Fråga oss!

Välkommen till Jakt & Jägares frågeforum där våra experter svarar på frågor om jakt, vapen och hundar. Har du en fråga? Klicka då på ”ställ din fråga” här nedanför och fyll i formuläret, eller mejla frågan till redaktionen@jaktojagare.se.
expert-peter-ekestrom-2
Peter Ekeström
Hundar
expert-fredrik-franzen-2
Fredrik Franzén
Vapenhistoria
expert-jens-gustafsson-2
Jens Gustafsson
Jakt, viltvård och juridik
expert-mikael-hultnas-2
Mikael Hultnäs
Jakt, viltvård och juridik
expert-jimmy-laas-2
Jimmy Låås
Jakt, eftersök och hund
Jag har skaffat en valp, en wachtelhund. Tanken är en allroundjaktkompis. Jag jagar mest klövvilt, men också en hel del fågel där jag gärna vill kunna använda hunden som apportör. Jag har hört olika saker om det där med apporteringen. En del säger att man måste befästa apporteringen först, innan man jagar klövvilt med hunden. Andra säger att det inte spelar någon roll. Hur är det, egentligen? Måste jag få full ordning på apporteringen först?
Henrik
Svar
Som jag ser det spelar det ingen roll för själva apporteringen, men trots det är det bäst att börja med den träningen. Då blir förarkontakten bättre och du får en skaplig grundlydnad på köpet. Om du släpper hunden på frisök efter klövvilt tidigt är risken större att du får en hund som lär sig att framför allt jobba självständigt och att förfölja vilt länge. Den varianten bygger inte den följsamhet som du med stor sannolikhet vill ha när hunden ska apportera.
Oavsett hur du börjar, låt den unga hunden mogna och gå inte för snabbt framåt i träning och injagning.
Foto: Peter Ekeström
Jag har en duktig spanieltik som jag vill ta valpar på. Nu har jag hittat en hanhund som vi är flera som tror på. Men han är gammal, drygt tio år. Finns det några risker med att para med en gammal hanhund?
Mattsa
Svar
Nej, är hanhunden frisk så kan inte jag se några problem eller nackdelar alls. Förutom att ålder kan göra att hanhundens spermakvalitet försämras. Är du inne på den hanhunden så ska du förstås para tiken med den.
Är du osäker på om hanhunden är fullt frisk så ber du hanhundsägaren ordna en veterinärkoll, för att få honom friskförklarad.
Ett tips är att ge tiken och hanhunden chansen att para sig ordentligt, helst ett par gånger med rejäla hängningar, med tanke på kvaliteten på sperman.
Jag har en labradorhane som är två år. Han älskar att arbeta och när vi tränar enkla apporteringsövningar uppträder han som om han aldrig vill sluta. Men han är så ivrig att han inte använder nosen. Han rusar omkring på fältet i full fart och letar med ögonen. Det ser i alla fall ut som att det är den taktiken som han använder. Hur får jag ner hans tempo? Hur lär jag honom att använda näsan?
Sophia
Svar
Det där problemet brukar hänga ihop med att unghunden tränas med alldeles för lätta och synliga apporter. Hunden vänjer sig då vid att se var apporterna faller. Han ser dem hela vägen ut, och då behöver han inte använda alla sina sinnen.

Gör så här: Kasta enkelmarkeringar i en terräng där hunden ser kastet, men inte nerslaget. Terrängen ska vara täckt så att apporten inte syns där den ligger. Då tvingas hunden att använda nosen för att hitta den. Utöka efterhand med flera apporter. Träna i så många olika terrängtyper som möjligt.

Låt också hunden jobba självständigt. Stötta inte, styr inte. Om hunden inte hittar apporten, kalla in och gör om övningen. Det gör att hunden måste vara uppmärksam och koncentrerad på sitt arbete. Tänk också på att variera avstånden, kasta både långa och korta markeringar.

Tänk likadant när du tränar sökarbete. Lägg sök i ganska tung terräng med täckt vegetation. Låt hunden se när du går ut, men droppa apporterna så att den inte ser. Var också noga med att hunden inte får vind av apporterna om den följer dina spår. Eftersom den vet att du har lagt ut apporter kommer den att söka koncentrerat. Lägg gärna ut 7–10 apporter. Om du lägger ut färre lär sig hunden att räkna och kan tro att den är färdig innan alla är hämtade. Avbryt alltid medan hunden fortfarande vill hämta flera apporter! Detta för att hunden alltid ska lita på dig när du säger att det finns fler.
Jag har en jämthundstik på åtta år som jagar både älg och vildsvin. Hittills har vi jagat mest i de södra delarna av landet. Men i år har vi fått chansen att jaga i Jämtland och därav min fråga: Hur ska jag tänka kring jakten när det blir kallare än vad vi är vana vid här nere i Kalmar?
Amanda
Svar
Det är svårt att säga hur just din hund tål kyla då det skiljer sig mellan hundar av olika raser, storlekar, åldrar och individer. Det vi vet säkert är att hundar blir påverkade av kyla. Det finns en gammal regel som säger att hundar kan jobba bra och säkert mellan +15 °C och −15 °C. Men det är absolut inte en exakt siffra, då den faktiska kylan bestäms av bland annat luftfuktighet och vindhastighet.

När det är rejält kallt ute anstränger man hundens luftvägar hårdare och ökar risken för förfrysningsskador på kroppen. Det är också så att hundens behov av vätska och energi ökar vid arbete i kyla. För hundar som jagar under en längre tid är det extra viktigt att vid kallare förhållanden försäkra sig om att hunden har fått i sig gott om näring (inte tätt inpå släpp) och vätska.

Även om du har en hund som normalt dricker ute i skogen under jakt bör du tänka på att detta vatten också kyler hunden inifrån. Ljummet vatten som har tagits med är därför bättre. Glöm inte heller att det alltid är viktigt att värma upp hundens muskler och leder före jakt, och att det är ännu viktigare när det är kallt.

