Fråga oss!

Välkommen till Jakt & Jägares frågeforum där våra experter svarar på frågor om jakt, vapen och hundar. Har du en fråga? Klicka då på ”ställ din fråga” här nedanför och fyll i formuläret, eller mejla frågan till redaktionen@jaktojagare.se.
expert-peter-ekestrom-2
Peter Ekeström
Hund
expert-fredrik-franzen-2
Fredrik Franzén
Vapenhistoria
expert-jens-gustafsson-2
Jens Gustafsson
Jakt, viltvård och juridik
expert-mikael-hultnas-2
Mikael Hultnäs
Jakt, viltvård och juridik
expert-jimmy-laas-2
Jimmy Låås
Jakt, eftersök och hund
Jag äger en Merkel-drilling i kaliber 12/7x57R. Den har trångborrning full/full. Jag har förstått att jag inte kommer att kunna skjuta stålhagel i den utan att öppna upp borrningen. Men kommer jag att kunna skjuta till exempel vismut eller kopparhagel i den utan att göra ett ingrepp på piporna? Eller kräver även dessa sorters ammunition att det är öppnare trångborrning?
Mattias
Svar

Du har rätt i att du måste borra upp trångborrningen rejält om du ska skjuta stålhagel i din drilling borrad hel/hel. Men även för vanlig jakt med blyhagel skulle det underlätta med en öppnare borrning.
Beträffande andra hagelalternativ vet jag inte vad som gäller. Fråga en kompetent vapensmed, det bör han eller hon veta. Men det råder olika åsikter om detta, så du får säkert olika svar beroende på vem du frågar.

Vi har i släkten ett gammalt salongsgevär från Husqvarna. Vi använder det inte i dag och lutar åt att lämna in det hos polisen. Men om det finns de som uppskattar vapnet kanske vi i stället skulle sälja det. Vilket råd kan ni ge om detta?
Andreas
Svar

Det är rätt tänkt att lämna in vapnet till polisen. Det finns inget intresse för sådana salongsgevär i dag. Det tillverkades massor av dem och de har inget ekonomiskt värde. Det går inte att få licens för jakt med dessa enkelskottssalongsgevär utan magasin.

Jag har en finsk stövare som inte vill följa med hem efter jakt. Beteendet har förvärrats denna säsong. Det är en 4-årig kastrerad hane.
Han kommer alltid tillbaka efter jakt, söker upp mig, men så fort han ska kopplas så ger han sig i väg. Han håller sig en bit bort, cirka 100 meter från mig och stället där han släpptes vid jaktstart. När jag väntar på honom i bilen kommer han fram, men så fort jag kliver ut så sticker han igen.
Jag har fått lämna honom i skogen och kört hem för att sedan återvända. Då är han kvar och viftar på svansen och gnäller när jag kommer, men han vägrar fortfarande att komma in i bilen. Det här kan ta timmar, innan han plötsligt ger med sig och hoppar in i bilen.
Han är inte rädd för att åka bil och är i övrigt en väldigt tillgiven och fin hund. På dagarna går han lös i trädgården och huset och kommer på inkallning.
Vad har jag gjort för fel? Och hur ska jag jobba med honom för att våga släppa honom igen?
Håkan
Svar

Jag förstår att det här är ett problem, ett problem som du är långt ifrån ensam om att ha. Det uppstår normalt för att vi släpper hunden för att jaga, vilket hunden tycker väldigt mycket om. Och när vi tycker att hunden har jagat klart så kopplar vi den och åker hem, vilket hunden sällan uppskattar lika mycket. Så när vi släpper hunden är det som att ge hunden en belöning, och när vi kopplar den och tar ifrån den det roliga blir det en bestraffning.
Hunden kommer alltså att uppfatta situationen som att om jag nu är duktig och kommer när husse ropar blir jag bestraffad. Det i kombination med att många jakthundar inte är lösa till vardags, och dessutom mer självständiga än många andra hundraser, gör problemet till ett faktum.
För att åtgärda det är mitt första tips att spendera mycket tid med hunden även utanför jakten och att då under kontrollerade former öva mycket inkallning i olika situationer. När hunden kommer till dig – ge den mycket beröm och belöning så att den tydligt känner att det är positivt att komma till husse.
När det funkar i enkla situationer behöver du träna med störning, det vill säga det ska finnas en konkurrenssituation mellan att komma till dig och att göra något annat roligt. Det kan till en början vara att ha en matskål på gräsmattan med något gott i som hunden vill ha. Ha hunden i lina och låt den komma nära men inte ända fram till skålen. Ropa och locka på hunden och när den kommer till dig så har du något ännu godare eller roligare hos dig som hunden får. Experimentera med olika störningar men med samma tanke i träningen.
Väl ute i skogen är det viktigt att hunden inte kopplas varje gång som den kommer till dig, oavsett om det är för att du ropar eller för att den kommer spontant. Hunden ska alltså förknippa att komma till dig med något positivt som en klapp eller något annat kul, inte som nu att jakten är slut. Kalla gärna in då och då utan att koppla hunden under en jaktdag. Du kan även kalla in, koppla hunden, gå en liten bit och släppa den igen bara för att kopplet inte ska bli ett medel för ”bestraffning” i hundens sinne.
Jag har som grundregel att göra 3–5 inkallningar i skogen per jaktdag och bara koppla hunden vid 1–2 tillfällen. Oftast passar jag på att göra mina inkallningar när jag ser på min gps att hunden redan är på väg tillbaka från en sökrunda eller ett förföljande. På så sätt tar det nästan ingen extra tid av jakten och jag får dessutom en chans att se hunden, och kan kontrollera hur pigg den är och att den inte har skadat sig.

Vem är ansvarig om någon ramlar ner från ett jakttorn och skadar sig, när det är jaktlaget som har satt upp tornet? Det kan ju bli livslångt skadestånd.
Gunnar
Svar

Som regel gäller att den som har uppfört jakttornet, som anses vara ägare av tornet, kan ställas ansvarig för eventuella skador som orsakas om tornet går sönder och någon skadas.
Det finns dock vissa fallgropar i frågan. Dels kan det bli fråga om vem som faktiskt äger tornet, är det uppfört av befintligt jaktlag eller något tidigare jaktlag? Det kan också vara fastighetsägaren som har jakträtten men någon annan som har byggt tornet (en yrkesjägare, kanske), vilket också krånglar till situationen.
Vidare tas i viss mån hänsyn till hur aktiv den som har skadat sig har varit. Är det till exempel en person som inte ska ha tillträde till tornet i normala fall (en privatperson som klättrar upp i ett jakttorn för att spana efter vilda djur, kanske) som skadar sig gäller även då grundregeln att den som har uppfört tornet kan ställas till ansvar. Men om jägaren exempelvis har ställt ner stegen så att privatpersonen måste lyfta upp stegen och luta den mot tornet för att klättra upp kan det eventuellt anses att jägaren inte ska ställas till svars eftersom den som skadade sig har varit så aktiv i processen.
Skyltar som sätts upp har ringa betydelse, det är faktiskt inte säkert att alla kan läsa eller ser skyltarna.
Som du märker är det inte helt glasklart, men grundregeln är att den som har byggt tornet också äger det och är ansvarig för eventuella skador som kan orsakas om någon trillar ner från tornet.

Jag undrar vad som gäller vid ett jordbruksarrende på samma mark som jag har jaktarrende på. Vem har jakträtten på marken om inte jakten är fråntagen på jordbruksarrendet? Jag har jaktkontrakt på marken på all jakt. Nu säger bonden som har jordbruksarrende på samma mark att han automatiskt har jakträtten på marken som han arrenderar.
Magnus
Svar

Grundregeln anger att jakträtten ingår vid ett jordbruksarrende om det inte särskilt undantas. I dagsläget är det dock kutym att markägaren skiljer på jordbruksarrende och jakträttsupplåtelse, även om det fortfarande förekommer att jordbruksarrendatorn har jakträtten också. Jakträtten går naturligtvis inte att upplåta två gånger (både till jordbrukaren och någon annan person) vilket innebär att ett av era avtal är ogiltigt.
Jag rekommenderar att du för dialogen vidare med markägaren för att klargöra hur det faktiskt ligger till och vilka formuleringar som finns i respektive avtal.

Tack för en intressant utläggning om drillingar i nummer 1/2 2023, Fredrik Franzén.
För 40 år sedan ärvde jag, efter min morfar, en drilling. Den skulle, enligt uppgift, ha varit hans första riktiga jaktvapen som han fick av sina föräldrar på sin myndighetsdag. Om det stämmer borde den vara tillverkad senast 1922. Men jag undrar om den verkligen är så gammal.
Drillingen är av klassisk modell med två hagelpipor i kaliber 16 och en kulpipa i kaliber 8×57 JR. I samband med att jag tog över vapnet 1981 lät jag en vapensmed gå igenom det samt borra upp hagelpiporna till 70 mm-patronlägen, då det visade sig att det endast var 63 mm i original. Så korta kaliber 16-patroner var svåra att få tag i redan på den tiden.
En annan ”modifikation” som den har utsatts för är att piporna är kapade cirka 10 cm efter en sprängning av choken på ena hagelpipan någon gång långt före min tid. Piplängden är i dag 61,8 cm (inklusive patronläget) och innerdiametern i mynningen 16,8 mm. Trots kapningen håller den ihop hagelsvärmarna på ett utmärkt sätt. Dock skjuter inte hagel- och kulpipan lika om man skjuter alla tre över kulsiktet. Då går kulan minst 30 cm under hagelsvärmarna på 30 meter.
Min fråga gäller om du kan säga något om tillverkaren samt åldern på vapnet. På högerpipans ovansida är namnet Aug. Lüneburg stämplat och på vänsterpipan Flensburg. Tillverkningsnumret är 3086, vilket är stämplat på flera ställen på vapnet. Jag har googlat runt en del men bara hittat en gammal handrilling på en auktionssida med det tillverkarnamnet. Tyvärr är stämplarna på undersidan i flera fall svårlästa på grund av diverse repor och små hack efter många års flitigt användande.
Jag har kollat lite på sidan Gun Indentification på webbplatsen German Hunting Guns där en hagelbössa är beskriven. De stämplar därifrån som jag har lyckats identifiera är kalibrarna 7,8×57 mm samt siffran 16 i en cirkel. Under de ursprungliga hagelkalibrarna är det stämplat 16 och 70 vilket måste ha gjorts i samband med att bössan borrades upp till 70 mm patronlägen. Sedan finns ett U samt W med krona över, vilket tydligen skall betyda att den är testad samt har choker.
En intressant stämpel är USSSTALL Krupp Essen. Krupp Essen är ju inget konstigt, kruppstål från Essen är väl de flesta tyska bössor gjorda av. Men vad betyder bokstäverna före? På samtliga pipor är ordet Nitro stämplat.
Det jag inte har kunnat hitta är någon form av stämpel för tillverkningsår. Den enda sifferkombination som jag har hittat, utöver kaliberangivelserna, är tillverkningsnumret 3086, och det går ju inte att göra om till ett årtal om man inte har tillgång till tillverkarens register. Så frågan är om du har någon information om när bössan kan vara tillverkad och gärna något om tillverkaren. Även där är det magert med information på webben.
Till slut är frågan vad man gör med ett vapen av detta slag nu när blyhagel blir förbjudet. Går det att använda alternativhagel, och i så fall vilka? Det skulle vara mycket intressant med en uttömmande artikel i detta ämne vid tillfälle.
Henrik
Svar

Din drilling från Lüneburg i Flensburg är en typisk klassisk drilling för sin tid. Lüneburg var egentligen ingen bössmakare, det är ett handlarnamn. Vilken bössmakare som egentligen har gjort den vet jag inte. Kanske finns det någon stämpel eller bomärke som berättar detta?
Eftersom den saknar månad-år-datering kan den mycket väl vara tillverkad 1922 eller tidigare. Provstämplarna är de som användes från 1912 fram till andra världskriget. 1923 tillkom månad-år-dateringen. Tidsmässigt hamnar då din drilling 1912–1922.
Det stämmer också med utförandet. Den är byggd på Blitz-mekanism, den har hornvarbygel och sidosäkring, den fina gravyren är tidstypisk.
70-stämpeln är förmodligen gjord då patronlägena öppnades upp, siffrorna avviker tydligt från de andra på pipplanet. Synd med de kapade piporna, men de har tydligen fungerat för dig genom åren.
Angående alternativhagel skulle jag noga diskutera den frågan med en kunnig vapensmed, innan jag använde sådana. Bössan är trots allt 100 år. Kanske är det dags att pensionera den. Men förhoppningsvis dröjer det några år till innan vi får totalförbud på blyhagel. Någon artikel om det kan jag dessvärre inte skriva, jag kan ämnet för dåligt.

Jag har nyligen hittat två bössor som jag gärna vill veta mer om. Den ena har fungerande mekanism och texten Mauritz Widforss, Stockholm på sig. Siffrorna 3073 finns också. Såg ett Husqvarna-märke med en stämpel som jag inte kan tyda.
Den övre saknar slutstycke och har FN-stämpel och siffrorna 28198. Sedan står det FL 6 ELG inuti en cirkel med en krona på. Och det står FABRIQUE NATIONALE D’ARMES D.E O.?LRRE SA HERSTAL och en liggande 1:a bredvid (det efter D’ARMES är jag lite osäker på).
Björne
Svar

Texten Mauritz Widforss på den ena bössan betyder helt enkelt att den såldes av dem.
Om det verkligen är ett Husqvarna H på en bössa, bör den vara stämplad Husqvarna Vapenfabrik på pipan.
Det som står på FN-bössan berättar inget om bössan. Siffrorna 28198 kan vara ett serienummer, men det finns inga listor på nummer för denna typ av FN-vapen. ELG är en stämpel från provhuset i Liège. I övrigt är det uppgifter om FN-fabriken, inte för denna bössa.
Denna typ av enkla enskottare har inget värde i dag. Även om du skulle få licens på dem, är de knappast värda licenskostnaden.

Hur vanlig är en Meffert, Suhl, handrilling i kaliber 12/.22 Hornet? Vad är den värd? Den är i bra använt skick.
Tommy
Svar

En Meffert handrilling tillhör inte de vanligaste, men är heller inte ovanlig. Vad som är udda med din är kulkalibern .22 Hornet. Är det original, eller är möjligen en klenare kulpipa i .22 Hornet inlagd i en utskjuten eller rostig originalpipa i grövre kaliber?
Värdet är tyvärr lågt. Som jag ser det har den varken samlarvärde eller bruksvärde.

Jag undrar hur jag bör tänka när jag ska testa min hund på skarpt eftersök för första gången.
Malte
Svar

När jag ska introducera en ny eftersökshund på ett skarpt eftersök ser jag först och främst till att jag har tränat hunden så pass mycket att jag känner att den är redo för uppgiften och att jag är trygg med att den kommer att klara av eftersöket.
Jag är också alltid noga med att ha med mig en rutinerad eftersökshund som omedelbart får ta över om jag känner att den yngre och oerfarna hunden verkar misslyckas. Inga djur ska lida i onödan för att vi ”tränar” i skarpa lägen.
Jag brukar säga att man ska ta alla eftersök på största allvar och utgå från att de blir långa och jobbiga. Med det sagt försöker jag välja ett eftersök åt den oerfarna hunden där min känsla är att djuret borde vara dött och inte alltför svårt att hitta.

Jag jagar inte själv men är mycket ute i skogen och plockar svamp och rastar min hund. Nu har vi börjat få vildsvin här i Dalarna, och jag undrar om jag ska tänka på något särskilt sätt framöver. Bör jag skaffa något skydd till hunden eller mig? Jag har sett att det finns olika västar och byxor för sådant.
Jenny
Svar

När man är ute och rör sig i skogen ser man ofta spåren av vildsvinen i form av bök, där de har sökt efter maskar, rötter och annat gott som döljer sig under marken. Dessa bökspår uppstår oftast nattetid när vildsvinen utför merparten av födosöket. Dagtid ligger vildsvin oftast och trycker i täta områden som granplanteringar, vass eller andra tätningar där risken att stöta på dem för den som är ute och promenerar i skogen är väldigt liten.
Skyddsväst till hund och skyddskläder till människor är gjorda främst för dem som aktivt jagar vildsvin. Det är vid jakten som vildsvinen trängs och också kan reagera genom att anfalla människor. Att skogsflanörer blir anfallna av vildsvin är väldigt ovanligt och inget som jag skulle oroa mig för om jag var du. Om du mot förmodan skulle se vildsvin när du är ute och går i skogen är det klokaste att gå åt andra hållet och ge dig till känna. Då är chansen stor att vildsvinen flyr platsen.
Som vanligt gäller också att hundar, om de rastas i skogen, ska stå under förarens direkta kontroll. Därmed är också risken mycket liten att hunden hamnar i en sådan situation att vildsvin kan utgöra en fara för den.

Jag har byggt mig en vildsvinsåtel och tänker premiärjaga när det väl blir snö. Om jag skjuter på ett vildsvin som går därifrån, men jag kan följa spåret i snön och tror att vildsvinet ligger dött, måste jag då vänta på en eftersökshund innan jag börjar spåra?
Bernt
Svar

Enligt jaktlagen finns det inget formellt krav på att man måste använda en eftersökshund, utan kravet är att en sådan hund ska kunna finnas på skottplatsen inom två timmar från skottet (när man jagar vildsvin, och några andra arter).
Det kan absolut finnas tillfällen då det är lämpligt att spåra utan hund, för att man misstänker att vildsvinet som är påskjutet ligger dött. Likväl kan det finnas tillfällen där spårning utan hund är att föredra, även om viltet misstänks leva. Ett sådant exempel kan vara vid jakt i djup snö där spårning utan hund kan leda till en enklare skottchans i legan.
Lagkravet är dock en viktig markering och tydliggör att hunden är jägarens bästa vän, och om du som skytt är det allra minsta osäker på hur det har gått ska du alltid vänta in hunden.
Det finns också fler skäl att vänta en stund. Exakt hur länge får avgöras från fall till fall. Men en tumregel kan vara att vänta ungefär en timme för att djuret ska kunna uppsöka sårlega och i bästa fall dö innan eftersöket ens påbörjas.
Men, som sagt – ingen regel utan undantag och varje enskilt eftersök är unikt.

Jag och min fru delar ibland på våra vapen, det vill säga hon har ibland mitt och jag har ibland hennes. Det är ju inga konstigheter när vi är ute tillsammans.
Men, min fråga är: Måste vi skriva lånelicens om till exempel jag tar hennes vapen med mig på jakt och hon inte är med? Eller räcker det att jag har hennes licens med mig, och givetvis min för motsvarande vapen?
Wille
Svar

Om man lånar vapen inom samma familj (hustru räknas ju som inom familjen) behöver man inte skriva några särskilda papper, utan då räcker det att man i stället medtar originallicensen vid lån.

