Jag känner en rutinerad älg- och björnjägare. Han jagar i milsvida fjällnära skogar, helst ensam tillsammans med en löshund. Han vill ha hundar med stora sök, enormt förföljande och långa ståndtider. En gång sköt han en björn för en jämthund efter 36 timmars hundarbete. Det ställer en del krav på hunden, på jaktlust, envishet, uthållighet.
Men denna hundförare vill samtidigt ha samarbetsvilja hos hunden. En omöjlig kombination? Nej, faktisk inte. Han börjar tidigt med den lilla valpen. Så här gör han:
Under den första tiden handlar allt om skogsvana. Ut i skogen, låt valpen göra vad den vill helt på egna villkor. Men hela tiden passar hundföraren på att kalla in hunden i rätt läge, när den av helt egen vilja och alldeles uppenbart är på väg till husse. Varje gång de båda är i skogen händer samma saker. Hundföraren kallar aldrig på valpen när den är på väg bort eller är intresserad av något annat än honom.
Taktik som lönar sig
När injagningen börjar fortsätter hundföraren på samma sätt. Han undviker helt att kalla på hunden då den är på väg bort och när den (enligt pejlen) jobbar med slag eller följer ett spår. Och han kallar varje gång han ser, han vet, att hunden är på väg till honom, vill till honom.
Så fortsätter det när hunden ståndar älgar och björnar. När den unga hunden självmant bryter för att ta kontakt, då får den höra inkallningssignalen (som ofta är en ensam, låg vissling).
Den taktiken tar tid, mycket tid i skogen. Men den lönar sig.
Med stor sannolikhet går det inte att kalla in den hunden direkt i upptaget. Då är risken för misslyckande alldeles för stor, då kan hunden vänja sig vid att inkallningssignalen också kan betyda ”jaga mera”. Skälet till det är att hunden, när det hör sin förare, får extra stöd i det den gör just då. Men efter en stund har hunden kontroll på ståndet. Då går det att kalla in den.
Koppla inte
Tricket är att inte koppla en så jaktintresserad löshund vid första inkallningen under jakt. Den tråkigheten minns hunden, vilket gör nästa försök svårare. Om hunden lyssnar, lämnar ståndet och kommer, gäller det att ha tålamod nog för att släppa tillbaka den efter ett kort beröm.
Gör helst likadant ett par, tre gånger innan det är dags att trä på kopplet. Påfallande ofta lyckas många förare få in sin löshund vid den första inkallningen i skogen, men inte den andra. Varför? Jo, hundar lär sig snabbt. Kopplar man alltid just på ”inkallning nummer två”, så vet hunden det.
Det här sättet att träna sig i konsten att få hunden att komma på inkallning tar tid. Mycket tid. Men den jägare som gör den uppoffringen med en ung ställande hund har väldigt mycket att vinna längre fram.
Att avbryta hunden under full jakt, för att kalla in och berömma genom att snabbt släppa tillbaka den till jaktarbetet, är alltså ett av de bästa sätten att få hunden att förstå att samarbete i skogen lönar sig. Taktiken bygger på att hunden får vinning av att lyssna och lyda.
Belöningen
Belöningen blir ju att få fortsätta göra det som den allra helst vill göra, nämligen jaga.
Men just det där, att hunden får göra det den vill som belöning, går ju att använda i en massa andra situationer.
Varför inte börja just när du släpper hunden på sök? På med pejlhalsbandet, stryk kopplet och just när hunden är på väg att rivstarta ut i full, jaktlig frihet lägger du in en broms.
Du petar helt enkelt till hunden innan den lämnat din sida. Du tvingar till dig hundens uppmärksamhet, hunden tappar fokus framåt och tittar i stället på dig.
I just det ögonblicket är du blixtrande snabb. Du berömmer med rösten och tar ett par snabba steg bakåt, bort från hunden, för att locka den till dig. När det fungerar, när du får in hunden till dina ben, belönar du direkt med att – just det – ge hunden det som den absolut helst vill ha just då: frihet att söka ut.
Nästa gång kanske du tar mod till dig och släpper i väg hunden ett par meter innan du bromsar den, backar in den och belönar med frihet.
Använd pejlen
Ett annat tillfälle är förstås då du med pejlens hjälp ser att hunden är på väg tillbaka efter en resultatlös söktur. Vänta tills du ser, tills du är så gott som helt säker på, att hunden verkligen är på väg mot dig. Då kallar du på den. Och när du ser hunden vänder du och rör dig bakåt, bort från den. Stå inte stilla och hoppas på det bästa. En självständig hund som misstänker att det är koppeldags då du kallar på den, eftersom du står stilla och stirrar rakt på den kommer att tveka innan den når fram till dig.
