I Japan, framför allt på de bergiga öarna, finns det gott om vildsvin. Så har det varit väldigt länge, faktiskt så långt tillbaka som tusentals år. Arkeologiska fynd har visat att det jägar- och samlarfolk som levde där för 10 000 år sedan jagade och levde av vildsvin och hjort.
Föga förvånande hade dessa jägare hundar till sin hjälp. Då, precis som överallt i världen där jakthundar var en självklar del i arbetet för överlevnad, avlade man på de egenskaper som människan behövde.
Det är därifrån flera av dagens japanska spetsar ursprungligen kommer. En av dessa raser, shikoku, används fortfarande till jakt på vildsvin och hjort på de avlägsna japanska öarna.
Den informationen hittade Tomas Rolin på nätet när han började fundera på att skaffa en hund till vildsvinsjakten.
– Jag är uppvuxen med hundar och har haft egna sedan jag flyttade hemifrån. Det har alltid varit urhundar, spetsar som är lite speciella och som har mycket av ursprunget kvar. Visst, när jag började jaga hade jag ju kunnat köpa en valp i en ras som de flesta andra skulle välja för jaktens skull, men ju mer jag läste om shikoku, desto mer sugen blev jag.
Det tog tid att hitta en valp
Det tog lite tid eftersom det endast fanns enstaka exemplar i Sverige. Rasen har bara funnits i Europa i 20 år. Men till slut fick Tomas köpa en valp, tiken Heilo, av en uppfödare i Ungern.
– Ett år senare provade jag Heilo i vildsvinshägn och det var ingen tvekan om att hon gillade den uppgiften. Tyvärr fick jag ont om marker med mycket gris, men mina shikoku har gjort nytta när jag har skjutit vildsvin på åtel, jag har inte behövt leta efter grisarna när de har gått en bit från skottplatsen, säger Tomas och skrattar.
Heilo fick ganska snart sällskap av ytterligare en import, denna gång en hanhund. Och då förändrade Tomas och hans familj sin inställning till rasen.
– Den hanhunden var verkligen fin, uppenbart rastypisk, så vi började intressera oss för utställningar och på den vägen är det. I dag har vi sex shikoku, så det är en del pyssel, säger han med ett leende.
Har inte lagt jakten på hyllan
Familjen åker runt och långt för att ställa ut sina hundar, men det betyder inte att Tomas har lagt jakten på hyllan. Nu i höst ska en av unghundarna jagas in i vildsvinsrika marker, och Tomas är övertygad om att de nedärvda jaktegenskaperna tillsammans med en uppenbar jaktlust kommer att överraska.
Hur jagar en Shikoku? Fungerar den ungefär som de nordiska spetsarna som vi är vana vid?
– Nej, de som jag har släppt på jakt är inte alls lika vidsökta. De söker ut en bit, kanske handlar det om 300–500 meter, innan de tar kontakt igen, om de inte har hittat något att jaga förstås. De håller inte heller på lika länge som exempelvis en jämthund. Jag tror att det finns en väldigt tydlig flockkänsla i arvet. Det här är hundar som vill hänga med flocken och inte sköta jobbet lika självständigt som en nordisk spets.
Vet du hur man jagar med dem i Japan?
– Jag tror att man skulle kunna kalla dem för packhundar. Det som jag har förstått är att det oftast släpps ett par hundar samtidigt. Men det finns numera en rad raser från kontinenten som i grunden är packjagande hundar, som ju används som vanliga löshundar här i Sverige. Det beror nog framför allt på hur du jagar in hunden, och hur stor jaktlust den har.
Kraftfulla hundar
Storleksmässigt hamnar shikoku mellan jämthund och gråhund. Det är uppenbart fysiska hundar, viga och kraftfulla. Just den där fysiska förmågan, som gör att de klarar extrema bergsmiljöer i Japan, menar Tomas är en fördel i jakten, inte minst när det handlar om jakt på vildsvin.
– Tiken som jag har jagat mest med är het i jakten, hon jobbar nära inpå vildsvinen. Och utan den där vigheten och snabbheten hade den taktiken inte fungerat särskilt bra. Nere i Europa kör många ägare agility med sina hundar, med framgång. Samma fysiska förmågor som fungerar i skogen, funkar uppenbarligen också på en hinderbana, säger han och kastar en boll som på ett par sekunder sitter fast mellan käftarna på en av unghundarna.
Tomas Rolin är van vid urhundar, som han menar är lite speciella och kan kräva ganska mycket av sin ägare.
– En shikoku är väl varken svårare eller lättare än andra hundar. Men precis som med alla urhundar, hundar som har mycket kvar av sitt ursprung, handlar det om att vara tydligt och begriplig för hunden. En urhund är mer känslig för ditt humör, hur du beter dig och hur bra du är på att läsa hundens signalspråk.
Stark flockkänsla
Å andra sidan, menar Tomas, har en shikoku, precis som alla urhundar, en väldigt stark flockkänsla. Familjen betyder allt, tryggheten i flocken är viktig.
