Som regel gäller att den som har uppfört jakttornet, som anses vara ägare av tornet, kan ställas ansvarig för eventuella skador som orsakas om tornet går sönder och någon skadas.
Det finns dock vissa fallgropar i frågan. Dels kan det bli fråga om vem som faktiskt äger tornet, är det uppfört av befintligt jaktlag eller något tidigare jaktlag? Det kan också vara fastighetsägaren som har jakträtten men någon annan som har byggt tornet (en yrkesjägare, kanske), vilket också krånglar till situationen.
Vidare tas i viss mån hänsyn till hur aktiv den som har skadat sig har varit. Är det till exempel en person som inte ska ha tillträde till tornet i normala fall (en privatperson som klättrar upp i ett jakttorn för att spana efter vilda djur, kanske) som skadar sig gäller även då grundregeln att den som har uppfört tornet kan ställas till ansvar. Men om jägaren exempelvis har ställt ner stegen så att privatpersonen måste lyfta upp stegen och luta den mot tornet för att klättra upp kan det eventuellt anses att jägaren inte ska ställas till svars eftersom den som skadade sig har varit så aktiv i processen.
Skyltar som sätts upp har ringa betydelse, det är faktiskt inte säkert att alla kan läsa eller ser skyltarna.
Som du märker är det inte helt glasklart, men grundregeln är att den som har byggt tornet också äger det och är ansvarig för eventuella skador som kan orsakas om någon trillar ner från tornet.

Grundregeln anger att jakträtten ingår vid ett jordbruksarrende om det inte särskilt undantas. I dagsläget är det dock kutym att markägaren skiljer på jordbruksarrende och jakträttsupplåtelse, även om det fortfarande förekommer att jordbruksarrendatorn har jakträtten också. Jakträtten går naturligtvis inte att upplåta två gånger (både till jordbrukaren och någon annan person) vilket innebär att ett av era avtal är ogiltigt.
Jag rekommenderar att du för dialogen vidare med markägaren för att klargöra hur det faktiskt ligger till och vilka formuleringar som finns i respektive avtal.

Enligt jaktlagen finns det inget formellt krav på att man måste använda en eftersökshund, utan kravet är att en sådan hund ska kunna finnas på skottplatsen inom två timmar från skottet (när man jagar vildsvin, och några andra arter).
Det kan absolut finnas tillfällen då det är lämpligt att spåra utan hund, för att man misstänker att vildsvinet som är påskjutet ligger dött. Likväl kan det finnas tillfällen där spårning utan hund är att föredra, även om viltet misstänks leva. Ett sådant exempel kan vara vid jakt i djup snö där spårning utan hund kan leda till en enklare skottchans i legan.
Lagkravet är dock en viktig markering och tydliggör att hunden är jägarens bästa vän, och om du som skytt är det allra minsta osäker på hur det har gått ska du alltid vänta in hunden.
Det finns också fler skäl att vänta en stund. Exakt hur länge får avgöras från fall till fall. Men en tumregel kan vara att vänta ungefär en timme för att djuret ska kunna uppsöka sårlega och i bästa fall dö innan eftersöket ens påbörjas.
Men, som sagt – ingen regel utan undantag och varje enskilt eftersök är unikt.

Om man lånar vapen inom samma familj (hustru räknas ju som inom familjen) behöver man inte skriva några särskilda papper, utan då räcker det att man i stället medtar originallicensen vid lån.

I jaktförordningen 12 kap. 3 § anges att huvudregeln är att den som har tillstånd att inneha skjutvapen är skyldig att ha med sig tillståndsbeviset, licensen, när denne medför vapnet, eller när någon annan som har lånat vapnet medför det i tillståndshavarens närvaro.
Det görs dock ett undantag till denna huvudregel. Om det är fråga om jaktvapen (det finns undantag för målskyttevapen, men det berör vi inte här) får tillståndshavaren i stället ha med sig jaktkort som är försett med en anteckning av en tjänsteman vid Polismyndigheten, eller två trovärdiga personer som intygar att det tillståndsbevis som gäller för vapnet har visats upp för dem.
Alltså finns det inget strikt lagkrav på att du måste medföra originallicensen, utan det finns möjlighet att anteckna vapnets licensuppgifter på ditt statliga jaktkort, och få det bevittnat enligt ovan, och då räcker det att medföra jaktkortet.

