Det är ur många aspekter en intressant fråga som du tar upp och jag ska försöka svara på den på ett så tydligt och lättförståeligt sätt som möjligt, även om det egentligen är en ganska avancerad fråga om både genetik, uppfostran och vanligtvis många missförstånd som jag skulle kunna diskutera hur länge som helst.
Att din hund arbetar tyst i början och sedan kommer i gång med skall efter olika lång tid beror på att den letar efter dofter och helt korrekt är tyst till dess att den har hittat rätt doft. Sedan skallar den när den börjar förfölja ett för den intressant vilt. Precis så vill jag att en hund ska jobba. Det tyder på att flera av hundens egenskaper används på rätt sätt, till exempel jaktlusten.
Hundar som skäller redan i bilen gör det inte på grund av starkare jaktlust utan för att de har en hög negativ stressnivå. Jag misstänker att dessa hundar är av mindre eller medelstor storlek och av drivande typ, då det inte alls är ovanligt bland den typen av hund. Många ägare blandar ihop en stor vilja att arbeta med hög negativ stress. Det optimala sättet att agera för en arbetande hund är, enligt mig, att vara lugn och energisparande utanför arbetet så att den får lätt att lägga all energi på det jobb som ska utföras.
Anledningen till att det här blir komplicerat är för att det på grund av okunskap råder olika uppfattningar om vad det är som hunden visar upp när den skäller och stökar hela tiden, alltså inte bara när den fokuserar på sitt ”jobb”. Och för att beteendet till stor del beror på avel och ålder, men också till viss del på träning, förberedelser och
uppfostran.
Så, utan att veta hur din hund är för övrigt, låter det som att den jobbar på ett trevligt sätt som förhoppningsvis inte kommer att ändras allt för mycket.

När det gäller hund för eftersök så är min absoluta övertygelse att individen är mycket viktigare än rasen. Med det sagt tycker jag att det finns raser som generellt är bättre än andra för uppdraget.
Jag vet inte var i landet du bor eller om det är speciella viltslag som du tänker dig att gå eftersök efter, men jag kan ge några exempel på hur jag tänker.
För att kunna bli ett ”komplett eftersöksekipage” behöver man antingen jobba med två hundar, en spårhund och en släpphund, eller så jobbar man med en hund som klarar båda uppgifterna.
Spårhunden kan till exempel vara en bayersk eller hannoveransk viltspårhund, en labrador eller en alpenländische dachsbracke. Släpphunden – som bör vara av en snabbare ras – brukar då oftast vara en spets, exempelvis jämthund, gråhund eller lajka. Väljer man att arbeta med en ”kombihund” så kan man välja till exempel vorsteh, lajka, karelsk björnhund eller en blandras.
Jag skulle börja med att fundera över mina förutsättningar: hur många eftersök jag tror att jag kan få, på vilka viltslag jag helst går och vilken typ av hund jag trivs med. När man vet svaret på de frågorna tror jag att vissa raser kommer att kännas mer naturliga än andra och då är det bara att vänta på att rätt individ dyker upp.

Jag har hört det här tankesättet förut och mitt svar brukar lyda ungefär så här:
Försäkringar oavsett om det är en hundförsäkring, hemförsäkring eller en annan typ av försäkring är till för att skapa trygghet, att du ska veta att du kan ha råd att till exempel operera din hund om det behövs. Det är i de flesta fall inte en ekonomiskt bra ”investering”, utan innebär att din ekonomi kan spela stor roll för ditt beslut.
Tanken med att spara pengar för en eventuell större skada har, som jag ser det, en stor brist. Skadan kan ju komma tidigt i hundens liv och då är sparkontot fortfarande litet. Det är dessutom så att den enskilt största anledningen till att försäkringarna har ökat i pris är att det har blivit dyrare med veterinärvård.
Priset för en veterinärvårdsförsäkring skiljer lite mellan de olika bolagen, men gemensamt för försäkringarna är att raser med högre sannolikhet att bli skadade eller sjuka har en dyrare försäkringspremie.
För mig som hundägare har det alltid varit viktigt att ha en försäkring som gör att jag känner mig trygg ekonomiskt om min hund skulle göra sig illa eller bli sjuk. Och för mig är det självklart att ha en bra hundförsäkring för mina hundar.
Var noga med att prata med en försäkringsrådgivare eller ett hundförsäkringsombud, så att du får svar på alla dina frågor och rätt försäkring för just dig och din hund.