– Vi har barn och det är inga som helst problem. Vi lever och jobbar som alla gör, vi bor nära grannar och umgås socialt precis som du och alla andra. Det kan låta besvärligt att äga en urhund, men det är bara en hund, med allt vad det innebär av behov som närhet, promenader och aktivering.
Jag som skriver det här har en viss vana av hundar, egna och andras. Vid mitt besök hos Tomas och hans hundar blir det tydligt att shikoku är som vilken känslig familjehund som helst. Först lite vakt, sedan avvaktande, och efter en stund full lek.
– De är lite försiktiga mot främlingar, men det tar inte lång stund förrän du blir överöst av kärlek och lekinviter, säger Tomas och skrattar när en ettårig unghund kastar sig upp i mitt knä för att slicka mig i örat.
Tror du att shikoku kommer att bli vanlig, eller i alla fall mindre ovanlig, i den svenska vildsvinsjakten?
– Det kanske är tveksamt, det finns redan en massa raser som fungerar fint till den jakten. Men visst, vem vet, det finns ganska många raser som ingen ens hade hört talas om för 20–30 år sedan och som du i dag ser lite överallt vid jaktsamlingar. Jag kommer att jaga med shikoku, jag tilltalas av deras jaktsätt, och det räcker för mig, säger Tomas Rodin och släpper ut ett gäng leksugna japanska spetsar ur hundgården.
En ras med lång historia
Shikoku är en av japans ursprungliga jaktraser. Den härstammar från den fjärde största ön i Japan, som heter just Shikoku. Ön har en mycket svårtillgänglig bergsterräng och tät vegetation, vilket ställde stora krav på hundarnas fysik och uthållighet.
Sedan urminnes tider handlade den jakt som dessa hundar användes till om storvilt, som vildsvin och hjort. Till den jakten, framför allt i den typen av terräng, måste hundarna också ha dådkraft, en viss viltskärpa och dessutom en tro på sin egen förmåga. De japanska jaktspetsarna är i grunden självständiga jägare, samtidigt som flockkänslan är stark.
Rasen shikokus band bakåt i tiden är starka och vetenskapligt bevisade. Under nutida arkeologiska utgrävningar har man hittat många hela, bevarade hundskelett i egna gravar, mer än 7 000 år gamla. Att hundarna fick egna gravar menar forskarna kan berätta att dessa jakthundar betydde mycket och var värdefulla för jōmonfolket, som levde isolerat på öarna fram till 2 000 år före vår tideräknings början.
Under väldigt lång historisk tid var Japan relativt isolerat från resten av världen. Hundarna som man jagade med avlades för ett enda ändamål och blev specialister. Inget konstigt med det, samma sak gällde på många isolerade platser, men en sak sticker ut. De dna-analyser som har gjorts visar att dagens japanska spetsar, inte minst shikoku, till hälften, alltså cirka 50 procent, bär på samma genetiska arv som de hundar de japanska jägarna jagade vildsvin med i bergen för många tusen år sedan.
Under 1800-talet öppnade Japan upp för västerländska influenser, vilket snabbt ledde till att det kom in helt andra typer av hundar i landet. De västerlänningar som bosatte sig i Japan, vilka var många, tyckte att de japanska spetsarna var för självständiga, de ansågs svårtränade. Som det brukar vara ledde det till att shikoku och andra jagande japanska spetsar snabbt minskade i antal, ända tills det blev kris och risk för att raserna skulle dö ut.
Men folket på de avlägsna öarna fortsatte att jaga med shikoku. Rasen överlevde där den föddes en gång. Efter första världskriget började nationalistiska vindar blåsa över Japan, allt ursprungligt japanskt ansågs plötsligt viktigt. Rasen shikoku restaurerades och 1937 blev den, tillsammans med de andra inhemska spetsraserna, en nationalsymbol.
Så kom andra världskriget och samma sak hände igen, rasen höll på att dö ut. Men krig eller inte, långt från slagfälten fortsatte jakten på vildsvin på de isolerade öarna. Behovet av jakt var stort, de ensliga belägna samhällena och byarna var tvungna att hålla ett hårt jakttryck på skenande vildsvinsstammar. Tack vare jakten, och behovet av fungerande jakthundar, överlevde rasen. Ur det behovet av hundar med speciella jaktegenskaper, kommer de hundar i rasen shikoku som fortfarande finns.
I avlägsna delar av Japan jagar man än i dag med shikoku. Där är hundtypen en förutsättning för jakt på storvilt. Men den avel som existerar i Europa handlar nästan uteslutande om ett ras-
typiskt utseende. Här är det utställning som är den stora aktiviteten. Hur det påverkar rasens jaktegenskaper, som har formats under tusentals år, går inte att svara på. Inte än.
Fotnot: Alla fakta är hämtade ur boken Shikoku – The breed compendium, utgiven av
Japansk Urhundklubb i Norge.