Det är inte ett lagkrav att rapportera alla viltolyckor till Polisen. Skyldigheten gäller älg, rådjur, hjort, vildsvin, björn, varg, järv, lo, utter, örn och mufflonfår.
Att inte rapportera in en viltolycka med ovanstående vilt är ett jaktbrott och ger i normalfallet böter.
Vid viltolycka ring 112.

Förbudet som finns gäller för ”motordrivna fortskaffningsmedel”. Dessa får inte användas för att jaga från. Man får inte heller använda dem för att söka efter, spåra, förfölja eller genskjuta vilt, hindra vilt att undkomma eller för att avleda viltets uppmärksamhet från den som jagar.
En cykel är ett fortskaffningsmedel och om cykeln är försedd med elmotor är den motordriven. En elmotor i detta fall är detsamma som en förbränningsmotor. Följaktligen får man inte använda en elcykel vid jakt. En vanlig cykel som drivs av cyklistens egen kropp är dock tillåten att använda vid jakt.

Om jakten bedrivs på barmark måste du ha tillgång till en markerande eller apporterande hund under dygnets mörka timmar, det vill säga från solens nedgång till en timme före solens uppgång. Under dagtid finns inget formellt krav på att en hund ska medföras.
Om jakten sker på snötäckt mark finns inga som helst krav på att en apporterande eller markerande hund medförs.
Det innebär att du, under barmarkssäsongen, kan jaga ripa genom att till exempel gå sakta fram i terrängen och skjuta fågel på uppflog. Det ska dock nämnas att denna jaktmetod är svår och ställer höga krav på dig som jägare. Även om du skjuter ner en fågel kan den vara svår att hitta utan hund, och en vingskjuten ripa kan lätt löpa undan innan du hinner fram. Min rekommendation blir alltså att du faktiskt har med dig en apporterande eller markerande hund, även om lagen inte kräver det. Ripjakt på barmark är dessutom väldigt trevligt med en stående hund.
Under årstiden när marken är täckt av snö bedrivs jakten på ett annat sätt. Då jagas ripan gärna som smygjakt med finkalibriga gevär, till exempel .22 LR, och då används som regel inte hund. Denna jaktform passar alldeles utmärkt för den jägare som saknar hund. Kom ihåg att fjällen kan vara ogästvänliga och att det är viktigt att tänka på säkerheten, till exempel bör någon känna till vilken rutt som du tänker ta och du bör ha någon som kan slå larm om du inte är tillbaka på utsatt tid.

Det handlar om ett jaktbrott i enlighet med jaktlagen 10 §, som anger att fastighetsägaren har jakträtt på en fastighet (om jakträtten inte upplåts till annan).
Det finns dock vissa undantag. Till exempel enligt jaktförordningen 40 c §, som anger att man i vissa fall får avliva sjukt och skadat vilt även på andras fastigheter. Men då gäller rekvisiten att viltet ska vara just sjukt eller skadat och att avlivningen sker av djurskyddsskäl.
Om du misstänker att någon har skjutit vilt på din mark utan tillstånd ska du polisanmäla det, så får rättsväsendet bedöma vad som har skett och om det ligger inom eller utom lagens råmärken.

Att det jagas på ett ställe betyder inte att allemansrättsligt nyttjande av marken, till exempel bärplockning eller liknande, förhindras. Däremot är det förbjudet att medvetet hindra, försvåra eller störa jaktutövning. Här handlar det alltså om att bevisa att cyklisterna har till syfte att störa, vilket kan vara svårt. Om ni, å andra sidan, meddelar att jakt pågår och de ändå väljer att cykla kan man eventuellt hävda att de medvetet stör.
Om ni inte kommer någon vart med dialog är det enda alternativ som är kvar att kontakta polisen. Dokumentera gärna så långt som möjligt vad som händer, vad ni har gjort och vid vilka tillfällen som ni har bett dem cykla på annat håll och de har vägrat. Ju fler händelser och ju bättre bevisning ni själva kan bidra med desto bättre är det.
Om det är så att deras cyklande sker i terräng och de skadar marken som de cyklar på, genom att det skapas stigar eller så, kan ni även kontakta markägaren då allemansrättsligt nyttjande inte får skada fastigheter.

