Älgars hemområden skiljer sig ganska mycket åt. Generellt så har tjurar större hemområden än kor, ungefär 11 000 hektar för tjurar respektive cirka 7 000 hektar för kor. Men variationen kan såklart vara stor!
Det finns också stora regionala skillnader i Sverige. I norr ser vi stora förflyttningar mellan årstider, då många älgar spenderar sommaren uppe i fjällen för att sedan under senhösten vandra ner mot inlandet. Där är snöförhållandena bättre och det finns mer mat under vintern. Under våren vandrar sedan älgarna tillbaka upp på fjällen för att tillbringa sommaren där. Det försvårar förvaltningen, eftersom många älgar fortfarande är kvar i fjällen när jakten inleds i september då vi vet att de flesta älgar skjuts. När älgarna sedan har vandrat ner kan det bli stora ansamlingar med skogsskador som följd. Man kan se årstidsförflyttningar hos älgar även i södra Sverige, men de är av kortare karaktär.
Älgar följer oftast samma vandringsvägar som de har gjort i generationer, vilket utnyttjas vid Den stora älgvandringen som sänds i tv.

Det man vet är att foder som har möglat kan utveckla olika former av gifter. De i sin tur påverkar djurens kroppar på olika sätt, ofta lever och njurar. En del av gifterna, till exempel zearlenon, kan, som du skriver, skada fortplantningen och orsaka kastning. Hur vanligt det är hos de vilda har jag tyvärr inte sett några uppgifter kring.
JRF rekommenderar att inte lägga ut dåligt foder samt endast foder i mindre mängd, så att risken minskar för att fodret ska bli gammalt och dåligt. Vi avråder också från att lägga ut rotfrukter, då det bland annat kan försämra tandhälsan. Men även om man lägger ut små mängder är det svårt att veta när viltet kommer och äter av det och det kan därför ändå hinna börja mögla. Dessutom påverkar självklart vädret hur snabbt utlagt foder blir dåligt.
Vi vet också att foderplatser där viltet samlas riskerar att sprida andra icke foderrelaterade sjukdomar. Afrikansk svinpest eller tuberkulos är typexempel på det.

För att älgobsen ska fungera som trendverktyg är det viktigt att alla gör på samma sätt. Det är också bra att ha i åtanke att älgobsen inte i första hand ger en bra uppskattning om populationens storlek utan främst är just ett trendverktyg, alltså något som visar om det blir fler eller färre älgar.
Älgobsen ska rapporteras under de sju första jaktdagarna när älg jagas under den första månaden av älgjakten. Om man bara jagar tre dagar är det dessa dagar som rapporteras och om man jagar tio dagar rapporterar man bara de första sju. I rapporten ska anges hur många jägare som har varit ute och hur många timmar som det har jagats.
Samtliga älgar som syns av passkyttar rapporteras, även om man tror att det är samma älg. Om flera passkyttar ser samma älg samtidigt (till exempel att tre skyttar ser samma älg när den springer över en åker) räknas det dock bara som en observation. Det kan alltså leda till att ett ekipage med ko + två kalvar och en tjur, som går förbi sex olika skyttar vid sex olika tillfällen, ska rapporteras som sex observationer på ko, tolv observationer på kalv och sex observationer på tjur.
Även om jag förstår att det känns konstigt är det så som man ska göra för att trenden ska bli rättvisande. Glöm inte bort att även noll observationer är ett resultat och ska rapporteras – det är ju lika viktigt att veta hur många timmar som har jagats utan att någon älg har synts till.

Det stämmer att april är sent för parningssäsong för rävarna, den huvudsakliga parningen sker under januari–mars med ett crescendo i februari. Men som med de flesta andra djurarter finns det en stor variation och parning kan genomföras både före och efter den huvudsakliga tiden och det här är inte alltför långt efter.
Även jag använder en värmekikare mycket vid jakt nattetid. Jag kan förstå att det såg mycket underligt ut och att det tog lite tid för dig att lista ut vad det var för djur som du hade framför dig!

Det stämmer att arten sädgås sedan juni 2025 har delats upp i två separata arter: skogsgås och tundragås. Arterna är till utseendet enormt lika och det är svårt att skilja dem åt, även när de är döda.
Skillnaderna återfinns till viss del i storleken och i färgen på näbben, men även inom arterna finns det stora variationer som överlappar varandra. Skogsgåsen häckar i norra Sverige medan tundragåsen häckar i norra Ryssland och flyger över Sverige i samband med vår- och höstflytten, vissa övervintrar även i Sverige.
Jägarexamensboken har ännu inte uppdaterats vad gäller dessa gäss, men det finns ett separat informationsblad som anger bland annat detta. Om du inte har fått det med din bok får du gärna höra av dig till mig, så skickar jag informationsbladet till dig.

