmet där jägaren ska sitta bör vara bekvämt, men inte nödvändigtvis stort. En vakkoja bör vara väl isolerad med en rejäl uppvärmningsanordning. Har man inte tillgång till eluppvärmning är två värmekällor bäst. Först en vedkamin som värmer upp en helt utkyld koja under dagen. Sedan exempelvis ett gasolelement, som vid behov tänds när värmen från vedkaminen börjar avta på kvällen. Tänk på att det är mycket viktigt att ventilationen är god när öppen låga används i trånga utrymmen.

När väl räven kommer till åteln är ögonblicket kritiskt för jägaren, som lätt kan bli upptäckt. Gevärspipan får inte synas hur som helst. En liten skjutlucka som öppnas inåt, och som är målad i mörk färg, minskar risken för oönskade reflexer. Minsta ljud från jägaren kan göra räven misstänksam och få den att snabbt försvinna från platsen.

Val av vapen är alltid en avvägning och smaksak. Vissa föredrar hagelvapen medan andra föredrar kulgevär. Används kulpipan är det alltid säkrast att skjuta med expanderande kulor. Det viktigaste med vapnet är att det är försett med ett ljusstarkt kikarsikte med en förstorningsgrad på 6–8 gånger. Det allra bästa är om kikarsiktet är utrustat med ett belyst riktmedel.

Lockjakt

Att locka räv är intressant, spännande och väldigt lärorikt. Som med all annan jakt krävs viss övning och engagemang innan den första räven är skjuten.

Jakt med lockpipa bygger på att jägaren sitter på väl kända stråk där rävarna gärna vistas och rör sig. Ängskanter och sjöstränder är platser som räven gärna frekventerar. Eftersom räven är ett nattaktivt djur passar det bäst att locka i tidig gryning eller strax före skymning. Även månljusa nätter med bra siktförhållande på snötäckt mark går bra.

När jägaren lockar på räv är det vanligaste att denne försöker efterlikna det gälla skrik som kan höras från haren när den blir tagen av ett rovdjur. Vissa jägare som har hört en hare i nöd kan vittna om att den nästan låter som ett skrikande spädbarn.

Det finns en mängd lockpipor på marknaden att välja mellan. Men det viktigaste är att den kan frambringa höga ljud och att den är driftsäker. Vissa lockpipor är känsliga för saliv och är det kallt ute kan det hända att membranet inuti pipan fryser och orsakar driftstörning.

Tillsammans med lungans kraft lägger man till ett darrande läte i utblåset, samtidigt som ena handen öppnas och stängs över lockpipan. Med hjälp av handen som kupas över lockpipan kan jägaren frambringa variationsrika ljud.

Hur det perfekta lockskriket ska låta är ingen exakt vetenskap. Huvudsaken är att jägaren har inlevelse och försöker efterlikna en hare, eller ett annat djur, som har fastnat exempelvis i klorna på en stor rovfågel. Det finns många filmer på nätet som visar hur man använder lockpipor och där är det lätt att få inspiration.

Vintern bra locktid

Vintern är ofta en bra tid att använda sig av lock. Då har rävarna svårare att finna mat. Dessutom har skymmande grönska och vegetation försvunnit. Räven kan inte gömma sig lika lätt och snötäckt mark gör det avsevärt lättare för jägaren att urskilja räven när den nalkas. 

Till skillnad mot andra jakter bör jägaren ha vinden i ryggen, något som kan kännas motsägelsefullt. Principen bygger helt enkelt på att räven vill närma sig skriket i motvind. Då har den full koll på vad som händer. Denna problematik gör lockjakten till en verklig utmaning. Det ställs höga krav på förberedelser och noggrannhet. Det gäller helt enkelt för jägaren att skjuta räven innan den känner lukten av människan.

Därför är öppna ytor som hyggen, ängsmarker och isar utmärkta ställen att passa vid. Skotthållen blir ofta ganska långa. Det gäller att vara väl förtrogen med sitt kulvapen, gärna i klass 1 eller 2, och laddat med snabbt expanderande kulor. Innan locket med harskrik börjar gäller det att rekognosera. Leta efter bra platser med skydd och gärna i närheten till en väg som gör det enkelt att nå passet i tysthet. Planera också passen utifrån vindriktningen.

Väl på plats lockar jägaren i intervaller. En halv minuts lock brukar vara lämpligt för att sedan sitta helt still och tyst i ett par minuter. Har ingen räv visat sig inom en halvtimme bör jägaren avbryta och prova något annat pass.

Sist men inte minst: Välj jakttillfälle med omsorg och locka inte för ofta på samma plats. Risken finns att räven lär sig locklätet och att jägaren blir avslöjad. Locka heller aldrig när det är mycket lös snö på jaktmarken. Det bästa är när det har blivit skare och räven kan springa snabbt på den.

Jakt med hund

Få jakter är så spännande och händelserika som rävjakt med stövare i kombination med grytjakt. För att jakten ska bli effektiv krävs ett gott kamratgäng som håller ihop i vått och torrt. Inte sällan händer det att jakten avslutas efter mörkrets inbrott.