Det här med att ”byta päls i fel tid” är en intressant fråga. Jag har varit med om att mina hundar har gjort det och har även pratat med många andra hundägare som har upplevt samma sak. Jag tror att det beror på att hundarnas ”system”, beroende på miljön som de lever i, kan ha svårt att avgöra årstid.
Jag ska försöka förklara hur jag menar. Om jag till exempel har min lajka i hundgården en stor del av vintersäsongen, inte dygnet runt men många timmar per dag, och det är kallt ute, då sätter hon en tjock vinterpäls som hon har kvar hela vintern. Men i vinter, när hon varit skadad en del och jag har velat ha henne inne och varm större delen av dygnet, hade hon tappat det mesta av sin vinterpäls runt nyår. Nu har hon något slags ”mellanpäls”.
Ibland kan det ju också komma en varm period med flera plusgrader mitt i vintern, i alla fall i våra trakter kring Stockholm, och då tänker jag att hundens kropp kanske tror att vintern är över. Men så blir det kallt igen. Jag tror att vi på det sättet som vi håller hund i Sverige ofta lurar det biologiska lite och att pälsbytet kan vara en följd av det. Men det är, som sagt, bara mina egna observationer.
Nu till frågan om ifall karelsk björnhund är en aggressiv ras. Det kan den vara, precis som alla andra hundraser, och karelarna har nog haft ett rykte om sig att vara lite aggressiva. Jag tycker dock att det är oförtjänt i dag. De karelare som jag har träffat under åren har alltid varit supertrevliga.
Hundrasers mentalitet är inte alltid svart eller vit. Det går inte att säga att en ras beter sig på ett sätt. Alla hundar är individer, precis som vi människor, och de påverkas även av miljö och inlärda beteenden precis som vi. Olika hundraser har dock under lång tid avlats mot olika användningsområden och i vissa av dem kan olika mängder skärpa (passiv aggression) och försvarslust (aktiv aggression) vara önskvärda. Det är också så att vissa hundar kan visa aggressivitet när de försvarar en resurs och i övrigt vara hur snälla som helst, medan andra kanske visar aggressiva tendenser när de blir rädda eller trängda. Det finns alltså inget lätt sätt att beskriva aggressivitet hos hundar utan att se och utvärdera varje individ.
Går man tillbaka i tiden var det många jakthundarna som nästan inte hade någon kontakt med människor, utan de satt i sin hundgård eller så var de i skogen och jagade. Det är lätt att tro att en viss osäkerhet mot nya människor fanns där då och att den kunde visa sig i aggressivitet.
Varför andra hundar vill bråka med din sons hund är också svårt att säga utan att utvärdera situationerna. Men det är förmodligen något i hennes ”hundspråk”, alltså hållning och andra signaler, som medvetet eller omedvetet triggar de andra hundarna.