Sammanfattning:
• Se till att hunden har fått gott om näring och vätska (men inte för tätt inpå jakten).
• Värm upp hundens muskler och leder.
• Förvänta dig inte att hunden orkar lika mycket i kylan.
• Försök att läsa av din hunds mående. Är du tveksam, avsluta jakten.
• Ha som regel att inte jaga om det är kallare än −15 °C.
Foto: Peter Ekeström
Jag har problem i spårträningen med min blandras, en labbe/jämthund på snart två år. Han drar fruktansvärt i linan. Hetsar upp sig och vindar i stället för att spåra på markvittring. Jag har försökt med spårhalsband och linan under kroppen på hunden för att bromsa honom, men det verkar trigga ännu mer. Han är duktig på att spåra, han brukar alltid hitta rätt, men i en galen hastighet. Hur får jag ner farten på hunden när vi spårar?
Henke
Svar
Kanske gör du ett misstag som faktiskt är ganska vanligt: Spåren är för enkla.
Lägger du spår efter viltspårs-
konstens alla regler? Släpar en klöv och droppar blod? Och låter spåret ligga i några timmar? I så fall ska du prova att lägga ett betydligt svårare spår. Om din hund har fattat vad han ska göra, och spåren är – ur den extremt känsliga hundnosens perspektiv – relativt enkla, så har du förklaringen till att hunden springer sig igenom spåret.
Gör ett test. Lägg ett galet svårt spår. Dra en klöv, eller snarare hoppa framåt med en klöv. Och låt spåret ligga länge, varför inte tio timmar? Eller över natten? Kanske har hunden svårt att hålla koncentrationen, spåret är helt enkelt för svårt. I så fall backar du lite, men inte så långt.
Tanken är att hitta gränsen, att finna balansen. Om du lägger spår som är på gränsen till vad hunden faktiskt kan och klarar, tar du snabba steg i utbildningen av en spårhund.
Du kan också träna spårning i moment. Lägg inte in alla krav och trixigheter i ett och samma spår, och gör dem inte alltid exakt lika långa. Öva moment som uppehåll, vinklar och störning av annan vittring separat. Framför allt de delar av spårträningen som hunden har svårigheter med.
Sista tipset har jag fått av en kompis som lyckades få sin unga wachtelhund att spåra med beröm godkänd i öppen klass. Han tröttade helt enkelt ut sin unga hund fysiskt, innan spårstart. Hunden kördes förstås inte helt slut, men den blev så pass fysiskt tillfredsställd att den tog sig igenom ett viltspår i relativt lugn takt. Tidigare hade hunden sprungit mer än jobbat med näsan.
Foto: Peter Ekeström
Jag har en ettårig jämthund som jag vill jaga älg med. Problemet jag har är säkert inte så ovanligt i södra Sverige. Vi har väldigt mycket annat vilt än älg där jag jagar. De gånger som jag har släppt hunden den här säsongen har han hittat och försvunnit med rådjur, dovvilt, vildsvin, hare, räv och några viltslag till. En gång fick han tag i älg och jobbade jättebra, dagen efter var det full jakt efter annat vilt igen. Har du några tips om hur man skolar fram en älghund där det är glest mellan älgarna?
Sebastian
Svar
Tänk kvalitet. Jag skulle inte chansa och släppa den jämten på frisök, inte på de marker som du beskriver. Lägg tid på att hitta rätt vilt. Peka inte, prata inte, men ge hunden älg utan att den vet att det är du som har fixat viltet. Du vinner ofta mer på att leta älg från innan till efter gryningen, än att släppa hunden med en förhoppning om att den ska hitta rätt vilt att jaga.
Prata också med alla jaktlag i regionen, eller i varje fall så många som möjligt. Fråga om du kan få komma med din hund när det har fallit älg. Släpp hunden på slaget. Låt den spåra fram till den skjutna älgen. Ge den tid vid älgen, egen tid. Låt den skälla och ragga. Den taktiken tenderar att prägla hunden och är din jämthund rätt avlad, vilket vi utgår från, kommer älgintresset att vakna.
Att samla ”älgdelar” har du förhoppningsvis redan gjort. Dra spår med älgklöv, låt hunden hitta en bit älgskinn, lägg snitthår i ett spår över gräsmattan fram till en klöv, gör allt möjligt för att stimulera hundens intresse för just älgvittring.
Men framfört allt: Tänk kvalitet när du släpper hunden lös i skogen.
Foto: Peter Ekeström
Jag har två apportörer som alltid ligger intill mig i fågelgömslen. Själv har jag förstås hörselkåpor, men det har inte hundarna. Min äldre hund, en spaniel på nio år, börjar höra riktigt illa, det märks. Det kan förstås hänga ihop med att jag har skjutit stora mängder fågel med hagelbössan när han har suttit ett par meter från smällarna.
Självklart egentligen, att kraftiga påfrestningar i form av smällar påverkar hundens hörsel. Min fråga är dock: Kan hundar få tinnitus, precis som människor?
Gustav
Svar
Det finns ingen forskning på det där, vilket hör ihop med att du inte kan fråga hunden om den har sus i öronen. Vad man däremot vet är att hundens hörsel är betydligt bättre än människans. Hunden hör ett betydligt bredare register av frekvenser. Det i sin tur, menar forskare, talar för att hundens hörsel, fortfarande i jämförelse med människans, är mycket känslig.
Vilket med stor sannolikhet innebär att hundar kan drabbas av tinnitus.
Rådet blir därför att göra det enda som mildrar påfrestningen av skottljud – öka avståndet. Ju längre bort från ljudkällan, desto mindre påverkas hörseln.
En bullerforskare, som jag intervjuade för några år sedan, berättade att ljudet från smällen är betydligt lägre bakom bössan. Så även om du vill ha dina hundar nära, se till att de väntar så rakt bakom dig som möjligt. Bäst är förstås att du kan lägga dem att vänta tio meter, helst ännu lite längre, bakom gömslet. En praktisk svår sak att lösa, kanske, men helt klart minskar det risken för att dina hundars hörsel påverkas.
Foto: Peter Ekeström
Jag har tränat min labrador till eftersökshund. Efter mycket slit tycker jag att vi fungerar bra tillsammans på praktiska eftersök. Men jag har en undran: Hur påverkar egentligen vädret hundens förmåga att känna och följa vittringen i ett spår? Jag har hört, och har själv sett, att visst väder som till exempel dimma verkar göra det lättare för hunden att följa ett gammalt spår. Vad är det mer som påverkar?
Henrik med Isa
Svar
Du har rätt om dimman, den ger bra vittringsförhållanden, men det är mycket mer som spelar roll i hundens arbete med att följa en spårlöpa.
Allmänt kan man säga att värme utvecklar dofter betydligt bättre än kyla. Å andra sidan tappar det spår som utsätts för värme sin vittring snabbare. Kalla spår doftar svagare, men det betyder att vittringen stannar kvar längre.
Vittringsförhållandena är bättre då marken är varmare än luften. Det är därför stövarjägare inte tycker om hård barfrost. Det är vanligt att drivande hundar jobbar som bäst gråtunga höstdagar när temperaturen klart och tydligt ligger på plussidan. Och det gäller i praktiken alla hundar som söker och följer vittring.
När skugga byts mot sol råder stora temperaturskillnader mellan ytorna. I sådana situationer krävs mycket av hundens förmåga till koncentration, hur rutinerad den än är. Eftersom förutsättningarna ändras tvärt, och luktmolekylerna plötsligt har en annan sammansättning och tydlighet, brukar det krävas en del ringning när fuktig skugga byts mot ett torrt, solbelyst terrängavsnitt. I kuperad skogsterräng, med öppna åsar och bergavsnitt, kan det vara skälet till att en spårning tar lång tid.
Regn spelar mindre roll. En tränad spårhund brukar inte ha några problem att följa ett nattgammalt spår trots att det har regnat rejält. Mycket stora mängder regn försämrar naturligtvis ändå hundens möjligheter, eftersom blodvittring och andra partiklar helt enkelt spolas bort. Det här problemet är störst i tät barrskog där markvegetationen är knapp och markytan steril.
Ett lätt snöfall påverkar inte spåret särskilt mycket. Mycket nyfallen snö över ett spår kan däremot försvåra spårandet. Om det töar för att sedan frysa på, gör skaren att hunden kan få stora problem. Ligger snön är vittringsförhållandena bäst vid tö. Ett tips är att träna din hund i alla typer av väder och vittringsförhållanden, under alla årstider. Då kommer så småningom rutinen in i arbetet och hunden lär sig att anpassa spårandet till det läge som råder.
Foto: Peter Ekeström
Jag jagar ripa ett par gånger om året med en kompis som har en setter. Det är en fantastisk jaktform som jag verkligen är lockad av. Nu har jag möjlighet att äntligen skaffa en egen jakthund och undrar om det är för lite med två, tre veckors fjälljakt per säsong för att en engelsk setter ur fina jaktlinjer ska ha ett bra liv? Eller måste jag som bor söderut välja en hund som också får jaga här nere?
Tobbe
Svar
Du ska så klart skaffa en setter, en stående fågelhund, om det är den jaktformen som du gillar. Glöm inte att det finns fältfågel söderöver, och skogsfågel. Och varför inte också använda din stående fågelhund som enbart apportör under duv-, kråk- och sjöfågeljakt?
Dessutom tillhör de stående fågelhundarna de hundtyper där du kan konstruera övningar som är verklighetstrogna från hundens synvinkel. Hunden kan få fågelkontakt utan att du jagar. Det går sällan att göra med till exempel en älghund.
Glöm inte att det finns en uppsjö av duktiga tränare av fågelhundar överallt i landet. Gå kurser, träna fågeltagningar, testa förmågan på ett prov för unghundar och fortsätt med prov i öppen klass, lägg tid på följsamhets- och lydnadsträning. Det finns hur mycket som helst att göra för att en stående fågelhund ska vara glad i södra Sverige.
Och ovanpå allt det jagar du ripa med hunden minst två hela veckor varje säsong.
Självklart ska du skaffa den hund som du vill ha. Resten handlar bara om tid och intresse.
Foto: Peter Ekeström
Jag ska skaffa min första hund, en älghund. Där jag bor jagar vi mest älg, så valet är inte svårt när det gäller hundens jaktsätt. Men vilken ras ska jag välja? Jag hör för- och nackdelar med alla älghundsraser och har fastnat i valet mellan jämthund, gråhund och lajka. Kan du ge mig ett råd?
Hannes
Svar
Nej, jag ger dig inget råd om en enda ras. Jag tror inte att det fungerar så. Mitt råd blir i stället att du först bör fundera på hur du vill att en älghund ska jaga kombinerat med hur dina marker ser ut.
Vill du ha en hund som framför allt tar slag och spårar sig fram till älgen, så tittar du närmare på gråhunden.
Har du stora marker och vill ha fart i hundens sök, så tittar du lite mer åt det håll där jämthunden finns.
Vill du ha en hund där chansen är större att arbetstiderna blir lite åt det kortare hållet, så börjar du luta åt lajkaraserna.
Ovanpå det börjar du leta dig fram i stamböcker och provresultat, exempelvis på webbplatsen Hitta Älghund, hittaalghund.se. Det tar en stund att förstå hur sökandet fungerar där, men det är väl investerad tid.
Nästa steg är insikten om att det finns stora skillnader mellan hundindivider, ofta betydligt större skillnader än mellan älghundsraserna. Allt det där låter förstås tidskrävande, krångligt och kanske svårt.
Så därför blir mitt främsta råd att du letar upp, hör av dig till och pratar med både rutinerade uppfödare och lika erfarna hundförare. Där finns kunskapen, där kan du få vägledning. Men nöj dig inte med att prata med några enstaka. Lyssna på många och hitta det som finns mitt emellan allt du hör. Där någonstans brukar det klokaste valet ligga.
Och glöm inte magkänslan. Den kan faktiskt styra ganska rätt.
Nu börjar ju älgjakten redan den 1 september. Men jag tycker att det alltid brukar vara så varmt då. Hur tycker ni att man ska göra med hundarna i början av jaktsäsongen? Är det verkligen lämpligt att låta dem jaga i värmen?
Anna Larsson
Svar
Man får alltid göra en bedömning från situation till situation huruvida det är lämpligt att släppa hund. Om jag skulle släppa så skulle jag börja så tidigt som möjligt på dagen, då temperaturen oftast är något lägre, samt avbryta jakten när temperaturen börjar stiga. Vet man med sig att man har en hund som kan vara lite svår att kalla av från pågående jakt skulle jag fundera på om jag skulle släppa hunden överhuvudtaget.
Foto: Peter Ekeström
Hur mycket ska en liten valp på tio veckor egentligen aktiveras. Vi är lite oense om den saker här hemma. Hur långa promenader klarar den? Hur mycket intensiv lek? Vi behöver lite vägledning.
Pontus
Svar
Det enkla svaret lyder: Titta på valpen. När valpen uppenbarligen tröttnar, det ser ni tydligt, valpen går undan, lägger sig plötsligt eller verkar helt
ointresserad av era inviter till lek, behöver den vila, eller åtminstone lite stillhet.
När det gäller promenader tycker jag inte att man behöver tänka i ”promenadtermer”. En valp på tio veckor behöver knappast det vi oftast menar med promenader. Bestäm inte att ni ska gå en runda med valpen. Gå bara planlöst en bit, utan egentligt mål i form av antal kilometer.
Lek ofta, men kort, med valpen. Tjata inte i leken.
Se också till att valpen har flera ställen i hemmet, och överallt där den har sitt vardagsliv, där den alltid kan vara ifred. Ni kommer snart att märka att valpen tultar till just de ställena då och då. Den känner själv att det är dags för vila, om ni inte ständigt triggar den.
Foto: Peter Ekeström
Jag har en flatcoated retriever som inte kan skilja på arbete och fritid. Hunden är kanon när vi jobbar med apportering och viltspår, men jag vet inte hur jag ska få henne att sluta hämta allt hon hittar till mig under vanliga promenader. Hon kommer med allt från benrester till illaluktande kadaver. Jag vill få henne att sluta med det utan att förstöra hennes arbetslust när vi ska jobba på riktigt. Hur gör jag?
Fast i problemet
Svar
Det är inte ovanligt att en hundägare stannar kvar och nöter mitt i problemet utan att egentligen veta hur det ska lösas.
Då tänker jag så här, varför inte helt strunta i problemet en tid och träna någon helt annanstans med helt andra verktyg. Det kan förstås låta märkligt, men jag vet att den taktiken kan fungera.
Du vill inte att hunden ska missförstå dig. Du vill inte att den ska tro att du inte vill att den ska söka, bära och hämta saker – när du vill det. Först tycker jag att du ska ta bort förutsättningen för problemet. Hunden får alltså inte ha möjlighet att hitta och hämta kadaver eller rester av döda djur. Du har antingen hunden kopplad (gärna i lång lina så att den ändå har lite frihet) eller under tydlig och konsekvent uppsikt.
Sedan börjar du träna följsamhet och lydnad i andra situationer, långt bort från miljöer där problemet brukar uppstå.
Du jobbar fram följsamhet i kommandot ”nej”, för att få hunden att förstå att ett nej är ett nej, ett avbryt, ett stopp, ett ”det är omöjligt”. Den träningen kan du säkert, eftersom du har jobbat mycket med hunden, men du har antagligen inte befäst kommandot tillräckligt. När du säger ”nej”, då ska hunden direkt avbryta det den gör just den sekunden.
Då har du ett verktyg som inte har med apporteringen att göra. Ditt ”nej” betyder ”sluta med det du gör nu”, det betyder inte ”sluta apportera”.
Som jag ser det är lite mental hårdhet och tydlighet i hundträning inget som tynger hunden. Tvärtom, när hunden direkt förstår vad du vill att den ska göra och inte göra, blir den glad. Det du ser som kraftfull lydnad betyder i hundens sinne samarbete, tydligt samarbete när människa och hund verkligen förstår varandra.
När du så har ett ”nej” som fungerar släpper du din apportör varsomhelst. Kommer den tillbaka med ett kadaver, så säger du ”nej”. Observera det. Alltså inte ”loss”, utan ”nej”.

