Föreställ dig att du sitter en morgon och läser din tidning. Det är en dag som så många förut.
Då ser du en bild av en flicka, med en skadskjuten kråka i famn … Flickan gör allt hon kan för att försöka rädda livet på kråkan. Hon springer med bultande hjärta, hon springer på taniga ben.
Du tycker att du ser en bild av en flicka. Men sedan börjar du darra i vånda och nöd, skaka av rädsla och skräck. För du inser ju alldeles tydligt och klart, att det var bilden av dig själv som du såg.
Det är sådant som kråkan gör med oss. Om och om igen.
Mikael Wiehes låt Flickan och kråkan handlar om hur ett litet barn försöker rädda en skadskjuten kråka, och i slutet av låten får vi reda på att kråkan är låtskrivarens egna hopp och tro och att det är han som är flickan.
Det är en mycket vacker sång som säger mycket om oss människor, hur vi kan försöka rädda något som vi redan vet är förlorat, och att hoppet är det sista som överger oss. Kråkan är den perfekta fågeln att gestalta hoppet, då den kan tolkas på många olika vis. Den är varken rätt igenom god eller ond, vacker eller ful. Precis som vi själva.
Kråkan som budbärare i litteraturen
Kråkan används i litteraturen som en budbärare, vägledare och symbol för många olika saker, till exempel döden, olyckor, hot, makt, visdom, list och magi. Kråkan kan komma med bud om både olycka och lycka. Det är så vi ser på den. Som ett högre väsen. Klok, men också illmarig.
Vi har alltid sett på kråkan med en blandning av misstro, rädsla och förtjusning. Vi vet att kråkfåglarna är några av de djur som kommer närmast oss intelligensmässigt och att vi är ganska lika, människan och kråkan, om man tänker efter. Vi är båda intelligenta flockdjur som överlever tack vare vår förmåga att kommunicera och lösa problem i grupp.
Men vi vill också tro att kråkan vet något som vi inte gör, att den ser bortom de gränser som bildas av våra egna sinnen. I folktron är kråkan nämligen synsk.
Hur annars kan man förklara dennes, och korpens, återkommande roll som olycksfågel? Så fort en kråkfågel uppenbarar sig vet vi instinktivt att det är fara och färde. Mystiska krafter har vaknat och verkar genom kråkan.
Precis som med Tjechovs pistol, så vet varje konstnär värd sitt skrot och korn att en kråka måste föra med sig något. Vi förväntar oss något av kråkan, vi vet trots allt vad den är kapabel till.
Intelligenta men inte smarta
Lars-Åke Janzon, jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet, bekräftar till Svenska Dagbladet att kråkfåglar (även korpar, skator och kajor) har en viss intelligens, men så värst smarta är de inte.
–De är skygga men också lätta att tämja om de föds upp med människor. De kan till och med lära sig att säga enstaka ord.
Vi har alltid fascinerats av kråkan och den uppträder om och om igen i vår konst. Få djur kan skänka en historia en sådan stämning som en kråkfågel kan.
Kråkan och vattenkruset är en fabel skriven av den grekiska författaren Aisopos, som levde på 500-talet före Kristus. I den här historien hittar en kråka som är på väg att dö av törst ett vattenkrus, men hon kan inte dricka ur kruset eftersom vattennivån är för låg. Kråkan tar då stenar från marken och lägger dem en efter en i kruset och höjer på så vis vattennivån tills hon kan dricka. Sensmoralen är att lite i taget gör susen.
Som fabel är historien lite speciell eftersom den också är realistisk. En kråka kan använda enkla verktyg som stenar för att lösa problem.
Solguden Apollon lät en snövit kråka vakta hans älskade, kungadottern Koronis. Men kråkan var en undermålig vakt och Apollon lät som straff kråkans fjädrar
bli svarta. Efter den dagen händer det mycket sällan att kråkor föds med delvis vita fjädrar, eller så kallad partiell albinism.
I nordisk mytologi har Oden två korpar, Hugin och Munin, vilka han dagligen skickar ut i världen för att betrakta och återrapportera vad som händer. När de inte är ute och flyger sitter korparna på Odens axlar, och symboliserar på så sätt Odens vetskap om världen. Han är även orolig för att korparna en dag inte ska komma tillbaka, då inte ens en mäktig gud helt kan kontrollera korpens intelligens och vilja.
Associeras med död
Hugin och Munin förknippas även med slagfält och död, en association som kråkfåglar bär med sig fram till våra dagar.
Efter att Sverige blir kristet övergår kråkfåglarna till att förknippas med häxor och djävulen.
Nattramnen är en gengångare efter någon som har begått självmord, ett grovt brott inom kristendomen, som tar formen av en korp eller kråka och hemsöker de levande om nätterna. Häxor och kloka gummor, en och samma sak i mångas ögon, umgås gärna med kråkor och korpar, och fåglarna tar med sig budskap från de döda. Men kråkan kan även föra med sig andra lärdomar eller verka som en uppmaning att det är dags att lära sig något nytt.
