Det ångar från de 18 stora djurkropparna när deras värme möter den svala morgonluften som smiter in genom springorna i stallet. Frid råder.
Och den som lyssnar uppmärksamt hör ett stillsamt joller från ett människobarn stiga ur en koäta (fodertråget varifrån korna äter sin mat), som samsas med kornas lystna smackande och idoga idisslande.
Gårdens ägare, Elsa och Magnus Larsson, är inte ensamma om denna perfekta barpassningsuppfinnig under 1900-talets mitt. I stället för att lämna barnen ensamma får de följa med ut i stallet och vila på en plats där de är trygga och säkra – allt medan sysslorna i stallet mödosamt utförs, varje dag, året om.
I koätan ligger Solveig Larsson.
Det som inte sårar, det härdar.
I dag är samma Solveig Katarina Anette Larsson sedan många år tillbaka ordförande i Jägarnas Riksförbund. Och snart är det dags för omval, där det kan bli ytterligare en förtroendeperiod för Larsson, som nu har hunnit bli 65 år.
Och kanske är vägen inte så lång trots allt, från stallet hemma hos mamma Elsa och pappa Magnus, till ledande positioner inom det som numera ibland buntas ihop till ”de gröna näringarna”, det lantliga – bondesamhällets kvarvarande helgedomar såsom skog, slakt, jordbruk.
Från barndomens lantarbete i Västerbotten till internationella forskningsstationer, politiska förhandlingar i Bryssel och vargdebatter med en självgod Jan Guillou i baksätet på en Sveriges Radio-bil. Solveig Larsson bär med sig barndomens arbetsmoral och en orubblig tro på individens frihet i allt hon gör. Vi har träffat en erfaren ledare som hellre väljer motorsågen och jaktkojan än stadens brus, och som ser äganderätten som grundbulten i ett fungerande samhälle. Men vem är hon, egentligen?
Var föddes du?
– Jag är född i nästan östligaste punkten i Västerbottens län. I Bjurön, Bjuröklubb. Det är ett kustnära jord- och skogsbruk där fiske och säljakt var väldigt viktigt då, innan den epoken helt tog slut. Och jag var en unge som alltid ville vara ute i skogen och följde med pappa. När jag kom hem från skolan ville jag alltid ut. Pappa var och jobbade i skogen om vintrarna och jag lärde mig tidigt att älska livet där ute. Mor och far var jord- och skogsbrukare. Vi hade ett mindre jordbruk med 18 kor och sedan några hundra hektar skog. Det var det som de tog tag i när de vaknade. Arbetet började ute i lagården på morgonen, sedan åt man frukost och därefter jobbades det hårt. Mitt på dagen var det fika och sedan jobbade man ofta till långt in på kvällen.
Syskon?
– Ja, fem yngre. Jag är äldst, storasyrran.
Har det påverkat dig i livet?
– Jo, men det tror jag att det har, både för att jag nog fick väldigt mycket uppmärksamhet första året innan det kom några syskon, så det har väl också gett en grundtrygghet. Och senare fick vi sköta om varandra, jag och alla mina syskon. Man hade syskon runt omkring. Och den som var äldst fick försöka hålla lite ordning. Det gillade jag inte, för det tog tid från det som jag gillade mest. Så jag gjorde ett avtal med min mor när jag var nio år: att jag aldrig skulle behöva sköta om något syskon mer. Däremot tog jag på mig att mjölka korna. Det var en deal vi hade.
Fick du för mycket ansvar för tidigt
– Nej det tror jag inte. Det har varit en fantastisk förmån att jag fick vara så mycket tillsammans med mina föräldrar. Det fanns inget dagis. Mina yngsta syskon har varit på daghem, men jag har ju aldrig varit det. Jag har klarat mig själv mest.
Stod du nära dina föräldrar?