Jag har en fråga om hundars fysiska signaler. Min gråhund, en snäll och lugn tik på sju år, har en idé om att gäspa i tid och otid. Hon gäspar framför allt när jag pratar med henne i olika situationer. Det sker inte alltid, men tillräckligt ofta för att få mig att börja undra vad hon menar.
Lasse P
Svar

Hundar kan förstås gäspa av samma skäl som vi, det vill säga att hunden är trött och sömnig. Men i de situationer som du beskriver tror jag att din gråhund tydligt visar lite osäkerhet. Tiken förstår helt enkelt inte vad du säger, vad du menar, vad du vill.
Det finns hundkännare som menar att gäspningen är en lugnande och ödmjuk signal, och det är säkert en bra beskrivning. Om din hund inte förstår dig, och om den samtidigt vill visa att den gärna vill förstå utan att sätta sig på tvären, så visar den faktiskt ödmjukhet (för att använda ett mänskligt uttryck).
Men jag är ganska säker på att det framför allt handlar om osäkerhet, om tveksamhet, och ”jag vet inte vad jag ska göra nu” hos hunden när den gäspar i kommunikationen med andra hundar, människor eller något annat.
Kanske ska du fundera på i vilka lägen gråhunden gäspar när ni ”pratar”. Och förändra dina beteenden i de situationerna. Kanske ska du vara lite mer noga när du förklarar/visar vad du menar.
Å andra sidan tror jag inte att det spelar så stor roll att hunden gäspar ibland när du jobbar med den så länge ni fungerar bra tillsammans, och är snälla mot varandra. För det finns hundar som har vant sig vid att ofta, inte sällan onödigt ofta, använda vissa av hundspråkets fysiska signaler. Det har helt enkelt blivit en inarbetad vana.

Jag hade tidigare springer spanielar av den skalldrivande typen. Alltså rasotypiska spanielar som drev både kort och lite längre under full skallgivning. Ungefär som wachtelhundar. Men nu, när det äntligen är dags för mig att skaffa jakthund igen, får jag höra från flera håll de är minst sagt ovanliga.
Vad har hänt? Finns inte den rasvarianten av springer spaniel kvar?
HB
Svar

Jo, visst finns den kvar. Men samtidigt har du hört rätt.
Det som började med wachtelhundens entré i den svenska jakten, tillsammans med fler och ökande jaktbara viltstammar i södra Sverige, förde med sig ett exploderande intresse för kortdrivande hundar. Terrier ovan jord tillsammans med i grunden fågelhundsavlade raser blev allt vanligare i klövviltsjakten. Däribland skalldrivande spanielar, definitivt rasotypiska som du skriver.
Jag hade själv ett par sådana som fungerade ganska bra under drevjakter. Men eftersom det där med skällandet i viltlöpor inte finns med, inte ska finnas med, i springer spanielns arv, är det inte så enkelt för uppfödare att avla fram skällandet.
Jag tog två kullar på en av mina skalldrivande spanielar. Sammanlagt blev det tio valpar. Tre av dem blev fullt fungerande skalldrivare, två blev halvbra och resten blev i stället riktigt bra och alldeles tysta apportörer. Inte så konstigt då att intresset hos uppfödare för att avla fram skällande spanielar avtog, eller snarare började gå i vågor.
Dessutom har det under ett par decennier importerats ett antal nya raser för att berika den svenska drevjakten. Numer är det ganska tätt mellan stövar-/drivande raser från kontinenten i landets södra delar. Intresset för spanielar som skäller i viltlöpor har minskat också av det skälet.
Men du ska inte tvivla för mycket. För visst finns det skalldrivande spanielar kvar. Du behöver bara leta noga. Och för säkerhets skull, se till att få rekommendationer och kanske till och med få jaga med föräldrahundarna, eftersom det där med skalldrivande kan betyda olika saker för olika jägare. En minut, fem eller 45 minuter – drevtiderna kan variera lika mycket som färgteckningen på springer spanielar.

I mitt älgjaktlag anges att vapenlicenserna måste vara med vid jakten. När jag ifrågasatte det hävdade jaktledaren att det är ett lagkrav, men jag kan inte hitta det. Vad är det som gäller?
Liselott Johansson
Svar

I jaktförordningen 12 kap. 3 § anges att huvudregeln är att den som har tillstånd att inneha skjutvapen är skyldig att ha med sig tillståndsbeviset, licensen, när denne medför vapnet, eller när någon annan som har lånat vapnet medför det i tillståndshavarens närvaro.
Det görs dock ett undantag till denna huvudregel. Om det är fråga om jaktvapen (det finns undantag för målskyttevapen, men det berör vi inte här) får tillståndshavaren i stället ha med sig jaktkort som är försett med en anteckning av en tjänsteman vid Polismyndigheten, eller två trovärdiga personer som intygar att det tillståndsbevis som gäller för vapnet har visats upp för dem.
Alltså finns det inget strikt lagkrav på att du måste medföra originallicensen, utan det finns möjlighet att anteckna vapnets licensuppgifter på ditt statliga jaktkort, och få det bevittnat enligt ovan, och då räcker det att medföra jaktkortet.

Vi har gott om dovhjort där jag jagar och frågan kom upp i laget hur vi ska göra med handjur. Vissa tycker att vi ska vänta med att skjuta dem till efter nyår, för att de inte ska ha kvar någon brunstsmak. Vad tycker ni?
Bengt-Göran
Svar

Dovhjortarnas (handjurens) kött kan ta smak under brunsten. Det verkar dock vara skillnad mellan individerna, och dessutom är vissa människor olika känsliga för smaken och lukten.
Brunstuppehållet för dovhjort gäller den 21 oktober–15 november, och under denna tid är inte handjuren lovliga. Jag har själv varit med och skjutit handjur både dagarna före och dagarna efter uppehållet utan att uppleva att de har haft någon påtaglig lukt eller smak. Samtidigt har jag skjutit handjur i september som jag tyckt har luktat illa. I år hörde jag den första brunsthjorten redan den 3 oktober, så helt klart är att tiden för brunst kan skilja sig kraftigt åt.
Det är tyvärr svårt att ge några generella rekommendationer när man kan vara säker på att köttet är bra. Jag tycker att ansvaret ska läggas på varje jägare att avgöra, och syftet måste naturligtvis vara att köttet ska vara bra och gå att ta rätt på. Om en jägare fäller ett djur där köttet inte är gott och därmed kasseras får denna jägare lära sig läxan och fatta ett annat beslut nästa gång.

Vad kan man säga om Sauer & Sohns drillingar? Försöker sortera ut olika varianter: 30, 32 och 3000. Ibland tillverkade av Merkel och ibland åt andra fabrikat. Carl Gustaf? Husqvarna? Vad kan man säga kort om varianterna? Vilka skillnader? Vad är de främsta nackdelarna jämfört med dyrare modellerna från exempelvis Krieghoff?
Robert
Svar

Visst kan detta med Sauer & Sohn, Merkel och Krieghoff vara lite förvirrande. Om vi tar det från början så fanns alla dessa i Suhl i Tyskland redan runt år 1900. Samtliga tillverkade ett stort sortiment av jaktvapen, inklusive drillingar.
Sauer introducerade en serie med drillingar byggda på Blitz-mekanism 1930, Det är en enkel, robust konstruktion som alla vapenfabrikerna använde på någon modell. Sauers fick modellbeteckningen 30, det var en påkostad modell med en del gravyr. Tyvärr kom den stora depressionen vid den tiden, och dessa drillingar blev kanske för dyra. Sauer kom därför 1932 med en lite enklare version, utan gravyr, som fick beteckningen 32. Där har vi ursprunget till modellbeteckningarna 30 och 32.
Efter andra världskriget hamnade Suhl i Östtyskland under ryskt styre. Vapenindustrin förstatligades i Ernst Tählmann-Werke och tillverkningen koncentrerades till de gamla Merkel-lokalerna. För drillingarna valde man att utgå från Sauers modell 30 och 32. Förmodligen fanns det en hel del ämnen kvar från före kriget. Många av de gamla vapensmederna fanns också kvar. Dessa drillingar hette Sauer & Sohn, Merkel, även Simson och kanske något av de andra gamla tyska bössmakarnamnen förekom.
1950 sålde Rolf Sauer rätten till Sauer-namnet till ett företag i Västtyskland. De startade tillverkning av Sauer-vapen i Eckernförde. Efter diverse juridiska turer förbjöds fabriken i Suhl att använda Sauer-namnet och från runt 1970 stämplades inga jaktvapen tillverkade i Suhl med Sauer & Sohn.
I Suhl fortsatte drillingarna att tillverkas under Merkel-namnet. Modellnamnen 30 och 32 behölls, i Sverige såldes de även som Lützen under en period, senare som 96 och 96K. De importerades en tid av Carl Gustaf och såldes då under det namnet. De modifierades något genom åren som kortare pipor, det automatiska kulsiktet försvann och de gick att få med separat kulspänning.
Det är lätt att se när en bössa från Suhl är tillverkad. Månad och år är stämplade undertill på pipplanet, månaden först. 1133 betyder november 1933, 358 är mars 1958.
Sauer i Eckernförde tillverkade en drilling på samma koncept som Merkel i Suhl, dessa bössor är tydligt märkta Eckernförde. Modellnamnet är 3000.
Krieghoff byggde efter kriget en fabrik i Ulm i Västtyskland. De tog snart fram en modifierad drilling, Trumpf, med lättmetalllåda och separat kulspänning. Trots ett högt pris blev den en storsäljare i Sverige.
Dessutom tillverkade Zoli i Italien en drilling. Här såldes den en tid som Husqvarna-drillingen. Den har lite annorlunda mekanism, förmodligen är den mer anpassad för maskinell tillverkning.
Jag kan inte ranka de olika drillingarna kvalitetsmässigt. Men kvaliteten på Merkel-drillingarna kunde tidvis vara något svajig, det anses att de tidiga från 1950 och -60 talen var bättre. Själv har jag egentligen för lite erfarenhet av dem för att göra en rättvis bedömning. Det ska en vapensmed göra.

Jag har en gråhundstik som inte har kommit i gång med skällandet på vildsvin. Hon kan leta upp gris, men står helt tyst med dem en stund. Kan det vara läge att släppa tiken med en rutinerad hund? Många tipsar om det.
Hakon
Svar

Visst kan det fungera. Men jag ser den taktiken som det sista man försöker. Risken att din tik börjar skälla bara för att den andra hunden skäller är nämligen stor. Och vad skäller hon på då – grisen eller den andra hunden?
Kanske har du testat allt annat, som att:

  • Utnyttja vildsvinshägn. Ha en lina på hunden. Så fort hon tittar mot vildsvinen lägger du lite tryck bakåt i linan. Nästan alla hundar som jag har jobbat med vill framåt om man drar dem bakåt. Lite lagom tryck bakåt, mer och mer i takt med att hunden trycker sig framåt. Det kan få henne att vara närmare, det kan till och med trigga skallet.
  • Göra så många dödsök som möjligt. När tiken hittar en nyskjuten gris, låt henne jobba med ”bytet” självständigt.
  • Skjuta vildsvin för henne, trots att hon inte skallar. Ju fler desto bättre.
  • Jaga älg. Om tiken skäller älg, ge henne ännu mer rutin där. Fäll älgar. Ju mer ren jaktlig rutin hon får, desto bättre kan självförtroendet bli.

Om du har provat allt det, ja då kanske du ska testa din idé. Som faktiskt kan fungera, även om det inte är en kassaskåpssäker taktik.

Nu har det blivit dags att skaffa en rejäl kortdrivare med lite skärpa. Tidigare har jag haft springer spaniel och tax. Men i takt med ett allt större jaktintresse, kopplat till att jag numer jagar där det finns både dovvilt och vildsvin, tänker jag satsa på en annan hundtyp.
Efter att ha läst en del om jakthundar börjar jag fundera på münsterländer. Vad säger du, Peter, om den rasen? Skulle den kunna fungera som kortdrivare och eftersökshund i vilttäta skogsmarker?
Tommy
Svar

Ja, en kleiner münsterländer skulle säkert fungera utmärkt. Men det finns några förbehåll.
Münsterländer är i grunden en stående fågelhund. Redan från början, alltså under den första delen av 1900-talet, fanns en skärpa i hundarna som rasentusiasterna tyckte om och fortsatte avla på. Redan då ansågs den lilla, långhåriga fågelhunden ha tillräckligt breda egenskaper för att kallas allround.
Men det är just ”allround” som kan ställa till det. Du vill ha en hund som förföljer vilt med skall i fem-tio minuter, om jag förstår dig rätt. Den hunden får du inte automatiskt om du köper en münsterländervalp. Vissa avelslinjer ger mycket stående fågelhundsegenskaper och ingen av oss har sett en duktig fågelhund driva med skall, i alla fall inte någon längre sträcka.
Å andra sidan, om du tar dig tid att leta, prata med jakthundfolk i allmänhet och münsterländerägare som jagar mycket i synnerhet, då ökar chansen att hitta rätt.
En fördel med den typ av ras som du vill ha är att hunden med stor sannolikhet kommer att jaga det du jagar. Den har ett slags allmän jaktlust med sig i bagaget. Så satsa direkt på prägling av de vilt som du vill att den ska söka, hitta, resa och driva.
Bejaka också självständigheten. Visst är det bra med lydnads- och följsamhetsträning, men för mig handlar det om att också väcka hundens lust till självständigt arbete. Och eftersom du väljer en ras som i grunden ska jobba ganska nära sin förare, finns det en risk att du får korta sök och onödigt korta drevtider om du tränar hunden för mycket i följsamhet. Alltså, tänk tvärtemot om du jämför med fostran av en jämthund eller en drever.
En sak till. Var noga när du väljer uppfödare. Du vill ha en münsterländer som ska jobba självständigt. Ha det som krav när du letar valp. Båda föräldrarna ska också ha drevskallet naturligt, annars kan du få en klövviltshund som jagar onödigt tyst i skogen.

Min kursledare för jägarexamen sa att man måste anmäla alla viltolyckor, även för små djur. Jag tycker att det verkar lite konstigt, men vad gäller egentligen?
Alexander
Svar

Det är inte ett lagkrav att rapportera alla viltolyckor till Polisen. Skyldigheten gäller älg, rådjur, hjort, vildsvin, björn, varg, järv, lo, utter, örn och mufflonfår.
Att inte rapportera in en viltolycka med ovanstående vilt är ett jaktbrott och ger i normalfallet böter.
Vid viltolycka ring 112.

Elcyklar blir ju allt populärare. Är de tillåtna att använda vid jakt?
Stina
Svar

Förbudet som finns gäller för ”motordrivna fortskaffningsmedel”. Dessa får inte användas för att jaga från. Man får inte heller använda dem för att söka efter, spåra, förfölja eller genskjuta vilt, hindra vilt att undkomma eller för att avleda viltets uppmärksamhet från den som jagar.
En cykel är ett fortskaffningsmedel och om cykeln är försedd med elmotor är den motordriven. En elmotor i detta fall är detsamma som en förbränningsmotor. Följaktligen får man inte använda en elcykel vid jakt. En vanlig cykel som drivs av cyklistens egen kropp är dock tillåten att använda vid jakt.

Jag håller på att ta jägarexamen och har tränat hagelskytte med en kompis som har ett hagelgevär med ett rödpunktssikte på. Får jag använda ett vapen med sikte när jag gör mitt hagelprov?
Nils
Svar

Det är tillåtet att använda ett hagelgevär med ett rödpunktssikte vid provet.
Grundregeln är att de vapen och riktmedel som är tillåtna vid jakt också är tillåtna vid jägarexamensproven.

Jag har precis köpt en lägenhet i Åre och tänker att jag ska passa på att jaga lite när vi är uppe på semester. Jag har snöat in på ripjakt, men undrar om jag måste ha tillgång till en hund för att få jaga ripa?
Tomas
Svar

Om jakten bedrivs på barmark måste du ha tillgång till en markerande eller apporterande hund under dygnets mörka timmar, det vill säga från solens nedgång till en timme före solens uppgång. Under dagtid finns inget formellt krav på att en hund ska medföras.
Om jakten sker på snötäckt mark finns inga som helst krav på att en apporterande eller markerande hund medförs.
Det innebär att du, under barmarkssäsongen, kan jaga ripa genom att till exempel gå sakta fram i terrängen och skjuta fågel på uppflog. Det ska dock nämnas att denna jaktmetod är svår och ställer höga krav på dig som jägare. Även om du skjuter ner en fågel kan den vara svår att hitta utan hund, och en vingskjuten ripa kan lätt löpa undan innan du hinner fram. Min rekommendation blir alltså att du faktiskt har med dig en apporterande eller markerande hund, även om lagen inte kräver det. Ripjakt på barmark är dessutom väldigt trevligt med en stående hund.
Under årstiden när marken är täckt av snö bedrivs jakten på ett annat sätt. Då jagas ripan gärna som smygjakt med finkalibriga gevär, till exempel .22 LR, och då används som regel inte hund. Denna jaktform passar alldeles utmärkt för den jägare som saknar hund. Kom ihåg att fjällen kan vara ogästvänliga och att det är viktigt att tänka på säkerheten, till exempel bör någon känna till vilken rutt som du tänker ta och du bör ha någon som kan slå larm om du inte är tillbaka på utsatt tid.

Om någon skjuter vilt på min mark utan tillstånd, vad gäller då?
Jan
Svar

Det handlar om ett jaktbrott i enlighet med jaktlagen 10 §, som anger att fastighetsägaren har jakträtt på en fastighet (om jakträtten inte upplåts till annan).
Det finns dock vissa undantag. Till exempel enligt jaktförordningen 40 c §, som anger att man i vissa fall får avliva sjukt och skadat vilt även på andras fastigheter. Men då gäller rekvisiten att viltet ska vara just sjukt eller skadat och att avlivningen sker av djurskyddsskäl.
Om du misstänker att någon har skjutit vilt på din mark utan tillstånd ska du polisanmäla det, så får rättsväsendet bedöma vad som har skett och om det ligger inom eller utom lagens råmärken.

