Synen är trolsk bland de dansande dimmorna. Den grånade platsbockens horn imponerar. Lite tunnare kanske de har blivit, men de sticker långt över öronen som respektingivande spjut. En mördarbock i vardande och ännu kung över dessa marker. Till och med jägarna har han hållit stången. Längre än någon bock i trakten.
En idyllisk och viltrik trakt. Odlade fält och lummiga lundar mellan en långsträckt sjö och det böljande värmländska skogshavet. Här finns allt från hare till älg. Och råbock förstås, stundom av en fin kaliber. Och där bock finns, finns bockjägare.
Johan Berglund i Askersbyn är ännu en gång den gamle på spåren.
– Tredje hösten nu. Några gånger har det nästan lyckats, men han har alltid slunkit undan på nåt klurigt vis. Till och med hundarna har blivit bortkollrade på höstjakterna,
berättar Johan medan han fortsatt spejar genom sin handkikare.
Väl inom håll vore det ett enkelt skott när bocken vänder bredsidan till. Om det vore rätt mark, vill säga. Men vallen ligger på andra sidan rågången där jakten är fredad. Och där har bocken hållit sig i flera dagar nu. Betat och lommat runt på sin fristad.
– En försiktig general, det är klart. Men lätt att känna igen på hornen. Ett syskon till guldbocken jag fällde för några år sedan skulle jag tro, eller med annat släktskap. Flera av mina horntroféer är av den där höga typen, fortsätter Johan.
Tar fram pipan
Han fiskar fram Buttolon, den klassiska lockpipan med gummituta, ur kamouflagejackans ficka. Han klämmer till några gånger på prov.
Pie, pie!
Ljudet efterliknande en råget tonar ut över fältets tuvor och strån. Locket görs om med tre pip, en tredje gång med fyra.
Bocken tittar upp men står stilla och bara blänger. Så sänker han sitt huvud och betar igen. Bara några steg från platsen där han nyss reste sig. Nya lock ger ingen reaktion. Den gamle ids inte. Trött och blasé efter sommarens brunstiga jäkt, där såväl getter som rivaler till slut har sugit kampviljan ur kroppen. Buttolons pip nonchaleras helt.
Medan vi funderar på taktiken släntrar höghorningen vidare mot en bäckravin på andra sidan. Chansen att komma till skott minskar alltmer. Men så dyker en annan råbock upp. En mindre som överraskande kliver fram ur buskar och kratt.
– Nu ryker de ihop ska du se. Och då kan det bära i väg åt vilket håll som helst, säger Johan och taggar till.
Action på vallen
I detsamma tar ungbocken några antilophöga språng med sikte på gamlingen, vilken kontrar med avmätta steg och högburet huvud.
Plötsligt är det action på den sömniga vallen. Hundra meters avstånd mellan kombattanterna blir till femtio och strax fem. Så möts de och nosar fredligt på varandra utan minsta gruff. Bekantingar tydligen. Hur som helst är friden fullständig och så länge vi är kvar betar bockarna sida vid sida. En dövande lojhet har lagt sig över rådjurens dal.
– Då kan man glömma att locka. Det känns mer som att det stör, menar Johan.
Han lägger Buttolon ifrån sig på backen där den glömd blir kvar när vi avtågar. Ett ödets nyck som kommer att föra in jakten på oväntade banor. Men om detta vet vi ännu intet.
Stegen styrs mot stigen, som för en stund sedan förde oss ner till vallen. Nu vindlar den upp över bergknallen mellan lövdungar och bastanta barrträd. Vältrampad av folk och fä och lika mycket en viltväxel. I ett ormbunksparti står älgspår i leran, längre upp är smågranarna repade av kronhjort och i enebacken uppe på toppen har bocken fejat och sparkat upp gropar i marken. Platsbocken, tänker vi. Vår bock.
– Han har traden över berget och ner tillbaka över hygget där han betar. En gång var det nära. Jag hade lagt mig till rätta med stöd men så försvann han i svackan där borta, säger Johan och pekar.
– Mörkret föll och sen syntes han inte till länge. Men skallet hörde jag i skymningen.
Pass på enebacken
På enebacken tar vi pass igen. Vi satt här en stund när vi gick ut i den grå gryningen. På branten nedom är ett hygge med midjehögt löv efter rönn, asp och björk. Fläckar med kantareller glimtar guldgult under ormbunkarnas knippen. Det är godsaker för råddjur som finsmakar sig genom markerna. Några blad här, ett strå där. Vintertid är blåbärsris stapelföda, så länge snön inte är för djup. Vintrarna är ett nålsöga även om det har blivit längre mellan de snörika och hårda. Och här utfordrar man. Det betalar sig. Eller så betalar man som jägare tillbaka. Med känsla för bygd och vilt.
Kinden kyls plötsligt av en lätt vindil. Nyss stod luften stilla, men diset har satts i rörelse. Skyar som kommer och går. Ena stunden ser vi så långt dalen sträcker sig. Strax därpå är allt mjölkvitt igen när kalldimman pressas uppför sluttningen. Temperaturen sjunker på några sekunder, och stiger på momangen när det klarnar upp. Naturens dynamik.
En räv tassar förbi i hyggeskanten. Krafsar efter något och fortsätter sin färd. Norrifrån kommer tranrop förebådande fylkingen i skyn. Bredvingade som örnar slår de under ekande trumpetstötar på tegen under berget. Trumpetar igen och spatserar runt som ett nobelt sällskap på genomresa. Så kommer gässen. Grågässen skorrande och kacklande.