Ja, det får du, om djuret lider och du anser att det behöver avlivas. Vi stödjer oss då mot jaktförordningens paragraf 40 c: ”Om frilevande vilt anträffas så skadat eller i en sådan belägenhet att det snarast bör avlivas av djurskyddsskäl, får djuret avlivas även om det är fredat eller om avlivningen sker på någon annans mark.”
Det är inte bara jägare som berörs av paragraf 40 c, utan alla som anträffar ett djur i ett sådant tillstånd. Det betyder också att jaktmedel (vapen) inte är reglerat i detta fall, utan du ska avliva djuret så effektivt och smärtfritt som möjligt.
Det är dock viktigt att skilja på att anträffa och att eftersöka. Paragraf 40 c gäller alltså om du ”råkar” hitta ett skadat djur, inte om du söker upp det som vid till exempel ett eftersök.

Kul att du vill ägna dig åt eftersök. Det är något som jag själv brinner för och tycker är väldigt viktigt.
När det gäller eftersök vid jakt så anger jaktförordningen att ”en hund som är särskilt tränad i att spåra upp skadat vilt ska kunna finnas på plats inom två timmar efter avlossat skott”. Utöver det så finns inga specifika krav på vilka kurser som är godkända eller hur länge ni måste ha tränat. Det blir i slutänden till stor del en fråga för var och ens samvete och ansvarskänsla som jägare och djurvän.
Tänk så här: Träna, gå kurser och läs på så pass mycket att du känner dig trygg med att du och din hund klarar uppgifterna som ni tar på er att utföra. Eftersom du skriver att du är ny jägare, tänk också på att avlivningssituationen vid eftersök kan vara mer avancerad än vid vanlig jakt. Ta gärna hjälp av någon mer rutinerad i början.
Vid eftersök på trafikskadat vilt så är grunderna i arbetet desamma men regelverket lite annorlunda. Jag rekommenderar att du tar kontakt med Nationella viltolycksrådets samordnande jägare på orten där du bor.

Det är en intressant fråga som jag ska försöka bena ut på ett så enkelt sätt som möjligt.
Grundregeln är att skytten alltid är ansvarig för det skott som han eller hon avlossar och följderna av det. Då ingår även att själv, eller med hjälp av någon annan, reda ut till exempel eftersök. Det är alltså grunden i lagen, om inget annat anges.
Men i Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om jakt och statens vilt, NFS 2002:18, tar Naturvårdsverket upp när det är krav på att ha en jaktledare och vilka skyldigheter som en jaktledare har. En av dem är att se till att det kan finnas en särskilt tränad eftersökshund på plats senast två timmar efter avlossat skott.
Man kan förenklat säga att det krävs jaktledare vid jakt efter älg, kronvilt och de stora rovdjuren. Och där det finns krav på jaktledare är det jaktledarens uppgift att se till att ett eftersök blir av. Vid jakt på vildsvin, som i det här fallet, finns det däremot inte något krav på jaktledare. Därför kan jaktledaren inte åläggas detta krav, utan det är juridiskt sett skyttens ansvar.
Jag vill dock tillägga att i de flesta fall brukar nog ändå jaktledaren lösa dessa uppgifter och många brukar vara nöjda med det upplägget.