Får drönare användas vid eftersök på trafikskadat eller påskjutet vilt?
Mats
Svar

Tack för din intressanta och högst aktuella fråga.
Jag vill börja med att klargöra att eftersök är jakt och att det inte är tillåtet att använda motordrivna fortskaffningsmedel vid jakt, enligt 31 § jaktlagen.
Det står dock i 28 § jaktlagen att ”jägaren ska vidta de åtgärder som krävs” för att hitta skadat vilt. Vid eftersök kan vi normalt sett använda motordrivna fordon om vi kan motivera det med syfte att förkorta viltets lidande, eller för att minska risken för att människor eller egendom kommer till skada vid eftersöket. Och i ett sådant fall skulle det sannolikt gå att motivera att även drönare kan användas. Det är dock viktigt att komma ihåg att det ska kunna motiveras med djurets lidande och säkerhet. Personligen kan jag inte komma på så många lägen där jag skulle ha valt en drönare för att utföra eftersök.
När det gäller trafikeftersöken rekommenderar jag att du pratar med din länsansvariga polis för att se vad myndigheten lokalt tycker om användandet av drönare i sin region, då du som trafikeftersöksjägare jobbar på uppdrag av Polisen.
Om det är så att du anser att det går att motivera användandet av motorfordonet drönare vid ett specifikt eftersök bör du också komma ihåg att läsa regelverket hos Transportstyrelsen för var och när du får ha en drönare i luften.

På vår mark har vi problem med mountainbikecyklister som stör jakten. Vi sätter upp skyltar om att jakt pågår, men det tar cyklisterna ingen hänsyn till. När vi försöker prata med dem blir de upprörda och börjar gasta om allemansrätten, men enligt den får ju inte jakt försvåras eller hindras. Vad kan vi göra?
Roine
Svar

Att det jagas på ett ställe betyder inte att allemansrättsligt nyttjande av marken, till exempel bärplockning eller liknande, förhindras. Däremot är det förbjudet att medvetet hindra, försvåra eller störa jaktutövning. Här handlar det alltså om att bevisa att cyklisterna har till syfte att störa, vilket kan vara svårt. Om ni, å andra sidan, meddelar att jakt pågår och de ändå väljer att cykla kan man eventuellt hävda att de medvetet stör.
Om ni inte kommer någon vart med dialog är det enda alternativ som är kvar att kontakta polisen. Dokumentera gärna så långt som möjligt vad som händer, vad ni har gjort och vid vilka tillfällen som ni har bett dem cykla på annat håll och de har vägrat. Ju fler händelser och ju bättre bevisning ni själva kan bidra med desto bättre är det.
Om det är så att deras cyklande sker i terräng och de skadar marken som de cyklar på, genom att det skapas stigar eller så, kan ni även kontakta markägaren då allemansrättsligt nyttjande inte får skada fastigheter.

En tredjedel av vår jaktmark har tillfälligt gjorts omöjlig att jaga på. Det pågår ett arbete med nytt ställverk och en ny kraftledning från en vindkraftspark. Arbetet har pågått under hela året, och kommer att pågå minst jaktsäsongen ut. Nu kan vi inte jaga på den del av marken där arbetet pågår. Det förekommer sprängning och mycket grävande. Arbetet pågår hela veckorna utan avbrott för helger.
Finns det möjlighet att få någon form av ersättning? Vi betalar ju samma arrendeavgift som vanligt.
Tore
Svar

Det är helt och hållet en fråga som regleras mellan er som nyttjanderättshavare och markägaren. Jag rekommenderar er att ta kontakt med markägaren för att försöka få till stånd en sänkning av priset, vilket på flera sätt känns skäligt om det ni står ut med är en inskränkning utöver vad som kan förväntas inom ramen för till exempel normalt jord- eller skogsbruk.

Jag tycker att det är lite oklart vad som gäller för jakt på kronhjort. Har läst alla jakttidtabeller, till och med ringt till länsstyrelsen. Men jag är fortfarande osäker, så snälla hjälp mig.
Har en mark i Skåne, närmare bestämt i Klippans kommun, som är utanför kronhjortsskötselområde. Jag menar nog att alla kronhjortar är lovliga, men länsstyrelsen sa att endast kalv är lovliga för oss.
Mats
Svar

Om ni ligger utanför kronhjortsskötselområdena är jakttiden 8/10–31/1. Ni får under denna tid jaga kron av alla kön och storlekar. Det här gäller enbart i Skåne län. Glöm inte att allt kronvilt som fälls ska anmälas till länsstyrelsen.

Kan man få licens på en pistol för avlivning av fällfångat vilt? Om det är möjligt, vilka kalibrar är tillåtna? Ska det vara enskotts eller är flerskotts tillåtna?
Niklas
Svar

Det är möjligt att få licens för enhandsvapen – pistol eller revolver – för avlivning av fällfångat vilt. I första hand ges normalt tillstånd för enskottsvapen, flerskottsvapen medges bara när särskilda behov föreligger. Det här finns reglerat i vapenförordningen 2 kap. 5 § som anger följande:

Enhandsvapen för jakt eller avlivning av djur

a) enskottsvapen: Omfattande grytjakt, jakt med ställande hund enligt de föreskrifter som meddelats av Naturvårdsverket eller avlivning av fällfångade djur.

b) flerskottsvapen: Yrkesmässigt bedriven jakt- eller viltvård eller annat kvalificerat behov.

Som synes är kraven för flerskottsvapen betydligt högre än enskottsvapen, och Polismyndigheten kräver normalt att den sökande på något vis ska motivera att behovet uppfylls.
Vilken kaliber som får användas vid avlivning av vilt i fälla anges inte specifikt i Naturvårdsverkets föreskrifter, utan det står att ”skjutvapnets kaliber och ammunition anpassas till viltarten och viltets storlek”. Normalt används .22 LR vid avlivning av fällfångat vilt, men till exempel avlivning av vildsvin i fälla kan motivera användande av grövre kaliber. Det är dock upp till Polismyndigheten om de beviljar den sökta licensen eller ej.
För jakt i gryt eller avlivning vid jakt med ställande hund klargör Naturvårdsverket att det endast är enhandsvapen i kaliber .22 som är tillåtna, och endast vid jakt efter rödräv, grävling, mårdhund, tvättbjörn, mård, mink, iller och kanin under jord samt grävling, mårdhund och tvättbjörn vid jakt med ställande hund.

Vi har två jämthundar, två tikar, och en av dem jagar precis som hon ska med bra ståndarbeten och bra skällande. Men den andra tiken, tre år gammal, har fortfarande inte börjat skälla ordentligt. Dessutom är hon för kort i jakten. Hon har ett helt okej sök och hittar ofta älg. Men hon släpper efter som mest en halvtimme och förföljandet är sällan över ett par kilometer.
Är det kört eller finns det något som vi kan göra för att det ska släppa för tiken?
Johan och Anna
Svar

Det är inte första gången som jag har fått den här typen av fråga. Och den är svår.
Fullvuxen jämthund som inte skäller ståndskall, som inte förföljer ordentligt. Handlar det om för låg jaktlust? Har hunden blivit skrämd i ung ålder? Har den verkligen fått tillräckligt många chanser att utvecklas?
Prognosen känns förmodligen dyster. Men ge inte upp. Förvånansvärt många hundar, också jämthundar, mognar sent. Just nu har jag två. Den unga började jaga fullt ut väldigt ung, den gamla mognade mycket senare. Så första rådet är enkelt: Ha is i magen i höst. Släpp och se vad som händer.
Men ni kan också trixa lite med annat. En variant är att låna ut tiken till någon som ni litar på, någon som jagar väldigt mycket och som er hund inte känner så bra. Låt den hundföraren jaga massor med henne, helst i ett par månader under hösten. I händerna på en helt annan människa kan faktiskt hundar ändra beteenden. Dessutom lever tiken med en äldre, rutinerad hund. Inte sällan mognar en ung hund senare om den lever med vuxna hundar, jämfört med om den är ensamhund i huset.
Har ni varit i älghägn med hunden? Om inte – prova det. Sätt en lång lina på hunden och bromsa lite när hon är nära älgen. Lägg alltså lite tryck bakåt i linan när hunden intresserar sig för älgen. En hund som dras lugnt bakåt brukar vanligtvis vilja framåt. Återhållandet i linan kan också trigga skallet.
Har det skjutits älg för tiken? Om inte, gör allt ni kan för att fälla älgen när hunden faktiskt står med den. Min erfarenhet är att det ibland går att få fart på en ”lam” älghund genom att fälla älg i rätt läge. Ge också den unga tiken chansen att spåra och gå i kapp en skadad älg, om en trist skadskjutning sker i höst.
Men framför allt, ge tiken chans att mogna och bli vuxen i huvudet.

Jag undrar vad som gäller om jag som jägare kommer fram till en olycksplats där ett rådjur har blivit påkört men fortfarande lever. Får jag avliva rådjuret även om jag inte är eftersöksjägare?
Bosse
Svar

Ja, det får du, om djuret lider och du anser att det behöver avlivas. Vi stödjer oss då mot jaktförordningens paragraf 40 c: ”Om frilevande vilt anträffas så skadat eller i en sådan belägenhet att det snarast bör avlivas av djurskyddsskäl, får djuret avlivas även om det är fredat eller om avlivningen sker på någon annans mark.”
Det är inte bara jägare som berörs av paragraf 40 c, utan alla som anträffar ett djur i ett sådant tillstånd. Det betyder också att jaktmedel (vapen) inte är reglerat i detta fall, utan du ska avliva djuret så effektivt och smärtfritt som möjligt.
Det är dock viktigt att skilja på att anträffa och att eftersöka. Paragraf 40 c gäller alltså om du ”råkar” hitta ett skadat djur, inte om du söker upp det som vid till exempel ett eftersök.

Jag håller på att plugga till jägarexamen och ska snart skriva det teoretiska provet. Det känner jag mig rätt säker på. Jag har dock haft problem med att skjuta på älgen, då jag tycker att geväret blir tungt ganska så snabbt. Fick dock höra av en kompis att jag får använda skjutstöd på älgen. Stämmer det?
Sara
Svar

Ja, det stämmer. Vid högviltsprovet (älgen) får du använda ett skjutstöd eller en skjutkäpp som har max en stödpunkt i marken. Om du använder ett så kallat björnstöd är det max en stödpunkt i midjan som gäller.
Jag rekommenderar nya jägare att lära sig att skjuta med skjutkäpp. Det är ett mycket bra och säkert sätt att skjuta på eftersom det reducerar både vikt och vingel vid skottillfället.

Jaktsäsongen står för dörren. För något år sedan var det mycket snack om att jägarna skulle få sälja vildsvinskött direkt till sina kompisar. Blev det något av det?
Ludwig
Svar

Det genomfördes ett större arbete i Livsmedelsverkets regi för att möjliggöra försäljning av vildsvinskött från jägare direkt till konsument. Ett flertal intresseorganisationer, däribland JRF, var inblandade i arbetet.
Resultatet blev ett förslag, som i JRF:s tycke var ganska krångligt men i alla fall tillät försäljning direkt från jägare till konsument. Förslaget skickades till regeringen för ungefär ett och ett halvt år sedan. Sedan dess har inte mycket hänt, och det är tyvärr fortfarande så att jägare inte får sälja vildsvinskött till sina vänner utan att det har passerat en vilthanteringsanläggning.

Förra året kom nya jakttider vilket också innebar att man ändrade tiden på dygnet för när man får jaga älg. Vi har haft en del diskussioner i jaktlaget kring om man får jaga med hund under hela tiden jakten är tillåten. Vad gäller?
Nilsson
Svar

Det stämmer att man under fjolåret ändrade ett flertal jakttider, både kring vilka arter som får jagas, vilka datum man får jaga samt tider på dygnet när arterna får jagas.
För älgen har jakten tidigare avslutats i samband med solens nedgång. Denna tid har nu ändrats och man får jaga älg även en timme efter solens nedgång. Jakten får dock endast bedrivas som vak- eller smygjakt under tiden från solens nedgång och en timme framåt, således är det inte tillåtet att använda hund.

Jag tänker köpa en äldre Sauer & Sohn kaliber 20/70, tillverkningsnummer: 410843. När är den tillverkad?
Leif
Svar

Sauer nummer 410843 är förmodligen tillverkad på 1950-talet.
Månad och år när bössan godkändes på provhuset i Suhl stämplades på pipplanet undertill på pipan. Det är 3 eller 4 siffror i en grupp. 355 betyder som exempel mars 1955 och 1058 oktober 1958. Där kan du se exakt när Sauern tillverkades.

Hallå, Peter. Jag vet att du har renrasiga spetsar, och att du ofta lyfter fram det viktiga med att värna om de jaktraser som vi har. Kan du förklara varför det under senare år har blivit så populärt med blandraser? Jag har hört att var tredje hund som det jagas med i landet har fler än en ras i kroppen.
Håkan
Svar

Ja, jag har just nu renrasiga spetsar, men jag har haft blandraser. För mig handlar det framför allt om att få fram duktiga hundar och om att ha kul med hundarna när jag jagar. Jag har inget emot korsningar och med stor sannolikhet kommer jag att ha minst en blandras till innan det är dags att sluta jaga.
Å andra sidan tycker jag definitivt att det är jätteviktigt att värna om de raser som vi jagar med. Som tur är finns det gott om seriösa och duktiga uppfödare som sköter den saken.
Och så till din fråga. Visst är det poppis med blandraser. Men när jag var barn, i Värmlands skogar, var det inte alls ovanligt med korsningar. Då var målet att jaga med så bra hundar som möjligt, oavsett hur de såg ut eller vad som stod i pappren.
Att det kanske är ännu vanligare i dag handlar säkerligen om att jakten har förändrats. Vi har mer vilt i Sverige nu än någonsin tidigare, enligt viltforskarna. Arter som dovvilt och vildsvin har fullkomligt exploderat under de senaste decennierna. Det har lett till en annan jaktkultur i landets södra delar. Nu handlar det ofta om drevjakter. Mindre såtar, mer folk och snabba puckar. Och då är det kortdrivare och stöthundar som gäller, ensamjakt med en löshund är faktiskt inte lika vanligt numera.
Och då landar vi i blandraserna. Hundar som enligt planen ska ha fler jaktliga egenskaper i samma kropp, alltså både drivande och ställande. Man korsar helt enkelt hundar som förhoppningsvis bjuder på allt som en jagande hund kan prestera.
Jag tror också att det i början, för sisådär 30 år sedan, framför allt var jägare som jagade väldigt mycket som skaffade blandraser. Och det vet alla, att en hund som får enormt mycket rutin i skogen ofta blir bra. Och så föddes ryktet om att blandraser jagar väldigt bra.
En av de bästa vildsvinshundar som jag har haft var en blandras. Kanske inte för att den hade fler raser i arvet, utan mest för att den hunden fick jaga massor. Rutinen gjorde att den fungerade bra.
Men om du vill värna om rasrena jakthundar, så ska du göra det. Du behövs. Klassiska raser måste få chansen att fortsätta sin utveckling mot framtiden. Jag tänker så med mina spetsar. Men jag kommer nog inte att kunna låta bli den dagen jag står inför en valpkull med två raser i, eftersom mitt mål är jakten, inte hur hunden ser ut eller vad som står i stamtavlan.

Jag ska skaffa min första jakthund och jag har en favorit, beagle. Men jag undrar lite om rasen. Jag har ingen erfarenhet av att äga, träna och jaga med egen hund. Jag har jagat ganska mycket med andra hundförare, men de har haft wachtelhund och spaniel. Man hör en del negativt om beagle, att många i rasen är utställningshundar och att de som jagar är som drevrar, alltså att de jagar hela dagen utan att komma tillbaka.
Är beagle ett dåligt val för en nybörjare?
Mimmi
Svar

Nej, beagle är inget dåligt val. Inte om du vill ha en hund som jagar det mesta. Dessutom är min erfarenhet av beagle, av de hundar som är avlade för jakt, att de är mentalt väldigt bra, med stabil mentalitet och en ganska självsäker inställning till livet.
Gillar du jakt med drivande hund, självständiga hundar som näst intill klarar av att jaga in sig själva, så är rasen ett smart val. Det du gör är mest att styra och vinkla hundens intresse till de vilt som du vill att den ska jaga.
Det pratas en del om att nybörjare ska välja det som kallas ”enkla” hundar. Och då menar man ofta hundraser som delvis är avlade för att vilja vara uppmärksamma på sin ägare, raser som retrievrar och spanielar.
Men jag, som gillar löshundsjakten, är av en annan uppfattning. Jag kan inte se att beagle, drever, tax och basset är dåliga val för någon. Bara du själv älskar att jaga. Får en beagle det som den helst vill ha i livet, alltså mycket jakt, så får du med stor sannolikhet en fantastisk kompis.
Köp du en beaglevalp, satsa på att bygga en bra relation med mycket kontakt- och följsamhetsövningar. Jakten brukar en beagle lära sig alldeles själv.

Jag skulle vilja ägna mig åt eftersök tillsammans med min treåriga labrador Zigge. Han har förstapris i öppen klass på viltspårsprov och tycker verkligen om att jobba med nosen. Min fråga är: Vem får göra eftersök och vilka utbildningar måste man ha för att bli ett godkänt eftersöksekipage? Jag tog jägarexamen häromåret.
Sofia
Svar

Kul att du vill ägna dig åt eftersök. Det är något som jag själv brinner för och tycker är väldigt viktigt.
När det gäller eftersök vid jakt så anger jaktförordningen att ”en hund som är särskilt tränad i att spåra upp skadat vilt ska kunna finnas på plats inom två timmar efter avlossat skott”. Utöver det så finns inga specifika krav på vilka kurser som är godkända eller hur länge ni måste ha tränat. Det blir i slutänden till stor del en fråga för var och ens samvete och ansvarskänsla som jägare och djurvän.
Tänk så här: Träna, gå kurser och läs på så pass mycket att du känner dig trygg med att du och din hund klarar uppgifterna som ni tar på er att utföra. Eftersom du skriver att du är ny jägare, tänk också på att avlivningssituationen vid eftersök kan vara mer avancerad än vid vanlig jakt. Ta gärna hjälp av någon mer rutinerad i början.
Vid eftersök på trafikskadat vilt så är grunderna i arbetet desamma men regelverket lite annorlunda. Jag rekommenderar att du tar kontakt med Nationella viltolycksrådets samordnande jägare på orten där du bor.

