Just nu har jag två hundar. En jämthund och en springer spaniel. Båda jagar, men på olika sätt. Dessa olika jaktsätt hänger ihop med varför raserna finns. En av dem, jämthunden, är avlad för ett till stora delar helt självständigt arbete. I praktiken behöver inte en jämthund människans hjälp i jakten alls. Med den engelska springer spanieln är det tvärtom, i den rasens arv finns en tydlig vilja till samarbete, till samspel med människan, med mig.
Den där skillnaden har jag med mig när en valp och en unghund ska skolas in i vuxen-
livet, när den ska tränas i allt från jaktjobb till lydnad. Man skulle kunna säga att jag försöker göra den extremt självständiga rasen lite mindre självständig och den mindre självständiga rasen lite mer självständig, eftersom mitt mål är att båda ska kunna arbeta självständigt, som löshundar, till stor del utan att samarbeta med mig.
När jämthunden var valp jobbade jag massor med den unga tikens följsamhet. Jag ville att hon skulle se mig som ett fint centrum att gärna vända uppmärksamheten mot, att följa och lyssna på. Det blev mängder med olika typer av övningar som allihop egentligen landade i samma sak: inkallning. I små steg ökade jag svårigheterna, alltså svårigheterna för mig att kunna styra valpen. Till slut, vid sju månaders ålder, gick jämthundstiken lös vid min sida nästan överallt i vardagen där jag själv kunde vara fokuserad och uppmärksam på hunden.
Inga övningar i skogsmiljö
Men inte en enda gång jobbade jag med dessa övningar i skogsmiljö. Jag vet att man bör göra det, enligt praktiskt taget all samlad kunskap som finns. Men jag tänkte tvärtom. Jag ville inte hämma hennes självständiga driv, inte där hon behövde den viljan, den kraften. Jag ville få fram en jämthund med stora och helt självständiga sök, jag ville att tiken skulle leta tills hon hittade rätt vilt oavsett avstånd från mig.
När jämthunden var åtta månader fann hon en älgtjur under en av våra stunder av skogsvana/injagning. Det stod fast i upptaget och i två timmar satt jag hundra meter bort i rätt vind och bara njöt. Så brast orken, den mentala kraften, för den unga hunden, hon tystnade och med pejlens hjälp såg jag att hon sökte sig hemåt i sina egna spår.
Då, när jag var helt säker på att unghunden skulle lyssna, kallade jag på henne, på samma sätt som vi hade tränat i vardagligare miljöer. Jag satt där i bakslaget när hon uppenbart glad, och trött, ramlade ihop i mitt knä.
Belöningsfyllt övande på hemmaplan
Så där höll jag på hela första säsongen. Mycket belöningsfyllt övande på hemmaplan, massor med både skojigt och alltmer kravfyllt tränande. Men inga inkallningar i skogen, inga krav på följsamhet. Alltså inga kommandon under injagning och jakt förrän jag visste att hon i princip redan var på väg till mig.
Inte förrän vi hade fällt en försvarlig mängd älgar och några vildsvin efter självständiga arbeten satte jag i gång med att koppla ihop det som hunden kunde på hemmaplan med ett samspel i skogen. Jag jobbade egentligen på samma sätt, i början kallade jag på hunden i enkla situationer och belönade henne med att omedelbart bli släppt igen.
Med tiden (det gick snabbt) kom krav in i bilden och när hunden klev in i tredje jaktsäsongen kunde jag kalla in henne i nästan alla lägen, också när hon stod och skällde älg. Vilket inte är överraskande. Hunden kunde ju redan allt det där egentligen, viljan till samarbete fanns, efter allt som vi hade gjort i vardagsmiljöer. Det jag också gjorde var att få tiken att inse hur självständigt duktig hon kunde vara i skogen, utan min inblandning.
På det sättet har jag fått en jämthund som är enormt självständig i jakten, men som går att kalla in.
Stanna kvar
Med spanieln har jag inte jobbat så. Hon har fått en stor frihet också på hemmaplan och nästan ingen lydnadsträning alls. Jag behöver inte kämpa med följsamhet och styrning, jobba för att hon ska lyssna. Det är medfött. Visst kallade jag in valpen ibland, men jag var noga med att bara kalla när det verkligen behövdes. I stället bejakade jag när hon sökte sig ut, letade sig allt längre bort från mig under fria promenader och när injagningen började.
Tekniken handlade om att, så fort den unga hunden försvann ur sikte, stanna kvar. På kort tid lärde sig hunden att jag alltid var enkel att hitta tillbaka till. Utan mina kommandon.