JRF rekommenderar alltid att man ska ha skriftliga kontrakt vid jaktarrenden, eller jakträttsupplåtelser som är den juridiskt korrekta termen. Ett skriftligt avtal minskar risken för osämja och bråk. Just muntliga avtal kring jakträtt, och där man inte längre kommer överens, är en av de vanligaste frågorna som vi hanterar.
Avseende tiden på upplåtelsen så är den längsta tiden som man kan skriva 49 år. Ett sådant avtal kommer sannolikt att påverka fastighetens värde vid en eventuell försäljning. Vi rekommenderar att man, om man känner varandra och/eller har erfarenheter av att samarbeta kring till exempel jaktarrendet, skriver avtalet på fem år. Om fastighetsägaren skulle gå bort under avtalstiden träder dödsboet in som avtalspart och avtalet fortsätter att löpa enligt kontraktet.
För jägarna finns det en poäng med att alla står på kontraktet, men hade jag varit markägare hade jag bara velat ha en motpart.
Det är vettigt att från bägge parter skriva in ett jakträttsupplåtelseavtal i fastighetsregistret. Då kan köparen inte hävda att denne inte kände till avtalet vid en eventuell försäljning. Generellt gäller ett jakträttsupplåtelseavtal oavsett om fastigheten säljs eller inte.

Det här är i grunden en straffrättslig fråga. Jaktlagen säger enbart att jakt med drivande hund inte får ske på ett område som är så beskaffat att det kan förutses att drevet huvudsakligen kommer att gå fram över annans jaktområde. Om grannmarkens jägare plockar in era hundar skulle de kunna göra sig skyldiga till egenmäktigt förfarande, men det är inget som faller under jaktlagstiftningen.

Eftersöksjägaren har formellt rätt, även om jag tycker att ert agerande var riktigt.
Om man tittar i jaktlagen 28 § anges att endast vissa arter (älg, hjort och rådjur) omfattas av kravet att informera jakträttsinnehavare eller markägare om ett eftersök går in på dennes mark. Vildsvin omfattas alltså inte formellt av lagen. Anledningen till det är att när den här paragrafen tillkom fanns i princip inga vildsvin i Sverige, varför de inte togs upp. Min bestämda tro är att om lagen förändrades i dag skulle den här utformningen se annorlunda ut, och helt klart är att vildsvin skulle ingå.
Jag anser, även om lagen medger att man gör annorlunda, att det är helt riktigt att kontakta jakträttsinnehavaren eller markägaren på grannmarken om ett eftersök går in där. Grannsamverkan är alltid av godo, och sådana kontakter ska vara positiva och gälla i båda riktningar. I det här fallet hade alltså
eftersöksjägaren rätt utifrån ett formellt juridiskt perspektiv, men jag upplever ert agerande som korrekt utifrån andra grundläggande principer.

För att man ska ha rätt att freda sin hund enligt jaktförordningen 28 § krävs att man först har agerat för att försöka skrämma bort rovdjuret. Texten lyder: ”Rovdjuret får bara dödas när det inte går att skrämma bort rovdjuret eller på något annat lämpligt sätt avbryta eller avvärja angreppet.”
Således finns det inget formellt krav på att skjuta varningsskott, utan man kan agera på något annat sätt (skrika, vifta med armarna, springa mot rovdjuret eller använda andra lösningar). Om det inte fungerar och den sista utvägen är att skjuta rovdjuret får det göras.
Fredande av tamdjur med stöd av paragraf 28 har nyttjats många gånger, och ofta används skrämselskott. Skrämselskott har fördelen att det går fort att göra och att alla inom hörhåll också uppfattar att ett skrämselskott har lossats, vilket ökar tryggheten vid länsstyrelsens bedömning av ärendet.
Svaret blir alltså något svävande. Man behöver inte skjuta skrämselskott, men det är helt klart ett bra sätt att säkerställa att fredandet av tamdjuret har gått till i enlighet med paragraf 28.