Jag vill ta jägarexamen för att kunna jaga älg med några kompisar. När jag pratat med folk förstår jag det som att jag måste börja med teorin, för att sedan göra uppskjutning för hagelgevär och efter det för älgstudsare. Men vissa säger också att jag kan göra uppskjutningen för älgstudsare direkt. Vad gäller?
Tony
Svar

Du måste alltid ha skrivit godkänt på det teoretiska provet för att få gå vidare till de olika uppskjutningarna. Man kan grovt säga att uppskjutningarna är uppdelade i hagelgevär och kulgevär.
Om det är en älgstudsare som du vill ha så är den korrekta benämningen kulgevär klass 1. För att ha en godkänd examen för kulgevär klass 1, som är den högsta klassen av kulgevär, måste du efter godkänt teoriprov klara av säker kulgevärshantering och efter det momenten precisionsskytte och högviltsprov. Du behöver alltså inte skjuta upp för hagelgevär om den jakten inte intresserar dig.
När dessa moment är godkända kan du ansöka om vapenlicens hos Polisen.
Se gärna filmen om jägarexamen på Jägarnas Riksförbunds Youtube-kanal.

Efter en skadskjutning under en mindre drevjakt efter vildsvin förra året blev det en diskussion om vem som skulle göra eftersöket. Till slut gjorde vi som jaktledaren bestämde. Men vems ansvar är det att se till att ett eftersök blir av när flera jagar tillsammans som till exempel vid en drevjakt?
Niklas
Svar

Det är en intressant fråga som jag ska försöka bena ut på ett så enkelt sätt som möjligt.
Grundregeln är att skytten alltid är ansvarig för det skott som han eller hon avlossar och följderna av det. Då ingår även att själv, eller med hjälp av någon annan, reda ut till exempel eftersök. Det är alltså grunden i lagen, om inget annat anges.
Men i Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om jakt och statens vilt, NFS 2002:18, tar Naturvårdsverket upp när det är krav på att ha en jaktledare och vilka skyldigheter som en jaktledare har. En av dem är att se till att det kan finnas en särskilt tränad eftersökshund på plats senast två timmar efter avlossat skott.
Man kan förenklat säga att det krävs jaktledare vid jakt efter älg, kronvilt och de stora rovdjuren. Och där det finns krav på jaktledare är det jaktledarens uppgift att se till att ett eftersök blir av. Vid jakt på vildsvin, som i det här fallet, finns det däremot inte något krav på jaktledare. Därför kan jaktledaren inte åläggas detta krav, utan det är juridiskt sett skyttens ansvar.
Jag vill dock tillägga att i de flesta fall brukar nog ändå jaktledaren lösa dessa uppgifter och många brukar vara nöjda med det upplägget.

Vi har länge jagat på en och samma mark. Under denna tid har vi bara haft ett muntligt arrendeavtal och allting har fungerat bra. Nu börjar ägaren av marken bli gammal och vi vill se om vårt hus, så att säga. Vi skulle vilja ha ett skriftligt avtal, gärna på lite längre tid. Men ska vi alla stå med på kontraktet, eller ska endast en av oss stå som den som arrenderar? Vi undrar också vad som händer om ägaren av fastigheten avlider under pågående kontraktsperiod.
Totte
Svar

JRF rekommenderar alltid att man ska ha skriftliga kontrakt vid jaktarrenden, eller jakträttsupplåtelser som är den juridiskt korrekta termen. Ett skriftligt avtal minskar risken för osämja och bråk. Just muntliga avtal kring jakträtt, och där man inte längre kommer överens, är en av de vanligaste frågorna som vi hanterar.
Avseende tiden på upplåtelsen så är den längsta tiden som man kan skriva 49 år. Ett sådant avtal kommer sannolikt att påverka fastighetens värde vid en eventuell försäljning. Vi rekommenderar att man, om man känner varandra och/eller har erfarenheter av att samarbeta kring till exempel jaktarrendet, skriver avtalet på fem år. Om fastighetsägaren skulle gå bort under avtalstiden träder dödsboet in som avtalspart och avtalet fortsätter att löpa enligt kontraktet.
För jägarna finns det en poäng med att alla står på kontraktet, men hade jag varit markägare hade jag bara velat ha en motpart.
Det är vettigt att från bägge parter skriva in ett jakträttsupplåtelseavtal i fastighetsregistret. Då kan köparen inte hävda att denne inte kände till avtalet vid en eventuell försäljning. Generellt gäller ett jakträttsupplåtelseavtal oavsett om fastigheten säljs eller inte.

Jag har en västsibirisk lajka som har dåligt/inget sök. I hägn jobbar hon bra, både på vildsvin och älg, men i skogen är hon väldigt bunden till husse och väntar in mig hela tiden. Hon har ställt älg i skogen, vi måste dock i stort sett springa på älgen för att hon ska dra i väg. Jag har testat att vara ”gubbe på stubbe”. Det resulterar bara i att hon antingen lägger sig ner eller går runt och tuggar på pinnar och gräs. Hon är två år och tre månader. Tacksam för tips.
Petter
Svar

Vissa hundar går i gång ordentligt på kommunikation med sina ägare. Det brukar leda till att ägaren ökar sin kommunikation med hunden. Eftersom det är trevligt.
Men det finns också en baksida. Hundar kan inte svenska. Däremot gillar många av dem att få bekräftelse. Jag kan ha fel, men det kan vara så att du bekräftar det som hunden gör i skogen på ett sätt som har skapat ett missförstånd.
Om hunden kommer tillbaka efter ett tragiskt dåligt sök, efter en alldeles för kort arbetsperiod, och du reagerar genom att titta på hunden och säga något får hunden bekräftelse för det som den just har gjort. Alltså att den har kommit tillbaka för tidigt. Kanske säger du något i stil med: ”Nej, ut, sök, jobba längre.” I så fall bekräftar du omedvetet hunden, ger den ett kvitto på att du vill att den ska vara hos dig i stället för längre ut. Eftersom hunden inte förstår vad du säger tar den bara med glädje emot bekräftelsen.
Jag har fått din fråga av många andra. En lösning, hur konstig den än låter ur ett mänskligt perspektiv, är att helt ignorera hunden när den kommer tillbaka eller när den vägrar att söka ut självständigt. Du ska inte ens titta på hunden. Prova det under den här säsongen. Påfallande många som har genomfört den taktiken får uppleva en förändring i hundens beteende. För varför ska hunden hålla sig nära dig när du inte ser och bekräftar den?
Glöm inte heller att hundens språk är tyst. Hundar pratar med sina kroppar, med fysiska signaler. Det betyder, rent generellt, att om man tittar på en hund så kommunicerar man med den. Det är därför som hundrädda människor som stirrar på hundar alltid får dem till sig. Och det är skälet till att du den här säsongen inte ens ska titta på din lajka om du vill att den ska bli mer självständig, oavsett hur mycket den jobbar för att få din uppmärksamhet.
Om det finns jaktlust i din hund, så kommer den att bli mer självständig om du drar ner på kommunikationen med den.

Grannmarkens arrendator plockar in våra hundar när de inte är inom vår mark. Han tycker att fel hundar används om de inte stannar på vår mark.
Han har nyligen tagit över den här marken och vi har aldrig haft problem med de som hade marken tidigare, utan det har fungerat hur bra som helst.
Men vad säger lagen om att ta andras hundar vid jakt?
Per
Svar

Det här är i grunden en straffrättslig fråga. Jaktlagen säger enbart att jakt med drivande hund inte får ske på ett område som är så beskaffat att det kan förutses att drevet huvudsakligen kommer att gå fram över annans jaktområde. Om grannmarkens jägare plockar in era hundar skulle de kunna göra sig skyldiga till egenmäktigt förfarande, men det är inget som faller under jaktlagstiftningen.

Jag undrar när man kan börja jaga in en drever. Vi har en valp som är tre månader nu. Jag har hört två olika åsikter. Den ena är att man kan börja jaga in drevrar nästan direkt ur valpkorgen. Den andra är att man ska vänta tills hunden är vuxen, i alla fall året gammal.
Bamse
Svar

Drever tillhör den typ av jakthundar som är enkla att jaga in, om du frågar mig. Släpp hunden så lär den sig att jaga, om den har de rätta sakerna med sig i arvet. Det som framför allt behövs är tid i skogen, tillsammans med lite kvalitet i injagningen. Mer behövs sällan.
Men visst är det klokt att inte börja väldigt tidigt. Det är bra om hunden är färdigvuxen i kroppen, vilket för hundar i dreverns storlek brukar betyda att de ska vara 10–12 månader gamla. Då minskar riskerna för fysiska skador, förslitningar och annat trist.
Förväntan är alltid stor när en ung hund ska jagas in. Men den som har lite tålamod brukar komma ut som vinnare i längden.
När du väl börjar jaga in den unga drevern, är det klokt att låta det gå några dagar mellan varje släpp. Då hinner unghunden smälta det som den har varit med om, den hinner ladda om mentalt. Att börja relativt tidigt med en drever ser jag inte som fel, men för mycket
hårdkörning kan föra med sig bakslag.

Jag har en fyra år gammal spanieltik och det ska finnas skalldrivande egenskaper i avelslinjen. Men min tik skäller ytterst sällan när hon jagar. Söket är helt okej för min jakt. Hon hittar ofta vilt och förföljer med stor lust, men utan att skalla. Det händer att hon ger ifrån sig enstaka skall när vildsvin inte flyttar på sig och just när hon kommer fram till nyfällt vilt.
Finns det något som jag kan göra för att få henne att driva och stånda med skall?
Hasse
Svar

Skallet handlar, som jag ser det, mycket om genetik, och vad som nedärvs. Jag har provat många tekniker med hundar som är extremt hårda i skallet, men det är svårt.
De tips jag har kanske du redan har provat, men här kommer de:
Testa att trigga hunden, att stressa fram skall. Gå med tiken i lina tills ni stöter upp vilt. Hon vill ju med stor lust förfölja. När du utan kommandon hindrar hennes lust, genom att helt enkelt hålla henne tillbaka i linan, kan skallet komma. Det är vanligt. Då kan du antingen släppa henne och hoppas. Eller så kan du, vilket jag föredrar, springa efter henne i löpan utan att släppa linan, eftersom det samtidigt bromsar, eller säg triggar, hunden.
Ett annat sätt är att bejaka dödskällandet. Trigga hunden genom att stötta, heja på och själv vara högljudd mot ett nyfällt vilt. Om hundens skall släpper då, fortsätt med det du gör så länge du orkar. Det kan skapa en vana hos hunden.
Eller också lär du hunden kommandot ”skall”. Öva tills det sitter som berget och låt hunden skälla i så många situationer och så länge som du orkar lyssna. Allt för att skaffa en vana hos hunden att använda rösten.
Ingen av dessa metoder är en säker väg till framgång. Dessutom har du en spaniel, en rastyp som egentligen är skapad för att inte skälla när den jagar.
Om du efter att ha provat tipsen ger upp, var inte sorgsen för det. Utnyttja i stället hundens sätt att jaga. Sätt på henne en pingla och fortsätt jaga så mycket du kan. Ha kul i skogen med hunden, skallgivning eller inte.

Mitt jaktlag har bestämt att jakt bara får ske vid vissa datum som vi har bestämt i förväg, i övrigt ska marken vara ”fredad”. Kan de verkligen göra så när jag betalar för att vara med i laget?
Carl
Svar

Det är en fråga som det är svårt att svara på utan att mer i detalj veta hur ditt ”jaktlag” är utformat. Grundläggande kan man säga att den som har jakträtten är den som beslutar hur jakten ska bedrivas. Om en enskild person har jakträtten (genom upplåtelse eller ägd mark) är det denna som beslutar hur jakten ska bedrivas – oavsett om det finns andra personer som också får jaga där (till exempel ett jaktlag).
Om det till exempel är en jaktklubb eller annan form av förening som har jakträtten är det upp till jaktklubbens stadgar att besluta hur jakten ska bedrivas.
Normalt uppdras det åt en årsstämma att fatta sådana beslut, men beslutet kan också lämnas åt styrelsen. Allt detta styrs av stadgarna som i sin tur beslutas av medlemmarna. Deltagande i en ideell förening (jaktklubb) är frivilligt och om man inte är överens med övriga medlemmar om villkoren för jakten, och inte kan förändra detta genom ett årsstämmobeslut, får man finna sig i majoritetens beslut eller välja att lämna jaktlaget.
Om det däremot handlar om ett viltvårdsområde, VVO, finns det en helt egen lag som styr hur jakten ska bedrivas, och vem som beslutar om det. Även i det här fallet gäller det dock att kontrollera stadgarna för att se vad som gäller.

En kompis var i Dalarna och jagade bäver tidigare i år, och de jagade från både båt och kanot. Jag har fått för mig att man inte får jaga från båtar. Vad gäller?
Janne
Svar

Det är helt klart tillåtet att jaga från båt och kanot.
Det är även trevligt, spännande och kan vara väldigt effektivt att jaga bäver på detta sätt. I vissa sjöar och vattendrag är det i princip ett måste att jaga från båt eller kanot för att kunna komma åt bävrarna. Bävrar är, enligt min erfarenhet, inte så skygga mot faror som kommer från vattnet. Så det går ofta att komma in på ganska nära håll, vilket behövs då skott från båt eller kanot är svårare än skott från land.
Om båten (eller kanoten) är försedd med motor gäller, enligt jaktförordningen 20 §, att ”Jakt får bedrivas från båt försedd med motor under förutsättning att motorn är avstängd och minst en minut förflutit sedan motorn stängts av”.
Det betyder att motorbåt får användas vid bäverjakt också, men att man då måste säkerställa att motorn har varit avstängd i minst en minut innan skott avlossas. Detta gäller såväl bensin- som eldrivna båtmotorer.

På min jaktmark har vi en vildsvinsåtel med kamera. Häromdagen fick jag ett samtal från en person som var arg för att vi inte hade satt upp någon informationsskylt om att vi använder en kamera. Måste vi det? Jag trodde att åtelkameror var tillåtna att sätta upp.
Camilla
Svar

Åtelkameror har varit tillåtna att använda utan särskilt tillstånd i några år. Det innebär dock inte att det inte är förenat med vissa krav. Den som sätter upp en åtelkamera måste göra en avvägning gentemot dataskyddsförordningen, GDPR, och behovet av kameran ska anses ha högre vikt än ett eventuellt intrång i den personliga integriteten. Eftersom en åtel inte är en plats där allmänheten har ett specifikt intresse av att befinna sig möter det inga hinder att i det här fallet sätta upp en kamera.
Du måste dock säkerställa att det finns en skylt i anslutning till kameran med information om att det finns en viltkamera i området, samt vem som genomför övervakningen och kontaktuppgifter. Det behöver inte nödvändigtvis vara en person som genomför övervakningen, utan det skulle kunna vara ett jaktlag eller liknande. Det är inte heller närmare definierat vad för slags kontaktuppgifter, utan det kan vara till exempel en mejladress.
Vidare får kameran bara sättas upp på mark som du äger. Om du arrenderar jaktmark behöver du markägarens tillstånd.
Det är klokt att montera kameran på ett sådant sätt att den inte i onödan fotograferar människor eller sådant som inte ska fotograferas. Om du ändå får bilder på människor, hundar, fordon eller annat som går att identifiera är det klokt att ta bort dessa bilder så snart som möjligt.

Jag har en hamiltonstövare, en hanhund som är tre år. Vi jagar i snitt tre gånger i veckan för att kunna vara med och konkurrera på tävling.
Det jag oroar mig för är hans hull. När det inte är jaktsäsong är han inte speciellt grov. Men just nu ser han ut som ett benrangel, trots att han får den mängd torrfoder som foderfabrikanten rekommenderar. Dessutom ger vi honom av de rester som blir över från matbordet. Men inget tycks hjälpa.
Jag har också märkt att hans ork tryter. Vad ska jag göra för att få upp hans hull och kondition igen?
Ronny
Svar

Många jakthundar som jagar och tävlar har svårt att hålla hullet uppe genom hela jaktsäsongen. Tyvärr är det många hundägare som tror att jaktkondition är detsamma som en mager hund. Detta är givetvis helt felaktigt och dessutom farligt. Jakthunden ska behålla normalt hull genom hela jaktsäsongen. Om den börjar bli riktigt mager måste den ha ett energifoder eller någon form av tillskott.
Du som tränar för tävling på elitnivå med din hund utsätter den för samma ansträngning som till exempel en elitskidåkare utsätts för under en motsvarande prestation. Inom idrotten är kosthållningen en vetenskap och helt avgörande för vilka resultat som den tävlande kan prestera. Detsamma borde gälla våra jakthundar.
Jag tycker inte att vi som är amatörer i ämnet hundmat, som egentligen handlar om näringsfysiologi, ska chansa. Ta kontakt med experter, leta reda på den kunskap som faktiskt finns. Du kan hitta mycket forskning, tips och fakta på nätet, exempelvis på skk.se (Svenska Kennelklubben), slu.se (Sveriges lantbruksuniversitet) och sva.se (Statens veterinärmedicinska anstalt). Många fodertillverkare har dessutom gott om information på sina webbplatser.
Men jag har generella tips, taktiker som jag själv använder. I början av lågsäsongen får mina hundar någon form av dietfoder av hög kvalitet. Detta för att de inte ska gå upp i vikt efter att ha jobbat väldigt hårt fysiskt under jaktsäsongen.
Steg för steg ökar jag näringsinnehållet i hundarnas mat, i takt med att fysträningen inför jaktsäsongen blir allt tuffare. När jakten drar i gång igen har jag alltid extra ransoner i bilen. Efter hård ansträngning får mina hundar små men energirika givor direkt i skogen. Mycket fett gäller, som till exempel matolja utrörd i ett par deciliter fet färs.
Om din hund inte är så matglad – prova dig fram till ett foder, eller ett extra tillbehör, som hunden uppenbarligen gillar.
Det finns också energifoder i små förpackningar att köpa. Dessa innehåller mat med extra mycket energi. Ungefär som det vi människor kallar energikakor.

Jag har tänkt sätta upp en björnåtel inför björnjakten och undrar vilka regler som gäller. Det känns lite oklart när jag läser på olika ställen på nätet.
Jonas
Svar

Reglerna för björnåtel är inte statiska utan de kan ändras från år till år. Därför är det viktigt att du kollar upp reglerna i just ditt län. Kontakta din länsstyrelse så kan de hjälpa dig.
I grova drag kan man dock säga att björnåtlar måste vara beviljade av länsstyrelsen för att få användas. Man får bara åtla med oprocessat foder såsom majs eller annat spannmål, alternativt vissa typer av animaliska produkter (till exempel trafikdödat vilt i begränsad mängd). Åteln får normalt bara vara aktiv vissa tider på året och måste, under övrig tid, städas undan.
Vidare finns normalt begränsningar för var åteln får ligga, och det måste vara ett visst avstånd till exempelvis vägar, hus och vandringsleder. Om åteln är beviljad får jakt bedrivas vid den. Men det finns normalt ytterligare begränsningar.
Vid jakt med hund får upptag på björn inte ske vid åtel, vilket har lett till stora problem de senaste åren. Många björnar som fälls har åtelmaterial i magsäcken, men vi vet också att björnar vandrar över stora ytor varje dygn. Det är alltså sannolikt att en björn besöker åtlar som varje jägare inte känner till. Det riskerar att sätta enskilda jägare i osäkra situationer, vilket är ett av skälen till att Jägarnas Riksförbund tycker att jägarna bör få använda åtlar som utgångspunkt även för hundjakt.

