Det är så mörkt att mynningsflamman bländar, men i nästa ögonblick ser jag tre vita svansar, likt strutsplymer, som studsar i väg mot den skyddande skogen. Det är inte för inte som vitsvanshjorten har fått sitt namn. Samtidigt tycker jag mig ana hur ett djur går omkull intill dikeskanten som delar den stora åkern i två mindre.
Vi är ett gäng på åtta jägare som har bestämt oss för att testa jakt på Finlands mesta nationalvilt efter älgen – vitsvanshjorten. För sju av oss är det här hjortviltet en helt ny bekantskap. Spänning och förväntan ligger därför i luften när jaktledaren tar emot oss på Gullö gård i Nyland, drygt tio mil väster om Helsingfors.
– Hjortarna är större än dov, men mindre än kronviltet. Vi vaktjagar två kvällar och jagar med drivande taxar på dagarna. Kalvar och ensamma hindar är lovliga och så spetsar och kapitala bockar. Men skjut inga mellanbockar, lyder direktiven från jaktledaren Victor Fri.
Vad är en kapital bock?
De finska jägarna talar konsekvent om bock och inte om hjort, noterar jag och ställer samtidigt frågan: Vad är en kapital bock?
– Hornens utlägg ska gå utanför öronspetsarna. Kanske inte så lätt för ett otränat öga att se om bocken står i profil, så försök att studera djuret framifrån innan ni skjuter. Grovleken på hals och nacke ger också en fingervisning om huruvida hjorten är skjutbar, svarar Victor.
– På varje kvällspass skjuter ni varsitt djur, inte fler. Så det är upp till er själva om ni vill ta chansen när den kommer, eller vänta och hoppas på den riktigt stora bocken. Sådana finns här!
Med de här råden klingande i huvudet kryper jag upp i jakttornet där jag ska tillbringa den första kvällens skymningstimme. Bakom tornet växer tät blandskog och framför mig har jag en grågul stubbåker som delvis är täckt av ett tunt snötäcke. Den vita snön i kombination med den annalkande fullmånen borde få ljuset att räcka till en bra bit efter solnedgången, även om de mörkgrå molnen ligger tunga över den finska skärgården.
Vitsvans vid vägkanten
Väntan blir inte lång. Plötsligt står en vitsvanshjort i vägkanten nedanför tornet. Första intrycket är att den är stor, betydligt större än en dovhjort. Den står så nära att jag inte ens behöver lyfta kikaren för att konstatera att det är en bock. Men tyvärr bara en fyrataggare och alltså fredad.
Bocken hinner inte många steg ut på stubben förrän ögat registrerar en ny rörelse i skogskanten på andra sidan åkern. Avståndet är drygt 200 meter, men kikaren avslöjar att det också är en vitsvanshjort. Djuret går sakta betande i riktning rakt emot mig. Det är en bock och den är definitivt större än den första. Men hur stor?
En stund senare går de båda bockarna tillsammans ute på stubbåkern knappt 100 meter bort. Nu syns storleksskillnaden tydligare. Jag räknar till sex, kanske åtta taggar på den större. Men är utlägget tillräckligt? Mörkret har börjat falla och i det dåliga ljuset bestämmer jag mig för att han inte är kapital. På den ena sidan kanske, men på den andra tycker jag mig ana att öronspetsen går längre ut än hornet. Man vill ju inte göra bort sig redan första kvällen.
Djuren kommer närmare
Ett skott hörs i fjärran och jag förstår att någon av kamraterna också har haft hjortar framme. Jag ställer försiktigt bössan i hörnan på tornet och släpper blicken på de båda betande bockarna. När jag på nytt tittar ut över åkern ser jag ytterligare fyra hjortar! Två betydligt mindre djur betar till vänster om mig och de kommer allt närmare.
Hur kom de dit? funderar jag och lyfter försiktigt studsaren. Det tar en stund att få in djuren i kikarsiktet. Inget har horn och båda är betydligt mindre än bockarna. Men de är jämnstora och huvudena signalerar kalv. Med bara fem–tio minuters skjutljus kvar förefaller det osannolikt att ytterligare en tredje bock, och dessutom en tillräckligt stor, ska visa sig. Jag väljer den främre av kalvarna.