Var är bockarna?
Men var är bockarna?
– Ovanligt lugnt. Det är då typiskt när man har folk med sig och ska visa, funderar Johan högt.
Ännu ett svep med kikaren över hygget röjer intet av värde för jakten. Morgonen har varit motig. Retlig rentav med den store framför näsan. Och med Buttolon kvar vid vallen kan vi inte ens försöka locka. Gryningspasset är över känns det som. Och en fika vore inte fel.
Solen har hunnit upp en bit. Den strålar från en molnfri himmel och får daggfukt och dis att dunsta. Det artar sig till en glimrande sensommardag när vi svänger in på Johans gamla gård, varsamt renoverad och tillbyggd. Fint ligger den mellan hagmark och gyllene stubbåkrar. Och i fonden finns storskogen, med älgen, tjädern och vargen.
– Den vill vi helst undvika, men älgar ser vi gärna mer av. Det var livlig trafik innan havren tröskades, berättar Johan och visar bilder på några stortjurar som han har fotat med mobilkameran.
Kronhjortar också från förra året. Snart är de här igen med sitt skådespel ute på fälten. I mitten av september är det full fart med avgrundsvrål ur brunstsvullna strupar. Sannerligen är denna trakt viltrik, eller artrik rättare sagt. En mix av syd och nord. Bara fältfågeln fattas. Men att etablera nya stammar efter 60-talets katastrof med kvicksilverbetat utsäde har visat sig svårt. Annars var rapphönsen en karaktärsart här omkring. På Gustaf Schröders tid, det finns skildrat i litteraturen. Stubbåkrarna och styva pointerhundar. Det vore något.
– Om vi skulle ta och pröva de igenvuxna inägorna borta vid ödetorpet. En chansning så här mitt på dan, men där brukar alltid någon bock gå och skrota, bryter Johan in där jag har försjunkit i tankar.
Mot ödetorpet
Jag nickar instämmande medan gamla rapphönsjakter dröjer sig kvar. Ser mustaschprydda gentlemän i knickers och benlindor framför mig på fälten. De har tagit av sig i skjortärmarna nu. Någon går bakom med rockarna och två extrahundar.
Men ödetorp låter bra. Sista bullbiten doppas i kaffet på verandan och strax är det jakt igen.
En bit från vägen där vi har parkerat stannar vi till och ser oss omkring. Även här är vi omgivna av spår från en svunnen tid. Stora lönnar i vars skugga förvildade trädgårdsblomster lyser mellan toviga tegar. Ett fagert förfall som en tavla i sensommarsolen. Och viltvänligt nog för en bock.
Johan tog med en lockpipa i stället för Buttolon. En riktig pipa, en sådan som man blåser i. Ny är den.
Clausen Roe Deer Call Pro. Ska visst vara bra.
– Kan väl alltid prova även om det inte funkade på fälten, säger Johan.
Han sätter sig till rätta på en fallen trädstam med sin .30-06 vilande i benstödets klyka. En immigt kall Coca-Cola står bredvid som tröstsläckare i värmen. Johan tar en slurk men ser inte så taggad ut. Har geisten flyktat efter morgonens antiklimax?
Pwiieee, Pwie!
Åter getens läte, men med annan tonklang. Mer vibrato än Buttolon. Ny slurk från Colaburken och så …
Pwiiiieee…
Tvärt förvandlas misströstan till tro. Tron på en emotsedd pürschbock får Johan att i en lika oväntad som total scenförändring strama upp sig och föra studsaren till axeln. Med lockpipan kvar mellan läpparna blåser han taggad till igen.
Pwiiiee!
Plötsligt står den där
Vegetationen viker vajande undan och så står den där framför oss. Inte den gamle från i morse, men väl en annan skaplig bock från markerna. Lystet bligande i buskarna innan den stupar i smällen och rullar i väg utför sluttningen varifrån den kom. Allt går fort och känns nästan för lätt, innan djuret reser sig i ett tätt snår och försvinner in bland trädens villande skuggor. Sanslöst! Just som allt tycktes gå i lås har vi i stället ett eftersök på halsen. Kastande mellan hopp och förtvivlan kan Johan knappt ta in vad som sker.
– Känns som att det har gått troll i jakten. Men vi far hem efter jycken. Nånstans ligger nog bocken. Kändes ändå som ett bra skott.
En halvtimme senare går han efter med sin strävhårstax i spårlina. Hunden nosar på skottplatsen med svansen svarvande som en propeller. Så tar han an slagen och stretar i väg. Över ängen förbi kvastarna med gullris och vidare mot alsnåren på andra sidan in bland stammar och sly. Jag dröjer kvar i det öppna för att ge Johan spelrum. Eftersök i tät vegetation är ingen social begivenhet och skulle bocken överraskande resa sig ska skottfältet vara fritt.
Men dessbättre tarvas inget extraskott den här gången.
– Han ligger här … det är lugnt!
Rusningen var lite längre än vanligt. Hundra meter kanske, det händer. Huvudsaken allt gick vägen. Till slut. Johan ser lättad ut där han kommer släpande på sitt byte. Han stannar och torkar svetten ur pannan och tar sig en klunk Cola till.
– Otur med returen, men tur i oturen, skämtar han och syftar på såväl den gamla returbocken samt att bocken han sköt på stöp till sist.
Senare kom också den gamla gummitutan Buttolo till rätta. Men frågan är om inte Johan har fått en ny lockpipefavorit. En bock på bara fyra blås är bra statistik. Fyra blås och en Coca-Cola.