Jag har en kompis som har köpt ett gevär i kaliber 9×19, alltså sådan som normalt är pistolammunition. Han har fått licens på jakt, men är det verkligen en jaktkaliber?
Håkan
Svar

I Sverige finns inget som heter ”jaktkaliber” utan alla kalibrar är formellt tillåtna för jakt. Naturvårdsverket sätter sedan begräsningar för vilka arter som får jagas med respektive kaliber, utifrån kulvikt och anslagsenergi.
Kaliber 9×19 är en ovanlig kaliber för jakt i Sverige. Den används oftast i enhandsvapen. Men jag känner till vissa gevär i den kalibern också. Kaliber 9×19 är tillåten för jakt efter vilt i klass 3 i Sverige. Alltså kan man jaga till exempel räv, grävling eller toppfågel med kalibern.

Jag har försökt sätta mig in i reglerna om mörkersikten, och hakar upp mig på en formulering. Det står att elektroniska sikten inte är tillåtna annat än vid vildsvinsjakt. Men är inte ett rödpunktssikte också elektroniskt? Jag antar att jag har feltolkat texten eftersom så många använder dem, men det vore bra att veta vad som faktiskt gäller.
Samuel
Svar

Det är två formuleringar som man måste ta fasta på vad gäller dessa sikten. Dels är det att de ska vara elektroniska, och dels att det ska handla om bildomvandlare eller bildförstärkare.
En bildomvandlare tar något som egentligen inte är en bild, och skapar via en processor och en skärm en bild som vi kan förstå. Det är den tekniken som jägare normalt kallar för termiska sikten, eller värmesikten. De tar (något förenklat) värmestrålning och omvandlar den till en för oss begriplig bild. En sådan bild visar värmen med en förvald färg, ofta vit eller röd.
Bildförstärkare, i sin tur, arbetar med ljus och förstärker motiv så att vi kan uppfatta dem. Om ljuset är allt för svagt kan bildförstärkaren tillsätta infrarött ljus (sådant ljus har en våglängd som våra ögon inte uppfattar) och sedan förstärka upp och visa en bild som vi kan se. Den bilden ser ut som det som vi ser med våra ögon, fast normalt visas bilden i gråskala. Även i detta fall används en processor och en skärm för att visa bilden.
Ett rödpunktssikte, eller för den delen ett belyst kikarsikte, bygger på vanlig optik med glaslinser. Att det finns ett mått av elektricitet som skapar en lysande punkt gör inte siktet elektroniskt, möjligtvis kan man benämna det som elektriskt. Dels är alltså inte dessa sikten elektroniska, och dels handlar det inte om bildförstärkare eller bildomvandlare. Därför är rödpunktssikten tillåtna att använda vid annan jakt än efter vildsvin.

Jag har ett Husqvarna-kombivapen kaliber 16 i hagelpipan och kaliber 24 i kulpipan. Jag undrar vilken modell det är och hur många av den som producerades. Tillverkningsnumret är 29404. Det är ett mycket fint vapen.
Gisle
Svar

Din Husqvarna är säkerligen en modell 17 A. Förmodligen är den stämplad 17 eller 17 A någonstans på piporna eller i baskylen.
Ditt ex är tillverkat cirka år 1899.
Modellen tillverkades 1884–1930. Åren 1912–1930 levererades cirka 50 stycken.
På bilden visas fyra modeller, 17 A+B+C, med olika kulkalibrar.

I höstas höll vi på med ett eftersök på ett vildsvin som vi inte klarade ut. Då ringde vi dit ett ”proffs” och han spårade vildsvinet in på grannmarken. När han skulle gå in på grannens mark sa vi till honom att stanna så att vi kunde ringa och stämma av innan. Eftersöksjägaren menade att vi inte behövde det när det gäller vildsvin. Vi ringde ändå grannen. Men vad gäller egentligen?
Lasse
Svar

Eftersöksjägaren har formellt rätt, även om jag tycker att ert agerande var riktigt.
Om man tittar i jaktlagen 28 § anges att endast vissa arter (älg, hjort och rådjur) omfattas av kravet att informera jakträttsinnehavare eller markägare om ett eftersök går in på dennes mark. Vildsvin omfattas alltså inte formellt av lagen. Anledningen till det är att när den här paragrafen tillkom fanns i princip inga vildsvin i Sverige, varför de inte togs upp. Min bestämda tro är att om lagen förändrades i dag skulle den här utformningen se annorlunda ut, och helt klart är att vildsvin skulle ingå.
Jag anser, även om lagen medger att man gör annorlunda, att det är helt riktigt att kontakta jakträttsinnehavaren eller markägaren på grannmarken om ett eftersök går in där. Grannsamverkan är alltid av godo, och sådana kontakter ska vara positiva och gälla i båda riktningar. I det här fallet hade alltså
eftersöksjägaren rätt utifrån ett formellt juridiskt perspektiv, men jag upplever ert agerande som korrekt utifrån andra grundläggande principer.

Där jag jagar har det allt oftare börjat synas till vargar. Vi brukar gå igenom paragraf 28 inför jakterna så att alla vet vad som gäller, och då säger vi att man ska skjuta varningsskott. En hundförare påpekade dock att det inte finns något sådant krav. Jag blir inte klok på vad som gäller.
Svar

För att man ska ha rätt att freda sin hund enligt jaktförordningen 28 § krävs att man först har agerat för att försöka skrämma bort rovdjuret. Texten lyder: ”Rovdjuret får bara dödas när det inte går att skrämma bort rovdjuret eller på något annat lämpligt sätt avbryta eller avvärja angreppet.”
Således finns det inget formellt krav på att skjuta varningsskott, utan man kan agera på något annat sätt (skrika, vifta med armarna, springa mot rovdjuret eller använda andra lösningar). Om det inte fungerar och den sista utvägen är att skjuta rovdjuret får det göras.
Fredande av tamdjur med stöd av paragraf 28 har nyttjats många gånger, och ofta används skrämselskott. Skrämselskott har fördelen att det går fort att göra och att alla inom hörhåll också uppfattar att ett skrämselskott har lossats, vilket ökar tryggheten vid länsstyrelsens bedömning av ärendet.
Svaret blir alltså något svävande. Man behöver inte skjuta skrämselskott, men det är helt klart ett bra sätt att säkerställa att fredandet av tamdjuret har gått till i enlighet med paragraf 28.

Jag har jätteproblem med vildsvin och vill skaffa mig en fälla. Vad tycker ni att jag ska använda för vapen för att avliva dem? Jag vet att vildsvin ska jagas med klass 1, men jag tror att fällan kommer att gå sönder. Vad får jag göra?
Daniel
Svar

Fällor för vildsvin är kontroversiella. Ett av skälen är just risken vid avlivning. Både risken att djuren inte dör på ett korrekt sätt, men också risken för att utsätta andra vildsvin, annans egendom eller för den delen sig själv för en risk.
När vilt har fångats i fälla är det i ett ockuperat tillstånd och då gäller inte klassindelningen som gäller för vilt vid vanlig jakt. I stället går Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2018:3) in och i 11 § kan följande läsas: ”Vid avlivning med skjutvapen ska skjutvapnets kaliber och ammunition anpassas till viltarten och viltets storlek. Viltet ska skjutas så att hjärnan träffas och skadas på ett sådant sätt att viltet förlorar medvetandet och inte återfår medvetandet innan viltet dött.”
Det betyder att avlivning av vildsvin inte måste ske med klass 1-vapen utan även klenare kalibrar kan användas. Jag vet att vissa personer har använt sig av vapen i klass 3, till exempel .22 Winchester Magnum, vid avlivning av vildsvin i fälla. Även om det sannolikt fungerar bra med en .22 LR så skulle jag själv tveka att använda den, då risken känns större att avlivningen inte sker på ett bra sätt.

Jag jagar ganska ofta vildsvin i form av skyddsjakt och behöver en hund till spårning och dödsök. Blir det besvärliga eftersök ringer jag efter hjälp, men jag vill ha en hund som en extra trygghet och som klarar de inte alltför svåra eftersöken.
Vi har en fårbesättning på gården och jag har vallhundar av rasen border collie. Jag kan den rasen när det handlar om fostran och träning. Nu undrar jag: Kan man använda en border collie till eftersök? Till spårning och dödsök? Det känns konstigt eftersom vallhundar är avlade för en helt annan typ av arbete.
Nattjägare utan hund
Svar

Det där låter som en spännande idé som du definitivt ska prova. För varför skulle inte en vallhund kunna lära sig att spåra bra? Varför ska den inte kunna användas till dödsök?
Alla hundar har ett makalöst bra luktsinne, så spårningen ska inte vara ett problem. Ett tips kanske kan vara att träna hundens spårteknik i mörker, i alla fall om det är en vuxen och yrkesutbildad vallhund som har vant sig vid att använda synen som ett viktigt redskap.
Det där med dödsök tror jag inte heller blir ett problem. Alla hundar kan följa vittring, och alla hundar kan lära sig att markera.
Välj en av dina hundar som verkligen gillar att jobba med dig, trivs med att göra det som du vill att den ska göra. Börja från början med spårträningen och öka svårigheterna i takt med framstegen. Vänj hunden vid den vittring som du vill att den ska spåra, alltså vildsvinets vittring. Prova att presentera doften lekfullt och bygg fram en vilja att jobba med just den lukten.
Du ska helt klart prova. Jag känner hundar av andra helt ”fel” raser som klarar dödsök på vilt.

Jag ska hämta en valp om några veckor och undrar hur jag ska göra för att det ska gå så bra som möjligt när valpen träffar och vänjer sig vid att leva med min gamla hund. Gamlingen har alltid varit ensamhund. Han är snäll, men samtidigt lite försvagad och långsam på grund av hög ålder. I övrigt är han frisk, men sliten efter många års hård jakt.
Vad ska jag tänka på och göra?
Tobbe
Svar

Att införliva en valp i familjen, där det redan finns en vuxen hund, brukar mycket sällan leda till problem. Om den tidigare ensamma hunden är stark och frisk. Då delar den oftast människornas toleransfyllda inställning mot nykomlingen. Alla hjälps åt att fostra, passa och föda den och valpen växer smidigt in i flocken.
Men är den befintliga familjehunden mycket gammal, sjuk eller orkeslös, kan bilden se annorlunda ut. Valpens livlighet och lekinviter blir snabbt påträngande för den gamla eller sjuka. Den tidigare så trygga och säkra familjehunden kan behöva ta till de starkaste medel som den har för att värja sig.
Den gamla hunden kan må så dåligt, av det som den anser vara ett intrång, att den helt enkelt väljer att gå undan. Om du ser sådana tendenser kan det vara läge att ”skydda” gamlingen. Inte genom att favorisera den, satsa hellre på att ge den lugn och ro när du ser att den tröttnar på valpen. Ge valpen mycket av din
tid, utan att alltid blanda in den gamla hunden. Jag tycker att man helt enkelt ska ta hänsyn till den gamla hunden. Låt den få vara i fred tillräckligt mycket, låt den själv bestämma hur mycket kontakt och lek den vill ha, och klarar av, med nykomlingen.
Det kan också vara klokt att inte alltid promenera och rasta båda hundarna samtidigt. Gamla hundar är som gamla människor ofta är. De vill ha det som det alltid har varit, de gillar tydliga rutiner. Så håll kvar en del av dina vanor med den gamla.
Därmed inte sagt att valpen och gamlingen ska hållas isär hela tiden. Tvärtom. Om den gamla uppenbarligen trivs i valpens sällskap så ska den få vara där.
Var också tydlig mot båda hundarna. De regler som du har satt upp gäller. Valpen har inga fribiljetter, jämfört med den äldre. Om du bygger en bra relation med valpen så ser den gamla hunden det. Gamlingen
blir trygg av att du är tydlig.

Jag undrar: Har ni koll på om ensamvalpar får annorlunda beteenden jämfört med valpar ur större kullar? Frågan gäller finnspetsvalpar.
Kjell Åke
Svar

Jag har läst ett par studier i ämnet. Konstigt nog finns det flera svar att hitta där. I vissa fall sägs att ensamvalpar får lite svårare med sociala beteenden, att de kan bli kinkiga med maten och det vi i mänskliga termer kan kalla bortskämda. I andra fall ser man inga sådana tendenser.
Många erfarna hundägare menar att en valp ur en stor kull kämpar hårdare för sin mat. Konkurrensen vid kullens matskålar skapade i så fall ett beteende, det vill säga äter man inte snabbt så blir man utan. Möjligen kan det gå åt andra hållet också, att en ensamvalp äter lite när den har lust, maten finns ju alltid kvar.
Jag har egen erfarenhet. Vid två tillfällen har jag tagit ensamvalpar. En av dem blev en mjuk och naturligt följsam vuxen hund. Den andra växte upp till en dominant hund, extremt självständig och hård i jakten. Inga fasta slutsatser där heller.
Jag tror, helt ovetenskapligt, att det framför allt handlar om individuella skillnader. I en valpkull, stor eller liten, föds individer med lite olika mentala förutsättningar. Ibland är de skillnaderna stora bland kullsyskon. En del ensamvalpar kan säkert forma beteenden som påverkar senare i livet. Hos andra, med ett annat mentalt arv, spelar det säkerligen mindre roll.
Är uppfödaren erfaren ställer du frågan där. Om inte, prata med någon i rasklubben eller en hundförare som är van vid rasen. Kanske får du kloka råd där.
Det viktigaste, som jag ser det, är hur du fostrar och formar valpen när du har hämtat den. Det brukar lägga grunden för hur hunden blir, oavsett hur många valpar det var i kullen.

Jag lockar räv på vårvintern. Ett pass är en skogsbilväg som går genom öppet åkerlandskap upp mot skogen där skogen möter upp i U-form.
Om jag parkerar bilen på vägen och har cirka 200 meter till skogen rakt fram samt höger respektive vänster sida, väntar tio minuter efter att motorn har stängts av och sedan börjar locka på räv som inte har synts till från lockplatsen.
Bilen har inte används till att närma mig bytet. Jägaren står bakom för att gömma sig och med lockpipan få fram räven samt kunna ta stöd på huv eller tak för ett säkert skott. Det är alltså lockpipan som lockar fram räven och då kan ju bilen jämföras med en koja, eller stor sten.
Men vad säger jaktlagen? Kan gissa svaret, men frågar ändå.
Anders
Svar

Den situation som du beskriver är, enligt min uppfattning, inte laglig att genomföra.
Bil får inte användas för att söka efter, spåra, förfölja eller genskjuta vilt. Den får inte heller användas för att hindra vilt från att undkomma eller för att avleda viltets uppmärksamhet.
Det du beskriver är, enligt min uppfattning, ett tydligt exempel på att använda bilen för att avleda viltets uppmärksamhet.

Jag tänker öva älgskytte med luftgevär på min egen tomt utomhus i tättbebyggd område. Stigas målbana på 10 meters avstånd. Vad säger lagen om det? Kan jag förvänta mig att polisens insatsstyrka rycker ut?
Olle
Svar

Det är fullt tillåtet att skjuta med luftgevär på din tomt, även inom detaljplanelagt område.
Svaret på frågan finns i ordningslagen 3 kap. 6 § och är lite underligt skrivet. Det står att ”Den som är under 18 år får inte utan tillstånd av Polismyndigheten inom område som omfattas av detaljplan utomhus använda luft- eller fjädervapen med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan skjutas ut. Detsamma gäller utanför sådant område, om inte vapnet används under uppsikt av någon som har fyllt 20 år.”
I det här fallet betyder det att det du beskriver är tillåtet, eftersom det inte specifikt är otillåtet enligt lagen.
Alldeles oavsett kan det ju vara klokt att samtala med de närmsta grannarna, för att undvika tråkiga missförstånd.

Jag har en gråwachtel som är lite väl envis. Hur får man hunden att jaga kortare?
Jörgen
Svar

Kanske har du gjort misstaget att jaga in hunden fullt ut, innan du la in den detalj som kallas följsamhet i ekvationen. De råd som jag har handlar om att backa bandet hela vägen och börja om från början. Ovanpå det kan en annan taktik i skogen när nästa jaktsäsong startar hjälpa till att ändra blandrasens beteende.
Nu är det lågsäsong, alltså inget jobb som löshund alls för en gråwachtel. Börja med att göra dig själv intressant, mycket lek och enkla uppgifter som hunden klarar och blir belönad för. Överraska hunden med allt möjligt som den gillar och tänder på. Korta uppgifter som avbryter de vanliga rastningarna: kasta en klöv, låt hunden hitta en bit skinn från vilt som du vill att den ska jaga, dra korta spår med rejäla belöningar i slutet (leta dig fram till de belöningar just din hund går i gång på).
Tänk ”fem minuter varje dag”. Det behövs inte mycket för att göra en hund glad och mer intresserad av sin människa.
När du märker att hunden blivit lite mer uppmärksam på dig och det som du gör är det dags att lägga in lite krav i träningen. Öva in tre kommandon: ”nej”, ”sitt” och ”kom”. I den ordningen. Då jobbar du med att ett kommando innebär att hunden ska utföra ett moment. ”Nej” betyder stopp, avbryt, lägg av med det som du just nu gör. ”Sitt” låser fast hunden där den just nu befinner sig. De två kommandona – när de sitter i hundens medvetande – brukar leda till att du får hundens uppmärksamhet. Då, först då, kallar du in den.
Börja enkelt, alltså enkelt för dig. I situationer och i omständigheter där du är näst intill 100 procent säker på att det som du vill fungerar.
Stegvis ökar du sedan kraven, samtidigt som du fortsätter med del 1, alltså lekarna och de enkla, för hunden lönsamma, uppgifterna.
När jakten börjar igen gör du så här:
När du hör upptaget, går du dit. Med hjälp av pejlen följer du med i hundens drevlöpa. Då är du närmare hunden när den väl slutar jaga, än om du har stannat där du släppte den. Kalla in i hundens bakslag. Chansen är stor att det lyckas, om du lagt tid på träning under lågsäsongen.
Nu kommer tricket. När du har fått hunden att komma på inkallning i skogen, berömmer du helt kort och skickar direkt ut den på sök igen, ut till ny jakt.
Om du gör ungefär som jag beskriver här blir du vad man skulle kunna kalla en belöningsmaskin för hunden. Det brukar göra hunden betydligt mer följsam.
Förmodligen har du en duktig jakthund, med enorm jaktlust, en sådan som vi alla egentligen vill ha.