Foto: Shutterstock
Vi har skaffat en gråhundsvalp som vi vill jaga både älg och vildsvin med. Har hört att det är bra att börja jaga grävling med en ställande hund för att få i gång ståndegenskaperna. Dessutom ska det vara en enkel jakt för en ung hund, ett bra första test på vad som finns i hunden. Vad tycker du om den taktiken?
Två bröder i Tiveden
Svar
Det där är vanligt. Och kul. Om ni vill jaga grävling med gråhunden när den blir vuxen, vid sidan av älg och vildsvin, är det så klart bara att köra på. Att ställa grävling är rena barnleken för en spets. Det är ett vilt som är långsamt och som nästan alltid väljer att snabbt fronta en snabb förföljare. Så visst lär det bli träning i konsten att stånda vilt, ingen tvekan om det.
Men det finns en baksida som jag själv har hamnat i. Jag tog över en vuxen gråhund som jag släppte på grävling en skapligt sval augustikväll. På ett par timmar sköt jag tre grävlingar för den tiken. Hon höll avstånd, gav sig inte på grävlingarna och visade prov på en intensiv skalltäthet som gjorde mig glad.
Resultatet blev dock, efter ytterligare några augustinätter, att den gråhunden då och då, under ordinarie jaktsäsong på älg och vildsvin, hamnade med halva kroppen ner i olika gryt.
Jag känner en hundförare som stolt berättade att han under en enda augustimånad, när hunden var ung, sköt 30 grävlingar för den. Även han ångrade sig senare.
Om ni väcker lusten efter grävling, och gör den för stark, kommer hunden med stor sannolikhet att välja grävling när den inte får tag i de vilt som ni då vill att den ska jaga.
Ni får helt enkelt välja. Träna ståndarbete och ha kul när hunden är ung. Eller ta det säkra före det osäkra och jaga in hunden på det vilt som ni verkligen vill att den framför allt ska jaga.
Däremot, när hunden är vuxen och det har skjutits ett antal ”rätt” vilt framför den på fasta stånd, spelar det nog inte lika stor roll om den då och då får vara med under augustinätters grävlingjakt.

Foto: Peter Ekeström
Jag undrar om du kan se någon skillnad mellan olika blandraser, som gråwachtel, jämtwachtel och lajkawachtel? Jag har flera valmöjligheter där inför nästa valpköp och är lite osäker på vilket som med lite tur kan bli det bästa valet.
Hannes
Svar
Nej, det kan jag inte. Jag kan se stora individuella skillnader inom en och samma ras, och ännu fler när olika korsningar mellan wachtelhund och spetsraser visar upp sina färdigheter, både i skogen och mentalt.
Blandrasavel är alltid ett lotteri. Det klokaste är att försöka hitta en parning som har resulterat i bra hundar, och se om just den parningen ska göras om en andra gång.
Jag känner ett antal hundförare som har parat wachtelhundar med spetsar, för att båda föräldradjuren är jaktligt väldigt duktiga i skogen. Det kan bli bra, men det kan också gå åt andra hållet. Som jag ser det är valet alltid en chansning när två raser korsas. En chans som jag själv har tagit och vunnit på, vilket naturligtvis har handlat mer om tur än skicklighet.
Grunden handlar om tre saker: friska hundar, mycket jaktlust och en stabil mentalitet. Då ökar dina chanser. Men vilka spetsraser som passar bäst att para ihop med wachtelhundar, den diskussionen varken kan eller vill jag ge mig in i.
Jag har en ung jämthund, två år gammal, som nu under andra säsongen i skogen aldrig får älgarna att stå. Det blir sken direkt, han brakar rakt in i älgarna, och så lägger det i väg på långskjuts.
Jag ser på pejlen att hunden håller 17–18 kilometer i timmen, vilket förstås betyder att han ligger hårt på och rakt bakom älgarna. Han liksom driver i stället för att ställa. När farten går ner till fyra, fem kilometer går han på slag, men så fort han kommer i kapp älgarna drar han upp hastigheten igen.
Man blir trött och faktiskt förbannad. Har du några tips på hur ska jag göra nu?
NL
Svar
Svårt läge. Det finns en risk för att din unga hund vänjer sig vid att det är så där som han ska jaga, om du fortsätter på precis samma sätt släpp efter släpp.
Det första jag skulle göra är att stalla upp en så ung hund en period. Låt den mogna i huvudet. Hunden är avlad för att hitta och ställa, inte för att hetsa och valla älgar. En tid utan jakt som gör att hunden blir lite mer ”vuxen” i skallen kan faktiskt göra underverk.
Släpp inte heller under jakt då ni har passkyttar runt och i såtarna. Den störningen brukar göra älgar mer störningskänsliga och mindre benägna att stanna i området.
En annan variant är att ha tålamod och vänta, om markerna är tillräckligt stora. Till slut stannar älgar, och till slut brukar vuxna älgar återvända till sitt egentliga område. Då kan det bli stopp.
En metod om en ung hund är överdrivet hetsig är att trötta ut den fysiskt och mentalt innan den släpps på jakt. Med stor sannolikhet handlar det du ser hända om överdrivet energipåslag, uppbackat av en stor dos jaktlust. Din hund är helt enkelt omogen mentalt och kan ännu inte hanteringen av älgarna.
Om jag måste ge ett rakt råd blir det faktiskt att inte släppa hunden på jakt förrän nästa säsong. Låt hunden växa och mogna mentalt i åtminstone några månader innan du provar igen. Polletten har med stor sannolikhet inte ramlat ner på rätt ställe än.
Att prova i ett älghägn för att se hur hunden faktiskt beter sig i närkontakt med älg kan vara klokt. Då ser du vad som händer. Om hunden uppenbarligen blir stressad, om den visar symtom på stress i form av att hetsigt springa fram och tillbaka eller rent av kasta sig mot viltstängslet, är det läge att avvakta med riktig jakt.

Mina två hanhundar bråkar hela tiden, det är faktiskt rejäla slagsmål med en del skador som följd. Jag vet att problemet går att lösa med en massa jobb, men jag har varken tid eller kraft för den insatsen. Har därför tagit beslut om att omplacera en av hundarna. Men hur gör man det? Det är två blandraser med hälften spets och jag vill veta att hunden får det bra, och att den får jaga som den behöver.
Magnus
Svar
Det är förmodligen ett bra beslut, om du har bestämt dig för att inte göra vad du kan för att jobba bort problemet.
Det första jag skulle göra är att höra av mig till både jakthundsklubbar och jägarorganisationer. De jaktkretsar som du har i ditt område kanske har några idéer. Sprid också ordet i forum på nätet som du känner att du har förtroende för.
Det finns också en hel rad andra typer av organisationer som hanterar omplaceringshundar, men då handlar det oftast om icke-jakthundar.
Du kanske också ska prata med de andra i ditt och i grannarnas jaktlag. Om den hund som du tänker omplacera jagar bra finns det säkert intresse på nära håll, intresse som du inte har hört talas om men som du kan väcka. Det bästa sättet att omplacera en hund som man gillar, och som jagar bra, är att hitta hundförare som behöver en hund till. De som jagar mycket behöver hela tiden se över sitt hundmaterial.
Allt handlar alltså om att sprida ordet så brett som möjligt, men med första fokus i närområdet. Så börja i den änden. Lägg alltså inte ut hunden på annons det första du gör. Då har du dålig koll på var den till slut hamnar.

Har du tips på någon bra och billig hund-gps? Jag är lite orolig för att min hund eventuellt ska sticka i väg om jag släpper honom i skogen hos mina svärföräldrar.
Peter
Svar
Visst finns det hundpejlar för alla ändamål och behov. De rejäla systemen är generellt fantastiskt bra. Telefonpejlar som klarar alla avstånd och som är fullpackade med funktioner, som skallindikatorer och möjlighet att både ringa hunden och att kommunicera med den genom vibrationer i halsbandet och med ljud. Men det är pejlar som kostar en del pengar. Priserna varierar, sök i din dator så ser du vad jag menar.
Det finns också enklare system, pejlar som är tänkta mer för sällskapshundar, hundar som oftast inte försvinner långt från sin ägare. De brukar heta något med ordet PET inkluderat, som PET-finder och liknande. Där är priserna betydligt lägre, vilket samtidigt innebär att utrustningen inte har fler funktioner än att du ser var hunden är.
Nästa tanke handlar om radiopejlar, där är varumärket Garmin störst på marknaden. Bra system och pålitligt, eftersom du inte är beroende av mobiltäckningen. Men också där sticker priset i väg en bit.
Leta på internet och jämför. Hitta just den teknik som passar dina behov. Den finns garanterat därute.

