Går det att hitta det perfekta jaktvapnet? Som jägare är vi måna om att ge oss själva bästa möjliga förutsättningar att genomföra en effektiv och etisk jakt. Vi lägger tid och pengar på att välja och byta både vapen och kaliber, och för vissa övergår det i ett helt eget intresse.
En jägare som hade tur och träffade rätt direkt är Bernt Eriksson från Heby. Han har aldrig känt något behov av att byta bössa efter att han år 1975 köpte sin Carl Gustaf 1900 i kaliber 6,5×55. Än i dag förblir den hans första och enda studsare, och en inte oansenlig mängd klass 1-, 2- och 3-vilt har fått lägga sig för bössan.
– Olle Beckström hade en sportaffär i Heby där han sålde ammunition och bössor och hade precis fått in de här 1900:orna. Så han visade mig och sa: ”En sådan här ska du köpa.” Den var ju jättefin där den låg i kartongen på disken, så då blev det den, berättar Bernt.
Inkluderat med bössan var ett kikarsikte ifrån Pecar med 3–7x förstoring, ringar, ett vapenlås samt ett fodral. Rengöringstillbehör köptes till. Det första kikarsiktet kroknande efter många år och är nu ersatt av ett lite modernare, men ringarna är desamma och baserna är orörda sedan de monterades 1975, då det aldrig har funnits någon anledning att ta av dem.
– Jag minns inte exakt vad den kostade och kvittot är inte kvar. Men jag tyckte inte att den var så blodigt dyr, för då hade jag inte haft råd, säger Bernt och skrattar.
Lanserades 1967
1900:an lanserades 1967 av Husqvarna, och tillverkades av dem fram till 1970, då produktionen såldes till Gevärsfaktoriet i Eskilstuna. Gevärsfaktoriet ägdes då av det statliga bolaget Förenade Fabriksverken, förkortat FFV.
Tanken bakom affären var att samma fabrik som byggde armégevären även skulle tillverka jaktstudsare. Men eftersom varumärket Husqvarna var så starkt ute i jägarkåren höll man kvar vid det i många år. Därför kallades vapnen till en början för FFV-Husqvarna och senare för HVA Carl Gustaf, innan det till sist blev enbart Carl Gustaf. Med reservation för mindre förändringar är det samma gevär byggda på samma sätt. Produktionen upphörde 1976 eller 1977 eftersom FFV aldrig lyckades tjäna pengar på 1900:an.
Det är en enkel men briljant cylinderrepeter, mest känd för sin fina och smidiga repetering. Hemligheten bakom den är en liten styrlist som löper på högra sidan inuti lådan och på så sätt inte tillåter slutstycket att glappa. Om man tar ur slutstycket och tittar på låsklackarna på en 1900 ser man att den högra har ett extra spår just för att kunna löpa med styrlisten. Enkelt, men ack så effektivt!
Just bernts gevär är märkt enbart Carl Gustaf Sweden, och är från 1975. Licensen är utfärdad den 9 oktober samma år, och är givetvis stor och gul med stämpel från Polismyndigheten. Det var alltså mitt uppe i älgjakten som Bernt fick bössan och redan första gången han tog med den ut i skogen hamnade han i skarpt läge.
– Jag kommer ihåg var jag var när jag sköt den första älgen, det var alldeles ovanför hemma, jag satt på en stor sten i rågången. Och vet du varför jag kommer ihåg det så väl? Jo, för att jag låg för nära kikaren och fick den i pannan med skottet. Blodet började rinna och jag tappade bössan. Det blev ett märke i underbeslaget, som finns kvar än i dag. Men älgen stöp i första skottet, och tur var ju det, berättar Bernt.
En stor favorit
Ända sedan den kom har 1900:an varit en storfavorit bland jägarna, och i dag är den fortfarande en av de populäraste bössorna ute i skogen. Men valet av kalibern 6,5×55 var inte helt självklart 1975. På den tiden regerade .30-06 fortfarande ohotad som Sveriges populäraste kaliber, och .308:an var ännu ovanlig. Sedan länge hade många varit övertygade om att ”sexånhalvan” var alltför klen för till exempel älgjakt, men Bernt höll inte med.
Varför blev det just en 6,5×55?
– Det var för att den var allround. Det var kanske många som protesterade mot den för att jaga älg, eftersom den hade för mycket splitter, men andra sa att det inte spelade någon roll. Ammunitionen jag använde var från Norma. Det var inte Silverblixten, så det måste ha varit Alaskan. Den använder jag fortfarande. Sedan sköt jag mycket uppe i Dalbo, på tävling, och då kunde man ju även använda arméskotten, säger Bernt.
