Stefan Lindström är vid det här laget en rutinerad rovviltsjägare. Han har fällt många björnar, ett avundsvärt antal lodjur och oräkneliga rävar. Han är alltså, numera, en specialist, en hängiven jägare som lägger praktiskt taget all ledig tid på jakt och jakthundar. Med tung betoning på hundar.
– För mig handlar all jakt om hundar. Egentligen oavsett vad som ska jagas. Jag tror inte att jag skulle fortsätta jaga, i alla fall inte lika mycket som nu, om jag inte kunde ha hundar.
Det började tidigt. Han har en pappa som definitivt har jagat mer än de flesta, och alltid med hundar. Stefan Lindström växte upp med älghundar, trädskällare och drivande hundar – och med böcker.
– Jag fick tidigt tag i en bok som heter Rävens öga, och den läste jag nog nästan sönder. Den handlar om rävjakt i alla former, spännande läsning som jag bar med mig länge, berättar han.
Första egna hunden
Stefans första egna hund var en terrier som han började jaga grävling och räv med. Hund nummer två blev en stövare till rävjakterna. Att det blev just rovvilt handlade förstås om spänningen, och om utmaningen i att få fram en hund som blev specialist. Men samtidigt erbjöd just den jaktformen många tillfällen för en väldigt jaktsugen ung hundförare, eftersom få andra hade specialiserat sig på rovvilt.
– Det var inte många som jagade rovvilt med hund. Ju mer rutin en hund får, desto bättre blir den. Och ju bättre den blir, desto fler jakttillfällen. Enkel matematik, säger Stefan och skrattar.
Samma sak fortsatte när jakt på lodjur och björn började komma in i kalendern. Stefan blev nyfiken och när Rasmus Boström, en inte helt okänd rovviltsjägare som är intervjuad på sidan 30, och hans framgångar började låta tala om sig var det dags att prova också den jakten.
– Här fanns lodjur, och en ganska stor tilldelning, men få som jagade. Det ledde till jaktmöjligheter på stora områden. Och när jag hade testat hundarna på björn och insett att de fungerade även där ökade så klart viljan att lägga tid och engagemang också på den jakten, säger Stefan Lindström.
Intresse och tid
Hans framgångar i marker med de stora rovdjuren under en lång rad av år handlar förstås om det genuina intresset, om suget efter kunskap och om väldigt mycket nerlagd tid. Men framfört allt handlar det om Stefan Lindströms stora hundintresse.
Du har fått fram ett antal stövare som har blivit duktiga björn- och lodjurshundar. Hur gör du?
– Jag jagar mycket, framför allt räv. Som jag ser det handlar det om mängdträning. Man kan inte lära en löshund att jaga rovdjur självständigt på konstgjord väg. Det är timmar i skogen och så många jaktmöjligheter som möjligt som gäller.
Ovanpå det menar Stefan att det är viktigt att vinna hundens förtroende.
– Jag tror att man kan prägla en hund genom att jaga mycket tillsammans med den och att skjuta mycket för den. Har du samtidigt en bra relation med hunden, ett slags band som handlar om förtroende och om att hunden verkligen litar på dig, så jagar den det som du jagar – det du vill att den ska jaga.
Det låter enkelt, men vägen fram till en fungerande björnhund är inte självklar. För Stefan är grunden att hitta rätt valp.
– Jag vill hitta en valp som föds med så mycket jaktlust som möjligt tillsammans med mental stabilitet. En lugn och trygg hund som är sprängfylld med jaktlust.
Stefan undviker ordet rovdjursskärpa. Han föredrar att säga rovdjursintresse.
– Många tror att en aggressiv hund jagar rovdjur bättre. Det är tvärtom. Lugna, trygga och dominanta hundar behöver inte slåss, behöver inte visa aggressivitet, de står liksom över det. Det lugnet, tillsammans med jaktstyrka och erfarenhet, gör en bra rovdjurshund.
Var hittar du den typen av stövare, hundar med ett rejält intresse för rovdjur?
– Här i landet är det inte så lätt, eftersom alla rävhundar mer eller mindre försvann under den långa perioden med rävskabb. Men i Finland hade de ingen skabb, där har aveln hela tiden fortsatt i samma riktning, där har man behållit rovdjursintresset i hundarna.
Är det därför som du nästan alltid väljer finnstövare?
– Ja, men samtidigt är det också en väldigt stor ras numerärt. Utbudet är helt enkelt större, vilket gör det enklare att hitta det som man letar efter.
Börja jaga tidigt
Det pratas allmänt om betydelsen av prägling. Tanken är att tidigt vänja valpen vid vittringen av det vilt som den är tänkt att envist jaga i vuxen ålder. Stefan håller med. Men han lägger inte mycket tid på den typ av prägling som ofta avses, alltså övningar med skinn, tassar och liknande. I stället börjar han jaga tidigt.
– Vid fem, sex månaders ålder börjar en jaktstark stövare att driva. Då börjar jag jaga räv med den. En av de hundar som jag har nu började jaga räv vid fem månader och lodjur när den var tolv. Det var en väldigt bra säsong, vilket ledde till en del frustration säsongen efter.
Stefan föll i en vanlig fälla. Den unga hundens enorma och snabba framsteg under den där första säsongen, ledde till höga förväntningar säsong två. För höga.
