Jakthundar träffar framför allt andra jakthundar. Dessutom brukar det mest handla om att träffa andra hundar av samma ras, eller hundar med samma jaktsätt, i samma fysiska storlek. Där hittar vi en uppenbar fördel med offentliga rastgårdar. Här kan jakthundar få träffa, umgås med och lära känna andra raser, storlekar, färger, hårlag och allt annat som kan skilja mellan raser. Det blir ett slags naturlig inlärning i konsten att kommunicera med och acceptera hundar som ser helt annorlunda ut.
– Det här är bra för alla hundar. Jakthundar är inget undantag, säger Johan Andersson.
Det allra första, om det är andra hundar i rastgården, är att prata en stund med ägarna.
– Ta reda på hur den eller de hundar som redan är i gården brukar bete sig mot främmande hundar. Om allt verkar bra, ber du ägarna att locka bort sina hundar från grinden. I alla lägen då hundar ska träffas för första gången vinner du på att undvika trånga situationer, säger Johan när han öppnar grinden och släpper in wachtelhunden Scilla i den tomma rastgården.
Scilla har aldrig träffat Johans minsta hund, Piggelin. Denne unga papillon är visserligen van vid andra hundar men han är, jämfört med Scilla, byggd i en betydligt mindre storlek.
– Socialt vana, vänliga hundar vill gärna leka. Men när en vuxen wachtelhund leker med en ung papillon skiljer det säkert 20 kilo. Den skillnaden måste man ta hänsyn till, säger Johan Andersson.
I en annan rastgård får en gråhundstik träffa en chihuahua för första gången. Först syns tydligt att gråhunden är tveksam. Men den lilla sällskapshunden är van, den lockar till lek och en minut räcker. Gråhunden accepterar inviten. Vid fem års ålder inser tiken att de där egendomliga små hundarna som hon hittills bara har sett på avstånd i koppel, faktiskt också är hundar.
När en stor blandras av okänt ursprung släpps in i rastgården syns den där tveksamheten igen. Men samma sak händer. Nu leker tre hundar, i olika storlekar, olika raser och säkert med olika livserfarenheter. Ägarna är, samtidigt som de håller koll på sina hundar, hela tiden i rörelse.
Den lilla hunden
Egentligen är det dubbelt. På ett sätt måste man vara försiktig när en liten hund vill leka med en stor hund. Å andra sidan ska man som hundägare inte vara alltför orolig i den typen av situationer.
Hur gör man för att den lilla hunden ska kunna leka med lite större hundar i en rastgård?
- Välj rätt lekkompis. Låt den lilla hunden lära känna större hundar, en i taget, under kontrollerade former.
- Börja inte med en ung och yster östsibirisk lajka om du har en drevervalp. Där är skillnaden i tyngd och kraft onödigt stor.
- Var med och styr i leken. Blir det för hetsigt, för häftigt eller för fysiskt, går du in och bryter leken. Dämpa en liten stund och försök igen.
- Var uppmärksam på hur hundarna leker, hur de umgås. Då är chansen stor att du agerar i tid när en lek växer i styrka och blir för fysisk för den lilla hunden.
- Om det redan springer runt fem stora hundar i rastgården är det läge att vänta. Stanna utanför och studera hundarna. Prata med hundägarna. Fråga om din lilla hund får träffa och leka en stund med en av de större hundarna lite senare.
Den stora hunden
– Om du har en lite större hund och en mindre hund står utanför rastgården och väntar på sin tur, är det läge att prata med den ägaren och låta hundarna träffas. Under kontroll, förstås, säger Johan Andersson.
Hur får man det första mötet att fungera?
- Förutsättningen är att båda hundarna är vänligt sinnade. De ska vara nyfikna och glada, med viftande svansar och göra lekinviter.
- Undvik att visa oro. Om du tror att det inte kommer att fungera, och dessutom visar det, förs den oron över till hunden.
- Ett sätt är att gå in i rastgården med båda hundarna kopplade, sätt dig tillsammans med den andra ägaren på en bänk men fokusera inte alls på hundarna. Sitt och prata en stund tills ni märker att lugnet lägger sig.
- Släpp båda hundarna, låt dem nosa på varandra och skutta runt en liten stund. Då bryter ni, berömmer när inkallningarna fungerar, belönar med en godisbit och släpper igen. Se till att du och den andra ägaren rör på er när hundarna är lösa.
Piggelin och Scilla
Wachtelhunden Scilla får tid på sig att lukta runt i rastgården. När hon är en bit bort från grinden väljer Johan att släppa in Piggelin.
Den lilla hanhunden är snabbt framme hos Scilla. De nosar på varandra i tio sekunder och sedan är leken i gång. Johan står stilla och tittar. I ett par minuter far de båda hundarna runt i yster lek.
Då agerar Johan.
– Piggelin, häråt, säger han en gång med så hög röst som behövs.
Samtidig tar han ett par snabba steg mot de båda hundarna, vilket fångar den unge Piggelins uppmärksamhet. Johan bromsar och börjar backa. Piggelin lockas och springer till sin husse och när han når fram får han massor med beröm.
Och så släpper Johan den lilla hunden igen, han nästan puttar i väg Piggelin åt Scillas håll.
– Det här är jättebra tillfällen att träna inkallning. Bryt leken, locka till dig hunden, beröm helt kort och belöna med det hunden helst vill göra just nu, nämligen leka med den andra hunden.
Johan tränar alltså följsamhet och inkallning samtidigt som han är med och styr när leken börjar bli hetsig.
– Man vinner på att använda rastgården till mer än att bara kunna ha hunden lös. Här inne kan du öva allt möjligt utan att vara orolig för att hunden ska få för sig att springa bort utan kontroll, säger Johan Andersson.
Alla vill inte leka
Alla hundar gillar inte automatiskt alla andra hundar.
- Ha respekt när andra hundägare inte tycker att deras hundar måste leka med din hund.
- Ha samma respekt när en främmande hund tydligt visar att den hellre vill vara i fred än att leka med din hund.
- Låt inte hundarna trötta ut varandra för mycket, framför allt inte om hundarna inte känner varandra väl. Korta stunder med lek flera gånger är bättre.