Bäst blir resultatet om hunden är relativt snabbsprungen och sätter hög press på drevdjuret. Hinner inte passkyttarna skjuta driver hunden förr eller senare in räven i ett gryt, eller får räven att söka nödskydd under en gran eller dylikt. För att jakten ska bli riktigt effektiv krävs ofta en grythund i teamet.

En hund som driver långsamt, och inte sätter press på räven, gör att räven rör sig betydligt försiktigare och har alla sina sinnen skärpta. Det blir naturligtvis svårt att passa på sådana rävar. Önskvärt är även om hunden har ett väl hörbart skall och att det hörs på hunden om den är nära drevdjuret.

När en stövare präglas på räv är det viktigt att vara konsekvent. Börja med att visa unghunden på färska rävspår, till exempel efter ett snöfall tidigt på morgonen. Ett rävspår luktar betydligt mer än exempelvis ett harspår. Börjar hunden förfölja rävspåret är det viktigt att hundföraren uppmuntrar hunden och visar hela sin glädje. Lyckas man dessutom skjuta någon räv för hunden lär den sig snabbt att bara ägna sig åt räv. Till slut behöver hundföraren inte visa hunden på något rävspår utan den tar upp självmant.

Jakt med fälla

Fångst av räv i tunnelfälla lämpar sig bäst i närheten av bebyggelse. Lämpliga platser är i närheten av ett aktivt jordbruk, skogsdungar och sjöstränder.

Det viktigaste med platsen är att det ska vara enkelt att vittja tunnelfällan. Enligt lag ska fällan för levande-
fångst vittjas två gånger per dygn, morgon och kväll. Det allra bästa är om fällan kan vittjas från gårdsplanen eller dylikt för att underlätta arbetet.

Förse gilleranordingen med någon sorts indikator, exempelvis en reflex eller en orange flagga. När indikatorn har ”poppat” upp kan jägaren se på ett par hundra meters avstånd att fällan har slagit igen. Räven avlivas sedan med ett finkalibrigt kulvapen.

Godkända fällor

Det finns flera godkända varianter av tunnelfällor. Den värmländska tunnelfällan är en klassiker och anses av många som den bästa. Fällan är stor, tung och klumpig. Därför gäller det att välja en strategisk plats, där den kan stå under många år. Det kostar en slant att bygga den värmländska tunnelfällan. Men byggs den med ett tak, håller den ett jägarliv.

Viktigt att påpeka är att fällfångst av räv sällan ger resultat i början. Det kan faktiskt dröja ett par år innan fällan börjar fånga på allvar. Under perioder när ingen fångst sker ska luckorna stå öppna så att räven vänjer sig vid konstruktionen.

Under sommaren är det perfekt att lägga in hö och korn i fällan. Det lockar fram sorkar som i sin tur drar räv. När man märker att räven börjar vistas i närområdet kring fällan är det dags att beta den. Döda höns har i alla tider varit ett av det bästa man kan lägga i en rävfälla.

Jakt med snara

Snarning av räv kräver rejäla snöförhållanden, och är bara tillåten i de fyra nordligaste länen. Dessutom måste jägaren genomgå en utbildning för att få sitt fångstkort. Därefter kan jakten börja när marken ligger täckt med nysnö. Blir det mildväder mitt i vintern så att snön trycks ihop och fryser till skare är snarning av räv hopplöst. På senare år har klimatet förändrats och i Norrland har väderförhållandena faktiskt missgynnat fångst med fotsnara.

Principen för rävfångst bygger på att lägga snarorna på väl trafikerade växlar och andra kända passager. Jägaren utnyttjar därmed rävens vilja att förflytta sig i redan upptrampade och gamla rävspår som energibesparing i djup snö. Fångsten förläggs till marker där man normalt vet att det finns gott om räv. Har man jaktmarker i närheten av en soptipp, eller återvinningscentral som det numera heter, kan det vara ett riktigt bra fångstområde.

I annat fall placerar man en rejäl grundåtel med slaktavfall på jaktmarken. Därefter åker jägaren upp ett skidspår 150 meter ifrån åteln som räven får vänja sig vid. När jägaren ser att räven börjar besöka åteln och att den korsar skidspåret är det dags att placera ut snarorna. Målet med åtelns dragningskraft är, liksom vid vakjakt, att räven ska besöka åteln varje natt.

Rävens goda luktsinne

Eftersom räven har ett väl utvecklat luktsinne gäller det för jägaren att efterlämna så lite vittring som möjligt vid utläggning. Alla jägare har egna knep som de tror på. Vanligt är att undvika att andas öppet över rävspåret och att använda munskydd. Bomullstussar i näsborrarna för att undvika näsdropp är ett annat knep. Rena kläder som inte luktar starkt av något främmande är självklart också en förutsättning för att lyckas.

Men det allra viktigaste är att använda sig av rena och rejält vädrade snaror. Om en räv har fastnat måste snaran genast plockas hem och tvättas i hett vatten. Efter att snaran har fått torka inomhus hängs den sedan ut där den vädras ordentligt innan nästa utläggning.

I den snötyngda landsändan i norr är fångst med fotsnara den allra effektivaste sättet att jaga räv. Men då krävs alltså en lång vinter med pudersnö.