Samsyn över stora områden får förvaltningen att fungera

Det är inte längre lika gott om vildsvin. Är jakttrycket för hårt? Slår verkligen salmonellan sönder stammen? Oavsett skäl kan det vara dags att nu börja prata om förvaltning av vildsvinsstammen på riktigt. Jaktbara stammar som orsakar så lite skadeproblem som möjligt är målet. Det fungerar i andra länder, kan det fungera här?

Nästan alla rapporter det senaste året pekar åt samma håll: Vildsvinstammen viker. Avskjutningen minskar, observationerna blir färre. Orsaken, eller kombinationen av orsaker, varierar säkert beroende på område. Ett skäl är ett hårt allmänt jakttryck, ett annat är den alltmer använda nattoptiken som gör det möjligt att jaga vildsvin i beckmörker. Ovanpå det kommer larm om en salmonellavariant som framför allt drabbar föryngringen, kultingar klarar inte sjukdomen.

Men oavsett orsak är slutsatsen uppenbar: Det är, generellt, färre vildsvin i markerna.

Det lyfter tanken på att tiden är kommen för att börja prata viltförvaltning också när det gäller vildsvin. För under ganska många år har det i stora områden i södra Sverige bara jagats, utan egentlig tanke på förvaltning av den fantastiska resurs som vildsvin faktiskt är. Åsikten att vildsvinen kommer att översvämma landet, att vi inte har en chans att stoppa tillväxten, har med tydlighet visat sig felaktig. Visst går det att jaga så hårt att en viltarts utbredning bromsas.

För det är med stor sannolikhet jakten som har orsakat nedgången. Den för oss nya typen av salmonella finns uppenbarligen i delar av landet. Den kommer troligen från kontinenten. Vilket betyder att smittan har funnits där länge. I exempelvis Tyskland skjuts det upp till 900 000 vildsvin årligen, trots salmonella.

Undvik att skjuta de stora hondjuren som styr grupperna. Det leder närmare en fungerande förvaltning.

Stora förvaltningsområden

Hur ska vi tänka nu, när det är läge att se över hur vi förvaltar vildsvinen?

Frågan går till Mikael Tham, som i många år har intresserat sig för arten. Han lever i Skåne, där vildsvin har funnits länge. Men han har jagat vildsvin på många håll, också på kontinenten. Det finns alltså stor erfarenhet bakom hans ord, och han ser små möjligheter att få till en fungerande och genomtänkt förvaltning i Sverige.

– Tyvärr ser jag det som ett omöjligt uppdrag. Att förvalta vildsvin är relativt enkelt, den kunskapen finns och vi vet att den fungerar. Titta på hur de gör och har gjort under lång tid i framför allt östra Centraleuropa. Det är inte svårt, men det ställer krav på samsyn.

Mikael Tham berättar att det krävs stora förvaltningsområden, 15 000–20 000 hektar eller ännu större. Redan där blir det stopp.

”Det är, som jag ser det, omöjligt att få till den samsyn som krävs när det gäller var, när och hur vi ska jaga, hur många och vilka individer som ska skjutas.”

Mikael Tham

– Här har alla olika åsikter, olika ingångar, olika behov och olika krav när det gäller vildsvinen. Det är, som jag ser det, omöjligt att få till den samsyn som krävs när det gäller var, när och hur vi ska jaga, hur många och vilka individer som ska skjutas, säger han.

I de flesta länder i östra Centraleuropa, som exempelvis Polen, hör inte jakträtten ihop med äganderätten. Där är jakten frikopplad till stora förvaltningsområden. I statliga jaktrevir eller jaktklubbar har jägarna ansvaret för viltförvaltningen. Det är dessutom jägarna som får stå för de skador i jord- och skogsbruk som viltet orsakar.

– Den kombinationen ställer krav på en förvaltning som fungerar. Jakten sköts på ett vettigt sätt, helt enkelt anpassat till vad som krävs för att hålla balansen mellan starka, jaktbara stammar och minimala viltskador. Och det fungerar uppenbarligen, säger Mikael.

Licensjakt på klövvilt leder till balans

Tjeckien är ett annat exempel, där gäller licensjakt på alla klövvilt. Man värderar och kommer fram till vad som behöver skjutas in i minsta detalj: vilka hondjur, vilka handjur, avkommor och så vidare.

– Det leder till en balans. Rätt djur skjuts, familjegrupper hålls ihop. Det blir helt enkelt ordning på jakten, du får en samsyn över stora områden. Så visst går det att ha en fungerande förvaltning av vildsvinen. Men, som sagt, att få till det i Sverige ser jag som mycket svårt.

Det handlar alltså om olika jaktkulturer. Att direkt överföra en för de flesta av oss främmande kultur från kontinenten till Sverige skulle naturligtvis möta rejält motstånd. Men det finns också, menar Mikael Tham, ett annat problem här hos oss.

– Kunskapsnivån när det gäller vildsvin är fortfarande inte särskilt hög. Vi vet vid det här laget ganska mycket om hur vildsvin fungerar, men mycket av den kunskapen har uppenbarligen svårt att nå ut.

Ett exempel är det faktum att vildsvin är väldigt störningskänsliga. Det finns ett antal studier som visar att också en ganska mild störning kan få vildsvin att lämna ett hemområde för att inte återvända förrän långt senare.