Det stämmer att man har hittat stenmård i södra Sverige vid några tillfällen. De har troligtvis liftat hit ofrivilligt genom att gömma sig i en bil eller lastbil för att äta just kablage. Mig veterligen har de ännu inte ställt till med några större bekymmer här vad gäller kablar, men på kontinenten orsakar de skador för miljardbelopp årligen.
Jag har hört mig för lite grann och även om stenmården och den svenska skogsmården är släkt så är de relativt avlägset släkt och kan därför inte få avkommor och bilda någon form av supermård!

Jag har själv hört många rapporter om stora tjädrar, som har vägt både över 5 och 6 kilo. Däremot tycks alla de som skjuter så stora tjädrar ha en tendens att dokumentera det dåligt, sällan med fotografier och godkända vågar. Lite grann påminner det om ”storgäddor”. Det finns många historier om gäddor över både 15 och 20 kilo, men väldigt få dokumenterade exemplar.
Att en tjäder kan väga en bra bit över 5 kilo är dock helt rimligt att anta, och om det i en bok står att de kan väga ”upp till 5 kilo” är det en grov uppskattning och något som väl närmast är att betrakta som en normalvikt snarare än en faktisk maxvikt.

Det är väldigt svårt att ge ett bra svar utan att ha en bild med storleksreferens. Beroende på var du bor går det däremot att resonera sig fram till mer eller mindre sannolika svar.
Först och främst är det väldigt osannolikt att det är björn, eftersom björnar ligger i ide på vintern. De kan absolut vara ute och vandra ändå, om de har väckts ur idet, men det är ändå att betrakta som osannolikt. Björnspår är för övrigt stora, och även en björnunge har relativt stora tassar.
Däremot har både grävling och järv spårstämplar som påminner väldigt mycket om björnens. Järv går inte i ide utan är aktiv hela vintern, så om du befinner dig i något nordligt län kan det absolut vara järv. Dess utbredningsområde har sträckt sig långt söderut och numera finns det järv både i Dalarna, Gävleborg och Värmland, sannolikt även i de södra delarna av dessa län.
Grävling finns i stora delar av landet och är ofta uppe och går även under vintern, även om grävlingar tillbringar merparten av vintern i sitt gryt. De går inte i ide i formell mening, som björnen, men är mycket mindre aktiva under de kalla månaderna. Grävlingens spår ser väldigt mycket ut som björnens, men är betydligt mindre.
Ett av de minst sannolika alternativen, utifrån vad du beskriver, är mårdhund. Dels på grund av att mårdhunden är mycket ovanlig i Sverige, och dels eftersom den faktiskt är ett hunddjur och dess spårstämplar därmed är väldigt lika både rävens och hundens, men inte alls särskilt lika björnens. Mårdhund, räv och hund är alla tågångare medan björn, grävling och järv är hälgångare (liksom människan), vilket skapar betydligt större spårstämplar.
Utifrån det som du beskriver skulle jag misstänka järv eller grävling, beroende på var i landet som du befinner dig. För att kunna ge ett mer konkret svar behöver jag se ett foto med en bra storleksreferens, gärna en tumstock, bredvid.

Rådjur, och även många andra djur, har generellt inte så bra syn. När de ser något reagerar de oftast genom att stanna till och försöka förstå vad det är. Om de däremot känner lukt av något kan de direkt bli skrämda, men en bil hinner de ju tyvärr inte känna lukten av innan olyckan sker.
Det här kan den jägare som är intresserad av att skjuta rådjur utnyttja. För om ett rådjur kommer springande och jägaren hojtar eller visslar är chansen stor att rådjuret stannar för att försöka förstå vad det är som väsnas – och då är det enklare att skjuta.

Det är svårt att spekulera i vad vargen hade för uppsåt med beteendet. Det kan ha varit så enkelt att den inte uppfattade att du var där, utan såg dig först när du vände dig om och att den därför vek av. En varg rör sig normalt i ett ganska högt tempo – den lunk som en varg har går förvånansvärt fort – så det kan ha varit så att den helt enkelt förflyttade sig. Det kan naturligtvis ha varit något annat beteende också, det är tyvärr omöjligt att svara på i det här läget.
Man är inte skyldig att rapportera en vargobservation, men jag rekommenderar dig att gå in på skandobs.se och registrera händelsen. Det är alltid bra att händelser finns dokumenterade, om det skulle visa sig vara fler personer i samma område upplever liknande.

