När Jakt & Jägare intervjuar Torbjörn Larsson har den senaste covidvågen ännu inte fått riktig fart. Han har just tagit emot sin tredje spruta, befinner sig på sin gård utanför Västerås – men är på väg till USA i sin egenskap av ordförande för den europeiska jägarorganisationen FACE, Federation of Associations for Hunting and Conservation of the EU.
I juni 2021 avslutade han sin tid som ordförande för Svenska Jägareförbundet, en post som han besatte i fyra år. Parallellt har han verkat inom FACE, först som svensk representant under sju år. Nu har han varit organisationens ordförande under tre år och arbetar vidare med uppdraget efter att nyligen ha omvalts.
– Det har varit ett otroligt omfattande arbete att vara ordförande både för Svenska Jägareförbundet och för FACE. Rollerna måste dessutom hållas isär, men det tycker jag inte har inneburit något större problem.
Face har 15 lobbyister anställda vid sitt kontor i Bryssel. De är registrerade av myndigheterna, något som regelverket kräver. Men Torbjörn Larsson understryker att han själv inte räknar sig till deras skara.
– Jag är också registrerad, men vill helst inte kalla mig lobbyist. Inte heller politiker för den delen, trots att jag verkar i en politisk kontext.
Vad har hänt sedan du tillträdde som ordförande?
– Vi har genomgått ett mycket omfattande utvecklings- och omorganisationsarbete sedan jag tog över. Vi kraftsamlar för att försvara jakten, som aldrig tidigare har varit så ansatt som den är i dag. Det gör att alla våra medlemsländer måste samarbeta mycket bättre än förut. Det handlar om att få 37 nationers organisationer med sammanlagt 3 100 anställda och över 70 000 förtroendevalda, att samverka.
– Rent konkret har vi delat upp oss i arbetsgrupper: En för stora rovdjur, en för kommunikation och så vidare. Men det är tufft. För varje lobbyist som vi har på vår sida har vi 30 antijägare mot oss.
Är jaktmotståndarna också välorganiserade?
– Absolut, de är väldigt effektiva. Vi märker att vi har svårt att nå fram till en del myndigheter och det beror på att jaktmotståndare och djurrättsaktivister har tagit sig in i myndighetssfären och lierat sig med tjänstemän. De är väldigt duktiga på kommunikation och på att bygga nätverk. De samlar in stora belopp och samarbetar sinsemellan.
Har du något exempel?
– Blyfrågan och hela hanteringen av den är helt förkastlig. Propagandan mot jakt fick ett väldigt stort genomslag i beslutsprocesserna.
– Detta styrs inte av några unga tjejer och killar, det styrs centralt. Vi vill inte gå ut offentligt med vilka det är som ligger bakom, men det är en sak som vi tittar noga på. Det handlar om något som är större än jag har anat tidigare, om att man vill få till stånd en ny ordning på ett grundläggande plan.
– Vargjakten är en annan fråga som EU-kommissionen totalt har misslyckats med. Man skriver att dialog ska skapa acceptans för varg och leda till vargskådning och annat, men det är bara ord. Vargen breder ut sig något otroligt, det är ett faktum. Med vapendirektivet agerade kommissionen enligt samma linje och gick fram med läkarundersökning vart femte år för vapeninnehav och att ungdomar inte skulle få ha vapen.
– Vi ser en liknande trend i USA, även om det är skilt från Europa. Dessutom råder så olika förhållanden beroende på var man är i USA. Grunden är ändå att Bryssel har ett stort genomslag och är normsättande i hela världen för jaktfrågor.
Finns det några ljusglimtar i mörkret?
– Vi har för det mesta med oss EU-parlamentet, det har vi. Jag har inget emot att man är arg på EU, men man måste hålla isär saker och ting och så att säga veta vad man är arg på.
– Det har gått över styr både i Europa och Sverige, men trots allt är det ganska bra hos oss jämfört med många andra länder. I Frankrike och England till exempel förekommer våld och trakasserier på en helt annan nivå än här hemma.
– Men fakta segrar alltid till slut, det är vår styrka inom jägarkåren. Det bygger på att vi aldrig får slira på sanningen. Det behövs ju inte heller, vi vinner debatten ändå. Men jag ska inte sticka under stol med att det blåser motvind, därtill kommer att de sociala plattformarna ger näring till hatet mot jägare och jakt.
Hur hamnade vi där vi är i dag?
– Historiskt sett har det varit jägare och landsbygdsbor som har förvaltat viltet, men nu ska hela samhället vara med i delegationer och organisationer. I en del länder är det staten som har jakträtten numera, också där jägarna har 1 000-åriga traditioner att falla tillbaka på. Men så fort det är jägarna som förvaltar viltet så blir det bra.
– Tidigare hade vi olika åsikter om samma fakta, nu har det blivit som om vi har olika fakta att gå på. Det är ett mycket stort problem. En del av det vi ser är också en dragkamp mellan stad och land, det märker vi ju även här hemma i Sverige.
Du nämnde att jägarna måste bli bättre på att samarbeta, hur då?
– Vi måste se upp med var samtalet hamnar, inte minst på ett internationellt plan. Vi får inte ställa småfågeljakten i Sydeuropa mot harjakten i Skandinavien. Småfågeljakten kan verka främmande för oss, men när man frågar och tar del av fakta blir bilden en annan. Det handlar inte om rovjakt. Man fångar så många fåglar som ska hamna i stekpannan inom två timmar. Det är inte heller en fråga om vem som lider mest, småfåglarna, hararna som jagas i två timmar eller vildsvinen. Vi ska använda våra olika jaktkulturer som vår styrka och samlas kring vår passion för jakt. //