För den som verkligen vill ha endast ett vapen till all studsarjakt så ter sig 6,5:an som det perfekta valet. Jägarkåren har genom åren velat fram och tillbaka angående 6,5:ans effektivitet, och på 1940- och 1950-talet var den helt utdömd. ”Bör ej användas till annat vilt än rådjur, och är alltför klen för älg och hjort”, var rekommendationen då. Men i takt med att bättre kulor blev tillgängliga så ökade 6,5:an stadigt i anseende och på 1980- och 1990-talet blev den ett av de mest populära valen. I dag står den sig som en av våra vanligaste och mest uppskattade klass 1-kalibrar, med rätt kula god nog för allt från räv till älg.
Bernt började jaga i stort sett så tidigt det bara gick, och att följa med farsan ut på jakt var en självklarhet. Den vanligaste jaktformen då var hageljakt med hund.
– Det var mycket rävjakt, mård och grävling, för då fick man betalt för skinnen. Farsan hade dunkerstövare och taxar, han gillade att jaga räv och hare. Taxen hade vi mycket till grytjakt, så när något djur gick ned var det bara att hämta taxen och se om vi kunde få ut räven. Vi sköt mycket räv på det viset. Men det är svårt att få ut dem, när de väl har gått in. Ibland gick vi därifrån men lämnade en gubbe som fick stå kvar och lura ett tag. När räven tror att alla är borta så kan den vilja smyga ut och då kommer man åt den, berättar Bernt.
Rävjakten har varit ett intresse livet igenom, och fortsätter att vara en av Bernts favoriter.
Vilken jaktform gillar du mest?
– Det är väl älg, tror jag, men det börjar ju tunna ut nu med dem. Efter älgen kommer räven, den tycker jag är så rolig. Man sitter och får se en räv, och då vet man att man måste följa den hela tiden, och se vart han tar vägen. Går den bara förbi en gång så vet man att den kommer tillbaka, om man har lite åtel. När den sedan kommer tillbaka gäller det att vara beredd. 60–70 rävar har det nog blivit. Jag har suttit och lurat på många genom åren. Går man ut vissa tider när man vet att de kommer så är chanserna som bäst, tipsar han.
När Bernt började jaga gick markägarna i byn ihop för att jaga älg gemensamt. De första gångerna han var med fick han låna ett av farsans gevär.
– Farsan hade ju också en Carl Gustaf, fast en äldre i 9,3 – en riktig elefantbössa. Den sköt jag med innan jag hade min egen. Men nä, den stötte så jävligt. Det var öppna sikten på den med, inget kikarsikte. När det var dags så lämnade vi in den för skrotning, för det var ingen som ville ha den, berättar Bernt.
Vid sidan om jakten har Bernt arbetat med skogsbruk ända sedan tonåren, och merparten av både fritid och arbetstid tillbringas fortfarande i skogen. Tiden i skogen har gett goda möjligheter att lära känna var viltet föredrar att gå och vara, vilket kommer till stor användning vid jakten.
Har du några tips eller erfarenheter att dela med dig av till andra jägare?
– Man har ju lite koll eftersom man är på skogen. Man måste ju vara ute i skogen om man ska se något, om man ska se djur. Under själva jakten är det viktigaste att sitta still, vill du se djur så måste du sitta still och vara tyst. I dag har jägarna nog lite svårt att göra det. Man måste sitta still och lyssna, inte prata i radion, och inte hålla på med mobilen, säger Bernt och fortsätter:
– Jag kan berätta att en gång så bet en talgoxe mig i näsan när jag satt på pass, och då satt jag bra still. En annan gång kom en mus när jag satt och lurade på räv, och den kröp hela vägen upp på armen och rätt som det var kom han upp på axeln och nosade mig i örat. Det var nästan lite dråpligt, minns han med ett leende.
Angående jaktskytte och skjutavstånd är Bernts filosofi enkel:
– Jag skjuter ju bara om jag vet att jag får djuret. Det är ganska korta håll och djuret ska stå still när man skjuter, det har jag fått inpräntat. Så att man vet att man får ett bra första skott.
Det perfekta jaktvapnet
Åtskilliga spaltkilometer har skrivits om olika gevär genom tiderna och för den som är intresserad finns det nästintill obegränsade sammanställningar, recensioner, tester och jämförelser att läsa. Men trots allt det så har ingen lyckats att med vetenskaplig säkerhet svara på frågan: Vilket är det perfekta jaktvapnet? Sökandet fortsätter med varje ny generation jägare.
Därför är det en lättnad att finna åtminstone en plats i Sverige där frågan är, och alltid har varit, besvarad.