Fällor för vildsvin är kontroversiella. Ett av skälen är just risken vid avlivning. Både risken att djuren inte dör på ett korrekt sätt, men också risken för att utsätta andra vildsvin, annans egendom eller för den delen sig själv för en risk.
När vilt har fångats i fälla är det i ett ockuperat tillstånd och då gäller inte klassindelningen som gäller för vilt vid vanlig jakt. I stället går Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2018:3) in och i 11 § kan följande läsas: ”Vid avlivning med skjutvapen ska skjutvapnets kaliber och ammunition anpassas till viltarten och viltets storlek. Viltet ska skjutas så att hjärnan träffas och skadas på ett sådant sätt att viltet förlorar medvetandet och inte återfår medvetandet innan viltet dött.”
Det betyder att avlivning av vildsvin inte måste ske med klass 1-vapen utan även klenare kalibrar kan användas. Jag vet att vissa personer har använt sig av vapen i klass 3, till exempel .22 Winchester Magnum, vid avlivning av vildsvin i fälla. Även om det sannolikt fungerar bra med en .22 LR så skulle jag själv tveka att använda den, då risken känns större att avlivningen inte sker på ett bra sätt.

Den situation som du beskriver är, enligt min uppfattning, inte laglig att genomföra.
Bil får inte användas för att söka efter, spåra, förfölja eller genskjuta vilt. Den får inte heller användas för att hindra vilt från att undkomma eller för att avleda viltets uppmärksamhet.
Det du beskriver är, enligt min uppfattning, ett tydligt exempel på att använda bilen för att avleda viltets uppmärksamhet.

Det är fullt tillåtet att skjuta med luftgevär på din tomt, även inom detaljplanelagt område.
Svaret på frågan finns i ordningslagen 3 kap. 6 § och är lite underligt skrivet. Det står att ”Den som är under 18 år får inte utan tillstånd av Polismyndigheten inom område som omfattas av detaljplan utomhus använda luft- eller fjädervapen med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan skjutas ut. Detsamma gäller utanför sådant område, om inte vapnet används under uppsikt av någon som har fyllt 20 år.”
I det här fallet betyder det att det du beskriver är tillåtet, eftersom det inte specifikt är otillåtet enligt lagen.
Alldeles oavsett kan det ju vara klokt att samtala med de närmsta grannarna, för att undvika tråkiga missförstånd.

Arrendefrågor (jag kallar det för jaktarrende även om det formellt inte är ett arrende utan ett avtal om en nyttjanderätt) är generellt lite kniviga. För att kunna ge dig ett definitivt svar behöver jag få se de avtal som har skrivits mellan dig och den förra ägaren.
Jag kan ändå beskriva några grundläggande punkter som kan vara till hjälp.
Jakträttsavtal behöver inte vara skriftliga, utan muntliga avtal är lika giltiga. Det är dock svårt att bevisa att ett muntligt avtal har funnits, varför skriftliga avtal alltid är att föredra.
Jakträttsavtal mot ersättning måste sägas upp skriftligen. Uppsägningstiden ska vara minst sex månader, men längre uppsägningstid kan avtalas. Reglerna om uppsägningstiden gäller inte för avtal som är kortare än ett år.
Om en fastighet byter ägare tar, som regel, den nya ägaren över den gamla ägarens förpliktelser gällande jakträtt. Det finns några undantag från regeln, om den nya ägaren inte har känt till att det förelåg något avtal och inte heller borde ha känt till det.
Jakträttsavtal har väldigt lite formaliakrav på sig. För att reglerna om uppsägning ska gälla krävs att det är ett avtal mot ersättning (betalning), annars gäller andra regler.
Vanligast, nu för tiden, är att man skriver tidsbegränsade avtal på antingen ett år i taget eller under flera år. Det förekommer också avtal som är löpande eller gäller tills vidare, men det blir mer och mer ovanligt.
Jag hoppas att det här ger dig lite vägledning, annars är du välkommen att kontakta mig så kan vi titta närmare på just din situation.

Det finns inget avstånd angivet i lagtext vare sig vid jakt efter småvilt eller högvilt.
Det som finns skrivet är att man inte får jaga från motordrivet fordon. Hur detta definieras juridiskt är upp till domstolarna i varje enskilt rättsfall.

Det finns möjlighet att söka tillstånd hos Polisen för förvaring på annan plats än den där man är folkbokförd. Däremot är Polisen, tyvärr, väldigt restriktiv med att bevilja sådana tillstånd (även om de helt klart har möjlighet att göra det). Det du beskriver är väldigt vanligt, och många upplever problem och otrygghet med detta, men i dagsläget finns det tyvärr inget annat att göra än att förvara vapnen där man är folkbokförd alternativt försöka få tillstånd från Polisen för förvaring på annan plats.