Jag har en korsningsterrier som är jobbig vid fällt vilt. Han är tre år och hotar alla andra än mig när ett vilt skjutits framför honom. Han har till och med morrat och visat tänderna mot mig vid flera tillfällen. Det här är inte alls bra, men jag vet inte hur jag ska få bort beteendet. Har försökt med hårda metoder, men det verkar bara ha förvärrat problemet. I andra sammanhang har jag inga problem med hunden. Har du några tips?
Tobbe S
Svar
När jakten är över och viltet
ligger förändras läget helt i huvudet på hunden. Jaktlust går över i det som på fint språk kallas resursförsvar. Din terrier gör helt enkelt det som han känner att han måste, försvara det vilt som han anser är hans.
När du har använt hårda fysiska metoder har det förmodligen gått över i kamp, inte i lydnad. Hunden har alltså missförstått.
Prova att ”prata” rent hundspråk. Använd din kropp, dina fysiska signaler. Spring rakt in i hunden och mota bort den från viltet med full fart emot. Den rörelsen är detsamma som korrigering, och den brukar de flesta hundar förstå mycket bättre än klassikern att ta tag i nackskinnet och skälla på svenska språket.
Fortsätt att mota hunden bakåt ända tills du ser att den svarar genom att bli lugnare, blinka med tungan och bli lite allmänt låg. Känner du hunden väl så ser du vad jag menar.
I det läget stannar du inte för att berömma, du vänder helt sonika tvärt om och går tillbaka till det fällda viltet. Om hunden gör om samma sak igen, alltså bli hotfull gör du också om samma sak igen. Och du håller på tills det fungerar, tills hunden samsas med dig intill viltet.
Nästa steg är att se till att det är du som är först framme vid hunden när det ligger ett vilt intill en passkytt. Sedan kan du prova att låta passkytten närma sig vilt och hund. Reagerar hunden med hot gör du samma sak igen. Det är inte säkert att den terriern kommer att acceptera att vem som helst kan gå fram direkt efter skott när hunden är där. Men ju envisare du är, och för varje gång du tillrättavisar hunden på det här sättet, desto större är chansen att terrierns beteende vid fällt vilt kommer att förändras.
Jag har ett jätteproblem med min wachtelhund på fyra år. Varannan gång jagar han jättefint med lagom långa drev och god kontakt med mig. Sedan flippar han ur och driver vilt länge, och på vägen tillbaka tar han upp nytt och håller på tills jag får köra och hämta honom. Hur ska jag göra?
Tim
Svar
Ett sätt är att använda den pejl som du har. När hunden får upp så hänger du på i drevlöpan. Då är du betydligt närmare hunden när den bryter drevet och tar sina bakspår. Då är chansen stor att du får in honom innan han hittar nytt vilt att jobba med.
När du väl får in hunden, när du får fysisk kontakt med honom, berömmer du bara helt kort innan du nästan direkt skickar ut honom på sök igen. Du kan faktiskt nästan fösa ut hunden.
Gör du så några gånger varje dag ni jagar kommer din wachtelhund att koppla ihop dig och din fysiska uppenbarelse med det som han älskar att göra, nämligen att jaga.
Och från och med nu kopplar du inte hunden, du bryter inte hans jaktlust att få jaga mera, första gången du får in honom i en såt.
Jag skulle jobba just så både när dreven blir för långa och för att bli av med ofoget att han tar upp nytt på vägen tillbaka.
Du kommer att bli värsta belöningsmaskinen för din hund. Du blir detsamma som jakt.
Den här tekniken brukar också föra med sig att din inkallning i skogen börjar fungera bättre. Varför skulle hunden inte komma? Du är ju samma sak som ännu mer jakt.
Jag har en bayersk viltspårhund, en hanhund som är ett år. Vi har spårtränat massor och han är redan jätteduktig, tar svåra spår som legat över en hel natt. Vi har också klarat ut flera riktiga eftersök, och där har han spårat klockrent hela vägen fram till döda vilt och sårlegor.
Nu till min fråga. Vid flera tillfällen har påskjutet vilt rest sig ur sårlegan innan vi har hunnit fram. Kan jag redan nu släppa honom i sådana lägen? Eller är han för ung, då han fortfarande är ganska het och intensiv i spåret? Mitt mål är att ha både spårhund och släpphund i samma hund.
Henke
Svar
Jag vet lite mer om din hund än det som står i frågan, och jag tycker att du ska vänta med att släppa honom. Av flera skäl.
För det första är spårhundens arbete svårt. Det krävs väldigt mycket träning och rutin innan en hund som framför allt ska användas till spårning vid alla typer av eftersök är färdigutbildad. Jag känner eftersöksjägare som anser att en spårhund inte är helt mogen för alla typer av utmaningar förrän den är fyra, fem år.
För det andra är spårning en typ av arbete, och att självständigt gå i kapp för att ställa, hålla fast eller dra ner skadat vilt ett helt annat arbete. Vill du få fram en riktigt duktig spårhund är mitt råd att du satsar just på det. Att befästa det arbetet är nummer ett. Det sägs att en färdig spårhund ”äger spåret”. Den tvekar inte, den behöver ingen hjälp, den är noggrann och markerar i alla typer av spår, som exempelvis vid bloddroppar. Den hittar och läser skottplatserna självständigt. Den hunden läser allt och gör hela jobbet självständigt, trots att du finns i andra änden av en lina.
Och för det tredje, den unga hund du har är het. Det påslag av stress i kombination med stor jaktlust kan föra med sig att jobbet med att gå i kapp skadat vilt blir för intensivt. Vilket i sin tur för med sig slarv.