– Den där andra säsongen borde ha varit den första, det lärde jag mig då. Könsmognad och en massa annat i huvudet på hunden strulade till det, han var helt enkelt inte mogen än.
I dag menar Stefan att en hund med rätt förutsättningar kan börja jaga räv och lodjur tidigt, men inte björn fullt ut.
– Jag har fått för mig att finnstövare inte är helt mogna att jaga björn förrän de är fyra, fem år. Innan dess kan de visserligen börja skälla björn, men med en slags skräckblandad förtjusning. När mognaden och jaktrutinen kommer förändras det där, det blir i stället ren glädje. Då först har man en färdig björnhund.
Tillbaka till unghunden. Stefan har en teori som handlar om den trygghet och kamratskap en ung hund helst ska känna med en äldre, rutinerad kompis.
– Jag låter en unghund som ska jagas in stå tillsammans med den äldre och trygga hunden, låter dem tillbringa mycket tid tillsammans. Den unga ser upp till den äldre, tittar på den, lyssnar på den. Det hjälper till under injagningen, det blir lite som att den unga tänker ungefär: ”Om min bästa kompis vågar, så vågar jag också.”
Rätt vilt i omgivningen
En annan viktig del i injagningen är kvalitet. Stefan försöker alltid vara så säker som möjligt på att rätt vilt finns i det område där hunden släpps.
– Jag går inte bara ut i skogen och släpper på chans. Tänker man kvalitet minskar dessutom risken att hunden får tag i fel vilt. För det är en annan väsentlig del i det här, att styra in hunden på rätt vilt och bort från andra djur. Jag är noga med att vara tydlig där, annars får man en envis stövare som ibland jagar annat än det jag vill att den ska jaga. Enorm jaktlust betyder inte automatiskt att en ung hund direkt fattar vilka djur som den är tänkt att jaga, det är mitt jobb.
Stefan är också ute ofta med en ung hund som ska jagas in. Första dagen efter en period av vila är unghunden extremt energisk, vilket leder till slarv till exempel i form av förspringningar. Dreven blir helt enkelt hackiga och fulla med tappter.
– Men det där lär de sig. Efter flera dagars jakt lugnar hunden automatiskt ner tempot och då lär den sig ett arbetssätt som fungerar, som gör att den håller fokus och bättre kontakt, både med vittringen i spårlöpan och med viltet.
Stefans mål är att få fram hundar som klarar utmaningen att jaga björn ensamma.
– Som jag ser det är det absolut bäst att jaga björn med en hund som verkligen vågar jaga björn helt själv. Det blir mindre stress och lugnare ståndarbeten. Björnen har bara en hund att hålla koll på, och jag har bara en hund att hålla koll på.
Hundens fysik viktig
Något annat viktigt som Stefan Lindström lyfter fram är hundens fysiska förutsättningar. Björnjaktssäsongen är kort, hans hundar jagar intensivt, inte sällan sju, åtta, nio dagar i följd. Och ju tröttare en hund blir fysiskt, desto större är alla skaderisker. Dessutom tappar hunden koncentrationen i takt med att kroppen blir trött.
– Jag lägger mycket tid på hundarnas fysträning. De måste vara i toppform för att orka.
Av olika skäl missade Stefan mycket av den träningen inför en säsong. Och det var då skadan kom.
– Vi jagade intensivt med min äldre hund, Lynx. Det sköts sex björnar för honom under sex dagar. Han blev helt enkelt för trött. När den sista björnen sköts blev det tumult och björnen bet av hunden en tå. Jag tror inte att det hade hänt om Lynx hade varit bättre tränad. Han orkade inte behålla koncentrationen när han tappade kraften i kroppen.
Björnjakten börjar i augusti. En vanligtvis varm årstid. Också det påverkar hundarna.
– De senaste åren har jag kört hårt med vätskeersättning och jag ser tydligt att det ger effekt. Det är samma sak där, mitt jobb med en färdig rovdjurshund är att ge den så bra förutsättningar som möjligt att lyckas. Det är ju hunden som ska hitta och arbeta med björnen, inte jag, säger Stefan.
Men för att jakten ska lyckas har väl din roll i sammanhanget också betydelse?
– Jo, men faktum är att vi hundförare mest väntar och tar det lugnt när en hund är släppt. Man gör inget förrän hunden har lokaliserat, förföljt och ställt björnen, eller snarare då björnen har valt att ställa sig för hunden. Efter det handlar det som jag gör om taktik, om att ta sig in på ståndet på rätt sätt, om att värdera och ta hänsyn till eventuella risker.
Hur tänker du när du närmar dig ett ståndskall på björn?
– Framför allt lyssnar man. Hur skäller hunden, hur låter och beter sig björnen, hörs kraftiga utfall eller inte? I en ståndskallssituation känner man någonstans att det inte är läge att gå närmare, till exempel.
Stefan Lindström jagar ofta med några få andra hundförare som han känner väl. Rasmus Boström är en av dem. Det har byggt en relation i en grupp jägare som får möjlighet att jaga både lodjur och björn över stora områden. De jagar helt enkelt mycket. Och det i sin tur ger den där erfarenheten, kunskapen om hur viltet fungerar, som han menar är så viktig för rovdjurshundar.
– Det är samma sak för människor som för hundar. Ju mer du jagar, ju större jaktlust du har och får utlopp för, desto mer lär du dig. Där tror jag inte att det finns någon genväg, säger Stefan Lindström.