Vetefält med kråkor lär ha varit en av de sista, om inte den sista, tavlan som van Gogh målade. Verket föreställer egentligen en ganska utopisk sommarscen i form av ett gult vetefält mot en blå himmel. Men himlen svartnar på ett förebådande sätt och över fältet flyger det in en flock kråkor.
Resultatet blir en stark känsla av att något är på tok och att kråkorna för med sig ett olycksbådande budskap. Om det verkligen var den tänkta innebörden med verket får vi aldrig veta, men känslan som förmedlas är allt annat än fridfull.
Korpen (The Raven) av Edgar Allan Poe kan mycket väl vara en av de mest stämningsfulla dikterna genom tiderna. Den skildrar en ensam författare som sitter och skriver på sitt rum sent om natten, sliten mellan en begäran att glömma och komma ihåg sin älskade, Lenore. Mitt i hans vånda flyger en korp in i rummet och sätter sig tyst och betraktar författaren. Han försöker fråga korpen om dess ärende om och om igen, men får endast ett svar: ”Förbi!”.
I historien agerar korpen budbärare för dödsriket och dess budskap är tydligt, det du söker är förbi.
Den svenska konst-kråkan
Men kråkan behöver inte enbart agera hotfull budbärare eller anförvant till mörka krafter. I svensk konst återkommer den om och om igen, fast då i en mer naturlig roll.
I Bruno Liljefors målning Räv med gräs-and och kråka på isen ser vi en kråka som intresserar sig för rävens fångst, och dessa två syns ofta ihop i naturen. Kråkan är alltid glad om den kan komma åt vad räven i ett obevakat ögonblick lämnar efter sig. Sett ur den här vinkeln så är kråkan inte längre ett övernaturligt väsen, utan endast ett av många rovdjur som försöker samla föda för dagen.
Många som växte upp på 80- och 90-talen känner säkert igen berättelsen Den fräcka kråkan som handlar om en kråka som vill palla körsbär. Gårdens två barn, ”jag” och Cilla, gör det till sin uppgift att skrämma bort den fräcka kråkan. Efter många misslyckade försök lyckas de till slut genom att kråkan trasslar in sig i ett nät.
Barnen blir genast förskräckta över att de av misstag har dödat kråkan och ångrar sig djupt. Det var ju inte meningen, de ville bara skrämmas. Som tur är lyckas de väcka liv i kråkan igen, och sedan den dagen får den fräcka kråkan palla så mycket körsbär den vill.
Bli vän med “din kråka”
Mamma Mu blir som känt bästa vän med en kråka, och deras mycket olika personligheter leder till att båda får ett nytt perspektiv på livet. Kråkan vill till en början inte alls bli vän med någon, framför allt inte Mamma Mu. Men Mamma Mus obrutna positiva attityd vinner till slut över kråkan, som nästan mot sin vilja börjar tycka om att umgås och göra saker tillsammans med kon.
Kråkan i Mamma Mu är intelligent, men fullkomligt lamslagen av vad en psykolog förmodligen skulle kalla neurotisk depression. Det är en underbar historia om hur olika barn leka bäst, och att ibland behöver vi en god vän som inte ger upp om oss.
Sedan ska man absolut inte glömma avsnittet av Simpsons där Homer blir vän med en flock kråkor. De andra i familjen kommer inte alls överens med kråkorna, varpå Homer lugnande försöker förklara: ”It’s a murder, honey, a group of crows is called a murder.” (På engelska heter kråkflock ”murder”, det vill säga samma ord som används för ”mord”.)
Tv-serien Rick and Morty har också ett avsnitt där Rick blir vän med två kråkor och vandrar genom galaxen som en sorts blandning mellan Oden och en samurajkrigare. När storyn är slut blir avskedet med kråkorna mycket emotionellt, en tydlig gest till kråkornas höga intelligens och sociala kompetens.
Musikaliska kråkor
Inom musiken figurerar kråkor också flitigt, med band som Counting Crows, The Black Crowes, Old Crow Medicine Show och så vidare. (Se spellistan med kråksånger, som vi har satt ihop för att ackompanjera artikeln, här intill.)
Counting Crows lär ha fått sitt namn från en engelsk barnramsa om att räkna kråkor, där antalet kråkor som man ser betyder att olika saker kommer hända. Idéen kommer från den djupt rotade tron att kråkan har förmågan att förutspå framtiden. Flera andra engelskspråkiga artister har också hämtat inspiration från denna ramsa, som har funnits i många varianter genom åren. Se en av dem ovan.
Kråkan, och dess släkting korpen, är djur som väcker känslor varje gång de uppenbarar sig, och vi förväntar oss mycket av kråkfåglarna i våra historier, sånger och målningar. Kråkan kan spela många olika roller, allt ifrån ett fräckt rovdjur, till en god vän, till en anförvant till mörka krafter.
Vi vet att kråkan är intelligent, kanske lite för intelligent, och därför måste hon alltid behandlas med respekt. Vi misstänker alltid att hon vet mer än vi kan ana. Sedan exakt vilken kraft som står bakom kråkan – Oden, spöken, häxor eller något annat – är inte det viktigaste. Kråkan kan anpassa sig.
Eller, som det heter i visan: När kråkorna klappar takten, till min lilla kråksång, så blir den lagom lång.