Vilken spännande proveniens för en jakttrofé, och synd vore det väl om en sådan fick förfaras. Troféer av björn omfattas av det, tämligen omfattande, CITES-regelverket. Det betyder att man måste ha ett särskilt tillstånd för att få bedriva handel med dem. CITES-tillstånd kan undvikas om varan är äldre än 3 mars 1947, och man kan komma behöva bevisa eller motivera det. Om CITES-tillstånd inte finns för denna vara är mitt råd alltså att ni inte säljer det utan att först ha fått ett tillstånd. Jordbruksverket är den myndighet som utfärdar dessa och också den myndighet som bäst kan regelverket och som kan svara för hur ni ska agera.
Några konkreta råd mer än så kan jag tyvärr inte ge. Men så länge som pappren är i ordning tror jag nog att en annons via Blocket kan vara en bra lösning, där når ni brett och kan förhoppningsvis hitta en villig köpare.

De skador som din hund eventuellt orsakar har du ett strikt hundägaransvar för. Det spelar därför ingen roll om din hund är inhägnad eller ens kopplad, om den skadar någon annans katt är skadorna ditt ansvar. Att det är ett otyg med lösspringande katter, och att de borde hållas under bättre kontroll, spelar tyvärr ingen roll i sammanhanget.
Det finns ett rättsfall där en häst kom förbi en tomt där en hund stod inhägnad. Hunden skällde (fortfarande inhägnad) och hästen blev rädd och bröt benet. Trots att hunden var inhägnad på en tomt blev hundägaren skyldig att ersätta hästens skador – så strikt är alltså lagen.

Om ett djur som är skadat påträffas har man som enskild rätt att avliva djuret, även om det inte är på den egna marken eller under jakttid. Har man sett ett skadat djur får man dock inte åka hem och hämta bössan, för att sedan aktivt åka och leta efter djuret utanför jakttid eller på någon annans mark. Efter att ha avlivat ett skadat djur bör man kontakta markägaren och polisen, då det döda djuret tillfaller markägaren.

Det är knivlagen som reglerar möjligheten att bära kniv på allmän plats. Den är tydlig i sina förarbeten och om man har ett giltigt skäl är det tillåtet att bära kniv. Giltiga skäl anges till exempel vara byggarbetare eller andra som behöver kniv i sitt yrke, men även jägare och fiskare nämns specifikt.
Om du är på väg till eller från en jakt behöver du alltså inte lägga ifrån dig kniven när du går in och handlar. Enbart bärandet av kniven kan inte föranleda ett brott. Om du däremot begår andra brott (hot, till exempel) kan naturligtvis kniven lastas dig på andra sätt.
Om du ska göra kortare avbrott under en resa där du medför vapen, till exempel för att handla eller gå på toa, ska du dela vapnet så att det blir obrukbart. Den ena delen ska du lämna dold i bilen och den andra delen (vital vapendel) ska du bära med dig. På ett vanligt kulgevär betyder det att det är lämpligt att lämna vapnet i bilen och ta med sig slutstycket. För ett hagelgevär är varje vapendel vital för vapnets användningsområde. Men av praktiska skäl väljer många att bära med sig förstocken, då den är minst.
Om du i stället har ett halv-
automatiskt vapen som inte går att dela på ska vapnet förvaras i bilen och vapnet ska vara gömt, fastlåst och försett med ett godkänt vapenlås.