Jag har jagat på samma jaktmark i över 40 år. Jag har hela tiden arrenderat av samma person, men nu har han tyvärr dött och hans son har tagit över marken. I slutet av februari kom sonen och meddelade att han själv ska jaga nästa år och att jag inte är välkommen. Vad är det som gäller?
Sven-Åke
Svar

Arrendefrågor (jag kallar det för jaktarrende även om det formellt inte är ett arrende utan ett avtal om en nyttjanderätt) är generellt lite kniviga. För att kunna ge dig ett definitivt svar behöver jag få se de avtal som har skrivits mellan dig och den förra ägaren.
Jag kan ändå beskriva några grundläggande punkter som kan vara till hjälp.
Jakträttsavtal behöver inte vara skriftliga, utan muntliga avtal är lika giltiga. Det är dock svårt att bevisa att ett muntligt avtal har funnits, varför skriftliga avtal alltid är att föredra.
Jakträttsavtal mot ersättning måste sägas upp skriftligen. Uppsägningstiden ska vara minst sex månader, men längre uppsägningstid kan avtalas. Reglerna om uppsägningstiden gäller inte för avtal som är kortare än ett år.
Om en fastighet byter ägare tar, som regel, den nya ägaren över den gamla ägarens förpliktelser gällande jakträtt. Det finns några undantag från regeln, om den nya ägaren inte har känt till att det förelåg något avtal och inte heller borde ha känt till det.
Jakträttsavtal har väldigt lite formaliakrav på sig. För att reglerna om uppsägning ska gälla krävs att det är ett avtal mot ersättning (betalning), annars gäller andra regler.
Vanligast, nu för tiden, är att man skriver tidsbegränsade avtal på antingen ett år i taget eller under flera år. Det förekommer också avtal som är löpande eller gäller tills vidare, men det blir mer och mer ovanligt.
Jag hoppas att det här ger dig lite vägledning, annars är du välkommen att kontakta mig så kan vi titta närmare på just din situation.

Hur nära sitt pass får man parkera sin bil oavsett vad man jagar, småvilt eller högvilt? Har hört att det måste vara ett visst antal meter, hur långt vet jag inte.
Curt-Arne
Svar

Det finns inget avstånd angivet i lagtext vare sig vid jakt efter småvilt eller högvilt.
Det som finns skrivet är att man inte får jaga från motordrivet fordon. Hur detta definieras juridiskt är upp till domstolarna i varje enskilt rättsfall.

Jag hörde för ett tag sedan rykten om att det finns en ”ny klass 1” där 6,5:an skulle kunna vara klass 1, även med kopparammunition. Jag har tänkt ladda upp lite ammunition till älgjakten och undrar vad som gäller?
Bengt
Svar

Det har arbetats med ett förslag på Naturvårdsverket där bestämmelserna om kulvikt och anslagsenergi för klass 1-ammunition kompletteras med bestämmelser i de fall kulan är blyfri. Förslaget är framtaget för att möjliggöra jakt efter klass 1-vilt även för den som vill använda blyfri ammunition, och förslaget är formulerat utifrån samma princip som övrig ammunition (det vill säga krav på minsta vikt för kulan och en lägsta anslagsenergi).
Det förslag som lämnats har remitterats som en del i ett mer omfattande föreskriftsarbete och behandlas nu inom Naturvårdsverket. JRF var positiva till förändringen. Så fort ett beslut fattas kommer vi naturligtvis informera om det via våra kanaler.

Jag har en tysk jaktterrier. Vi jagar hjort och älg med henne. Problemet är att hon inte kommer tillbaka i sitt eget bakspår. När hon tappar spåret, eller när någon jägare avbryter henne om hon jagar ”fel” vilt, så blir hon sittandes. Hon bara sitter still. Hon kommer alltid när jag visslar på henne, men det kräver ju att hon är så nära att hon hör mig.
Hur ska jag få henne att ta sitt bakspår till mig?
Johnny
Svar

Det enklaste rådet, eftersom du har en fungerande inkallning, är att öka trycket i din vissling. Köp en pipa som hörs. Till exempel den typ av fotbollsdomarpipa som italienska domare använder för att signalen ska höras över 50 000 vrålande italienska fans. Öva med den, så hunden lär sig att det galet höga ljudet betyder samma sak som din vanliga vissling.
En annan taktik är att lära terrier att alltid ta sina egna slag tillbaka.
Häng med henne i drevlöpan när du har hört upptaget. Följ linjen i pejlens handenhet, och rör dig snabbt. Då är du nära hunden när den släpper, tappar spåret eller blir stoppad av en annan jägare. Vissla in henne, men direkt när du ser i handenheten att hon rör sig mot dig, så ska du tystna. Börja gå i motsatt riktning, i samma drevlöpa, alltså i terrierns eget bakslag. Knalla på och hon är tvingad att följa efter.
Sätter hon sig igen gör du om samma sak. Envist rör du dig snabbt ”bakåt”. Alla hundar som jag har jagat med har till slut lärt sig att enda sättet att nå fram till hundföraren är att knalla på i bakslaget.

Jag har en ung jämthund som jagades in i höstas med framgång. Han är helt inställd på att ragga skjutna älgar tills det inte längre finns något kvar av pälsen att slita loss. Jag har hört att man ska låta hunden hålla på med viltet så länge den vill, för präglingens skull. Stämmer det? När ska jag avbryta raggandet utan att det får negativa konsekvenser?
Andersson
Svar

Nej, jag tror inte att det är nödvändigt att alltid låta en hund ragga sig trött. I alla fall inte din hund, som uppenbarligen vet vad den ska göra – och dessutom gör det bra.
Det mesta när det gäller träning och injagning av hundar, tror jag, handlar om individen. Det finns hundar som man vinner på att låta arbeta länge i lugn och ro med ett fällt vilt. Både för präglingens och självkänslans skull. Å andra sidan finns det individer där den taktiken i det närmaste är onödig.
Injagningen av din älghund har gått bra. Söket fungerar, hunden hittar älg, ståndarbetet och förmågan att ställa om verkar sitta redan nu. Dessutom är det älg skjuten för hunden. Visst skulle jag låta hunden ragga, berömma den och njuta av situationen intill älgen en stund. Men inte behöver din hund klä av älgen in på skinnet. Avbryt när du själv vill.

Jag har en drevertik som till våren blir två år. Hon är min första jakthund och har stor jaktlust, jag uppfattar henne som spårnoga. Men hon är hård i skallet, menar ett par mer erfarna hundägare som har hört henne jaga. Hon skäller, men inte så tätt och definitivt inte förrän hon verkligen har kontroll på drevet.
Jag undrar lite över varför denna hårdhet i skallet och om man kan göra något åt det. Min tanke är att gå drevprov med henne, men det kanske inte är någon idé om hon skallar för dåligt.
Nybörjare
Svar

Under ett drevprov hamnar ordet hårdhet under begreppet skallmarkering, eller nyansering. Hårdhet innebär att hunden skallar sparsamt, trots att den har bra kontakt med drevdjuret. Motsatsen, att vara lös i skallet, är en hund som skäller intensivt och ofta också om den ligger långt efter drevdjuret. En riktigt lös hund kan låta som om den har fullt drev, trots att den egentligen bara går och väcker i slag.
Som jag ser det är en lagom hård hund ärlig. Du vet att den har drevdjur framför sig när den skäller. Det ser inte jag som så negativt. Men visst, en drever ska skälla tätt när den jagar.
Jag tror att det där med hård eller lös i skallet är en ärftlig egenskap. Jag tror inte att man kan träna fram ett tätare skällande. Men om du är inne på att gå drevprov med hunden, så gör det. Ju fler hundar som prövas, desto bättre avelsutvärderingar. Och sådana behövs, för rasens skull.
Å andra sidan, din hund är fortfarande mycket ung. Jag tycker att du ska ha lite tålamod och jaga på. För det kan vara så att bristen på rutin gör att din tik har en del problem med drevlöporna. Vänta med drevprov till nästa säsong.
Kanske är hunden ung och ivrig, och har ett högt tempo som helt naturligt leder till kortare eller längre tappter som gör att skällandet går ner i intensitet. Hunden kanske helt enkelt springer fortare än hon tänker, om du förstår vad jag menar.
Kanske vinddriver hon då och då, till och med ofta. Det leder alltid till att hunden får bekymmer med att hålla drevlöpan, vilket gör att skallintensiteten går ner.
Kanske tappar din unga hund avståndet till drevdjuret på grund av dessa skäl. Då blir hon automatiskt gles i skallet.
Så ge unghunden chansen att mogna, att lära sig att jaga, innan du litar på dem som kallar henne alltför hård i skallet.

Jag har en trevlig dubbelstudsare tillverkad av Demarteau, Herstal. Efter vad jag har hört någonstans ska Demarteau ha varit en av ytterst få kvinnliga vapensmeder. Har du hört talas om henne och kan du berätta mer?
Henric
Svar

Det är en trevlig dubbelstudsare som du har. Bra att du bifogade fina bilder, även på provstämplarna, de berättar mycket. Där finns bland annat ett understruket ”e” som visar att bössan är tillverkad 1966.
Jag vet om ytterligare två likadana i Sverige, även de tillverkade 1966. Båda används fortfarande med framgång. Kanske tog någon importör in flera sådana samtidigt.
Familjen Demarteau är en gravör- och bössmakarsläkt. De är kända ända tillbaka till 1700-talet, då byggde  och graverade de vapen åt det franska hovet. Det fanns flera släktgrenar av dem i Belgien. De arbetade först i Liège, men flyttade sedan till Herstal.
Den grenen som byggde din dubbelstudsare leddes mycket riktigt av en kvinna, Jeanette Demarteau. Hon tog över företaget efter sin man 1948. Jag tror inte att hon var vapensmed i den bemärkelsen att hon arbetade med filen, utan ledde arbetet.
Hur länge företaget fanns kvar vet jag inte, alla de små vapentillverkarna i Belgien är borta i dag. En annan gren var Fastre Demarteau som upphörde 1958.

Jag har ett gammalt kombivapen i skåpet (arvegods) som bara står utan att användas. Senaste skottet var nog min far som med detta vapen fällde en älg samma år som han fyllde 80, det vill säga 2001.
Vapnet är en Husqvarna kombi SBS 16/9,3×57 nr 44587.
Jag vet inget om ålder på vapnet, däremot att min far sköt sin första älg med det på 40-talet.
Jag undrar om det har något värde eller om jag ska lämna det för destruktion? Skicket är väl inte det bästa, bland annat är kolven spräckt och limmad.
Sven-Erik
Svar

Du har en HVA modell 17C som tillverkades åren 1891–1942 i 1 200–1 500 exemplar, exakta antalet är inte känt. Ditt exemplar är tillverkat 1904.
Kulpatronen 9,3x57R är för svartkrut och hel blykula. Ammunition fabrikstillverkas inte sedan länge och patronen är inte klass 1.
Med tanke på det hårt slitna skicket och den spräckta kolven är det tveksamt om bössan har något ekonomiskt värde alls.

Jag har i min ägo en HVA 410 Eckerman 9,3×74.
Vapnet har engelsk kolv, radiell infräsning på kolven, ejektor och kvartsspång. Vapnet är stämplat med K som ekipör och har tillverkningsnummer 232722.
På lådplanets mitt är det stämplat ett G och i mitten är det ett nummer: 529. Är det ett årtalsnummer (september 1952)? Och står G för Bertil Granqvist? Vapnet är renoverat, troligtvis på Husqvarna.
Jag var i kontakt med Carl Ryd för cirka 30 år sedan och tittade på ett sådant vapen när han var på Elmia, men jag köpte det inte. Det här vapnet har jag köpt på auktion i Stockholm år 2011 och det är i utmärkt skick.
Min fråga är: När är vapnet tillverkat? Det verkar inte följa årtalen i HVA-böckerna om man tittar till vem som var ekipör under en viss tid.
Roger i Örebro
Svar

Din HVA 410 levererades från HVA 5/12 1952.
529 har inget med tillverkningstiden att göra. Husqvarna daterade inte sina bössor så, men jag vet inte vad det står för.
G står mycket riktigt för Granqvist. Han arbetade på HVA från 1949 fram tills att de slog igen för gott. Jag minns inte exakt när, men förmodligen runt 1980.
K står för Clas Johansson som var på Husqvarna 1904–1953.
Lite ovanligt med rak stock på en 410, men det tillverkades på beställning och fanns även med i kataloger från runt 1945.

Jag är 13 år och vill ta jägarexamen så att jag får jaga småvilt. Kan min pappa köpa ett vapen till mig, och sedan när jag blir äldre kan jag köpa det av honom? Om jag tar jägarexamen kan jag jaga med en pump i stället för ett vanligt hagelgevär?
Hugo
Svar

Det finns ingen lägsta ålder för att ta jägarexamen, så det kan du göra redan nu. Om din pappa köper ett jaktvapen kan du låna det när du fyller 15 år och uppsiktsjaga, och sedan kan du köpa det av honom när du fyller 18 år och söka egen vapenlicens.
Det är tillåtet att jaga med hagelgevär med pumpmekanism. Då gäller begränsningen att magasinet måste vara gjort på så sätt att man bara kan ha totalt tre patroner i vapnet (två i magasinet och en i loppet). I övrigt är ett pumphagel likvärdigt med andra hagelgevär utifrån ett jaktligt perspektiv.

Jag har precis fått reda på att jag i mitt hus bor utanför detaljplanerat område och därför har rätt att jaga på min tomt. Stämmer det? Om det stämmer, vilka arter får jag i så fall inte jaga på min tomt?
Johan
Svar

Den som äger mark har, i princip, oinskränkt jakträtt på sin mark. Det spelar därmed ingen roll om marken är 1 000 kvadratmeter eller 1 000 hektar. Hur jakten kan bedrivas och vad som kan fällas där påverkas dock av fastighetens storlek och begivenhet. Inom detaljplanerat område får ju inte skott lossas, men viss fällfångst kan ändå bedrivas (till exempel slagfällor efter mink). Utanför detaljplanerat område får skott lossas och det förenklar onekligen jakten som då får bedrivas under de tider och regler i övrigt som gäller enligt jaktlagen och jaktförordningen.
Det som däremot begränsar jakten på tomter är dels begränsningen att man inte får locka vilt från annans mark och dels formuleringen att jakten ska anpassas efter tillgången på vilt. Att man inte får locka in vilt på tomten är ju enkelt att förstå, men vad betyder då att jakten ska anpassas efter tillgången på vilt? Jo, det betyder i grova drag att man inte ska fälla mer vilt än vad fastigheten bär eller föder. En tomt föder väldigt lite vilt, vilket ju ger en begränsad möjlighet till jakt. Å andra sidan finns vilt som orsakar skada, till exempel hare på fruktträd eller vildsvin på gräsmattor, och där kan antas att möjligheterna att bedriva jakt är större då det finns skyddsjaktbestämmelser som till viss del åsidosätter andra principer i jaktlagen.
Sammanfattningsvis finns det – strikt juridiskt – inga begränsningar på vilka arter som kan jagas på tomter, men det begränsas ändå av viss lagstiftning.

Jeg har en Husqvarna cal .22 rifle med magasin som jeg kjøpte i 1960. Jeg har mistet magasinet. Hvor kan jeg søke for å få kjøpt evt. laget et nytt?
Thorbjørn
Svar

Det är cirka 60 år sedan dessa vapen tillverkades och reservdelslagret på Husqvarna köptes av en vapensmed när Husqvarna lade ned vapentillverkningen 1970. Den som köpte reservdelarna är död sedan länge. Hans företag finns inte kvar och vad som fanns där har skingrats.
Det bästa du kan göra är att ringa runt till vapenverkstäder och fråga. Enligt Värnamo Vapen AB har de magasin till Husqvarna .22lr.
Angående nytillverkning kan det vara möjligt att anpassa till exempel ett Sako-magasin. Fråga till exempel Nyhuus vapen.

Ibland kan man läsa att jaktledaren ska kontrollera statligt jaktkort, vapenlicens, skjutprov, nykterhet med mera. Jag undrar: Är inte detta en myndighetsutövning som ska utföras av behöriga tjänstemän?
Anders
Svar

En jaktledare har inte formell rätt att kontrollera statligt jaktkort eller vapenlicens, utan rent formellt har jaktledaren endast som skyldighet att informera om att jägarna ska ha löst statligt jaktkort. Däremot kan ju jaktlag ha som princip att dessa papper ska visas upp för jaktledare, och jaktlagen kan då också ha egna repressalier för den som inte gör det (till exempel att personen inte får vara med vid jakten). Förutom vissa besvär som kan uppstå vad gäller jakträtt, i synnerhet om den som stängs av är markägare, är det normalt så som jaktlagen går till väga.
Sammanfattningsvis har inte jaktledaren möjlighet att kräva det, men det finns ändå möjligheter för jaktledaren eller jaktlaget att agera om någon inte visar upp papper på begäran, givet att det är överenskommet i förväg och att jaktledaren har mandat att fatta dessa beslut enligt antingen jaktlagets stadgar, beslut på årsmöte eller andra förutsättningar som ger denne juridisk grund att fatta beslutet.

Jag har skaffat en valp, en wachtelhund. Tanken är en allroundjaktkompis. Jag jagar mest klövvilt, men också en hel del fågel där jag gärna vill kunna använda hunden som apportör. Jag har hört olika saker om det där med apporteringen. En del säger att man måste befästa apporteringen först, innan man jagar klövvilt med hunden. Andra säger att det inte spelar någon roll. Hur är det, egentligen? Måste jag få full ordning på apporteringen först?
Henrik
Svar

Som jag ser det spelar det ingen roll för själva apporteringen, men trots det är det bäst att börja med den träningen. Då blir förarkontakten bättre och du får en skaplig grundlydnad på köpet. Om du släpper hunden på frisök efter klövvilt tidigt är risken större att du får en hund som lär sig att framför allt jobba självständigt och att förfölja vilt länge. Den varianten bygger inte den följsamhet som du med stor sannolikhet vill ha när hunden ska apportera.
Oavsett hur du börjar, låt den unga hunden mogna och gå inte för snabbt framåt i träning och injagning.