Jag har arbetat med hundar inom många olika områden och vill börja med att tydligt säga att lydnad i sig alltid är positiv och inte på något sätt påverkar din hunds medfödda jaktlust.
Sedan är det så att om man tränar lydnad på fel sätt, så kan ett beteende ändras och jakten påverkas. Om du till exempel kallar in din hund varje gång som den tar ett spår eller får vittring efter älg, och hunden kommer till dig och blir belönad, då finns risken att hunden så småningom när den känner vittring efter vilt springer till dig i stället för att jaga. För då har du lyckats lära hunden att det är ännu bättre att få belöning av dig än att följa vittringen. Hundens vilja att jaga är dock densamma som innan du började träna inkallning, men viljan att bli belönad av dig är just då större.
Det är dock så att en hund med stor nedärvd jaktlust alltid kommer att vilja jaga. Och så länge den får göra det, och på så sätt får sin belöning, kommer lydnad och jakt att kunna samspela på ett utmärkt sätt.
Jag kan ge två exempel från verkligheten:
Min förra östlajka Häxa hade en fantastisk inkallning. Även om hon stod och skällde vildsvin så var det inga problem att på 200 meters håll ropa på henne och när hon kom klappa på henne lite och sedan skicka tillbaka henne att skälla vidare. Det var något som vi började med att träna i hägn. Anledningen till det var att vi jagade en del bredvid stora vägar och jag ville kunna kalla av henne om drevet var på väg mot just en sådan väg. I övrigt kallade jag i stort sett aldrig av henne från ett arbete.
En bekant till mig smög en gång in på ett ståndskall för min östlajka Blixtra, med sin egen karelare lös och under fotkommando, ända in till skottläge på ståndet. Kompisens hund bara gick vid sin förares sida, trots att också den är en utpräglad älghund med många älgar på sitt samvete. Det är tryggt att veta att ens hund lyder.
Så träna du lydnad och skapa ett bra band med din hund. Lydnaden kan, förutom att den underlättar i vardagen, också skapa en både säkrare och effektivare jakt. Tänk vad skönt att kunna kalla av sin hund från fel djur och släppa igen i jakten på rätt djur.

Det är så klart svårt att säga vad det beror på i just det här fallet. Men jag kommer att tänka på två anledningar som jag tycker att det är värt att fundera på och kolla upp.
Först skulle jag boka tid hos veterinär och kontrollera hundens rörelseapparat (skelett, leder, muskler) för att förhoppningsvis kunna utesluta att han har ont. Jag skulle också ta blodprov och kontrollera så att det inte är till exempel någon form av fästingburen sjukdom eller brist hos hunden som spökar.
Smärta och sjukdomar kan ge olika symptom. Min personliga erfarenhet är just det som du beskriver: att hunden vill jaga men inte riktigt orkar.
Det kan också vara något inlärt eller mentalt som gör att hunden av någon anledning väljer att släppa drevet efter en viss tid. Brukar det skjutas eller kallas in efter en viss tid? Kan taxen ha blivit skrämd av något i en viss situation? Då tycker jag dock att den borde jaga lika långt när den tar upp nästa drevdjur.
Jag hoppas att detta svar kan hjälpa dig på vägen och att det löser sig för er.

Jag har hört samma sak några gånger under årens lopp och kan bara säga att det inte finns någon statistik eller forskning som styrker det påståendet. Det finns, så vitt jag vet, inte heller något som tyder på att det skulle
vara tvärtom, utan det beror helt enkelt på individerna och blodslinjerna i kombination med levnadsmiljön för hunden.
Det som är en fördel med de renrasiga hundarna är att det finns statistik över vilka problem en viss ras har och vad du som ägare ska se upp med. De flesta raserna har dessutom en rasklubb vars uppgift är att främja en sund avel på rasen och hålla koll på eventuella sjukdomar eller brister i arbetssättet hos hundarna. Rasklubbarna kan
också ofta ge dig som hundägare stöd och hjälp vid frågor om din hund.
Men, som sagt, det handlar om individer och jag har jagat med många duktiga och friska både av blandrastyp och renrasiga hundar.
När det gäller din fråga om vilken hund du bör välja behöver jag mer information om hur och vad du vill jaga för att kunna ge dig ett bra svar. Du får gärna mejla mig, jimmy.laas@jagarnasriksforbund.se, så kan vi ta det vidare därifrån.

Jakten, och även jaktträning, är förbehållen jakträttshavaren. Vem eller vilka som är jakträttshavare kan variera beroende på markägarförhållanden, viltvårdsområden eller andra överenskommelser.
Eftersom du nämner ”småviltskort” antar jag att det är ett viltvårdsområde, och om det är det som gäller så får man inte jaga älg, eller träna en älghund, om man bara har rätt till småviltjakt.