– Ja, men samtidigt hade jag en hel del tonårskonflikter. Särskilt med min mor då, det tror jag nog var ganska naturligt. Men senare i livet hände något som var bra för mig och det var att vi fann varandra, min mor och jag. Hon var väldigt idrottsintresserad. Hon sprang mycket och åkte skidor.
Gjorde ni det ihop?
– Ja. När hon skulle fylla 50 funderade vi på vad vi skulle göra för henne. Och Vasaloppet hade vi hört att mamma ville åka. Då behövde hon någon som följde med. På den tiden jobbade jag som platschef på slakteriet och slakteriförbundet hade någon liten idrottssatsning just då som gjorde att man kunde anmäla sig och delta i utlottningen av startnummer till Vasaloppet. Jag vann! Och efter det åkte mamma och jag öppet spår mellan Sälen och Mora 20 år i rad. Det är ju en speciellt häftig grej att göra med sin mamma.
Du stod henne nära.
– Mamma var en klipsk människa som aldrig fick möjlighet att studera. Men hon var arbetsam och otroligt duktig på att väva, sy och brodera – det var enorma grejer hon producerade – som jag ibland kan tycka var ett enormt slöseri med kvinnokraft. Hon skulle kunnat ha gjort vadsomhelst.
Och pappa?
– Vi var nog väldigt nära. I princip varenda dag kom jag hem och bytte skolkläderna till vardagskläder, så for vi ut i skogen. Jag fick inte köra motorsågen, men han var noga med att jag hade hörselskydd och så gick jag där bredvid och grävde fram träden åt honom. Jag hade en liten spade. På det sättet blev vi ett team. Senare fick jag använda yxa och kvistade längst ner på stammarna, så att han kom åt med motorsågen och när jag blev större fick även jag använda motorsågen. Ja, vi umgicks mycket på det viset.
Hur var skolan för dig när du hade det här starka bandet till hemmet?
– Jag hade väldigt lätt för mig i skolan. Och samtidigt var jag en som tog för mig även när vi var ute och lekte. Det var mycket ishockey och fotboll och skidor under rasterna på byaskolan. Många bröt av skidor på rasten när det hoppades utför gupp och testades gränser. Varannan unge bröt något ben också.
Var du aktiv i de där lekarna?
– Ja, det var jag. Så det var något med det som jag tyckte om. Jag trivdes där. Och jag hade aldrig någon som helst önskan att vara i någon stad. Jag for mycket hellre ut i skogen än att jag skulle följa med mina föräldrar och handla.
Du var inte blyg i skolan?
– Nej, men jag tror inte att jag var den som pratade mest. Däremot har jag aldrig haft problem med att stå upp för min sak och prata inför folk. Min farfar var politiker. Och jag var äldsta barnbarnet, så jag var hans fiskardräng och var med honom ganska mycket och lärde mig av honom. Han var regionalt väldigt engagerad inom det som i dag är Moderaterna, på en plats där landsbygdsbefolkningen oftast var kopplad till Centern.
Pratade han med dig om politik?
– Ja, jag lyssnade. Och P1 stod alltid på i fiskarstugan. Det är klart att det färgar ju en person som får vara med om det. Dessutom var pappa engagerad i de lokala föreningsrörelserna och i politiken inom Moderaterna. Så jag förstod att beslut fattades av att man väljer, i demokratisk ordning. Men jag var jag aldrig engagerad i något parti själv.
Du var nyfiken?
– Ja, jag hörde de där diskussionerna och argumentationen. Och tidningen var alltid Svenska Dagbladet. Den hade vi jämt. Ja, jag är nyfiken av mig. På det viset att jag alltid velat läsa och förstå. Skaffade mig Nationalencyklopedin när den kom, som Wikipedia fast på papper.
Uttrycket ”Att ha något för hand” kommer till mig där vi sitter i det gemytliga köket på gården i Gubböle utanför Umeå. Att ha något för hand – en urgammal arbetsplikt, full av glädje och tillfredsställelse för många.
Solveig Larsson har alltid det. Något för hand. Egentligen precis så som mamma Elsa.