Foto: Peter Ekeström
Jag har en duktig spanieltik som jag vill ta valpar på. Nu har jag hittat en hanhund som vi är flera som tror på. Men han är gammal, drygt tio år. Finns det några risker med att para med en gammal hanhund?
Mattsa
Svar

Nej, är hanhunden frisk så kan inte jag se några problem eller nackdelar alls. Förutom att ålder kan göra att hanhundens spermakvalitet försämras. Är du inne på den hanhunden så ska du förstås para tiken med den.
Är du osäker på om hanhunden är fullt frisk så ber du hanhundsägaren ordna en veterinärkoll, för att få honom friskförklarad.
Ett tips är att ge tiken och hanhunden chansen att para sig ordentligt, helst ett par gånger med rejäla hängningar, med tanke på kvaliteten på sperman.

Jag var ute på jakt i helgen och sköt ett rådjur (mitt första!). Tyvärr träffade skottet lite långt bak och det kom vom i djuret när jag tog ur det. När jag kom hem hängde jag upp rådjuret i en kompis garage och där hänger det nu. Har ni några tips på hur jag ska hantera det, så att det inte behöva slängas?
Lollo B
Svar

Lite vom i bukhålan på ett djur är absolut inget som gör att djuret måste kasseras, men det ställer lite högre krav på omhändertagandet för att köttet ska bli så bra som möjligt. När jag själv får djur som är bukskjutna brukar jag resonera enligt några grundregler:
• Torka och skär bort nedsmutsat kött – skölj inte.
• Flå djuret tämligen omgående efter skott, på det viset är det enklare att skära bort nedsmutsat kött runt in- och utgångshål.
• Dra, vid behov, ner hängningstiden och ha lite bättre uppsikt över djuret under hängningen. Om det börjar komma påväxt (mögel), torka eller skär bort det mögliga området.
Det kan absolut finnas skäl att frångå dessa regler och göra på andra sätt. Och det finns definitivt personer som gör på andra sätt, vilket kan vara precis lika bra. Det som jag har beskrivit ovan är hur jag resonerar kring kötthantering när skottet har tagit långt bak.

Jag bor i ett hus på landet vid den mark där jag jagar. Nu ska jag köpa en lägenhet i Söderköping för att tillbringa lite mörka vinterdagar där. Jag räknar med att bo mest i huset på landet, men Skatteverkets och Postverkets regler gör att det blir förmånligare och enklare att skriva sig i lägenheten.
Då blir problemet vapenförvaringen. Jag har inte lust att förvara vapnen i lägenheten och transportera dem till varje jakttillfälle, med tanke på att jag då måste bära runt dem i stan till och från lägenheten. Polisen informerar under allmänna råd att vapnen bör förvaras där jag är folkbokförd (RFSP 2009:13 FAP 551-3). Har ni några tips?
Christer
Svar

Det finns möjlighet att söka tillstånd hos Polisen för förvaring på annan plats än den där man är folkbokförd. Däremot är Polisen, tyvärr, väldigt restriktiv med att bevilja sådana tillstånd (även om de helt klart har möjlighet att göra det). Det du beskriver är väldigt vanligt, och många upplever problem och otrygghet med detta, men i dagsläget finns det tyvärr inget annat att göra än att förvara vapnen där man är folkbokförd alternativt försöka få tillstånd från Polisen för förvaring på annan plats.

Foto: Privat
Jag är med i styrelsen för en bostadsrättsförening i Göteborg, ett seniorboende. En av våra boende, som nu är 92 år, har varit en mycket aktiv jägare. Under 1980-talet var han ett flertal gånger i Alaska och deltog i organiserade jakter på grizzlybjörn. Vid en sådan jakt i Kodiak lyckades han skjuta en björn, som vid tillfället omskrevs i lokalpressen som ”den största hittills”. Vår medlem vidtog alla nödvändiga åtgärder – frakt, intyg, importlicens, konservering med mera – för att till slut kunna sätta upp björnskinnet på väggen i sitt hus. I ett senare skede gjordes det om så att det endast blev själva björnhuvudet kvar.
Nu har han kommit till en punkt i livet när han inte längre kan eller vill ha det kvar. Han har frågat föreningens styrelse om vi har något intresse av det, men vår stämma biföll inte förslaget att sätta upp jakttrofén på en vägg i våra lokaler. Efterhand har vi förstått att björnhuvudet kan vara värt ganska mycket pengar för rätt intressent, typ ”vildmarkshotell i Norrland”. Varken medlemmen eller föreningen vill ha några pengar, utan vi tänker att de i så fall ska skänkas till välgörenhet, till exempel Cancerfonden. Min fråga är därför: Finns det något företag, institution eller organisation som skulle kunna vara intresserad av att betala för björnhuvudet?
Ett alternativ vore att sätta in en annons på Blocket, men vi tror inte att vi når rätt kundkrets då. Sista utvägen är att kasta björntrofén i en sopcontainer, men det känns ju ganska hemskt.
Gösta
Svar

Vilken spännande proveniens för en jakttrofé, och synd vore det väl om en sådan fick förfaras. Troféer av björn omfattas av det, tämligen omfattande, CITES-regelverket. Det betyder att man måste ha ett särskilt tillstånd för att få bedriva handel med dem. CITES-tillstånd kan undvikas om varan är äldre än 3 mars 1947, och man kan komma behöva bevisa eller motivera det. Om CITES-tillstånd inte finns för denna vara är mitt råd alltså att ni inte säljer det utan att först ha fått ett tillstånd. Jordbruksverket är den myndighet som utfärdar dessa och också den myndighet som bäst kan regelverket och som kan svara för hur ni ska agera.
Några konkreta råd mer än så kan jag tyvärr inte ge. Men så länge som pappren är i ordning tror jag nog att en annons via Blocket kan vara en bra lösning, där når ni brett och kan förhoppningsvis hitta en villig köpare.

Foto: Shutterstock
Vårt jaktområde gränsar till Norge. När vi jagar älg händer det ofta att älgen går in i vårt grannland, och tvärtom gäller för vår nabo som jagar mot oss. Varken hundarna eller djuren bryr sig ju om regler eller stängsel.
I dag jagar man i Norge då vi har uppehåll. Min nabo ringde och meddelade att man hade skadeskjutit en kalv som hade gått mot gränsen, det var dock oklart om den kommit över stängslet. Jag gjorde som vi alltid har gjort och tog min hund och bandade efter området närmast gränsen. Och jodå, älg hade gått över men det gick inte se om kalven hade lyckats följa med. Jag bandade efter färska spår österut in i Sverige och följde i ett par timmar stora kospår som inte var långt undan. Kon gick i en lång sväng och troligen skulle den komma att gå tillbaka mot kalven som sannolikt fanns kvar på norska sidan.
Vi avbröt efter någon timmes avvaktande. Under den väntan uppstod frågan: Gäller eftersöksreglementet även över landsgräns, eller måste man göra på något speciellt sätt i sådana situationer? Vi har alltid haft goda relationer så vanligtvis hjälps vi åt, men ingen har väl tänkt på hur långt man få gå in med vapen för att till exempel avliva djur som har landat på fel sida gränsen. Handhavandet av älgkroppen har vi oftast löst med att den tas om hand i respektive land som har skjutit den. Men ibland kan ju en älg komma långt in och passera flera jaktområden. Får man då, som norsk jägare, gå över gränsen till Sverige och förfölja ett skadat djur för att avliva det och hur långt får man i så fall gå? Norsk polis kunde inte svara, när nabon ringde och frågade. Men visar det sig att till exempel deras löshund ställer den skadade kalven på svensk sida, får man då gå in och skjuta den?
Thomas
Svar

Tack för en intressant fråga som säkert inte är helt ovanlig då vår gräns mot Norge är ganska lång. Mig veterligen finns det ingen speciallagstiftning för sådana fall som du beskriver utan grunden är den vanliga jakt-och vapenlagstiftningen som finns i våra två länder. Det innebär att man måste ha korrekt dokumentation och jaktkort i det land där man ”jagar” när man kliver över gränsen. Det finns ju också en del skillnader som kan ställa till bekymmer, till exempel att ljuddämpare inte är licenspliktiga i Norge till skillnad från i Sverige.
Rent praktiskt är det ju lämpligt att redan innan jakten startar ha kontakt med jaktgrannarna på andra sidan gränsen och komma överens om att ifall djuret går över gränsen så får det andra laget ta över. Det kan ju, som du skriver, uppstå situationer då älgjakten pågår i ett land men inte i det andra. Då måste polisen kontaktas, vilket rimligtvis borde resultera i ett godkännande att man får fullfölja eftersöket.

FOTO: KRISTER SUNDELIN/MOSTPHOTOS
Min kompis har en räv som verkar intresserad av husets katt.
Kompisens fastighet är på 12 hektar. Han arrenderar inte ut jakträtten och han jagar inte själv.
Får jag skjuta räven åt honom? Jag är med i ett annat vvo.
Börje
Svar

För att svara på din fråga behöver jag veta mer om fastigheten. Ligger den inom ett vvo eller är den helt fristående?
Om fastigheten är fristående, och om den inte ligger inom detaljplanerat område och därmed är belagd med skottlossningsförbud, så kan du skjuta räven.
Om den ligger inom ett vvo råder andra regler, och då vänder du dig lämpligtvis till vvo:ts styrelse för att söka svar på hur du ska gå till väga för att skjuta räven.

Jag har en labradorhane som är två år. Han älskar att arbeta och när vi tränar enkla apporteringsövningar uppträder han som om han aldrig vill sluta. Men han är så ivrig att han inte använder nosen. Han rusar omkring på fältet i full fart och letar med ögonen. Det ser i alla fall ut som att det är den taktiken som han använder. Hur får jag ner hans tempo? Hur lär jag honom att använda näsan?
Sophia
Svar

Det där problemet brukar hänga ihop med att unghunden tränas med alldeles för lätta och synliga apporter. Hunden vänjer sig då vid att se var apporterna faller. Han ser dem hela vägen ut, och då behöver han inte använda alla sina sinnen.

Gör så här: Kasta enkelmarkeringar i en terräng där hunden ser kastet, men inte nerslaget. Terrängen ska vara täckt så att apporten inte syns där den ligger. Då tvingas hunden att använda nosen för att hitta den. Utöka efterhand med flera apporter. Träna i så många olika terrängtyper som möjligt.

Låt också hunden jobba självständigt. Stötta inte, styr inte. Om hunden inte hittar apporten, kalla in och gör om övningen. Det gör att hunden måste vara uppmärksam och koncentrerad på sitt arbete. Tänk också på att variera avstånden, kasta både långa och korta markeringar.

Tänk likadant när du tränar sökarbete. Lägg sök i ganska tung terräng med täckt vegetation. Låt hunden se när du går ut, men droppa apporterna så att den inte ser. Var också noga med att hunden inte får vind av apporterna om den följer dina spår. Eftersom den vet att du har lagt ut apporter kommer den att söka koncentrerat. Lägg gärna ut 7–10 apporter. Om du lägger ut färre lär sig hunden att räkna och kan tro att den är färdig innan alla är hämtade. Avbryt alltid medan hunden fortfarande vill hämta flera apporter! Detta för att hunden alltid ska lita på dig när du säger att det finns fler.

Jag har en jämthundstik på åtta år som jagar både älg och vildsvin. Hittills har vi jagat mest i de södra delarna av landet. Men i år har vi fått chansen att jaga i Jämtland och därav min fråga: Hur ska jag tänka kring jakten när det blir kallare än vad vi är vana vid här nere i Kalmar?
Amanda
Svar

Det är svårt att säga hur just din hund tål kyla då det skiljer sig mellan hundar av olika raser, storlekar, åldrar och individer. Det vi vet säkert är att hundar blir påverkade av kyla. Det finns en gammal regel som säger att hundar kan jobba bra och säkert mellan +15 °C och −15 °C. Men det är absolut inte en exakt siffra, då den faktiska kylan bestäms av bland annat luftfuktighet och vindhastighet.

När det är rejält kallt ute anstränger man hundens luftvägar hårdare och ökar risken för förfrysningsskador på kroppen. Det är också så att hundens behov av vätska och energi ökar vid arbete i kyla. För hundar som jagar under en längre tid är det extra viktigt att vid kallare förhållanden försäkra sig om att hunden har fått i sig gott om näring (inte tätt inpå släpp) och vätska.

Även om du har en hund som normalt dricker ute i skogen under jakt bör du tänka på att detta vatten också kyler hunden inifrån. Ljummet vatten som har tagits med är därför bättre. Glöm inte heller att det alltid är viktigt att värma upp hundens muskler och leder före jakt, och att det är ännu viktigare när det är kallt.

Sammanfattning:
• Se till att hunden har fått gott om näring och vätska (men inte för tätt inpå jakten).
• Värm upp hundens muskler och leder.
• Förvänta dig inte att hunden orkar lika mycket i kylan.
• Försök att läsa av din hunds mående. Är du tveksam, avsluta jakten.
• Ha som regel att inte jaga om det är kallare än −15 °C.

Jag och några kompisar bor i Stockholm och vi har fått upp suget för att prova på toppfågeljakt i vinter. Problemet är att vi inte har någon mark norrut och inte vet hur man går till väga för att hitta mark. Har ni några tips?
08:orna
Svar

Först och främst vill jag verkligen uppmuntra er att prova på toppfågeljakt. Det är en fantastisk jaktform och något som ställer jägaren inför spännande utmaningar. I norra Sverige finns det lokalt väldigt goda möjligheter att bedriva toppfågeljakt. Antingen genom att ni anlitar någon guide (googla så hittar ni jaktguider), eller genom att ni löser dagskort alternativt gästkort i något område.

De flesta skogsbolag – till exempel Sveaskog, Holmen och SCA – har områden där det går att lösa dagskort. Det är normalt väldigt enkelt och kostar (i alla fall jämfört med jakten i södra Sverige) relativt lite pengar. Sök på skogsbolagens webbplatser, så kommer ni säkert att hitta mark där det går att jaga.

Slutligen vill jag bara skicka med en liten uppmaning: Tänk på säkerheten. Det handlar dels om att man faktiskt vistas i avlägsna miljöer och i en väderlek som kan vara oförlåtande. Om skidornas bindning går sönder när man är någon mil från farbar väg kan en resa fort bli otrevlig.

Tänk också på begreppet ”kulfång” i samband med toppfågeljakt. Bara för att kulan lossas uppåt, och du därmed inte vet var den landar, är inte kulfånget oviktigt. Du ska bara lossa skott i en riktning dit du kan, med mycket stor sannolikhet, bedöma att inga människor vistas. Om du jagar i anslutning till samhällen måste du alltså tänka på vilka riktningar som skott är osäkra och inte lossa skott ditåt.

Några i mitt jaktlag har fått för sig att jaga på juldagen, då de tycker att ”de ändå är lediga”. Detta skär i mitt jägarhjärta. Jag har fått lära mig redan som ung jägare för många år sedan att man inte jagar under julhelgerna. Jag trodde till och med att det var förbjudet.
Sven Karlsson
Svar

I jaktförordningen, som reglerar jakttiderna, finns det inget uppehåll i jakttiderna under julhelgen. Det är således full lagligt för dina vänner att jaga under juldagen.
Däremot finns det nog lika många traditioner som det finns jägare och jaktlag i Sverige, huruvida man ska eller inte ska jaga specifika dagar under julhelgen.
Själv kommer jag att skjuta en julhare på julafton innan firandet drar i gång hemma. Och för mig personligen är det tradition att inte jaga på juldagen.
Sannolikt är också annandag jul en av de större jaktdagarna i Sverige, då annandagsjakt är en tradition på väldigt många ställen.

I mitt jaktlag i Östergötland finns en regel som säger att man bara får skjuta kronhjortar upp till 8 taggar respektive med 16 eller fler taggar. För en felskjutning finns det ett bötesbelopp, jag minns inte exakt hur stort, och man får inte behålla trofén. Häromhelgen sköt en kille en hjort med 8 taggar på det horn som han såg, och han bedömde det alltså som en 16-taggare. Det visade sig, tyvärr, att en av taggarna på andra hornet (istaggen, tror jag att den heter, den i mitten) var avbruten och bara en kort stump. Det här har resulterat i en diskussion i området kring om det var en tillåten hjort, eller om det ska bötas och trofén ska beslagtas. Vad anser du?
Torbjörn
Svar

Först och främst är det lämpligt, om man ska ägna sig åt hornrestriktioner, att man tydliggör vad som avses för räkningen. För älg uttrycks ofta att det gäller ett visst antal taggar på skjutsidan, men så beskrivs det alltför sällan för kronvilt. Enligt min uppfattning, om man ska ägna sig åt taggrestriktioner, är det antalet taggar på det horn som är mot skytten som ska räknas för att möjliggöra enkla beslut.

Sedan gäller frågan huruvida den avbrutna är en tagg eller ej. I det här fallet handlar det om två olika synsätt, dels huruvida det är en tagg enligt trofémätningsreglementet och dels om taggen i så fall bör räknas. För att det ska räknas som en tagg, formellt, måste den vara minst två centimeter lång och bredden (mätt från där stången börjar grovna både ovanför och nedanför taggen) får inte överstiga längden (mätt från samma linje).

Den här typen av avskjutningsrestriktioner brukar ju syfta till att vårda en population och kvotera avskjutningen mellan olika typer av djur. Det relevanta, tycker jag, är att se till hjortarnas hornanlag, och inte till huruvida de har slagit av en tagg eller inte. Den här hjorten har haft en tagg och bör därmed helt klart ses som en 16-taggare, även om den vid en trofémätning kanske endast skulle tillskrivas 15 taggar.

För framtiden bör ni klargöra, och protokollföra, vad ni avser gällande taggantalet (om det ska räknas på skyttens sida eller båda hornen) samt vad som avses med en tagg. Jag tycker själv att det är extremt olyckligt med böter och beslagtagna troféer, då det inte främjar samarbete och ärlighet.

I stället bör vi jägare, gemensamt, komma fram till eventuella riktlinjer och begränsningar och tillsammans vara stolta över att följa dem. När något går åt pipan, vilket det ju faktiskt gör ibland vid jakt, bör vi kunna använda fingertoppskänsla och hantera situationen i stället för att beröva en glad skytt en fin trofé.