Foto: Peter Ekeström
Det pratas mycket om värdet av en genomtänkt och väl planerat avel i jakthundsraserna. Och det låter förstås klokt. Men verkligheten ser ju annorlunda ut. Det är bara en liten andel av alla hundar som det jagas med i Sverige som provas och bedöms av experterna. Ändå har vi generellt bra jagande hundar. Så hur allvarligt ska man egentligen ta det där med, det ur min synvinkel lite ”uppnästa”, avelsarbetet?
Tveksam jakthundsnörd
Svar
Det snabba svaret låter så här: Det är viktigt, i praktiken helt avgörande för jakthundsrasernas framtid. Du har rätt i att få hundar deltar och visar upp sina egenskaper och beteenden i regelrätta jaktprov, sett över hela landet och jämfört med alla hundar som det jagas med. Det är ett problem hos ganska många raser. Jag tillhör tyvärr den skara hundförare som sällan provar mina egna hundar. Har helt enkelt inget intresse av att tävla och mäta mig med andra. Jag vill bara jaga och leva med hundarna. Men den inställningen är farlig för raserna. Det kan låta onödigt olycksbådande, men så är det.
Jag ser alltför ofta hundar som inte riktigt jagar rastypiskt. Ställande hundar som har tappat förmågan att få stopp på vilt som ska ställas. Drivande hundar med uppenbart försvagad jaktlust. Kortdrivande hundar som driver vilt i många timmar. Och så vidare.
Det kanske inte gör så mycket ur ett kort perspektiv. Låt folk jaga som de vill med sina hundar. Huvudsaken är att alla mår bra, har kul, får upplevelser och att jakten fungerar på sätt som passar var och en.
Men ur ett längre perspektiv är det inte alls bra för raserna. Än en gång: Ett genomtänkt avelsarbete som grundar sig på kunskap, erfarenheter, och inte minst på dokumenterade egenskaper och nedärvda beteenden, är avgörande för hur bra våra jakthundar kommer att vara i framtiden.
Det är därför jag ska bättra mig. Den unghund som jag har nu ska få provas i skogen av duktiga bedömare. För rasens och den framtida jaktens skull.
Foto: Peter Ekeström
Hur mycket ska man stötta en ung ställande hund som ska jaga vildsvin?
Jag har en gråhundstik som är ett drygt år och som helt klart är tveksam när hon hittar vildsvin i skogen. Hon skäller lite med stort avstånd och kommer snabbt tillbaka till mig. Hon vill inte gå tillbaka om inte jag följer med. Har försökt stötta och bejaka, men hon verkar rädd.
Är det träning i hägn som gäller? Eller handlar det bara om att jag ska nöta på, stötta och ha tålamod?
Barre och Sickan
Svar
Det är inte så enkelt att ge ett bra svar utan att ha träffat din hund. Men generellt handlar det om att så mycket som möjligt hjälpa hunden att självständigt komma över mentala trösklar.
Jag har själv en ung spets som är lite tveksam när hon hittar vildsvin. Häromdagen hörde jag upptaget. Det blev fast ståndskall direkt, men inte med samma skalltäthet och intensitet som när den hunden skäller in sig på och ställer älg. Så jag smög in mot ståndet och la försiktigt lite vind mot skällandet. Det är stöttning.
Den unga hunden tystnade, kom ut ur planteringen och tittade på mig. Efter att ha vänt tillbaka för att skälla några enstaka skall bröt hon och kom till mig. Jag sa inget, gjorde inget. Hon skällde lite på mig. Unga hundar kan göra så när de är lite stressade, de liksom ställer en fråga: Vad ska vi göra nu?
Jag fortsatte att vara stilla och tyst. I flera minuter höll unghunden på med allt möjligt, utom att gå tillbaka till ståndplatsen. Hon rullade sig, sprang i väg vinkelrätt från ståndplatsen, vände, sprang en bit åt andra hållet, och kom sedan och satte sig intill mig.
Till slut, kanske gick det fem minuter, reste hon sig plötsligt och sprang rakt in i planteringen igen och började skälla. Fullt ståndskall i en dryg halvtimme blev det. Sedan blev det tyst, hunden kom till mig, uppenbart mentalt trött. Jag berömde, kopplade, gick till bilen och åkte därifrån. En bra lektion till slut.
Min blotta närvaro var stöttning nog. Och eftersom jag inte drev på hunden, inte manande den, är min bild av det som hände att den unga hunden helt självständigt tog sig över en mental tröskel, ett mentalt hinder, en mental oro. Utan för mycket stöttning.
Det är, som jag ser det, målet med en inte helt vuxen och fortfarande omogen löshund. Den ska helst klara av att ta sig igenom tveksamheter alldeles på egen hand. Oavsett om du jobbar med hunden i hägn eller i fria skogen.
Du gav mig ett bra råd för ett par år sedan. Min lajka hade börjat bli alldeles för hård mot vildsvin, och du tyckte att jag måste börja jaga med munkorg på hunden. Det har fram till nu fungerat jättebra. Under ett par säsonger har vi skjutit massor med grisar för hunden. Han har fått loss vildsvin ur alla typer av tätningar.
Men nu är problemet tillbaka. Han bryr sig inte om att munkorgen hindrar honom, utan ger sig på grisarna ändå.
Finns det något mer som jag kan göra? Eller är det dags att sluta jaga med hunden? Eller enbart använda honom till eftersök? Jag vill inte ha en hund som hela tiden väljer att slåss med viltet.
Fundersam hundförare
Svar
Ett trist problem som jag inte har någon bra lösning på. Jag har försökt hjälpa andra hundförare med olika tekniker för att hitta en väg ut ur det där. För du ska veta att du inte är helt ensam om problemet. Något har vaknat i din hund, något som finns långt inne i en komplex samling egenskaper och beteenden.
Om jag minns rätt borde din hund vara i sjuårsåldern nu. Att vända den utveckling som du ser nu tror jag är väldigt svårt. Du jagar framför allt vildsvin med hunden, eller kanske till och med enbart vildsvin. Prova att jaga älg med hunden. Ett annat vilt kan trigga andra beteenden. Vilket naturligtvis hänger på att du har gott om älgjakt.
Du frågar om det är dags att enbart släppa din lajka som lös eftersökshund. Mitt svar är ja. Påskjutna vildsvin måste stoppas och avfångas så snabbt som möjligt. Där har du förstås en hund som kan fungera bra.
Gå över till eftersök med hunden. Och hitta bra älgjakt.
Jag undrar vad jag ska tänka på när vi får in en ny drevervalp i familjen där det redan finns en vuxen drever. Finns det fällor som vi bör akta oss för? Hur mycket ska den vuxna hunden få fostra valpen?
Tobias L
Svar
En valp gör allt den kan för att så snabbt som möjligt förstå och anpassa sig till en ny miljö. Det gör valpen genom att försöka tyda alla i den nya flocken. Och vem förstår valpen snabbast och tydligast? Just det, den vuxna hunden.
Inget fel i det. Men jag brukar lägga en del tid på att umgås enbart med valpen, utan den vuxna hundens hjälp. Det är ett bra sätt att bygga den där relationen, den där viljan till kontakt, som du vill ha längre fram i valpens liv.
Att den vuxna hunden hjälper till att fostra valpen är inte alls fel. Men det är ju du som ska bli den trygga, vägledande och tydliga kraft som ska guida valpen in i vuxenlivet, och inte minst in i människornas värld och regler.
Ett exempel är inkallningen. Om du tränar inkallning med båda hundarna lösa, är chansen, eller risken, stor att valpen kopierar det som den vuxna hunden gör när du visslar din inkallningssignal. Blixtsnabbt ser valpen vad den vuxna hunden gör, vilket får den unga hunden att agera likadant. Valpen ”lyssnar” på den vuxna hunden, inte på dig.
Ett annat exempel är koppelpromenaderna. Lägg tid på att lära valpen gå i koppel ensam först, innan du ställer de kraven med båda två i koppel. Det är samma sak där, valpen vill förstå och anpassa sig. Enklaste sättet att göra det är att titta på och följa den vuxna hunden.
Det är egentligen mitt starkaste råd i din situation. Träna hundarna var för sig när det gäller följsamhet och kontakt. Bortsett från det finns många vinster att hämta med en hund till i flocken.
Foto: Peter Ekeström
Jag har en strävhårstax, en hanhund, som är väldigt lös i skallet. Han jagar bra, problemet är att han börjar skälla tidigt, ofta redan när jag släpper honom på sök. När han börjar väcka i slag låter det som om han har fullt drev.
Finns det något sätt att dämpa skällandet? Han är snart tre år gammal.
Hansa med Didrik
Svar
Det där har jag själv varit med om. Jag hade en drever som jag tog över när hon var fem år. Den tiken var lös i skallet, ofta trodde passkyttar att vi hade fullt drev i såten när hunden bara gick runt och väckte i slag.
Hon kom från en uppfödare som premierade det lösa skallet i sin avel. En smaksak förstås, men i just den tikens fall hade det gått lite över styr. Hon jagade både bra och länge, och med tiden lärde jag mig att höra på skallet när det faktiskt var ett vilt framför henne i en löpa. Det kommer du också att göra, om du inte redan har gjort det. Ofta börjar riktigt lösa hundar ge ifrån sig dubbelskall när de ligger tätt inpå ett drevdjur.
Jag tror att du måste vänja dig. Som jag ser det är fenomenet lös i skallet ett genetiskt betingat beteende, precis som motsatsen är. Hundar som är hårda i skallet som vuxna har ärvt det beteendet, den egenskapen. Om du lyckas hitta ett sätt att träna bort det alldeles för lösa skallet måste du höra av dig. Den träningsmetoden vill jag i så fall lära mig.
Foto: Peter Ekeström
Jag ska till våren skaffa mig en ny hund och tanken är jakt på vildsvin, eftersom vi verkligen behöver en vildsvinshund i vårt jaktlag. Jag har tittat runt och är intresserad av den franska rasen griffon nivernais. Vad har du för erfarenhet av rasen? Är det ett klokt val? Vi jagar på en stor mark där det är gott om vildsvin.
Hans P
Svar
Jag har jagat en del med den raggiga franska stövaren, och visst finns det individer i rasen som är direkt roliga att höra i skogen. Rasen driver med skall, eller snarare med ett hörbart ylande, och ett par gånger har jag upplevt makalöst bra vildsvinjakter med nivernais.
Men jag har också sett individer i rasen som inte riktigt håller den höga, jämna kvalitet som man vill ha. Kanske beror det på att rasen är relativt liten i Sverige, kanske handlar det om för lite jaktlig rutin.
Om jag letade nivernaisvalp skulle jag vara väldigt noga. Mitt råd är att prata med så många som möjligt av ägarna och rasklubben. Bäst är förstås att du ber att få följa med på jakt med rasen, och det är säkert inga problem. Jag känner några rasföreträdare och de vill gärna sprida kunskap om den franska vildsvinshunden.
Har du rejäla marker och vildsvin att jaga, och om du gärna lyssnar på envisa, klingande (ylande) drev, kan det här absolut vara ett alternativ. De flesta individer i rasen växlar också snabbt om från att driva till ett slags ståndarbete, eller, de stannar och skäller när vildsvinen väljer att stanna.
Något att tänka på är att
nivernais mognar relativt sent, precis som de flesta kontinentala, före detta packhundar. När du väl har skaffat en valp, ge den då gott om tid att mogna och utvecklas till en jaktmaskin.
Jag har en blandras, en korsning gråhund/wachtelhund som är sju månader. Jag tänkte börja släppa den i slutet av säsongen. Men hur gör man för att få den korsningen att framför allt fungera som en ställande hund? Går det, eller ska man bara acceptera hundens blandade jaktsätt?
Janssons frestelse
Svar
Jag har ett par exempel på just det. Om du envist jagar med hunden som om den vore en ren spets, en ställande hund, så finns faktiskt chansen, men det ställer en del krav. Du kan inte jaga in hunden genom att släppa den under såtjakter, eller samtidigt som andra hundar släpps. Skjuts det springvilt, vilt som din blandras förföljer, lär sig hunden med stor sannolikhet att det är så den ska jaga.
Men om du lägger mycket av din tid på att låta hunden arbeta på stånd, och dessutom bestämmer dig för att under hela injagningen enbart (eller så ofta som möjligt) skjuta vilt framför hunden i fasta ståndsituationer, så skaffar sig hunden den vanan.
Jag låter en ung spets stå länge med vilt som älg och vildsvin. Jag tror att det är tid på ståndet, tid i just det arbete som jag vill se, som skapar en vana hos hunden. Längre fram, när din nu så unga hund är injagad och vuxen, ser jag inga problem med att skjuta under gångstånd, ja till och med under tyst förföljande. Vanan att belöna sig själv med ståndarbete finns kvar.
