När det gäller eftersök av skadat vilt finns det ett undantag från det i regelverket. Första stycket i paragraf 17 i jaktförordningen beskriver vad som gäller. Förenklat kan man säga att så länge man jagar ett skadat vilt och har kontroll på hunden är det okej att ha den lös för detta ändamål dygnet runt, året runt.
Så här lyder texten i jaktförordningen:
”17 § Vid all jakt får hund användas för spårning eller apportering av skadat eller fällt vilt, om hunden står under förarens kontroll. Trots 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, får en hund som står under sådan kontroll också användas för att söka efter vilt för att hindra att viltet kommer till skada, exempelvis vid slåtter, eller för annat viltvårdsändamål.”

Det är inte alls ovanligt att lodjur kommer när man sitter och lockar räv. Även de ser möjligheten till en enkel måltid och för det mesta är ju lodjuret större än det som har rivit haren, så de har ännu bättre förutsättningar än rävar för att stjäla bytet.
Om man ser lodjur eller lodjursspår, och i synnerhet om det är spår av flera lodjur, är det viktigt att rapportera det på skandobs.se. Det är på så vis som länsstyrelserna får information om föryngringar som de sedan kan bekräfta. Dessa föryngringar ligger till grund för beslut om licensjakt. Om vi jägare inte rapporterar in de föryngringar som vi ser blir det svårare att få licensjakt.
I ditt fall är det nog svårt att få länsstyrelsen att godkänna det som en föryngring eftersom det inte finns någon film eller annat som bekräftar observationen, men det är ändå viktigt att rapportera in den. Om det blir spårsnö under inventeringssäsongen är områden där det har inkommit rapporter sådana som prioriteras vid sökande efter spår.

Det är, som du beskriver, inte tillåtet att locka till sig vilt från annans mark. Det tydligaste exemplet på hur det kan gå till är genom utfodringsplatser, eller åtlar, som du beskriver. Vildsvin kan ju dock vandra långt (minst 5 km) under en natt i sitt födosök, vilket problematiserar situationen något då få marker är tillräckligt stora för att säkerställa att man inte lockar vilt från annans mark med en vildsvinsåtel.
Frågan har prövats rättsligt flera gånger, och lite vägledning står att finna i tidigare domar. Där har nämligen hänsyn främst tagits till fastigheternas storlek snarare än avstånd till närmsta granne eller vildsvinens beteende.
Fastigheter på runt 20–30 hektar har prövats och där har generellt åtling bedömts som otillåten mot bakgrund av att viltet lockas in från annans mark. Mot bakgrund av det ser jag det som svårt att bedriva åteljakt på en fastighet som du beskriver, som dels är liten och dels avverkad så att det sannolikt inte är mycket vilt som väljer att vistas permanent på marken utan snarare nyttjar den för genomresa eller födosök.
Men det enda sättet att få ett säkert svar på din fråga är att göra en rättssak av det – alltså att polisanmäla – och därigenom reda ut hur det förhåller sig gentemot lagstiftningen.

Jag tycker att det är bra att du ställer den här frågan, så att det inte finns några tveksamheter kring vad som gäller vid användning av denna typ av hund (reglerna är inte rasbundna).
Vid jakt efter friskt och oskadat vilt är det aldrig tillåtet för en hund att bita i viltet eller på annat sätt utsätta det för onödigt lidande.
Användandet av så kallade avfångningshundar beskrivs i Naturvårdsverkets föreskrift NSF 2023:8 kap 7:
”6 § Trots 16 § första stycket lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter får hund lämpad för ändamålet användas för att stoppa eller avliva viltet. Detta är tillåtet om det behövs för att förkorta viltets lidande eller för att människor och egendom inte ska utsättas för fara.”
Det är viktigt att komma ihåg att den här typen av hund endast är tillåten att användas på skadat vilt och enbart då det kan anses förkorta lidandet för viltet på ett effektivare sätt, eller vara säkrare för människor och egendom än att använda sig av geväret.
Det kan alltså finnas tillfällen när det är tillåtet att använda avfångningshund, men det bör aldrig ses som ett första alternativ.

I Sverige krävs det ett behov för att få inneha vapen. När det gäller jakt så är det i normalfallet en svensk jägarexamen som bekräftar det behovet.
Din far kan ansöka hos Naturvårdsverket om ett undantag för svensk jägarexamen, något som myndigheten i vissa fall efter att ha prövat ärendet kan bevilja. Det krävs dock en väldigt god anledning, samt att det kan styrkas att personen som beviljas undantaget besitter minst den kunskap som motsvarar en svensk jägarexamen.
I de flesta fall så blir jägare som flyttar till Sverige tvungna att ta svensk jägarexamen. Det är dessutom något som jag skulle rekommendera. För även om den tyska motsvarighet till jägarexamen är gedigen så berör den inte specifika svenska regler, traditioner och tankesätt.