När vi tillbringar en dag med The first lady of Jägarnas Riksförbund, där hon sedan länge har uppburit ordförandeposten, hanterar hon flera sysslor samtidigt som intervju och fotografering. Stickning, hundskötsel, matlagning …
Vi sitter länge i köket (som också huserar kontorshörna och hundsäng) i doften av en älggryta med så många sorters olika baljväxter att det till sist är svårt att komma ihåg namnen på alla.
– De säger att det är mycket nyttigt, säger Solveig innan vi sörplar i oss så mycket vi kan av den mustiga grytan.
Inte sällan åker garn och nålar fram. Hon visar.
– Det var något som farmor lärde mig. Att sticka sockor … Och man kan ju sitta och titta på tv samtidigt. Men jag vill bara sticka. Utan något annat som stör.
Du har också sjungit i kör har jag hört?
– I Västerbotten var det Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, EFS, som stod för aktiviteterna. Jag sjöng i kör där och åkte på läger. Men jag spelade också fotboll, lagsport, det tror jag var väldigt nyttigt. Att i stället för att vara ensam, eller bara jag med någon i skogen eller hemma, så lärde fotbollen mig att jobba ihop som ett lag.
Position?
– Jag var mittfältare oftast.
Och spelfördelare?
– Ja, och slitvarg. Jag gillade att springa och att kämpa. Jag har alltid haft ganska bra kondition.
Vad hette laget?
– Lövånger-Uttersjöbäckens allmänna idrottsklubb, LUAIK. Lövånger var tätorten och Uttersjöbäcken var där skolan låg.
Det kyrkliga, är det något du har fortsatt med?
– Nej, men jag har syskon som är engagerade. Jag kom nog ifrån det i samband med att jag flyttade söderut. Sedan sjöng jag i Gamla Uppsala kyrkokör första året på agronomlinjen.
Ja, efter gymnasiet i Skellefteå väntade agronomlinjen, men Solveig hade ett tydligt krav på sin framtid.
– Det fanns en sak som jag hade lovat mig själv: jag ville aldrig bli anställd av staten.
Frihetsivrandet hade Solveig med sig sedan modersmjölken. Genom ett utbytesprogram hamnade hon snart i USA för praktik.
– Vi kom på att vi skulle överraska den svenske chefen på packeriet på apelsinodlingen i Florida där vi var. Vi valde Lucia, denna udda svenska tradition. Vi bakade lussebullar, drog på oss vita skjortor och satte strutar på huvudet. Då blev det polisrazzia. De trodde att vi hade ett Ku Klux Klan-möte. Så vi satt i förhör men jag minns att vi bjöd poliserna, och stackarna som hade plockat citrus och blivit rädda på packeriet, på våra lussebullar. Då förstår man verkligen hur djupt det där sitter, rasmotsättningarna. Men vi ville ju bara ”gå Lucia” för den svenska chefen.
Osannolikt nog är denne chef morbror till mig, Mattias Hansson, som skriver denna text. När vi förstår det krymper världen plötsligt en aning där vi sitter i det norrländska köket med rykande kaffe framför oss. Morbror Ingemar har jag besökt många gånger och definitivt varit i packeriet där Solveig och hennes klasskompisar praktiserade den där gången på 1980-talet.
– Ja, den episoden kommer jag ihåg, säger Ingemar Persson, som fortfarande bor kvar i Florida, och fortsätter:
– Det var en mycket trevlig tid med alla utbytesstudenterna. Vi jobbade som ”hondan” men hade ändå trevligt. Vi packade halva årets produktion på tre veckor före jul då alla vill ha apelsiner. Hälsa Solveig från mig.
Och, vem vet, kanske åt jag en av de där apelsinerna som Solveig packade i den låda som Onkel Ingemar alltid skickade vår familj om jularna. En liten värld, indeed.
Äventyren fortsatte i Tanzania där Solveig arbetade på en försöksstation. Det var där som hon nåddes av beskedet om mordet på Olof Palme.
