Den gamla kortpipiga björnbössan har bra balans och är ganska enkel att skjuta bra med utan stöd. Foto: Peter Ekeström
Skytte

Jakt med mynningsladdare och svartkrut

Färdigladdade patroner, fylliga magasin och naturliga krav på fin precision också på långa skjutavstånd. Så jagar vi i dag. Men det jagades med kulvapen långt före vår högteknologiska tid. Allt från björn, varg och älg till småvilt och fågel fälldes med mynningsladdare och svartkrut. Jaktvapen har en lång historia och en av dem som kan berätta är jägaren och historikern Anders Lindkvist.

En bit in på 1700-talet anordnade hovjägmästare Anders Schönberg en större jakt åt sin arbetsgivare, den svenske kungen, i Uppland. Den dagen fälldes sex björnar, tre vargar, tre lodjur, en räv och tolv älgar, förutom fågel och harar ”i stor myckenhet”.

Det var ett bra resultat, inte minst med tanke på vilken typ av vapen som användes. Den tidens passkyttar hade en blydank i ett rör av stål, ett skott, en chans. Dessutom måste krutet brinna en kort stund innan skottet gick. Det gällde att trycka av i rätt läge.

Schönberg jagade också mycket på egen hand. Inte minst björn. Med sin kortpipiga flintlåsstudsare, försedd med räfflad pipa för precisionens skull, sköt han en bra bit över hundra björnar.

– Det säger en del om hur skickliga dåtidens jägare var. Det här är en likadan bössa som Schönberg hade. Och att vänta in rätt läge för att få omkull en björn med ett enda skott, det kräver en hel del, säger Anders Lindkvist.

Det var när hans vurm för historia mötte jakten som Anders Lindkvist började intressera sig för gamla jaktvapen. Nu, flera år senare, har han en stor samling svartkrutsbössor som många fortfarande går att skjuta med. Det blir en speciell dag på den enkla skjutbanan i skogen när vi möts för att prova skyttet.

– Vi kan ju börja med björnbössan, den är enkel att skjuta med och precisionen är riktigt bra så länge avståndet inte är för långt. Kalibern är också ganska rejäl, den mäter 16 millimeter. På 50 meter brukar jag få till träffbilder inom en cd-skivas storlek, säger Anders och laddar med en blydank i den grova, korta pipan.

Svartkrutet förvarades i ett kruthorn och mättes upp i ett litet mått för att få ner rätt mängd i pipan.
Vänster: Hagel i en pappershylsa på väg ner i en mynningsladdare från mitten av 1800-talet.
Höger: Det går förvånansvärt snabbt att ladda om, för den som har vanan inne.

Fetlappen tätar pipans lopp

Anders Lindkvist är van. Han häller ner svartkrut i pipan och tuggar helt kort på en liten tyglapp som tillsammans med kulan pressas ner i loppet med en läskstång. Tygbiten kallas fetlapp och jägarens saliv gör att den tätar bra i pipans lopp.

Så är det dags för läskstången igen, när rundkulan trycks ner ordentligt mot krutet och fetlappen. Med ett mått häller han sedan krut i en skåra utanför lådan, fäller ner ett eldstål och spänner upp hanen med stenen av flinta.

Han lägger an, siktar och trycker av. Flintan slår mot eldstålet, krutet antänds av gnistan och brinner snabbt in i ett litet fänghål och in i pipan där mer krut antänds och skottet går. Det plingar tydligt när kulan träffar stålmålet 40 meter framför oss, samtidigt som Anders Lindkvist försvinner i ett grått rökmoln.

Det är lite skillnad mot dagens snabbrepeterade studsare, färdigladdade patroner och fylliga magasin.

– Ja, men med lite träning går det faktiskt förvånansvärt snabbt att ladda om. Men visst, det gällde att skjuta i rätt läge och att träffa rätt, säger Anders med ett leende.