Mink är en invasiv art och den får därmed jagas året runt, dygnet runt. En mink som har börjat visa intresse för ditt hönshus kommer dessutom med stor sannolikhet att komma tillbaka, och om den tar sig in i hönshuset kommer den att ställa till med rejäl oreda.
Jag råder dig att söka rätt på en slagfälla, då dessa kan användas även inom detaljplanerat område (givet att du har jakträtt på din tomt, vilket man ju normalt har om man äger fastigheten). Slagfällan kan du beta med något passande, lite räkskal eller en hönsvinge brukar funka bra, och sedan hoppas att minken går i fällan. Ofta kan det vara bra att sätta upp fällan intill någon form av ledarm, till exempel ett par stockar som läggs som ett ”V” där fällan placeras vid spetsen. Utnyttja gärna minkens naturliga nyfikenhet också, skrymslen och vrår är populära och en hönsvinge som hänger och vinkar i anslutning till fällan kan helt klart attrahera minken.
Kom också ihåg att om du ska bedriva jakt, även om det handlar om fälljakt, så är du skyldig att lösa statligt jaktkort hos Naturvårdsverket för det jaktåret. Det är också viktigt att fällan är typgodkänd och att du märker upp den. Mer information om användande av fångstredskap går att finna på Naturvårdsverkets webbplats i föreskriften NFS 2018:3.

Detta regleras i jaktförordningens fjärde bilaga, som gör gällande att om fåglar byggt bo i ett hus eller på en gård får boet och dess ägg och eller ungar flyttas. Så oavsett om det är jakttid eller inte får du flytta kajans bo från skorstenen.

Det stämmer inte. De djur som du ska anmäla är björn, varg, järv, lodjur, älg, kronvilt, dovvilt, rådjur, vildsvin, mufflonfår, utter och örn. Andra mindre djur, såsom till exempel grävling eller räv, ska du inte anmäla.
Vid en viltolycka som är anmälningspliktig ska du dessutom märka upp platsen så att en eftersöksjägare kan leta rätt på det skadade viltet och avliva det. En sådan uppmärkning gör du lämpligast med en viltolycksremsa.
Tänk på att det kan vara olämpligt att kliva ur bilen i vissa fall, till exempel på motorvägar. Det kan också vara olämpligt att kliva ur bilen om du har kört på till exempel en björn eller ett större vildsvin, kör då en bit bort från olycksplatsen (100 meter, till exempel) och sätt markeringen där. Anmäl sedan att olycksplatsen ligger ungefär 100 meter från markeringen, så att eftersöksjägaren kan hitta den.

Huggormar är fridlysta. Men det finns faktiskt ett undantag i artskyddsförordningen som gör att du får flytta en huggorm från en tomt, eller till och med döda den om den inte kan flyttas.
Om du lyckas fånga huggormen och flyttar på den är det bra att flytta den långt från tomten, och släppa den i en lämplig biotop. Huggormar trivs till exempel i hagmarker och liknande öppen terräng, där det finns mycket möss och där den kan göra nytta. Men den ska självklart flyttas långt från människor och hundar.

Vi har inga generella rekommendationer i denna situation. Om ni inte kan uppfylla er del av avtalet skulle det kunna hävas. Däremot kan man ju inte, som avtalspart, kräva omförhandling utan endast häva avtalet. För omförhandling krävs att bägge parter är ense om det.
Det går sannolikt att häva avtalet om endera parten vill, men grundläggande är ju att ena parten inte kan fullfölja sin del beroende på force majeure-
händelser. Även detta skulle ju, formellt, kunna bli ett skäl att säga upp avtalet. Det kan ju finnas en klausul i avtalet att skyddsjakt är möjligt från mark-
ägarens sida och i så fall kan du ju nyttja den.
Självklart är det bästa att göra en överenskommelse gällande både ersättning och möjlighet till skyddsjakt. Genom dialog och överenskommelser kan ni säkert hitta en väg framåt som alla är nöjda med och som kan göra att avtalet, efter coronan, löper på som tidigare.
Om ni inte kan komma överens får du undersöka i avtalet om det finns grund för att säga upp avtalet och sedan teckna det på nytt, antingen med samma jägare men med nya villkor, eller med nya jägare. En grund för uppsägning brukar stå mot slutet av avtalet, och kan vara olika utformad beroende på parternas vilja, men det brukar normalt stå något i stil med ”fullföljer ena parten inte sina förpliktelser kan avtalet omedelbart avslutas”.