En sak till: Vill du få fram en näst intill renodlad ställande hund ur en hund där halva arvet handlar om skalldrivande arbete, gäller det att inte skjuta flyktvilt framför den, som exempelvis rådjur eller dovvilt. Då inser hunden snabbt det roliga i att förfölja, eftersom den taktiken leder till belöning.
Foto: Peter Ekeström
Jag har tagit över en engelsk setter som är duktig på att hitta och stå för fågel, både på fält i söder och fjäll i norr. Men jag har ett problem: Hundens sök är stora, för stora. Det händer ofta att den står fint för fågel långt från mig, 600 meter är inte så ovanligt. Hur får jag ner söken på en jaktsugen stående fågelhund?
Robban
Svar
Det där är en balansgång. En stående fågelhunds jobb är att söka helt självständigt, samtidigt som den ska vara styrbar och följsam. Och allt det hänger ihop med en sak som jag tror är nödvändig: Du måste träna lydnad först, innan du jagar med en fågelhund.
Tanken är att hunden ska vilja göra det som du vill att den ska göra, och den följsamheten hänger intimt ihop med lydnads-
träning i alla möjliga former. Samma sak gäller stående fågel-
hundar som går efter fågel i skottet, där handlar lösningen om din förmåga att få hunden att lyssna och lyda.
När du har fått hunden lite mer följsam ska du också tänka på att korta ner släpptiderna. Kalla in hunden ofta och stoppa in lite korta lydnadspass, mitt under fågeljakten, för att påminna den, för att befästa hundens vilja att lyssna.
Och så förstås, om hunden står för fågel för långt ut, belöna den inte med att ta dig fram och skjuta för den.
Foto: Peter Ekeström
Jag har en valp och jag vill inte göra samma misstag som med min gamla hund när det gäller kloklippning. Det har varit en strid i hela den hundens liv. Hur ska jag börja med valpen och finns det något som jag ska undvika?
Tommy
Svar
Börja i tid. Lek med valpen en stund. Då blir den lite trött och du tar upp valpen i knät eller sätter dig på golvet med den. Ta fram tången, håll en tass, klipp en klo. Med betoning på en klo. Efter en stund klipper du en till och en till. Mycket mys och vänliga, men fasta, händer gäller.
Klipp, eller låtsas klippa,
valpens klor flera gånger i veckan. Vilket förstås inte alls behövs. Vi pratar nu om att bygga en vana, om att ta bort tabun och oro i samband med kloklippning.
Variera också platsen där du klipper klorna: i köket, i hallen, på trappan, i trädgården, var som helst och då och då i skogen. Om du vill kan du belöna med en godisbit efter varje klo, eller efter alla klor.
Jag har jämthundar, och trots att de är fullvuxna kommer de och kastar sig ner mellan mina ben när jag sätter mig ner med klotången. Skälet är att vi har en mysig stund, utan en massa tvång och stora åthävor, när det är dags för klovården.
Börjar du så, och i tid, brukar kloklippningen aldrig bli ett problem.
Foto: Peter Ekeström
Jag ska skaffa en apportör igen, efter ett antal års uppehåll. Min fru är inne på rasen flatcoated retriever, men jag är tveksam. Är inte den rasen mest lämpad som sällskapshund, eller kan jag träna den till att bli en bra jaktapportör?
Håkan och Eli
Svar
Oj, nu är du ute på hal is, om du pratar med den rasklubben! Men skämt åsido, visst ska ni satsa på en flatcoated om ni har tänt på den rasen.
Jag har haft flattar, visserligen var det länge sedan, men apporterade gjorde de och det rejält. Det är en apportör, en hund som älskar att bära. Punkt.
Men eftersom det är jag som får frågan så ska jag lägga till en sak: Var noga när ni letar avels-
linje och uppfödare. För visst finns det gott om flatcoated i dag som inte jagar, och som inte kommer i närheten av praktisk jakt. Vi pratar om följsamma, vänliga, energifyllda hundar som en ägare kan aktivera på vilket sätt som helst och ändå få en lycklig hund.
Det leder, som vanligt, till att många uppfödare inte prioriterar jakten särskilt högt. Men det finns garanterat uppfödare med en helt annan agenda, där jakten spelar första fiolen, där tanken bakom aveln är att få fram visserligen följsamma och vänliga men ändå apportörer av högsta klass.
Så skaffa en flatcoated retriever. Och lägg kraften på att öva upp hunden till den apportör som ni vill ha.
Jag jagar på ett antal mindre och halvstora marker i landets södra del. Rådjur, dovvilt, vildsvin och enstaka älgar står på menyn. Men också en del fågeljakter, som änder, duvor och gäss. Nu ska jag till slut skaffa en egen jakthund, eftersom jag framöver har gott om tid för det. Målet är en allroundhund och jag har funderat på spaniel, kleiner münsterländer, wachtelhund eller kanske vorsteh.
Med din erfarenhet av olika raser, vilken ras skulle du välja? Vilken är den bästa allroundhunden?
George
Svar
Generellt är det där en jättesvår fråga. Du får olika svar beroende på vem du frågar. Jag tycker att du ska gå till dig själv, din egen erfarenhet, din egen känsla.
Men visst, nu får jag frågan, och mitt svar är enkelt. Jag skulle varje dag i veckan, och med tanke på hur du beskriver ditt sätt att jaga, välja rasen wachtelhund. Tveklöst.
Jag brukar pika wachtelhundsfolket om det där med en hundras som kan lite om mycket, men som inte är riktigt bra på något. Men det är bara för att retas. En rätt avlad wachtelhund, rätt fostrad och tränad, ja en bättre allroundhund – om du undantar de egenskaper som karaktäriserar den stående fågelhunden och grythunden – kan inte jag komma på. Jag jagar ofta med wachtelhundar och trivs bra med det. I de andra raserna som du räknar upp finns kanonbra hundar, som utan tvekan kan utföra alla de uppgifter i jakten som du vill. Men som jag ser det handlar det då mer om individer än om hela raserna. Vill du ha en så bra chans som möjligt att nå ditt mål med en allroundhund ska du börja ditt sökande bland valpannonserna på Svenska Wachtelhundklubbens webbplats.
Foto: Peter Ekeström
Jag är väldigt sugen på att skaffa en tysk jaktterrier som kortdrivare på allt klövvilt. Men jag vill inte att hunden ska gå i gryt. Går det att träna en tyskterrier att enbart jaga ovan jord?
Kenneth
Svar
Grytanlagen kan vara starka hos alla tyska jaktterrier, men visst kan du styra hunden åt det håll som du vill. Grundläggande är förstås att aldrig intressera hunden för grytlevande vilt som grävling och räv. Prägla i stället på de vilt som du vill att hunden ska jaga. Terrier kan jaga allt, och det är ditt jobb att vinkla jaktlusten åt ditt håll.
Men hör också av dig till rasklubben. Där handlar mycket om just grytjakt, men jag vet att det finns uppfödare som till stor del riktar in sin avel på hundar som föredrar – eller ofta väljer – att jaga i friska luften.
Foto: Peter Ekeström
Hur ska jag göra för att få min annars så duktiga engelska setter att vilja apportera fågel som fortfarande lever efter skottet? Är fågeln död fungerar allt perfekt. Men handlar det om en skammad fågel verkar modet svikta totalt. Inte en chans att tiken tar en bara halvdöd fågel i munnen vad det än är för sort. Hur tränar jag upp hundens mod?
Föredrar Benelli
Svar
Du tränar steg för steg. I små doser bygger du hundens insikt om vad den faktiskt klarar av:
• Ta ett kallvilt i ett långt snöre. Kasta så att hunden ser, men håll snöränden i ena handen. Skicka på apport. När hunden närmar sig drar du försiktigt i snöret så att den kalla fågeln rör sig. Men bara en gång och lite, lite. Brukar din hund klara vanlig apporteringsträning så klarar den att, till slut, ta den nu alldeles stilla fågeln i munnen.
• Gör om samma sak, men bara en gång till innan du kör din vanliga träning utan snöret.
• Nästa dag, samma sak. Och så vidare. Men när du märker att det där korta rycket som får fågeln att röra på sig inte längre hindrar hunden från att jobba som vanligt, ökar du utmaningen genom att dra mer i snöret.
Efter lite träning hänger fågeln i snöret över en gren eller en buske. Detta får viltet att röra sig ännu lite mer okontrollerat. Bygg vidare med fantasins hjälp och använd alla typer av apportvilt.
Ett sätt som tar lite tid, men som jag vet fungerar fint, är att rigga en vajer mellan två stolpar eller träd och låta ett apportvilt ”sväva” fram samtidigt som du skickar hunden.
Du kan också ha en lång stör med ett vilt fastbundet i ett fem meter långt snöre. Låt viltet hoppa och flyga när hunden jobbar. Det blir som en lek, men med ett tydligt allvar i botten. Ju mer hunden vågar i sådana lägen, desto mer vågar den i praktisk jakt.
Allra bäst är förstås att du tränar som beskrivs ovan med nyskjuten, varm fågel.
Du ska alltså bygga i långsamma steg, som hunden hela tiden klarar. Stöter du på problem är det bara att backa i utbildningen. Och kom ihåg, i den här typen av träning är det envisast som vinner.
Foto: Peter Ekeström
Jag har en jämthund, en tik på två och ett halvt år, som inte skäller på älgarna. Hon började bra första säsongen, men säsong två blev allt sämre och sämre. I vintras gjorde hon bara korta jobb och framför allt stod hon tyst när hon väl hittat en älg som ville stå. Efter en stund släpper hon och söker upp mig. Vad ska jag göra?
Tobbe
Svar
Kanske började du lite väl tidigt med tiken. Det är inte så ovanligt att det där händer, att unga hundar jagar skapligt bra när de är valpar (för det var din tik för två säsonger sedan) för att bli mer struliga som unghundar innan vuxenmognaden kommer. Jag har ju inte träffat din hund, vilket gör det lite svårare att ge tydliga råd, men här har du tre:
1. Stalla upp hunden i några månader. Fysisk aktivitet, promenader och lite följsamhetsträning, men ingen jakt alls. Då kan det faktiskt hända saker i huvudet på en hund på väg in i vuxenlivet. Min erfarenhet är att spetsar inte är helt vuxet mogna förrän de når treårsåldern, även om de börjar jaga mycket tidigare.
2. Låna ut hunden till en hundförare som du litar på men som inte känner tiken. Låt den personen jaga massor med hunden under ett par månader. Hur konstigt det än låter så kan en hunds beteenden förändras när den jobbar tillsammans med en helt främmande förare.
3. Ändra dina egna beteenden när du jagar med hunden. Strunta i att tiken inte jagar som hon ska. Låt henne vara helt och hållet, kommunicera inte med henne i skogen. I stället börjar du jaga älgarna själv. Låter det knepigt? Javisst, men när hunden släpper ett stånd och kommer tillbaka börjar du förfölja älgen utan att bry dig om hunden. Då stöttar du hunden med dina kroppsrörelser, helt utan ord, gester eller blickar på tiken. Det kan, ibland, få till följd att hunden tar över det du gör. Du stöttar alltså din hund som hundar stöttar andra hundar.
Själv skulle jag satsa på råd nummer ett.
Min spaniel har alltid gillat att bära saker. Och nu hon har blivit helt pinntokig. Värst är det på stränder och under promenader i skogen. Hon gnäller och hässjar, hoppar och tjatar. Enda sättet att få henne lugn är att fortsätta kasta pinnar, kasta pinnar, kasta pinnar. Förresten blir det likadant när hon får tag i en boll. Hur löser jag problemet?
Hasse K
Svar
En del av problemet handlar förmodligen om att du gång på gång försökt få spaniel att sluta tjata utan att riktigt nå ända fram. Hunden har lärt sig att bara den tjatar tillräckligt länge och ljudligt, ja då kastar du eller någon annan närmaste pinne. Nummer ett är alltså att sluta kasta pinnar eller bollar. Både på stranden och andra platser. Vill du leka apportering ibland ska du använda något helt annat, något speciellt. Till exempel en dummy. Från och med nu ska du aldrig kasta något annat. Dessutom, tjat lönar sig sällan. Det enklaste sättet att få hunden att inse den nya världsordningen är ”habituering”, alltså att nöta in en ny vana. Gå till stranden. Sätt dig bekvämt på en stock eller något annat väldigt stabilt. Bind hunden i kort koppel. Den ska kunna sitta och ligga, men inte röra sig mycket mer än så. Stålsätt dig och vänta. Läs en bok. Drick termoskaffe. Vänta tålmodigt tills hunden har lugnat sig. Sedan väntar du ännu mer tills hon sätter sig. Du väntar mer, tills hon har lagt sig ner och är helt lugn. Så visar du hunden att det där tjatet inte lönar sig. Gör om samma sak tills hon inte visar en tendens till att börja tjata om att du ska kasta något. Ett annat sätt du vinner på att komplettera med är vardagslydnad. Genom kul, enkla lekar lär du hunden att du menar allvar när du säger ”nej”. Ditt ”nej” följs förstås av en schysst belöning när hon lyssnar och följer ditt kommando. Ditt nya ”nej” blir en broms, ett lägg-av. Nu kan du agera snabbt och direkt när du ser på hunden att det där ”pinntokeriet” börjar vakna.