Jag får prova björnbössan och gör förstås misstaget att skjuta som jag gör med mina egna kulvapen. Jag siktar och trycker av när jag känner att jag ligger helt rätt i målet. Den grova blykulan missar det hängande stålmålet och slår i stället in i ställningen av grova träreglar och bockar. Flisor slår ur träet och hela ställningen välter.

– Du glömde att skottet går lite efter att du tryckt av, krutet måste få tid att brinna, säger Anders och skrattar.

Det är väldigt mycket kraft som slungas ur en kort pipa från 1700-talet. Inte konstigt att älgar och björnar föll i skottet, bara kulan träffade rätt.

Eld och rök följer efter den tunga blykulan ur slaglåsbössan.
Man jagade toppfågel med mynningsladdare. Det här var ett sätt att skjuta med stöd för att få till den bästa precisionen, och ett skäl till att kolven är så kort.

Rekylen överraskande mild

Med tidsfördröjningen i tanken blir det enkelt att skjuta förvånansvärt bra med den gamla bössan, inte minst eftersom rekylen är överraskande mild trots den uppenbart rejäla kraften i vapnet. Den grova, korta pipan ger en bra balans och att skjuta stående på frihand är enkelt. Det här är helt klart ett genomtänkt vapen, byggt för snabba skott i trånga lägen.

– Hantverket är fantastiskt. Allt är genomtänkt och anpassat för ändamålet. Vapen som det här gjordes för hand på beställning. Ibland användes äldre vapen som byggdes om, ibland handlade det helt om nytillverkning. Resultatet blev personligt, visst kunde de på ytan se ungefär likadana ut men det var sällan vapensmederna byggde serier av exakt likadana vapen, berättar Anders Lindkvist.

Det kostade förstås en hel del att låta tillverka ett nytt vapen. Det var framför allt de högre stånden som hade råd. Men allmogen hade en annan möjlighet att få tag i vapen för jakt och då handlade det om militärt överskott. Det jagades mycket i skogarna med mynningsladdare som hade varit med i krig, antingen svensktillverkade bössor eller krigsbyten.

– Under 1600- och 1700-talen fanns det gott om duktiga vapensmeder i Sverige. Då var vi självförsörjande på vapen, också militärt. Kungamakten understödde tillverkningen och det fanns ett skråväsende. Under 1800-talet minskade tillverkningen tills det bara fanns ett fåtal bössmeder kvar, eftersom fint folk valde att köpa vapen från England och Frankrike.

Men för allmogen fanns det fortfarande alternativ. Under 1870-talet tog vapenfabriken i Husqvarna fram Remingtongeväret och serietillverkade dubbelpipiga hagelbössor som fler hade råd med, och resten är historia.

Anders Lindkvist skjuter med en flintlåsstudsare från 1700-talets mitt. Det var en liknande bössa som hovjägmästare Anders Schönberg fällde hundratals björnar med för snart 300 år sedan.
En tung sälbössa i rejält grov kaliber från Roslagen, ofta använd under säljakt. Jägarna byggde ställningar där vapnet låg och hasade liggandes ut på isen.

Överdimensionerad kula

Vi provar oss vidare i Anders samling och nästa på tur är en lodbössa, en finkalibrig småviltstudsare, också den med flintlås. Det här var det mest ursprungliga eldvapnet i Sverige som började användas i jakten från 1500-talets mitt. Den räfflade pipan är åttkantig och kulan är överdimensionerad för att täta gastätt mot pipans räfflor och bommar. Inte heller här går det att klaga på precisionen. Gång efter gång plingar det i stålmålet framför oss.

– Fågel, räv och annat småvilt jagades ganska mycket förr och den här typen av vapen blev så småningom vanliga bland allmogens folk, berättar Anders.

Man jagade exempelvis toppfågel med den här typen av kulvapen. Anders visar hur man liggande på rygg med knäna som stöd för bössan kan få till en väldigt bra precision.