Nej, du rör dig bakåt för att ”dra” in hunden hela vägen till ditt ben, till fysisk kontakt. Och förstås belönar du genom att direkt släppa igen, genom att tydligt ge den frihet.
Ju oftare du vänjer hunden vid att du är rena rama belöningsmaskinen i alla möjliga sammanhang, till vardags och inte minst under jakt, desto större är möjligheten att också den jakttokiga hunden ser dig som en tillgång, inte som en glädjedödare.
Vissla på den ”svåra” ståndhunden
Har du en ställande hund som helt enkelt inte går att kalla in från ståndarbete? Då kan du försöka med den här taktiken:
- Ta dig in på ståndet men inte för nära, tyst förstås och utan att lägga vind.
- Vissla en gång. Med betoning på ”en”. Sedan väntar du tyst i fem minuter.
- Hundar hör väldigt mycket bättre än människor. Har hunden kontroll på ståndet är den lugn. Den hör din visselsignal. Men eftersom hunden bara hör en signal, kan nyfikenheten driva den till att ta reda på om det var du som visslade och i så fall var du är.
- Chansen är stor att din hund har vant sig vid att du visslar (eller kallar på annat sätt) flera gånger i rad. Första visslingen gör hunden uppmärksam. Andra visslingen betyder för dig att hunden ska komma, men för hunden kan den betyda ”okej, du är där och jag är här, bra, vi jagar”. Påfallande ofta ökar ståndhundar skallintensiteten när deras förare kallar på dem. Inkallningssignalen blir en trigger, ett stöd i jakten, i stället för ”avbryt och kom”.
- Om nyfikenheten driver hunden att ta kontakt, var noga med att röra dig bakåt då hunden kommer. Det ökar chansen att hunden kommer hela vägen in till dig. Var blixtrande snabb att belöna med att putta tillbaka hunden, så fort du får fysisk kontakt med den.
- Om inte det där fungerar backar du och gör om ansmygningen men från ett annat håll. Fortfarande rätt i vind, det räcker med 30 graders ny vinkel eller så. Därifrån gör du om samma sak, visslar en gång och väntar tyst i fem minuter.
- Fungerar inte det heller byter du vinkel till ståndet en gång till och gör om samma sak.
Jag har sett den taktiken fungera överraskande många gånger. Men om du inte lyckas finns det ytterligare ett trick:
- Ta med en kompis in på ståndet på det sätt som beskrivs här ovan. Låt kompisen vissla den där enda signalen.
- Nu hör hunden en helt annan visselsignal. Det brukar definitivt väcka en rutinerad ståndhunds nyfikenhet.
- Om hunden kommer är du noga med att röra dig bakåt, ta emot och snabbt skicka tillbaka.
- Nästa gång provar du att vissla själv.
Det där med en okänd visselsignal är skälet till att många jaktprovsdomare kan kalla av främmande hundar från ståndarbete, trots att inte hundföraren kan det. Problemet med just den situationen är att en hund garanterat kopplas i ett sådant läge under ett prov. Vilket minskar chansen att hunden kommer nästa gång som någon försöker vissla av den från ståndarbete, eftersom belöningen blev koppel och ingen mer jakt när domaren visslade.
Stoppa med ”sitt”
Det är inte ovanligt att en löshund faktiskt lyssnar på inkallningen, men att den inte kommer hela vägen fram till sin förare. Hunden bromsar in och stannar, uppenbart tveksam till att komma hela vägen fram. Det kan förstås handla om att den inte gärna vill bli kopplad.
Ett sätt att lösa situationen är att träna in ett sittkommando som verkligen fungerar. Nöt in ”sitt” från grunden och ordentligt i alla möjliga situationer både i och utanför jakten. Om det kommandot fungerar kan du sätta hunden i det där läget då den stannar och inte vill komma hela vägen fram. Och sedan helt enkelt gå och hämta hunden.
Det kanske låter som en eftergift, som att du låter hunden ”vinna”, eftersom det är du som går till den och inte tvärtom. Jag ser det inte så. Om hunden sitter kvar på kommando vill den samarbeta, och den viljan hos hunden är grunden för all form av kommunikation mellan er. Du har helt enkelt hittat ett sätt att lösa upp en knut, ett sätt att förändra en trist situation till något bra, bra för er båda två.