Jag brukar inte vilja diskutera raser utan i första hand individer och det är tveklöst så att det finns individer bland alla älghundsraserna som lämpar sig för vildsvinsjakt, och dessutom gör det riktigt bra. Du nämner att det står mellan jämthund och öst- och västlajkorna. Jag tycker dock att även gråhund och karelsk björnhund borde finnas med i tankarna. Kanske ytterligare några andra raser också.
Dessa rasers populationer är av väldigt olika storlek och provverksamheten i Sverige för ställande vildsvinshundar är relativt ny, så jag tycker inte heller i det fallet att det går att ge ett objektivt svar på vilken ras som är bäst lämpad.
Därför gör jag här ett undantag och ger min personliga syn på hur jag har resonerat när jag har letat ställande hund för att använda för jakt och eftersök på vildsvin.
Jag vill ha en hund med medellånga sök, stor vilja att spåra även lite äldre spår, en hund som jobbar med sin förare men ändå självständigt och som har en stor portion mod. Jag vill även att hunden ska vara snabb i rörelser på liten yta och ha en kroppsform med långa ben och en ganska lätt kropp.
För mig så har det oftast slutat med att jag har letat efter en valp från välmeriterade hundar av rasen östsibirisk lajka. Men med det sagt så har jag en ung karelsk björnhund hemma just nu.
Jag har dock jagat med flera duktiga spetsar av olika raser. Och hur vi än vrider och vänder på det så är det, som jag skrev tidigare, rätt individ som är viktigast. Dels ska den passa dig och det arbetssätt som du föredrar, men den ska också passa på marker som du oftast jagar på.

Den problematik som du beskriver inte är så ovanlig och kan ha många olika orsaker. De fyra vanligaste är:

1. Skada/sjukdom.
2. Hormonell obalans (oftast unga hundar upp till cirka 3,5 års ålder).
3. Låg jaktlust, vilket kräver väldigt mycket retning för att hunden ska jaga.
4. Injagad på mark med mycket vilt, vilket kan leda till att hunden blir ”lat”. Det är lättare att hitta ett nytt vilt än att anstränga sig på ett som springer i väg fort.

För att vara på den säkra sidan skulle jag börja med att göra en hälsokoll på taxen, så att inga sjukdomar eller skador ligger till grund för beteendet även om det är det minst troliga. Och trots att vi inte vet hur hormonerna eventuellt påverkar, så ska vi se vad du kan göra för att ge henne en god chans att bli bättre.
Jag skulle börja med att jaga på marker som kräver en del jobb för att hitta vilt. Det kan öka motivationen att ”hålla i” lite längre när hunden väl förföljer.
Jag skulle också arbeta mycket i lina med henne, så att hon lär sig att följa spåren efter ett och samma vilt under en lång sträcka. Det är absolut ingen nackdel om det skjuts vilt som ni har spårat, om du kan få med en passkytt ut. Framför allt är det bra om ni får spåra, komma ikapp och därefter fortsätta spåra, gärna några kilometer, innan någon skjuter. Om det rör sig om ett inlärt felbeteende, eller lite för låg jaktlust, så brukar det hjälpa. Sedan återstår det att se om det blir helt bra eller bara okej, men det brukar faktiskt göra skillnad.
Du beskriver också att hon inte jagar samma individ två gånger, men kan jaga ett nytt vilt. Precis så har alla mina spetsar gjort. Jag tycker egentligen att det är vettigt och logiskt, då det bör ha funnits en bra anledning till att hunden slutade jaga den första individen. Det är också bra att de inte jagar vilt som jag har kallat av dem från.
Att hunden är pigg, glad och gnyr i bilen betyder att hon mentalt ligger på en förhöjd stressnivå för att hon har en förväntan på att få jaga. Det är viktigt att komma ihåg att hon i dagsläget jagar så som hon vill. Hon tycker förmodligen att det är väldigt roligt och ser inte alls att hon gör något ”fel”. Därför måste du jobba på att visa att ”ditt sätt” är ännu roligare och belönande än hennes.
Jag hoppas att ni kan få till drevtiderna lite, då hon verkar jobba fint i övrigt, och att ni får många roliga jakter framöver.