– Det ser lite bakvänt ut, men med den här tekniken kan man vinna en riktigt bra precision.

Vilka jagade egentligen på 1700- och 1800-talen?

– Tidigt var det framför allt kungen och andra höga män som jagade. I landets södra delar var småvilt fritt att jaga för alla och i norr, där det var fattigt, fick allmogen också jaga högvilt. Ett undantag var rovdjursjakten där alla enligt lag var tvingade att hjälpa till. Men 1789 kom en ny lag som släppte jakten fri för alla markägare. Det fanns inga jaktarrenden och inget av det som vi i dag kallar viltförvaltning, det blev helt enkelt fritt att jaga i Sveriges skogar. Och jaga gjordes det. Man sköt nästan ner allt klövvilt i landet.

På den här tiden jagade allmogen mest med hagel. Tekniken var densamma, med flintlås och svartkrut, men man använde ett slags föregångare till vår tids hagelpatroner. En samling mindre blykulor i pappershylsor trycktes ner i pipan ovanpå krutet. Dessa hagelbössor gick det också att skjuta rundkulor i, ett slags föregångare till våra tiders slug.

Jag får prova en hagelbössa. Anders skickar i väg en lerduva ur en kastare och jag bommar grovt. Att skjuta med fördröjning på rörliga mål med en flintlåsbössa berättar tydligt att forna tiders fågeljägare måste ha varit väldigt duktiga skyttar.

Stenen av flinta slår mot eldstålet, gnistorna antänder krutet som brinner in genom fänghålet, in i pipan för att få det krut som ska slunga kulan ur pipan att börja brinna. Tekniken resulterar i en rejäl rökutveckling.
Anders Lindkvist skjuter träffsäkert med lodbössan, en småviltstudsare som var vanlig bland allmogen. Den här typen av vapen fanns redan på 1500-talet.

Driftsäkra slaglåsbössor

Anders Lindkvist lyfter fram ännu ett gammalt kulvapen, den här gången en slaglåsbössa från 1840-talet. Nu tar utvecklingen ett kliv framåt. Här gäller tändhatt i stället för flinta och eldstål. Det är fortfarande en hane på utsidan av lådan som slår mot tändhatten, som i sin tur antänder krutet, men ändå, det här måste ha kallats modernt. Här vann man lite tid vid omladdningen.

– Ja, och slaglåsbössorna var dessutom mer driftsäkra. Att jaga i regn och dåligt väder med flinta och löst svartkrut kan inte ha varit enkelt. Det gällde att hålla krutet torrt.

Nästa vapen jag får prova är en tung pjäs, en sälbössa från mitten av 1800-talet.

– Man hasade fram på isen med bössan i en fast ställning med en liten skärm som skydd. Kalibern är grov och kom man bara tillräckligt nära sälarna och träffade rätt så var det här vapnet säkert väldigt effektivt.

Efter ett par timmar tillsammans med Anders Lindkvist och några av alla hans historiska jaktvapen ligger krutröken tung över skjutbanan. Det är roligt att skjuta med svartkrut och det är förvånansvärt enkelt att träffa målen när man har vant sig vid en något annorlunda skjutteknik än den vi använder i dag. Men ändå, att ha ett enda skott innan en ganska tidsödande omladdning skulle ställa andra krav än i dag på jaktskyttet.

– Ja, jag har stor respekt för forna tiders jägare. Men å andra sidan, det är ju det första skottet som ska fälla viltet, det gäller nu lika mycket som på 1700-talet, säger historikern Anders Lindkvist med ett leende. 

Skottet går inte exakt samtidigt som man trycker in avtryckaren. Först ska gnistorna tända krutet. Den fördröjningen kan förvirra dagens jaktskyttar. Det gäller alltså att hålla vapnet stilla tills kulan lämnar loppet.
Ett fantastiskt hantverk. Den kortpipiga flintlåsbössan är byggd för hand i en smedja och det krävdes både kunskap och gott om tid för arbetet.