Foto: Peter Ekeström
Jag har problem i spårträningen med min blandras, en labbe/jämthund på snart två år. Han drar fruktansvärt i linan. Hetsar upp sig och vindar i stället för att spåra på markvittring. Jag har försökt med spårhalsband och linan under kroppen på hunden för att bromsa honom, men det verkar trigga ännu mer. Han är duktig på att spåra, han brukar alltid hitta rätt, men i en galen hastighet. Hur får jag ner farten på hunden när vi spårar?
Henke
Svar

Kanske gör du ett misstag som faktiskt är ganska vanligt: Spåren är för enkla.
Lägger du spår efter viltspårs-
konstens alla regler? Släpar en klöv och droppar blod? Och låter spåret ligga i några timmar? I så fall ska du prova att lägga ett betydligt svårare spår. Om din hund har fattat vad han ska göra, och spåren är – ur den extremt känsliga hundnosens perspektiv – relativt enkla, så har du förklaringen till att hunden springer sig igenom spåret.
Gör ett test. Lägg ett galet svårt spår. Dra en klöv, eller snarare hoppa framåt med en klöv. Och låt spåret ligga länge, varför inte tio timmar? Eller över natten? Kanske har hunden svårt att hålla koncentrationen, spåret är helt enkelt för svårt. I så fall backar du lite, men inte så långt.
Tanken är att hitta gränsen, att finna balansen. Om du lägger spår som är på gränsen till vad hunden faktiskt kan och klarar, tar du snabba steg i utbildningen av en spårhund.
Du kan också träna spårning i moment. Lägg inte in alla krav och trixigheter i ett och samma spår, och gör dem inte alltid exakt lika långa. Öva moment som uppehåll, vinklar och störning av annan vittring separat. Framför allt de delar av spårträningen som hunden har svårigheter med.
Sista tipset har jag fått av en kompis som lyckades få sin unga wachtelhund att spåra med beröm godkänd i öppen klass. Han tröttade helt enkelt ut sin unga hund fysiskt, innan spårstart. Hunden kördes förstås inte helt slut, men den blev så pass fysiskt tillfredsställd att den tog sig igenom ett viltspår i relativt lugn takt. Tidigare hade hunden sprungit mer än jobbat med näsan.

Foto: Peter Ekeström
Jag har en ettårig jämthund som jag vill jaga älg med. Problemet jag har är säkert inte så ovanligt i södra Sverige. Vi har väldigt mycket annat vilt än älg där jag jagar. De gånger som jag har släppt hunden den här säsongen har han hittat och försvunnit med rådjur, dovvilt, vildsvin, hare, räv och några viltslag till. En gång fick han tag i älg och jobbade jättebra, dagen efter var det full jakt efter annat vilt igen. Har du några tips om hur man skolar fram en älghund där det är glest mellan älgarna?
Sebastian
Svar

Tänk kvalitet. Jag skulle inte chansa och släppa den jämten på frisök, inte på de marker som du beskriver. Lägg tid på att hitta rätt vilt. Peka inte, prata inte, men ge hunden älg utan att den vet att det är du som har fixat viltet. Du vinner ofta mer på att leta älg från innan till efter gryningen, än att släppa hunden med en förhoppning om att den ska hitta rätt vilt att jaga.
Prata också med alla jaktlag i regionen, eller i varje fall så många som möjligt. Fråga om du kan få komma med din hund när det har fallit älg. Släpp hunden på slaget. Låt den spåra fram till den skjutna älgen. Ge den tid vid älgen, egen tid. Låt den skälla och ragga. Den taktiken tenderar att prägla hunden och är din jämthund rätt avlad, vilket vi utgår från, kommer älgintresset att vakna.
Att samla ”älgdelar” har du förhoppningsvis redan gjort. Dra spår med älgklöv, låt hunden hitta en bit älgskinn, lägg snitthår i ett spår över gräsmattan fram till en klöv, gör allt möjligt för att stimulera hundens intresse för just älgvittring.
Men framfört allt: Tänk kvalitet när du släpper hunden lös i skogen.

Vår mark ingår i ett älgskötselområde och styrelsen propagerar stark för att införa vad de kallar avlysningsjakt redan från älgjaktspremiären. Vi har tidigare fått en tilldelning av skötselområdet och de älgar som inte är skjutna vid årsskiftet har alla sedan fått skjuta under januari. Vi tycker att detta har fungerat bra och ser inget behov av att ändra. Var står JRF i frågan?
Anders och Annika
Svar

Jägarnas Riksförbund ställer sig positiva till avlysningsjakt. Vi förespråkar i stor utsträckning frihet under ansvar, där vi anser att de lokala jägarna är de som har bäst kunskap om den lokala älgstammen. Det är då logiskt att jägarna ansvarar för och anpassar jakten utifrån sin kunskap.
Det finns stora likheter mellan avlysningsjakt från dag ett i ett älgskötselområde med den allmänna jakt som vi har på de flesta av våra klövviltsarter, till exempel på rådjur. Om man skulle vända på det och föreslå licenstilldelning på rådjur skulle detta förslag sannolikt mötas med stora protester.
En annan aspekt av frågan är att älgarna måste skjutas där älgarna finns. Det spelar ingen roll vilken tilldelning man har om det inte finns några älgar i området.

Foto: Mostphotos
Jag sköt ett rådjur som hade små huggtänder, nästan som en vampyr. Har kollat på några av mina troféer och ingen av dem har det. Vad är det?
Åsa
Svar

Det du beskriver heter ”grandler” eller ”en grandel” och är något som finns hos till exempel kronvilt. Hos rådjur är det betydligt mer ovanligt, men förekommer trots allt som en avvikelse hos vissa individer. Det är inget som påverkar rådjuren negativt, men helt klart något som gör trofén lite extra speciell och minnesvärd!

Jag ska för första gången vara jaktledare för en större drevjakt och sitter och försöker få ihop mitt säkerhets-PM inför jakten. Jag är dock lite osäker på hur jag ska formulera mig kring kulfång. Hur tänker ni kring det?
Per Lindahl
Svar

Inför de jakter där jag är jaktledare brukar jag trycka på att kulfång ska ske i mark, alltså inte i skog. På det viset känner jag mig trygg i att deltagarna inte lossar skott mot till exempel skog eller vass, med en ökad skaderisk som följd.
Som jaktledare har man ju också en möjlighet, och till viss del skyldighet, att se till att de pass som används också är anpassade för att kunna lossa skott med säkert kulfång. I de fall det inte finns ska man informera skytten om att det finns tveksamheter eller förbjudna skjutriktningar.
Något som kan försvåra kulfång är hårt underlag, till exempel is, frusen mark, asfalt, hårt packad grusväg eller berghällar. Vid sådana exempel kommer kulan med mycket stor sannolikhet att studsa med en ökad olycksrisk som följd.

Foto: Shutterstock
Jag brinner för att jaga älg och skaffade för några år sedan en älghund (gråhund) och drömde så klart om att få smyga på många härlig lugna ståndskall på älgar. Nu har jag märkt att älgarna inte alls står så lätt och tryggt som jag hade hoppats på och hört berättelser om, och trodde först att det var min hund och jag som gjorde något fel. Men efter att ha pratat med många andra hundförare får jag känslan av att det har blivit svårare för hundarna att få älgarna att stå stilla på stånd, framför allt under septemberjakten i Dalarna. Det är lite lättare hemma i Småland i oktober, men även här är det svårare än jag fått berättat för mig från förr. Kan det bero på att vi har fler vargar och att de liknar våra hundar, eller finns det andra anledningar?
Marcus
Svar

Jag ska försöka svara på din fråga med hjälp av några olika teorier, erfarenheter och tankar. Men jag vill understryka att det inte finns mycket forskning i ämnet.
Även jag ser ett beteende av att älgar i dag är svårare att få att stå för våra ställande hundar, än om man går tillbaka kanske 20 år i tiden. Och jag tror absolut att varg kan vara en bidragande orsak till att vissa individer av älg, som kanske har varit jagade av varg tidigare, är svårare att få stopp på. Men eftersom vi får rapporter om fenomenet med ”springälgar” från hela landet, även där det normalt inte finns varg, tror jag inte att det är grundproblemet.
Varför står älgarna bättre i slutet av säsongen? Jag tror helt enkelt att det beror på att de har ”vant” sig vid årets jakt och folk i skogen, och att det ju längre jakten har pågått är färre jägare som går ut. De första älgjaktsveckorna är det väldigt många människor och hundar i skogen efter en för de flesta vilt ganska lugn sommarperiod. Jag tror att den plötsliga ”röran” gör älgarna stressade i början. Detta kan nog även till viss del förklara varför det ser lite olika ut i landet, då vilt på vissa platser är vana vid mycket rörelse i skogen året om medan andra får vara i fred förutom vid de större jakterna.
Jag tror också att det kan bero på att många av hundarna i dag, till skillnad från förr, inte är renodlade älghundar. Aveln har ändrats på de klassiska älghundsraserna till att passa olika typer av jaktmarker och annat vilt som till exempel vildsvin. Sedan är det ju så att om hundarna har svårare att ställa älgarna innebär det förmodligen att fler älgar än tidigare skjuts i rörelse med hund efter, och att man då belönar hundarna i att inte anstränga sig med att tvunget ställa älgarna. Det är dock svårt att veta vad som kom först, ”hönan eller ägget”. Skjuter vi älgar i fart för att hundarna i större utsträckning driver älg, eller driver hundarna oftare älg för att vi har skjutit för dem på det sättet?
Vi har ju jagat älg med ställande hundar i Sverige under väldigt lång tid och många av de älgar som dödas varje år skjuts under jakt. Och enligt min mening är det klart att älgen, precis som alla andra djur, ”avlas” på rätt beteende. Det vill säga om väldigt många älgar skjuts för att de står stilla när hundar skäller på dem, och de älgar som skenar i större utsträckning överlever och kan fortplanta sig, så ”avlar” vi ju fram ett beteende där fler älgar skenar vid kontakt med hundar. Jag tänker att det borde vara ungefär samma sak som att vi avlar på hundar med de egenskaper som vi vill ha. Till slut har rasen kommit dit vi vill.
Jag hoppas att mitt svar har gett dig någon form av förklaring till varför älgarna tycks ha ändrat sitt beteende.

Foto: Peter Ekeström
Jag har två apportörer som alltid ligger intill mig i fågelgömslen. Själv har jag förstås hörselkåpor, men det har inte hundarna. Min äldre hund, en spaniel på nio år, börjar höra riktigt illa, det märks. Det kan förstås hänga ihop med att jag har skjutit stora mängder fågel med hagelbössan när han har suttit ett par meter från smällarna.
Självklart egentligen, att kraftiga påfrestningar i form av smällar påverkar hundens hörsel. Min fråga är dock: Kan hundar få tinnitus, precis som människor?
Gustav
Svar

Det finns ingen forskning på det där, vilket hör ihop med att du inte kan fråga hunden om den har sus i öronen. Vad man däremot vet är att hundens hörsel är betydligt bättre än människans. Hunden hör ett betydligt bredare register av frekvenser. Det i sin tur, menar forskare, talar för att hundens hörsel, fortfarande i jämförelse med människans, är mycket känslig.
Vilket med stor sannolikhet innebär att hundar kan drabbas av tinnitus.
Rådet blir därför att göra det enda som mildrar påfrestningen av skottljud – öka avståndet. Ju längre bort från ljudkällan, desto mindre påverkas hörseln.
En bullerforskare, som jag intervjuade för några år sedan, berättade att ljudet från smällen är betydligt lägre bakom bössan. Så även om du vill ha dina hundar nära, se till att de väntar så rakt bakom dig som möjligt. Bäst är förstås att du kan lägga dem att vänta tio meter, helst ännu lite längre, bakom gömslet. En praktisk svår sak att lösa, kanske, men helt klart minskar det risken för att dina hundars hörsel påverkas.

Foto: Peter Ekeström
Jag har tränat min labrador till eftersökshund. Efter mycket slit tycker jag att vi fungerar bra tillsammans på praktiska eftersök. Men jag har en undran: Hur påverkar egentligen vädret hundens förmåga att känna och följa vittringen i ett spår? Jag har hört, och har själv sett, att visst väder som till exempel dimma verkar göra det lättare för hunden att följa ett gammalt spår. Vad är det mer som påverkar?
Henrik med Isa
Svar

Du har rätt om dimman, den ger bra vittringsförhållanden, men det är mycket mer som spelar roll i hundens arbete med att följa en spårlöpa.
Allmänt kan man säga att värme utvecklar dofter betydligt bättre än kyla. Å andra sidan tappar det spår som utsätts för värme sin vittring snabbare. Kalla spår doftar svagare, men det betyder att vittringen stannar kvar längre.
Vittringsförhållandena är bättre då marken är varmare än luften. Det är därför stövarjägare inte tycker om hård barfrost. Det är vanligt att drivande hundar jobbar som bäst gråtunga höstdagar när temperaturen klart och tydligt ligger på plussidan. Och det gäller i praktiken alla hundar som söker och följer vittring.
När skugga byts mot sol råder stora temperaturskillnader mellan ytorna. I sådana situationer krävs mycket av hundens förmåga till koncentration, hur rutinerad den än är. Eftersom förutsättningarna ändras tvärt, och luktmolekylerna plötsligt har en annan sammansättning och tydlighet, brukar det krävas en del ringning när fuktig skugga byts mot ett torrt, solbelyst terrängavsnitt. I kuperad skogsterräng, med öppna åsar och bergavsnitt, kan det vara skälet till att en spårning tar lång tid.
Regn spelar mindre roll. En tränad spårhund brukar inte ha några problem att följa ett nattgammalt spår trots att det har regnat rejält. Mycket stora mängder regn försämrar naturligtvis ändå hundens möjligheter, eftersom blodvittring och andra partiklar helt enkelt spolas bort. Det här problemet är störst i tät barrskog där markvegetationen är knapp och markytan steril.
Ett lätt snöfall påverkar inte spåret särskilt mycket. Mycket nyfallen snö över ett spår kan däremot försvåra spårandet. Om det töar för att sedan frysa på, gör skaren att hunden kan få stora problem. Ligger snön är vittringsförhållandena bäst vid tö. Ett tips är att träna din hund i alla typer av väder och vittringsförhållanden, under alla årstider. Då kommer så småningom rutinen in i arbetet och hunden lär sig att anpassa spårandet till det läge som råder.

Nu när älgjakten drar i gång här i söder har jag funderat kring hur man använder bilen vid jakt. Det är inte ovanligt att när hunden har gått ur såten att man använder bilen för att passa om. Jag fick lära mig under jägarexamenskursen att man inte får använda bilen. Var går gränsen?
Elin
Svar

Detta regleras i paragraf 31 i jaktlagen som säger:
”Jakt får inte ske från motordrivna fortskaffningsmedel. Sådana fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar får inte heller användas för att söka efter, spåra, förfölja eller genskjuta vilt, för att hindra vilt att undkomma eller för att avleda viltets uppmärksamhet från den som jagar.”
Att ta bilen för att passa om skulle sannolikt bedömas som att man genskjuter ett vilt och är därmed inte tillåtet. Det finns relativt många situationer som potentiellt skulle kunna rymmas inom denna paragraf och vara tveksamma. Man bör därför fundera över hur man använder bil eller andra motorfordon vid sin jakt.

Foto: Anders Ljung
Min son har flyttat till Stockholm för många år sedan och haft tillstånd att förvara vapnen hemma hos mig, då han bara jagar här på vår hemgård. Nu har polisen valt att neka förlängning av tillståndet för förvaring och tycker att han hellre ska ha vapnen hemma hos sig, vilket känns väldigt konstigt. Vad är det som gäller?
Roger
Svar

Enligt vapenlagstiftningen finns möjligheten för vapenägare att söka tillstånd för att förvara vapen hos annan. Det är sedan upp till Polisen att göra avvägningen om skälen till den avvikande förvaringen är sådana att tillstånd ska medges. Normalt medges detta för till exempel personer som under en begränsad tid arbetar utomlands, studerar på annan ort eller för den delen har flyttat från sin hemort men har kvar en väsentlig anknytning och dessutom jagar huvudsakligen på eller kring hemorten. Dessa tillstånd ges normalt under en begränsad tid om tre år åt gången, vilket är i enlighet med lagstiftningen som anger att tillstånden måste vara tidsbegränsade. Det finns dock inget i lagstiftningen som anger att de bara kan förlängas ett visst antal gånger. Däremot finns allt för många exempel där Polisen själv väljer att endast tillåta förnyelse till exempel tre gånger, för att sedan neka. Ett rättsfall som gick upp till Högsta förvaltningsdomstolen avgjorde dock att Polisen inte ska ha några sådana begränsningar, så länge som tillstånden är tidsbegränsade endast tre år i taget. Jag råder er därför att överklaga beslutet, om det fortfarande går. Kontakta mig via telefon så kan jag bistå er, givet att ni är medlemmar i Jägarnas Riksförbund.

Jag har en följdfråga på ett svar som har lämnats här tidigare, angående kortare stopp med bilen och hur vapen ska hanteras. Det hänvisas till att man ska använda ett ”godkänt vapenlås”, men vad är det? Jag har letat för fullt och kan inte hitta något sådant. Vad ska jag göra?
Sven Eriksson
Svar

Ett godkänt vapenlås är ett hänglås som motsvarar kraven på ett klass 3-hänglås. Du behöver alltså inte ett ”särskilt” vapenlås utan vilket hänglås som helst som uppfyller de kraven duger, så länge som det går att applicera låset på vapnet på ett sådant sätt att vapnet inte kan avfyras. Problemet är att hitta ett lås som har en bygel som går att applicera på det vapen som avses. Tyvärr är detta en lagstiftning som, utifrån tekniska förutsättningar, är väldigt svår att följa för den jägare som vill göra rätt.
Jag har tidigare sett en person använda sig av ett klass 3-hänglås med extra lång bygel, som dessutom har försetts med krympslang för att vara mer skonsam mot vapnet. Detta har sedan förts genom patronläget och utkastaren på ett halvautomatiskt hagelgevär och därigenom gjort det obrukbart.

Foto: Shutterstock
Jag har med bestörtning läst om de nya jakttiderna och blir allvarligt oroad. Här i Östergötland har vi försökt bygga en kvalitativ rådjursstam. Vi ser nu en uppenbar risk för att allt detta arbete förstörs då många bockar kommer att skjutas på våren. Vad tror ni?

Karin Augustsson
Svar

Jakten på råbock under våren infördes efter Tjernobylkatastrofen, då några svenska län drabbades av radioaktivt nedfall. Det visade sig att rådjuren under hösten många gånger var oätliga då de hade skadliga halter av becquerel i kroppen, medan halten under våren var betydligt lägre. Dessa län har haft vårbocksjakt i mer än 30 år nu. Och det finns inga tecken på att rådjursstammen i dessa län skulle vara sämre, på grund av vårbocksjakten, än i andra län. Sannolikt kommer vi inte se någon större ökning av avskjutningen av råbockar sett till helåret. Däremot kommer en del av de bockar som skulle ha skjutits i augusti nu att skjutas i maj i stället. Vårbocksjakten ger också jägarna en möjlighet att ta bort bockar med dåliga anlag, vilket skulle kunna leda till en ökad kvalitet på rådjursstammen.