Jag har en terrier, en korsning mellan tysk och border, som sällan morrar åt mig eller någon annan i familjen. Utom i kökssoffan. Där blir den plötsligt kung över allt och alla, tillåter ingen annan att sätta sig. Morrar rejält. Och nu har den börjat morra åt barnen när de kommer nära. Det känns olustigt. Hur ska jag agera?
Leif och familjen
Svar
Det kan vara kökssoffan, sängen, tevefåtöljen, ett speciellt hörn i hallen eller på avsatsen i trappan. Hunden har hittat ett ställe där den absolut inte vill ha sällskap. Kanske har hunden provat att morra just där en enda gång och direkt lärt sig att den får vara i fred. Vips, ett beteende har satt sig. Får hunden vara i fred när den vill vara det? Har någon i familjen för vana att ofta sätta eller lägga sig intill hunden när den vilar? I så fall – sluta med det. Många hundar tolkar saken som att människan säger: ”Det här är min plats, gå härifrån.” Det är ohövligt ur hundens synvinkel. Nummer ett är att helt ta bort möjligheten för hunden att utföra ”problembeteendet”. Använd kompostgaller, stäng en dörr, hitta ett sätt att plocka bort förutsättningen för problemet. Flyttar hunden sitt morrande till en annan plats, så är problemet större. Men praktiskt handlar det om att först eliminera situationen och sedan börja träna kontakt och lydnad i andra delar av vardagslivet. Skapa en ny plats där hunden alltid får vara i fred. Går hunden dit och lägger sig, ja då stör ingen. Svårast att övertyga om detta är barnen. Men det måste göras. Trimma in den nya platsen. En godbit, ett tuggben och stillsam egen lugn och ro. Samtidigt lägger du ner lite mer fokuserad tid på hunden. Halvera de vanliga promenaderna och lägg i stället in stimulerande lekar, miniuppgifter och övningar. Enkla lekar som hunden gillar gör den mer följsam och lyhörd. Det gäller alla hundar. I lekarna lär du hunden vad du menar med ”nej”. Alltså, när den lyssnar på ”nej” blir följden en belöning. När hunden blir allt mer följsam kan du smyga in krav. Till exempel: Du stoppar allt morrande i fel läge i sin linda med ett ”nej” – följt av en belöning. Till slut kontrollerar du utvecklingen genom att låta hunden få tillgång till kökssoffan igen. Med stor sannolikhet är problemet borta.
Min blandras börjar skälla som en tok direkt när det knackar på dörren, ofta redan sekunden innan. Jag har försökt allt jag känner till, men får inte hunden att sluta. Vi bor i lägenhet och skällandet ökar inte grannsämjan. Har du några tips?
Patric
Svar
De bästa lösningarna på den typen av problem brukar vara att rigga träningstillfällen då du har kontroll över situationen. Hundar talar alltid om, med sina fysiska signaler, vad de tänker göra – ofta i nästa sekund. Du ser på hunden vad som är på gång, om du vänjer dig vid att titta ordentligt. Kolla efter framåtsignalerna: höga öron, korta mungipor, riktad blick, fokuserad kroppshållning. När du ser de signalerna växlar hunden upp till ”skarpt läge”. Rigga övningar. Prata med kompisar och grannar. Be dem närma sig och knacka på dörren när du är beredd (använd mobiltelefonerna). Samtidigt tittar du på hunden. När du ser signalerna ska du agera direkt – innan hunden sätter i gång. Bromsa hunden, med röst förstås men oftast behöver du också stoppa den fysiskt, med din kropp genom att kliva in framför hunden. Var tydlig i din broms, och ännu tydligare i berömmet när hunden lyssnar och gör som du vill. Öva på det sättet många gånger, på olika tider och med olika besökare. Ibland ska någon knacka på dörren (eller ringa på klockan) varannan minut i en timme, ibland ska det ske bara en enstaka gång. Det viktiga är att du är beredd och har kontroll över övningen. En annan teknik handlar om att lära hunden att den inte får skälla inomhus. Det är enkelt med vissa raser och svårt med andra. Vad finns i din hunds arv? Har du en hund med mycket naturlig vakt i sig? Då handlar det framför allt om att lära hunden att den får larma – tala om att någon kommer – med ett eller två skall, men inte mer än så. Den träningen går till på samma sätt, med riggade övningar. Du ska också berätta för, och lära, alla som besöker dig att ignorera hunden när de kliver in i lägenheten. Det dämpar hundens intensiva vilja att hälsa. Och det i sin tur kan hjälpa till att bromsa det där skällandet, eftersom hundens höga förväntningar på att få hälsa minskar.
Foto: Peter Ekeström
Vår nova scotia duck tolling retriever, 12 år, är pigg och glad men orkar inte riktigt lika mycket som förr. Nu funderar vi på att skaffa en valp. Kan det bli för mycket för vår tollare? Bör vi vänta tills hon har vandrat vidare? Om vi skaffar valp nu, vad ska vi tänka på då?
Greta
Svar
Om tollaren är frisk och kry, och allmänt glad i livet tillsammans med er, ser jag ingen orsak att vänta med valpköpet tills hon dör. Min erfarenhet är att det i så fall blir ett slags väntan på att den gamla hunden ska bli allt sämre. En väntan som ingen mår särskilt bra av, eftersom ni samtidigt längtar efter en liten valp. Men det är min personliga åsikt. Bara ni själva kan fatta det beslutet.
Om ni skaffar en valp nu tycker jag att ni ska tänka på att inte lägga allt fokus på valpen. Gör tvärtom. Öka samspelet med den gamla i stället. Dels mår den äldre hunden bra av det, dels visar ni tydligt för valpen att den gamla är värd att vara uppmärksam på och att lära av.
Dessutom är det bra att inte sätta en liten valp i centrum den första tiden i dess nya hem. Låt den anpassa sig till er, era regler och den nya miljön i sin egen takt i stället. Under tiden visar ni för den gamla trotjänaren att hon fortfarande är guld värd.
Flytta inte runt den gamla för att bereda plats åt nykomlingen. Låt allt vara som vanligt, så långt det är möjligt.
Lägg tid på att inte alltid promenera med båda samtidigt. Låt den gamla få alldeles egen tid mer er. Det är egentligen inte så svårt. Små valpar mår bra av att vila mycket.
Lämna inte de två ensamma med varandra ofta och länge. Det är bättre att valpen lär sig vad som gäller i det nya hemmet av er, och inte av den vuxna hunden.
Om valpen är het som chili i lekar och bus, kan det vara klokt att skapa en lugn och ostörd plats åt den gamla tiken. Ett krypin där hon alltid kan dra sig tillbaka när lekarna blir för tröttsamma.
Glöm inte att en valp tar mycket tid. Det ska vara en del i ert funderande inför ett eventuellt valpköp. Räcker tiden till båda två?
Foto: Peter Ekeström
Vi har äntligen skaffat vår första gråhundsvalp, en härlig individ som snart är tio veckor. Jag har hört att man ska vänja valpen vid att vara ensam tidigt och stegvis. Men när vi har henne i hundgården skäller hon hela tiden, trots att vi sitter utanför stängslet. Likadant är det när vi helt kort lämnar henne ensam i huset. Hur ska vi hantera detta?
Tobbe och Marre
Svar
Det finns många sätt att hantera hundar i olika situationer, men det där med att träna tio veckor unga valpar i konsten att vara ensamma i hundgårdar och hus har jag svårt att förstå vitsen med. Jag gör tvärtom. Jag låter en valp vara med mig under en så stor del av dygnet som det är praktiskt möjligt. Jag vill bygga en stark relation och en känsla i valpen som handlar om att jag är detsamma som trygghet. Jag tror att man kan bygga ett samspel och en framtida vilja till samarbete genom att utnyttja valpens medfödda följsamhet.
Det du beskriver – att valpen skäller, hoppar och gnäller innanför stängsel då du är utanför – är inte en bra övning i självständighet. Jag tror att det är tvärtom. Otryggheten ökar, valpen förstår inte varför den inte får följa dig, vara nära dig. Och det bygger inte en trygg relation.
Tids nog kommer det ni gör nu, den stegvisa träningen i att kunna vara ensam, in i bilden. Alltså när valpen är trygg hos dig och er, när den har mognat lite. Men dit har ni inte kommit än.
Jag vet att det ibland är opraktiskt och bökigt, men ha med dig valpen var du än är, så långt det är möjligt. Satsa på relationen först. Då blir det där med ”ensamträning” betydligt enklare längre fram.
Foto: Peter Peter Ekeström
Jag har en ung lajkatik som jag vill försöka göra rätt med från början. Min åtta-
åriga lajka kan jag inte jaga vildsvin med längre. Den tiken går direkt in och biter i svinen, oavsett storlek. Ett tag hade jag munkorg på henne, men nu får hon inte jaga längre. Hon är pensionerad och hos en annan ägare. Jag inser att jag gick för snabbt fram under injagningen av den hunden. Hur ska jag göra för att inte samma sak ska hända med unghunden?
Sasse
Svar
Kanske får jag lite mothugg nu, men så här tänker jag:
Jag har alltför ofta sett entusiastiska hundförare som direkt efter det första tveksamma skällandet stormar in i tätningar för att så fort som möjligt skjuta vildsvin för unga hundar. Och då snackar vi om hundar som kan vara 10, 12 eller 14 månader unga. Det är, om du frågar mig, inte bra.
Det som händer är att den unga hunden får helt fel uppfattning om hur jakten bör (ska) gå till. Dessutom hinner inte unghunden lära sig särskilt mycket, om ens något, om hur viltet fungerar.
Jag har inte hört talas om att en rutinerad älghundsförare blixtrande snabbt kastar sig in för att så fort som möjligt skjuta den första älgen för en ung spets. Det är tvärtom: När unghunden drar i gång skallet tar hundföraren det väldigt, väldigt lugnt. Man backar undan för att lyssna på hur den oerfarna hunden långsamt skaffar sig rutin i närkontakt med det vilt som hunden ska jaga klokt i tio år eller mer framöver.
Mycket talar för att vi ska tänka på samma sätt när en ung, framtida vildsvinshund ska jagas in.
För vad händer i huvudet på unghunden när du så fort som möjligt kommer på det viset för att komma till skott på vildsvinet?
Jo, unghunden får enormt mycket stöd i ryggen när husse eller matte kommer stormande. Det ökar alla typer av skaderisker eftersom stödet ofta får den orutinerade hunden att gå in alldeles för nära viltet. Om det dessutom finns en inneboende skärpa i hunden, alltså om den har förmågan att bli förbannad och utagerande, så tar unghunden med sig den tveksamma erfarenheten till nästa gång som den har vildsvin framför sig. Det är inte alls bra. Unghunden tror, och lär sig, att jakten på vildsvin handlar om krig. Pang på, annars får man stryk, enkelt uttryckt.
Hur hundar fungerar mentalt är förstås mer komplicerat än så. Men för mig räcker allt detta för att kunna konstatera att vinsterna är stora om du tar det väldigt lugnt under injagningen. Ge din lajka chansen att lära sig jaga i en takt som matchar hundens mognad.
Bilfärden ska inte förknippas med att wachteln ska ut på jakt. Foto: Peter Ekeström
Min wachtel, en fyra år gammal jaktidiot, slutar aldrig skälla och yla när vi åker bil. Det har gått så långt att jag inte tar med hunden om vi inte ska jaga. Finns det något sätt att få bort det eviga skällandet i bilen?
Henke
Svar
Det där kan ha att göra med extremt höga förväntningar. Du skriver att hunden endast får följa med i bilen när ni ska ut och jaga. Antagligen fortsätter hunden att vrålskälla ända tills du öppnar luckan, trär på ett pejlhalsband och släpper hunden på sök.
Om det är så har hunden byggt upp en gigantisk förväntan. Hunden vet ju att det enda den behöver göra för att få jaga, världens bästa belöning, är att vrålskälla hela vägen från garaget till jaktmarken. Och väl framme kommer äntligen belöningen.
Ditt jobb nu är att plocka ner de där extrema förväntningarna.
Alltså, ta med hunden varje gång du ska någonstans med bilen. Till affärer, till gymmet, när du ska hämta barn, köra sopor, hälsa på mormor, till årsmöten. Hunden ska med i bilen så fort den rullar hemifrån.
Men inte en enda gång får hunden komma ut ur bilen, förrän ni är hemma igen.
Om du har tålamod och är envis (lika envis som en bra wachtelhund) kommer din hund att förlora, tappa bort, den höga förväntan på att det alltid, alltid slutar med underbar jakt bara man skäller som en idiot i bilen. Med lite tur kommer hunden att rulla ihop sig och sova när du vrider om startnyckeln. Det är en bit dit, men det du beskriver är en hund som har fastnat i förväntan och gått över i stress.