– Vi hade en gps-märkt större sugga som låg kvar helt stilla med sin familjegrupp under en större drevjakt. Hon rörde sig inte trots att hundar och drevfolk gick genom såten. Men så fort det blev lugnt i marken försvann hon bort flera kilometer. Det tog en månad innan hon återvände, berättar Mikael.

Alla rapporter säger att vildsvinstammen i Sverige viker neråt. Nu väcks tankar på hur vildsvinen ska förvaltas i framtiden. Foderplatser kan hjälpa till att styra vildsvin. Men placera dem klokt och freda dem från jakt.

Störningskänsliga grisar

Vildsvin är revirhävdande, möjligheten att de vänder tillbaka till sitt hemområde efter en tid är stor. Men upprepad störning rör om i reviren. Det är skälet till att det kan observeras ett stort antal vildsvin under en jaktdag, och nästan inga alls flera veckor senare.

– Det där är känt av rutinerade jägare. Men trots att vi har jagat gris i många år blir det en överraskning för många andra. Det där får mig att fundera över hur mycket en genomsnittligt intresserad jägare faktiskt vet om hur vildsvin lever och fungerar.

När Mikael Tham beskriver vildsvinens rörelser under jaktsäsongen i exempelvis Skåne, som har haft vildsvin längre än de flesta andra län, liknar han skeendet vid en pingismatch.

– Grisarna far som pingpongbollar mellan markerna under höstens drevjakter. Det är helt naturligt, och viktigt att känna till. De grisar som du skjuter på din hemmamark under en jaktdag kan i praktiken ha sina hemområden ganska långt bort. Där har du ett av de tyngsta skälen till att en fungerande förvaltning av vildsvin kräver väldigt stora områden.

”Skjut i marken, det stör undan suggan och resten av gruppen följer med. Den kloka suggan kommer inte tillbaka den natten och förmodligen inte på flera nätter.”

Mikael Tham

Ett problem med att det inte jagas likadant på olika marker inom ett område är helt skilda avskjutningsregler. Det resulterar i att familjegrupper slås sönder och genererar nya problem.

– Skjuter du bort ledardjuren splittras större grupper till mindre, vilket faktiskt leder till större skadeproblem. En ledarsugga är erfaren, hon håller ihop gruppen. Yngre djur klarar inte den uppgiften. Att splittra gruppen för därför med sig oro, obalans och att det blir allmänt rörigt i reviren.

Dessutom, menar Mikael Tham, är det väsentligt mycket enklare att skydda växande grödor om grupperna av vildsvin leds av en större, erfaren sugga.

– Då räcker det oftast med att skrämma bort henne. Skjut i marken, det stör undan suggan och resten av gruppen följer med. Den kloka suggan kommer inte tillbaka den natten och förmodligen inte på flera nätter. Är det bara unga djur, unga suggor och deras första kull, blir störningen inte alls lika effektiv. Maten drar snabbt tillbaka de oerfarna grisarna och skadeproblemen ökar.

Den teknik som gör det möjligt att jaga i mörker ökar förmågan att skilja galt från sugga, unga djur från äldre. Utnyttja det och skjut klokt.

Jakt i mörker

Ett för många uppenbart skäl till att jakten på vildsvin i mörker näst intill har exploderat hänger ihop med att det för tre år sedan blev fritt för alla jägare att utan särskilt tillstånd använda mörkeroptik. Att kunna se i beckmörker underlättar förstås jakten. Men att det blev enklare är inte detsamma som att det blev balans i avskjutningen.

Många vilthandlare som Jakt & Jägare har pratat med säger att antalet fällda vuxna suggor ökade drastiskt i samband med att mörkerhjälpmedel blev allmängods. Och den statistiken har legat stadig sedan dess.

– Mörkeroptik är ett bra hjälpmedel, som gör det enklare att skjuta rätt vildsvin – om man vill! Vildsvin är svåra att köns- och åldersbestämma. Men det är mycket enklare på natten med bra mörkeroptik än i ett snabbt läge på en drevjakt. Man kan inte nog understryka vikten av att vara rädd om ledarsuggorna och att i stället inrikta sig på deras avkomma. Det tjänar alla på, oavsett vilken inställning som man har till vildsvin. Problemet är att få vildsvinshatarna att förstå det, säger Mikael Tham.

När vildsvinen blev talrika för några decennier sedan exploderade åteljakten. I varje jaktlag med självaktning byggdes och jagades det vid åtlar. Men efter ett antal år avtog stora delar av det intresset. Kanske blir det likadant med den i dag så intensiva nattjakten med hjälp av IR- och värmeteknik?

– Det är inte omöjligt. Vi får se vad som händer nu när stammen minskar och det inte är så lätt längre. Men oavsett, rådet blir att vara noga med vilka djur som skjuts. Det vinner alla på, både jägare som vill ha kvar vildsvin och lantbrukare som vill ha så små skador som möjligt.

Det finns alltså ett par grundpelare i en fungerande framtida förvaltning av vildsvinen. Nummer ett är att få till en samsyn när det gäller avskjutning och jakttryck över ett så stort område som möjligt. Nummer två är att skjuta rätt djur.

– Ja, förvaltningen i sig innebär inga krångligheter alls egentligen. Vi vet hur den ska gå till. Problemet är samsynen. Och kunskapen om hur vildsvin faktiskt fungerar, säger Mikael Tham. 

Peter Ekeström
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på print
Dela på email
Fler artiklar