– Plötsligt kom en moppe studsande över fälten och föraren skrek: ”Your father is dead, your father is dead!”
Som enda svensk på plats fick Solveig en oväntad roll:
– Tack vare det svenska biståndet var Olof Palme mycket känd där. Han var känd som landsfadern. Och jag var ju enda svenskan där, så de hade jättestor sorg och jag fick sitta som svensk representant tillsammans med de lokala överhövdingarna och sörja. Min ”fader” var ju död.
Du har varit vd, chef och ordförande och drivit saker på olika sätt. Hur hamnade du i det?
– Jag såg på min mor att hon var mycket aktiv alltid. Hon var ett av elva helsyskon. Och morfar hade ytterligare tre barn med sig in i äktenskapet. Hon var van vid att hugga i när det behövdes och då har man alltid något att göra. Förutom att köra motorsåg så gjorde hon i princip allt som pappa gjorde. Jag såg tidigt hur man driver saker och ting framåt, hela tiden.
Det kräver också stor frihet, att kunna ”göra”.
– Ja, jag har alltid sett mig som en fri hemmansägare. Det ska eller bör inte finnas någonting i vägen som hindrar mig att göra det som jag vill. Den här frihetstanken är såklart en del av mitt högerarv. Att kunna få vara herre på sin egen täppa, helt enkelt. Och den inställningen har jag även när vi pratar om jakten. Jag är övertygad om att jägare och markägare sköter jakten bäst själva, utan offentlig inblandning. Ingen vet bättre om jakten och skogen och naturen än de som lever och verkar i den. Men det finns de som tror att detaljreglering ska funka. Det gör det inte. Eller, man får i alla fall inte bästa resultatet då.
Det bränner till! För nu är vi inne på områden inom vilka Solveig Larsson har drivit frågor med stor framgång i sitt enträgna arbete i JRF, och med dess medlemmar.
I den här tidningen kan du också löpande läsa och följa Solveig Larssons kamp för frihet. Äganderättens betydelse för utveckling, genom lagfart, ses som helt grundläggande för att människor ska våga göra långsiktiga investeringar i mark och fastigheter. En stark äganderätt möjliggör för individer att använda sina egna kunskaper och visioner för att utveckla sina resurser på bästa sätt, snarare än att styras av detaljreglering. Och Sverige är ett land som tidigt implementerade lagfarter och kartläggning, vilket har lagt grunden för en stabil utveckling inom både skog och viltvård. Solveig Larsson är en outtröttlig röst för detta.
Äganderätten är tätt sammanlänkad med identiteten som ”fri hemmansägare”, där känslan av att inget hindrar en från att genomföra det som man vill är helt central. Med äganderätten följer ett ansvar att lämna ifrån sig marken och verksamheten i ett bättre skick än man fann den.
Det råder en djupgående värderingskonflikt i Sverige mellan äganderätten och statliga intressen/regleringar, särskilt i frågor som rör rovdjursförvaltning och naturvård. Solveig Larsson driver frågorna i sin roll som JRF-ordförande, som markägare och som jägare.
– Jag ser kopplingen mellan marken och intresset för viltvård och jakt som själva kärnan i JRF (Jägarnas Riksförbund, som länge också hade tillägget ”Landsbygdens jägare”, reds. anm.). Det har blivit än viktigare att vi driver de långsiktiga frågorna eftersom fler och fler jägare bor i storstäder och endast tillbringar mindre tid av sitt liv på jaktmarkerna. Då får du inte samma direkta anknytning till marken och skogen och livet däri. Men du kan tänka dig att vara med där några dagar om året och betala för det. För mig är det viktigt att bry sig hela året, så att vi kan fortsätta vistas i skog och mark. Och då är det bra med ett förbund som orkar driva de stora jaktliga frågorna.