Om du helt ändrar dina bilbeteenden är chansen stor att även hunden ändrar sina.
Min gamla wachtelhund är jättejobbig när hon är hos veterinären. Det spelar ingen roll vad det handlar om, tiken blir spattig, orolig, morrande och allt möjligt. Nu har jag en ny hund, en sex månaders unghund, och jag vill inte att den gamla hunden ska överföra problemet till den unga. Hur ska jag göra?
JO
Svar
Du ska få tips om den unga hunden, men jag tycker att du ska göra ett nytt försök också med den gamla. Tekniken är densamma, skillnaden är att det tar längre tid att ändra ett redan invant beteende som är kopplat till en viss miljö.
Åk till veterinären när du inte behöver. Helt utan tidspress. Belöna då och då med något hunden verkligen gillar, men utan en massa extra gullande. Knalla runt i väntrummet ett par minuter. Stålsätt dig i ett tydligt lugn. Ingen ömkan, ingen speciellt mjuk röst. I just det här läget ska du vara så mycket ditt vardagliga jag som möjligt. Minsta tecken, minsta signal från dig om att du tänker ”jaha, nu blir hunden rädd igen, som vanligt…” talar om för hunden att den gör alldeles rätt i att vara rädd.
Första gången kanske du stannar utanför dörren. Nästa sätter du dig med hunden i tamburen, innan det är dags att kliva in i väntrummet. Läs din hund, tänj gränsen men bara lite i taget.När du märker att lokalen inte är lika läskig längre är det dags att börja prata med de vita (och gröna) rockarna. Slå dig i slang med någon som jobbar på kliniken, men be dem strunta i hunden – inte ens titta på den. Beskriv ditt problem, så förstår personalen.
Nästa steg kan vara att en vitrock, utan att vara påstridig, ger hunden en godisbit genom att lägga den på golvet. Alltså, personen ska inte kasta fram en hand mot hunden med godiset. Stegvis jobbar du er vidare in i undersökningsrummet och upp på bordet. Korta, vänliga, tydliga, roliga och belönande övningar i lejonets kula kan förvandla veterinärskräcken till något som hunden inte alls har något emot.
Var lika avslappnad och lugn när det till slut är dags att gå till veterinären på riktigt. Lika kul, lika belönande, lika vardagligt ska besöket bli. Övandet ska glida in i verkligheten.
Du har haft problem med hunden hos veterinären. Men det här sättet att träna gäller i alla de miljöer, i alla de situationer, där en hund tydligt visar oro.
Förarens kroppsspråk är viktigt för att få en apportör att lämna av korrekt. Foto: Peter Ekeström
Min labbe, snart två år, strular lite när hon ska lämna av apporterna. Hon är jätteduktig när vi jagar, är snabb ut och bär både död och skammad fågel. Men ofta släpper hon för tidigt intill mig eller också tar hon flera varv runt mig innan hon lämnar av. Eller, hon släpper i princip alltid apporten innan jag får grepp om den. Hur lär jag henne att inte göra så?
Tobbe P
Svar
I de flesta fall är det ditt kroppsspråk som avskräcker hunden. Ändra ditt sätt att ta emot hunden. Vänd och gå ifrån, eller stå bara och titta upp i himlen med händerna på ryggen. Stå så länge. Byt också träningsområde. Tänk om, prova en tom grusplan eller helt enkelt garageuppfarten.
Du ska nog också backa i träningen. Bejaka enbart bärandet. Låt hunden känna glädje över att bära runt apporten i din närhet. Glädje och minimala krav är lösningen. Så småningom vill hunden inte göra annat än att bära apporter nära dig och buffa med dem mot ditt ben.
Glöm inte att alltid ta emot hunden före apporten. Det är hunden som är duktig, inte det den har i munnen. Kasta inte fram handen för att ”hinna” ta fågeln eller dummyn innan hunden släpper den. Den farten, din hands rörelse, kan trigga hunden att släppa snabbt.
Problemet kanske är det motsatta. Hunden är så självständig och olydig att den inte vill lämna ifrån sig apporten. Då gör du i princip samma sak. När du agerar genom att hela tiden vända dig bort när hunden närmar sig, förflyttar du händelsens centrum. Den hund som styr scenariot, genom att inte lämna av, är i centrum. När du agerar blir du centrum, då bygger du upp din roll som ledare. En olydig hund måste dessutom tränas i lydnad först, innan apporteringen kan börja fungera.
När min tax var valp bet han i det mesta, men det lugnade sig och problemet försvann. Nu har han börjat igen, två år gammal. Först enstaka gånger men nu tuggas det på skor, stolsben, sopskyffel, plasthinkar så fort chansen ges. Hur gör jag bäst för att få honom att sluta?
Cilla
Svar
En vuxen hund som till synes oprovocerat börjar tugga på saker kan ha ett medicinskt problem i hals eller munhåla. Låt en veterinär göra en grundlig koll.
Har du ändrat dina vanor sedan hunden var ung? Har du blivit lite tråkigare? Fundera på hur kul din hund har. Ni har mysigt och trivs tillsammans, men får hunden stimulans? Får den uppgifter, utmaningar och tillräckligt mycket tid för att röra på sig? Om du är tveksam, gör upp en plan för att aktivera och stimulera hunden:
Tänk fys. Rejäla promenader, gärna i miljöer där hunden kan vara lös. Låt hunden få springa, simma, hoppa, balansera, krypa, låt den få utlopp för den medfödda viljan till rörelse. Byt promenadstråk ibland. Nya miljöer betyder nya lukter för hunden att utforska. Det stimulerar.
Hitta på ett gäng enkla lekar som tvingar hunden att jobba med hjärnan. Bäst är olika typer av nosarbete. Lägg en köttbulle under en plastburk eller i en lövhög. Tryck fast en matbit i barken på ett träd. Här sätter bara din egen fantasi gränserna.
Var noggrant uppmärksam på hemmaplan. Så fort hunden visar en tendens att börja bita i något den inte får, ska du stoppa den. Skrik inte, bråka inte, hindra hunden med ett enkelt ”nej!” och styr undan den. Överraska med glatt beröm och kanske en belöning helt utan egentlig anledning när hunden inte biter i något. Men så fort du ser att det är tuggande på gång (du kommer att se bara du tittar) är du blixtrande snabb att bryta.
Det är tveksamt att ge hunden ett tuggben som alternativ när den tuggar på ett stolsben. Risken är uppenbar att hunden kopplar stolsbenet till den belöning tuggbenet innebär. Ett beteende du inte vill ha ger, ur hundens synvinkel, ett bra resultat.
Bjud däremot på tuggben när hunden inte tuggar på något förbjudet. Då belönar du i rätt läge.
Foto. Anders Ljung
Hur länge kan jag ha min jakthund i buren i bilen när jag sitter på pass? Det finns väl lagstiftning om hur många timmar det max får gå innan hunden ska rastas en stund?
Christer med jämte
Svar
Det är Jordbruksverket som, med stöd i lagstiftning, beslutar om regelverket (så kallade föreskrifter). I Jordbruksverkets föreskrifter står bland annat att läsa att en hund som grundregel inte får förvaras i bur. Vissa undantas görs dock, bland annat vid jakt. Då får hunden befinna sig i en bur högst åtta timmar per dygn, under förutsättning att den rastas minst var tredje timme. Vidare får hundar befinna sig i bur vid transport, till exempel med bil, men de får inte sitta mer än tre timmar i bur i en bil som står stilla.
Agera i tid för att lära hunden att inte äta bajs. Stoppa innan, att fya när hunden redan tuggar är för sent. Foto: Peter Ekeström
Vår hund, en springer spaniel, är helt tokig i att nosa upp och äta andra hundars bajs. Det är äckligt. Hunden får massor med aktivering, inte minst under jaktsäsong, och jag tycker att han är skapligt lydig i andra sammanhang. Men det där med bajsätandet börjar gå mig på nerverna. Hur ska jag göra?
Göran
Svar
Att banna mitt i problemet, när hunden tuggar och sväljer, har nästan alltid motsatt effekt. Hunden skyndar sig att äta, den slutar inte. Här gäller det att agera i tid, du måste ligga ett steg före hunden.
Med stor sannolikhet vet du exakt hur din hund ser ut just innan den tänker göra något. Hundar kan inte låta bli att skicka fysiska signaler med kroppen. Det ger dig chansen att stoppa problemet innan det händer. Det handlar alltså om att agera och korrigera i tid. Från och med nu ska du noga titta på din hund när ni under promenaden närmar er de där ställena där folk brukar strunta i att plocka upp efter sina hundar.
Så fort du ser att hundens fokus riktas på det där tydliga sättet stoppar du den. Du agerar innan hunden agerar. Och du agerar kraftfullt för att bryta hundens fokus. Oavsett om det faktiskt var en bajskorv hunden fokuserade på eller inte, berömmer och belönar du när hunden vänder sin uppmärksamhet mot dig i stället. Och du är snabb med berömmet, här får du inte vara långsint.
Dessutom har du kanonfint godis i fickan. Men du gödslar inte med det. Det får hunden enbart i just de där lägena då du stoppar den från att äta bajs, och när du tror att du stoppar den. Du breddar också alternativen. Varva godisbelöning med en kort kamplek, jaktlek eller en söklek (du kastar en godisbit åt andra hållet, bort ifrån bajset, och hunden får söka).
Hitta fler promenadvägar. Det finns alltid ställen som är mer förorenade med hundars bajs än andra. Ju mindre lockelsen är i början av ”avvänjningsträningen”, desto bättre. Fundera också lite på hur kul hunden egentligen har det under era rastningar och promenader. Bli lite roligare. Kommunicera med hunden, agera tillsammans med den. Alltså: mer fokus på dig och mindre på bajset.
Min erfarenhet är att ju mer fokuserad tid jag lägger på mina hundar, ju mer jag kommunicerar med dem, desto enklare är det att lösa alla möjliga problem. Också bajsätarproblematiken.
Ignorera hunden en stund när du kommer hem. Då kan hundens sedan tidigare höga förväntningar minska och då minskar stressen. Foto: Peter Ekeström
Vi har problem med vår spetskorsning. Han klarar inte att bli lämnad ensam hemma, utan skäller, biter och stökar till det. Det spelar ingen roll hur vi lämnar hunden, om vi smyger ut eller ger honom mat precis innan vi går.
Hur får vi hunden att klara ensamhet?
Palle och gänget
Svar
Tricket är att göra en minut till en timme, utan att hunden tänker så mycket på saken. När det funkar med en timme är steget inte så långt till två timmar. Men gör ditt bästa för att inte sträcka ut tiden till hela arbetsdagar. Ingen hund mår bra av så lång ensam tid.
• När ni börjar träna ensamhet ska hunden vara tillfredsställd på alla sätt. Den ska ha fått rejäl fysisk motion, kul aktivering och mat. När du går får hunden dessutom en uppgift, kanske i form av att gnaga på ett märgben.
• Är hunden nöjd, glad och aningen trött är det läge för en helt naturlig stunds vila. När den lägger sig till rätta går du ut en stund.
• I början handlar det om att luras. Du behöver inte alls lämna hunden ensam. Men du tar på dig ytterkläder, du går ut, stänger dörren, tar ett par steg nerför trappan, vänder tillbaka igen, öppnar dörren, går in, tar av dig jackan. Men du bryr dig inte om att hälsa på hunden, vad den än gör.
• Så gör du om samma sak igen en liten stund senare. Och igen. Du håller på ett antal gånger, tills hunden knappt ens lyfter på huvudet när du kommer tillbaka.
• Stålsätt dig från att hälsa glatt på din hund när du tränar så här. Tanken är att få hunden att inse att det inte finns skäl att bry sig om att du går ut och in, ut och in. Det bästa är att helt ignorera hunden en liten stund – tills den är helt lugn – när du kommer tillbaka.
• Den här träningen kan låta larvig, men faktum är att den kan vara väldigt effektiv. En stor anledning till ensam hemma-problemet är att hunden bygger upp en stor förväntan. Ju mer översvallande du är när du kommer hem, desto större förväntan bygger hunden upp.
• När du efter lite träning kan lämna hunden ensam i ett par timmar utan problem uppstår nästa kris. Risken är stor att du, av kärlek, kastar dig över hunden och överöser den med beröm för att den varit så duktig ensam hemma. Gör du så, skapar du en gigantisk förväntan hos hunden. Och det kan skapa onödig stress.
• I stället ska du göra tvärtom. Fortsätt att ignorera hunden när du kommer hem, precis som när ni började träna. Inte förrän hunden har lugnat sig ska du dra i gång den där härliga hälsningsceremonin.

Ställ din fråga

Din fråga kommer efter att ha besvarats av våra experter publiceras här och i tidningen.

Har du en bild kopplad till frågan? Bläddra efter en bild på din dator/telefon (JPG):