Jag beklagar den tråkiga starten som du har fått på din resa mot jägarexamen.
När det gäller jägarexamen finns det inga regler kring vem som får utbilda nya jägare, utan kraven är att eleven måste klara jägarexamensproven för att få sin jägarexamen. Provens innehåll och regler bestäms av Naturvårdsverket och jägarorganisationerna sköter examinationen.
Vi på Jägarnas Riksförbund tar fram studiematerial för utbildningar och/eller självstudier med målet att eleverna som läser materialet ska få de kunskaper som krävs för att klara det teoretiska provet i jägarexamen. Sedan tillhandahåller vi skjutbanor över hela landet för skytteträning inför de praktiska proven.
Eftersom det anses viktigt att jägarkunskap ska kunna gå i arv, samt att självstudier ska vara möjliga, finns det inga regler för hur själva utbildningen ska gå till.
Mitt bästa tips inför framtiden är att försöka hitta referenser/recensioner på de kurser som du vill gå inom jakten, för att försäkra dig om att du får en utbildning som motsvarar dina förväntningar.
Lycka till.

Enligt Naturvårdsverkets föreskrifter om fångstmedel, NFS 2018:3, står följande att läsa i paragraf 36:
Utan hinder av vad som föreskrivs i 12a § första stycket jaktförordningen (1987:905) får fasan, rapphöna, gräsand, kråka, kaja, skata och tamduva (stadsduva) som fångats i enlighet med bestämmelserna i jaktförordningen, tillfälligt kvarhållas och förvaras i fångstredskap i syfte att locka och fånga frilevande fåglar av samma art.
Om fångsten inte avser andra skator, utan annan art, måste ett särskilt tillstånd meddelas från länsstyrelsen. Oavsett så ska lockfågeln ha väderskydd från ogynnsamma väderförhållanden, skydd från annat vilt såsom predatorer och tillgång till vatten och föda under tiden.
Svaret på frågan är alltså: Ja, man får använda en levande skata som lockbete i en fälla under vissa givna omständigheter.

De formella reglerna för jaktledarskap gäller enbart vid jakt efter älg, kronvilt och i förekommande fall stora rovdjur. Vid all annan jakt finns formellt inget krav på att ha en jaktledare, vilket får till följd att inga tvingande regler finns för vad en jaktledare ska göra. Eventuella regler som ni i ert jaktlag kommer överens om har därför ringa påverkan utifrån det juridiska perspektivet.
Ofta är det så att ett jaktlag eller en förening tillskriver en jaktledare större betydelse och mandat än denne har enligt förordningarna. Om man tittar på de formella bestämmelserna är en jaktledares ansvar inte så långtgående, utan det handlar främst om informationspunkter gentemot jägarna eller grannmarker samt att tillse att en eftersökshund finns på plats och säkerställa att avskjutningsregler inte åsidosätts (i grova drag).

Det finns i lagtext inga numerära begränsningar för hur många kalvar som man får fälla på oregistrerade marker. Det man har att förhålla sig till är jaktlagens fjärde paragraf där det står att man ska anpassa jakten efter tillgång på vilt. Det finns heller inga arealbegränsningar.
Var de faktiska gränserna går måste avgöras av domstol, men så vitt jag känner till har det aldrig varit uppe något fall kring jakt på oregistrerade marker.

Klövvilt och stora rovdjur har en särställning för eftersök, då det krävs att en särskilt tränad hund ska kunna finnas på skottplatsen inom två timmar från påskjutningen. Vidare finns en skyldighet för jägaren att informera jakträttsinnehavare om viltet går in på annans mark.
En annan särställning finns för vissa fågelarter och vissa jaktformer, där en apporterande eller markerande hund i vissa fall behövs. Mer om detta finns att läsa i paragraf 17 i jaktförordningen, där står exakt vilka arter det gäller.
Skyldigheten att utföra eftersök vid jakt regleras dock inte där, utan i paragraf 28 i jaktlagen. Där anges att om vilt har skadats vid jakt ska jägaren snarast vidta de åtgärder som behövs för att djuret ska kunna
spåras upp och avlivas. Den skyldigheten gäller oavsett viltart och ställer stora krav på jägaren att utföra eftersök vid all jakt. Lagtexten klargör också tydligt att det alltid är jägaren själv som äger ansvaret för eftersöket.