När jag en stund senare klättrar ner från tornet och tar riktning mot skottplatsen faller mörkret snabbt. Molnen släpper inte igenom månljuset, men mot den ljusare stubben går det ändå lätt att hitta djuret. Huvudet avslöjar att det är en kalv, men när jag börjar släpa ut djuret mot vägen blir jag ändå tveksam. Det är tungt, säkert upp emot 40–50 kilo.
Tio minuter senare lyser billjusen borta i vägkröken. Victor bromsar in, går ur bilen och gratulerar.
– En fin kalv och kvällens tredje. En av kamraterna har dessutom haft turen att skjuta en riktigt kapital hjort med rejäla utlägg, berättar han.
Några timmar senare summerar vi våra samlade intryck och vi är alla lika imponerade. Fyra av oss har fått skjuta och vi har sammanlagt sett över 30 vitsvanshjortar under premiärkvällen.
Det är långt mer än vad vi hade vågat drömma om. Vitsvanshjorten går ofta ensam och är absolut inte samma utpräglade flockdjur som exempelvis dovviltet.
Förväntningarna på topp
Förväntningarna är därför på topp när vi morgonen därpå hälsar på hundförarna och lottar passen. Det är jakt med drivande tax som står på programmet.
– Vi jagar små såtar och släpper tre–fyra taxar i varje. När drevet har gått förbi passkyttarna bryter vi och släpper nya hundar i en ny såt. Vi räknar med att hinna med fyra–fem såtar, berättar jaktledaren.
Själv får jag ett kanonpass i en medelålders, men ganska tät granskogsridå mellan en mosse och en av Finlands tiotusentals sjöar. Här vill hjortarna ofta passera, intygar både jaktledare och hundförare och efter en hastig blick på kartan är jag beredd att hålla med.
Det enda som stör är en envis och hård vind från sydväst. Nästan all snö har regnat bort under natten och det är några få plusgrader. I dag krävs hundar med bra skall för att vi passkyttar ska kunna njuta av jakten.
Hjorten kommer i tystnad
Den första halvtimmen händer definitivt ingenting. Inte ens ett enda hundskall har hörts när jag skymtar en rörelse framför mig, 40–50 meter in i skogen. Hjärnan hinner registrera att det är en hjort på väg rakt mot mig och kolven vilar redan mot axeln när djuret stannar till mellan några granstammar. I kikarsiktet ser jag honom från sidan. Huvudet och bogen är fri. Men att bedöma utläggen på hornen från sidan är omöjligt för ett otränat öga. Vänd på huvudet, hinner jag tänka, innan hjorten plötsligt kastar om och försvinner bakom några smågranar för att sedan i turbofart forcera den smala skjutgata som jag har i riktning ner mot sjön. Trots att avståndet inte är stort mer än ett hagelhåll hinner jag inte skjuta.
Min tveksamhet om hjorten är tillräckligt stor räddar sannolikt livet på honom. Men bara sekunder efteråt är jag övertygad om att han höll måttet. Den grova halsen och de massiva hornen pekade åtminstone på det. Jag förbannar min obeslutsamhet, eller kanske snarare mina okunskaper om det här viltet.
Ett par minuter senare hör jag hundarna och strax efteråt kommer två taxar på löpan. Jag lyssnar på drevet som snart hörs alltmer avlägset när det är på väg att runda andra sidan sjön. En stund senare kommer ett gäng orangeklädda jägare och hundförare i kanten av mossen. Såten är färdigjagad. Det är samling och ny passlottning.
Förväntingarna sjunker
Efter hand som dagen går sjunker förväntningarna. Hjortarna från kvällen före tycks som bortblåsta. Visst, vi ser enstaka, men antingen är det fredade gaffelbockar eller djur som kommer i allt för hög fart i allt för trånga pass. Hjortarna har också en tendens att dra rakt ut ur såten mellan passkyttarna.
– Oturen har grinat oss i ansiktet. Normalt brukar vi skjuta åtminstone tre–fyra djur under en dags jakt, men i dag ville det sig bara inte. Hjortarna buktade inte som de brukar göra för taxarna. Den hårda vinden bidrog säkert. Djuren kände sig otrygga, summerar jaktledaren Victor Fri.
På kvällen är vi tillbaka i våra vakkojor. Två kalvar och en mindre hjort faller innan vi själva så småningom faller i sömn efter ännu en fantastisk middag på Gullö krog.
Morgonen bjuder på betydligt bättre väder. Vindstilla, några plusgrader och disigt, med hopp om sol fram på dagen.
