I leken lär individer känna varandra. I leken formas respekt. I leken prövas tålamod. I leken sätts gränser. Och, framför allt, i leken byggs en redan stark relation ännu starkare. Bandet mellan dig och hunden, hur gammal och jaktligt erfaren den än är, blir pålitligt.
När valpen är liten är det självklart att leka med den. Oavsett ras. Men när jakthunden är 18 månader och kommer hem lerig och tovig, ja då är det ofta slutlekt. Gör inte det misstaget, lek massor med jakthunden.
Än en gång, glöm inte att hundar är hundar, oavsett ras och avel. Ett av mina exempel är Orka, en av de jämthundar som jag har haft. När den tiken var gammal hade vi fällt ett försvarligt antal vilt framför henne. Hon levde för att jaga, blev slutsatsen. Men när jag drog i gång en fånig lek, helt kort och var som helst, blev den åldrade och av jakt ärrade jämthunden sprallig som en unghund. Jag tror att just den detaljen i vårt gemensamma liv var skälet till att hon lyssnade på mig och det jag ville, att våra lekstunder faktiskt fick henne att komma på inkallning i skogen.
Det finns forskare som menar att en vuxen och mentalt färdigutvecklad hund kan jämföras med en människa som är tre–fyra år gammal.
Gör hunden glad
Fundera lite på det. Hur svårt är det att göra en sprallig treåring glad? Jag har ett par barnbarn i den åldern. Om jag lutar mig ner mot en treårings höjd och pruttar ljudligt med munnen, så börjar i alla fall mina barnbarn att skratta högt. Lite kittel på magen tillsammans med skojiga utrop får samma effekt.
Det borde alltså inte vara så svårt att göra en hund lekfullt glad. Prova. Börja hoppa kråka. Hunden kommer att hänga på. Låt kopplet släpa hoppande framför hunden. Den kanske börjar jaga kopplet, låt den göra det. Kasta dig in bakom ett träd under promenaden. Din hund kommer att skuttande följa efter.
Knyt fast en godisbit i ett snöre, släng snöret över en gren, dra i snöret och hunden kommer att börja hoppa efter, börja ”jaga” sitt tilltänkta byte.
Tryck ner ett märgben i en rishög, lägg det under en skramlig takplåt, innanför staketet med en öppen grind en bit bort som hunden själv får hitta. Har du något som hunden vill ha – ge det inte till hunden ur handen utan gör något lekfullt av situationen.
Använd fantasin
Använder du fantasin så kommer du att hitta på tusentals minilekar som gör vilken hund som helst glad. Och en hund som du gör glad, just det, den blir mer intresserad av att följa dig.
Människan är ett vanedjur. Ett mycket tydligt vanedjur. På sätt och vis är det bra, din hund lär sig hur du är utan och innan. Det skapar så klart en trygghet, att känna sin ägare.
Men det finns en baksida. Samma vanor, samma saker, samma sätt att agera, samma typ av korrigeringar, samma typ av beröm och belöningar, blir med tiden ganska trist. Ja, eller i alla fall definitivt inte överraskande.
Variera dig
Det är därför som du vinner på att variera dig själv. Det gör dig mer intressant och mer spännande i hundens ögon.
Ibland gör du si när du samspelar med hunden, och ibland gör du så. I en del lägen är korrigeringen överdrivet tydlig. I andra lägen är korrigeringen, i en liknande situation, näst intill mild och ljudlös. Detsamma gäller beröm och belöningar. Ett vänligt ord och en nick tillsammans med en svag lutning bakåt och bort från hunden är detsamma som ett beröm. Ett översvallande glatt och pipigt prat tillsammans med att springa bakåt en bit och kasta en jättesmaskig köttbulle som hunden får jaga efter är också beröm.
Ibland står jag nästan helt stilla, jag vänder bara bort huvudet och blicken då hunden kommer fint på inkallning. Ibland kastar jag mig ner åt andra hållet och visar vilken fantastiskt kul hög med små, små köttbitar jag råkar ha ”hittat” vid min sida.
Ibland viskar jag kommandon till hunden under en hel långpromenad. Ibland är jag tyst och tråkig lika länge. Ibland går jag baklänges en bit på stigen, ibland springer jag allt vad jag orkar eftersom alla hundar gillar att springa.
Ibland stannar jag på stigen under en helt vanlig promenad. Vad hunden än gör, åt vilket håll den än vill gå och nosa, så följer jag efter med slakt koppel, eller slak lina. Hunden får bestämma var vi ska gå. Ibland är jag mentalt hård, kräver ”gå fint i koppel”, under stora delar av promenaden.
Ju mer du varierar dig när du är tillsammans med hunden i vardagen, desto mer spännande blir du att hålla uppmärksamheten på. Vad ska hända nu? Vad hittar matte/husse på nu? Hunden förstår att du har blivit bra på att ta initiativ. Den som är initiativrik brukar ha en ganska enkel uppgift när det gäller att fånga andras uppmärksamhet. Det gäller människor, och det gäller definitivt hundar.
Passa på i vardagen
Du kan passa på lite överallt i vardagen, för att få hunden att inse att du är bra på att ta initiativ, bra på att överraska.
Om hunden närmar sig dig med en repstump i munnen vill den leka, den vill ha lite dragkamp. Då tar hunden initiativ. Du kan vända det där till din fördel. Du kan ignorera hunden, eller till och med putta bort den, för att direkt – när hunden lite slokörad börjar röra sig bort från dig – kasta dig ner på huk och bjuda in till den där kampleken. Då tar du ett initiativ.
Och efter en liten stund är det du som helt abrupt avbryter leken, innan hunden gör det. Då är det du som tar initiativ igen. Just så gör hundar mot hundar, tikar mot sina valpar, äldre hundar mot unghundar. Varför inte kopiera den taktiken?
När hunden ligger på köksmattan och du går förbi på väg någonstans, kan du plötsligt överraskande locka till lek, brottning, en kelstund eller en snabb rastning utomhus trots att hunden definitivt inte behöver komma ut för att kissa. Då tar du initiativ igen.
Ta initiativet
I stället för att vänta tills hundens tålamod är slut och den börjar gnälla, då ni ligger och solar på gräsmattan (vilket är skönt för dig men i längden trist för hunden), är du klok nog att vara den som avbryter stillheten genom att bjuda in till något som hunden triggas av. Är du slö just i dag, räcker det med att kasta en klöv (eller något annat som hunden gillar) en bit in i buskarna så att hunden får jobba lite för att hitta den. Då är det du som tar initiativet igen.
Hunden är förmodligen van vid att du går på två ben. Om du kommer krypande på alla fyra in i köket och förbi hunden som ligger i sin korg lär du dra uppmärksamheten till dig. Du kan dra i gång en lek eller något annat, men du kan också krypa runt en stund utan mål, resa dig och fortsätta livet som vanligt. Du lär få hundens uppmärksamhet, du tar ett initiativ som överraskar.
Ju mer du vänjer hunden vid att du tar initiativ lite överallt, lite då och då, desto mer spännande blir du att följa.
Allt det där, lekarna, variationerna och din förmåga att ta initiativ, brukar leda till att din hund blir alltmer uppmärksam på dig. Och uppmärksamhet är egentligen allt det handlar om när du vill få snabb kontakt med hunden, exempelvis när du vill att den ska komma när du ropar.
Det gäller alla hundar, hur mycket jaktlust de än har, hur hårt de än jagar när den säsongen börjar. För en sak är jag alldeles säker på: jakthundar vill göra mer än jaga.