Jag var redan centrum i spanielns värld. Varför skulle jag dämpa den lilla självständighet som fanns? Om mitt mål hade varit att forma spanieln till en renodlad apportör, då hade jag förstås tidigt jobbat med den hunden på hemmaplan som jag gjorde med jämthunden. Men det är inte målet.
Ja, om fostran och injagning anpassas till just den rasens medfödda egenskaper.
Individanpassad träning
Resultatet är inte spikat än, min springer spaniel är fortfarande ung. Men redan nu ser jag att tiken gärna söker sig utåt, bort från mig, utan att be om lov, utan att ställa frågor om vad jag vill, vad jag tycker. Samtidigt blir det enkelt att hämta hem den följsamhet, den lydnadsträning som jag har missat under hundens uppväxt, eftersom det är just en spaniel.
Tanken är att göra en hund som är avlad till att vara väldigt följsam och samarbetsvillig mer självständig i skogen, att ge henne möjlighet att inse vad hon faktiskt klarar av på egen hand. Vi får se om jag lyckas, men chansen är stor eftersom det inte är den första springer spaniel som jag har tränat.
Du förstår säkert vad det här handlar om. Jag funderar över hur jag vill att just den här hundindividen ska jaga, och lägger upp både fostran och injagning efter en plan som hänger ihop med hur just den hundrasen är avlad, vilka egenskaper som uppfödare prioriterar. Visst, den planen kan förändras och varieras beroende på hur det går och inte minst på hundindividen, men det är definitivt en plan.
Olika hemma och i skogen
Om du har en hund som ska jaga tillsammans med dig, alltså inte en så kallad löshund, då handlar det om att sätta ihop båda de uppfostringsidéer som jag har beskrivit till en enda och sammanhängande plan. Samma övningar i följsamhet och inkallning gäller både på hemmaplan och i skogen. Men om målet är en hund som självständigt söker, finner, ställer och driver ostört vilt, då tror jag att man vinner på att fundera lite på hur man fostrar och tränar den.
Apportörer, stående fågelhundar, stötande hundar under hagelbössan och rena spårhundar är exempel på hundraser (och jaktsätt) där du vinner på att sätta ihop båda teknikerna. Samma träning gäller i vardagen som i skogen. Eftersom deras jaktsätt är intimt sammankopplat med människan.
Träna roligt och belönande
Och den idén tror jag att alla som har hundar av andra skäl än jakten vinner på att ta fasta på. Träna roligt och belönande, stegvist svårare, överallt och utan undantag. Då får du en följsam hund. Visst handlar en hel del om att hundar är individer, några är mer självständiga än andra trots att det är samma ras, till och med födda i samma kull. Men generellt spelar rasen och aveln en stor roll.
Alltså, om det är en ren löshund ämnad för rejäla sök och långa självständiga arbeten under jakt vi pratar om, så brukar jag vara noga med att inte hämma den växande insikten hos hunden om hur mycket den faktiskt klarar alldeles själv. Tricket är att träna på ett sätt hemma och i vardagssituationer, men inte ta med den typen av krav på ständig kommunikation till skogen. Inte i början när en tonåring till löshund ska jagas in.
Hundar lär i bilder
Jag är ganska säker på att hundar lär sig i bilder. Hundar kan skilja på vad som gäller beroende på vilken miljö de befinner sig i. Hemma i vardagen gäller en sak, när kopplet åker av i skogen gäller något helt annat.
Har du en hund som från början är avlad för att vara samarbetsvillig men som du vill ska kunna jobba relativ självständigt i skogen, då kanske du inte ska ha samma och alltför höga krav på följsamhet överallt i början eftersom det förstärker det som redan finns i hunden. Har du en valp eller en unghund som är avlad för att tänka, leva och jobba väldigt självständigt? Då kan det vara klokt att tänka tvärtom, då kan massor med positiva övningar i följsamhet och inkallning i vardagslivet (men inte i skogen) lägga den grund för framtida samspel i jakten som du vill ha när hunden är vuxen och injagad.
Har du en löshund med trånga sök och lite väl korta arbetstider i skogen, så kan det sätt som du har fostrat och jagat in den på spela en roll. Men räds icke, praktiskt taget allt med hundars inövade beteenden går att förändra. Fundera på hur du är tillsammans med hunden när den ska jobba. Förändra dina sätt, så finns chansen att hunden förändrar sina sätt.
För det är nästan alltid så här: Inget är för sent med en hund.