Men det vill sig likväl inte. Visst driver hundarna bättre än i går och visst känns det som om det är mer tryck i dreven, men likväl går inga hjortar i pass. Jaktledarna är också påtagligt bekymrade när de lottar passen inför eftermiddagens avslutande såtar. Själv får jag ett bedårande vackert postställe på en liten tallbevuxen höjd alldeles i kanten av den lilla sjön Långträsket.
Drevet går
När jag slår mig ner på den inbjudande stubben intill passtolpen spricker himlen upp. Solen värmer och ännu varmare känns det inombords när det kraftfulla upptaget på andra sidan sjön avslöjar att nu är det jakt på allvar. Det ettriga påsticket följs av ett tätt drevskall som kommer allt närmare längs sjökanten. Då rungar plötsligt en förlösande studsarknall ut över vattnet och slår eko mot bergsidan i norr.
En av jaktkamraterna har fått skjuta från en liten bergknalle på andra sidan sjön. Drevet har just passerat honom när en ensam hind oväntat smyger ut längs sjökanten. Det är ett stänkdjur och skottet blir enkelt.
Drevet fortsätter ut i en liten igenvuxen mosse, gör några bukter och passerar min andre passgranne. Han skymtar drevdjuret, men får ingen riktigt bra skottchans. Nu är drevet så nära att tummen vilar på säkringen. Nedanför mig, alldeles intill sjökanten, finns en väl upptrampad viltstig, och där kan djuret när som helst bryta ut.
Taxen öser på för fullt. Bättre än så här kan jakt med drivande hund inte bli, tänker jag när det dunkande ljudet av klövtramp hörs i ungskogen. Men jag inser för sent att hjorten kommer att passera bakom mig och längre upp på höjden. I nästa ögonblick skymtar huvudet av en hind som snirklar sig in mellan björksly och smågranar. Samtidigt som jag funderar på varför jag inte valde pass bara tio meter längre upp med fri sikt, kommer taxen på löpan. Det är en svart, muskulös korthårshane med kraftfull tyngd i skallet. Snabb i löpan för att vara en tax, men ändå spårnoga, hinner jag konstatera innan drevet drar vidare söderut.
På nytt pass
En kvart senare kommer en av hundförarna. Vi står tillsammans och lyssnar på det bortklingande drevet när vi får order om att bryta. Vi ska hinna med ytterligare ett par såtar före kvällen.
Fram med kortleken och ny passlottning. Tre av posterna är placerade längs med en 50 meter bred kraftledningsgata. Jag får det mittersta och hinner inte mer än slå mig ner på ryggsäcksstolen förrän en, kanske två taxar drar på för fullt inne i såten. Drevet har riktning rakt mot ledningsgatan. Det buktar snävt och kommer hela tiden allt närmare. Det är ruggigt spännande. När som helst kan hjorten bryta ut från den motsatta sidan.
Ett par bergknallar öster om mig sitter min närmaste passgranne. När hunden är framme vid skogskanten förstår jag att drevdjuret måste ha passerat i svackan mellan oss. Min passgranne funderar på samma sak när han plötsligt får syn på en hjort i skogskanten på andra sidan ledningsgatan. Snabbt inser han att det är en kapital bock och i smällen går hjorten omkull för ett bra bogskott.
– När jag tittade på honom andra gången tyckte jag att han var betydligt större än vad det första intrycket gav sken av.
Rätt beslut i grevens tid
Och man är ju inte bättre än att man kan ändra sig, myser jaktkompisen när vi efteråt kan konstatera att han i grevens tid fattade ett korrekt beslut.
Bakom mig och alldeles utanför såten driver taxen fortfarande det första djuret samtidigt som jag hör hur en annan hund är på väg med ett nytt drevdjur i riktning rakt emot oss. Det kommer närmare och närmare och tummen ligger redan på säkringen när en ny snärtig studsarsmäll för ett ögonblick får drevet att tystna. I komradion hör jag hur passgrannen till vänster om mig har skjutit en kalv. Samtidigt brakar det loss framför mig och ut kommer tre älgar – kviga, åttataggare och fyrataggare passerar mig i trav på bara ett hagelhåll.
Med andra ord en härlig final på vår jakt på vitsvanshjortar. Även om de finländska älgarna var betydligt lättare att få i pass än de väl så försiktiga hjortarna med sina märkliga svansar, tänker jag när vi i det sista kvällsljuset samlas för att ta farväl av våra finländska jägarvänner.