Det låter som att det ni har hittat är en trådmask som heter Onchocerca flexuosa. Den är vanligast under höst och vinter, men kan även förekomma tidigare under säsongen. I Sverige har den hittills bara hittats hos kronvilt.
I varje liten böld ligger det flera små maskar, tunna som sytrådar. Maskarna avger i sin tur larver som tas upp i blod och lymfa och därigenom sprids vidare till andra stickande insekter. När en smittad insekt sedan biter en ny kronhjort har smittan förts vidare.
Det verkar inte som att hjortarna påverkas av parasiten, men som vanligt med parasiter är det ju också kopplat till hur mycket det finns. Det är ingen fara att äta köttet, men parasiterna är det ju lämpligt att skära bort i samband med att hjorten flås. Jag har själv sett sådana när jag har tagit hand om kronhjort och får säga att det faktiskt ser rätt osmakligt ut, men när bölderna har skurits bort finns inga spår kvar.

Tack för din fråga och fina bilder! Bävern gnager av många skäl, där mat endast är ett av dem. Bävern äter företrädesvis inte tall, även om jag ser på bilderna att just den här tycks göra det. Normalt föredrar bävern asp eller björk. Jag har själv sett bävergnagda granar, vilket inte heller hör till vanligheterna.
Förutom att gnaga för att skaffa föda kan bävern fälla träd för att bygga hyddor eller dämmen, och då kan ju även barrträd ligga i farozonen. Dessutom har bävern tänder med öppna rötter vilket innebär att de växer kontinuerligt, vilket gör att bävern hela tiden måste gnaga för att hålla tänderna nerslitna. Att enstaka träd som inte i första hand ska användas till föda då används är inte orimligt att anta.
I vissa fall är det svårt att lämna en säker förklaring, men det kan finnas flera rimliga skäl till varför just den här bävern gnager på tallar.

Det skiljer naturligtvis en hel del mellan olika rovdjur – eftersom de har olika storlek. Jag har kontrollmätt på de kranier som vi har tillgängliga på Jägarnas Riksförbunds kansli och de har följande mått:

Björn – 65 mm

Lodjur – 31 mm

Järv – 32 mm

Varg – 46 mm

Jag har mätt mellan centrum på hörntänderna i överkäken. Det ger en fingervisning men är inte ett uttömmande svar, eftersom det naturligtvis skiljer en hel del mellan stora och små vargar eller stora och små björnar.

Det låter som att det du har sett är så kallat barkgnag eller barkflängning från kronvilt. Det är svårt att svara på utan bilder, men kronhjorten går ofta rätt hårt åt granplanteringar på det vis som du beskriver. Man kan också se äldre skador som stora svarta sjok på stammarna, det är tecken på att kronvilt har betat där tidigare.
Kronviltet sprider sig över landet och finns numera i alla län (utom Gotland). Dessutom är djuren skygga och duktiga på att hålla sig gömda, så även om ni inte har någon etablerad stam av kronvilt är det sannolikt att det finns enstaka djur som passerar förbi.

Det är tyvärr lite suddiga bilder, så det är inte helt enkelt att avgöra, men jag känner mig ändå rätt trygg i mitt svar: Det du har sett är inte rådjur utan dovhjortar.
Dovhjortar finns i olika färger, från helt vit till helt svart – även om det normala är ljusbrun med ljusa prickar. Kropps- och huvudformen antyder att det är dovhjort som bilden visar.
Det är dock inte omöjligt med vita rådjur, som då antingen har albinism eller leucism.

Det är tyvärr väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra vad som har dödat rådjuret, eller för den delen ätit på det, utifrån en bild.
För att avgöra vad som har dödat det bör rådjuret flås och bit- eller rivmärken undersökas. Sannolikt har sedan flera olika djur varit inblandade i att äta på kadavret. Både rävar, asätande fåglar och vildsvin brukar gärna äta kadaver även om de normalt inte dödar friska rådjur.
En liten ledtråd kan stå att finna i att det tycks vara de köttiga delarna av låren som är uppätna först, vilket är ett typiskt beteende för lodjur vars käkar är dåligt anpassade för att till exempel knäcka ben. Jag kan dock inte uttala mig kategoriskt och säkert utifrån bilden – det hade behövts en närmare undersökning.
Varg äter, enligt vad jag har fått lära mig, sällan på kadaver utan främst kött från sådant som de dödar själva. Och hade en vargflock slagit ett rådjur hade det sannolikt varit mer uppätet än rådjuret på bilden.
Tyvärr kan jag inte ge ett närmare svar än så, hoppas att du nöjer dig med resonemanget.