När du sitter på en middag och din bordsherre frågar vad du jobbar med och undrar vad du tycker i rovdjursfrågan, vad säger du då, medveten om att svaret kan färga resten av kvällen?
– För mig är det väldigt lätt att säga att jag står för att det ska vara så få vargar som möjligt i Sverige, helst inga alls. Och det är klart, för 15 år sedan var det ju en obekväm åsikt för många, men i dag är det betydligt fler som förstår vad jag menar och varför. För mig som är född, bor och lever på landet är det en självklarhet att vi själva ska få reglera rovdjursstammarna.
Betyder det att du kan gå med på att det finns några få frilevande vargar kvar i Sverige?
– Jag vill jobba med frågan demokratiskt. Så om mer än 51 procent tycker som jag då ska det bli så. Till dess får vi jobba på att få med oss de 51 procenten. Vi är på god väg. Fler och fler inser det befängda i att ha fri tillväxt av varg i vårt land där vi också har den fantastiska allemansrätten som gör att alla får röra sig fritt i naturen, och då bland bland vargarna.
Och över allt detta ligger den stora breda miljöfrågan. Att värna om det som vi har, så att vi inte förstör vad vi har fått oss till skänks. I klimatfrågan efterlyser Solveig Larsson handling snarare än apati.
– Det är bättre att använda de egna händerna och nävarna, och tänka: hur gör jag det här bra själv? I stället för att kanske limma fast sig på en väg och säga att politiken ska lösa det: Skaffa dig utbildning inom något som producerar bra mat och gör det på ett bra sätt i stället. Det är mitt råd till verkliga miljöaktivister.
Förvaltning betyder för Solveig att kunna säga till nästa generation att ”det jag nu lämnar ifrån mig är i bättre skick än det jag tog över”. Det enda man kan göra om man är satt att förvalta skog och mark är att utveckla det och göra det bättre, och det betyder hållbart för framtiden.
– Något som jag verkligen funderar på är att alla klagar på att korallreven försvinner. Jag har sett korallrev i hela välden: Stora Barriärrevet, Thailand … Och de är ju fantastiska. Tittar man efter i gamla fossiler har vi haft korallrev på Gotland och i stort sett överallt. Och sedan pratar man om att vi håller på att ta bort, att dräpa korallerna. Jag tror inte på det. De har klarat av mycket längre tid än vad mänskligheten och jorden har funnits. De flyttar på sig. Och de kommer att hitta sätt att fortsätta leva vidare, på något annat sätt, någon annanstans.
Hur har ditt vuxna familjeliv sett ut?
– Jag var ensamstående tills jag och min nuvarande make Sten Sandgren gängade oss här i Gubböle för en 20 år sedan. Stens yngste son flyttade ut då och jag flyttade in. Jag har aldrig varit intresserad av att skaffa egna barn. Kanske beror det på att jag hade så många barn omkring mig när jag växte upp. När jag sedan flyttade hemifrån insåg jag friheten i att kunna uträtta mycket på egen hand.
Jag pratade med Sten innan du kom och han tycker så mycket om ert samspel.
– Ja, vi är ganska lika. Vi kompletterar varandra Och accepterar skillnaderna. Det är också viktigt. Jo, vi har väldigt roligt ihop. Det händer ibland att jag börjar ha en tanke i huvudet och så plötsligt säger Sten något som är i samma tankebana. Och så fortsätter vi tillsammans …
De nyfikna ögonen under det nu alltmer gråsprängda röda håret ler i mjugg och trängs ihop till två små springor av tillfredsställelse. Det börjar bli dags att åka upp till skogen, mot jaktkojan, där vi ska ta bilder innan solen går ned.
Hur ser du tillbaka på uppväxten i koätan hemma på föräldragården i dag, med lite perspektiv?
– Min mor fick såklart synpunkter på det där från andra föräldrar. ”Ska barnen verkligen ligga där när ni mjölkar?” Men det var väldigt lämpligt. Jag har alltid tyckt om kor, och att vara nära djur som människor ser efter.
