BAN har kraftigt och klangrikt skall
– Att jaga rådjur, speciellt med basset artésien normand, är en upplevelse! Vi har använt rasen på rå och även dovhjort i snart 35 år. Det har blivit några hundar genom åren, alla med sina individuella egenskaper. För närvarande jagar vi på uppländska rådjursmarker och kombinerar med rå och dov i Sörmland. Det är fortfarande lika härligt att höra väckskallen övergå i ett passionerat upptag, följa drevet och möta en lycklig hund vid drevets slut.
Artésien normand har kraftigt och klangrikt skall med mycket god hörbarhet. De som inte har jagat med rasen kan tro att det kommer från en större hund. Detta i kombination med ett långsamt drevsätt ger ett lugnt förlopp som oftast får drevdjuren att bukta i såten. Skallets goda hörbarhet gör också att jaktdeltagarna lättare kan följa drevet, något som bidrar till att höja spänningen för alla. Och drevdjuren går lugnt i pass för skyttarna. Som hundförare är det inte ovanligt att få drevdjuren ”i knäet” i såten. Då gäller det att vara med på noterna.
BAN, som rasen förkortas, är till sitt ursprung en packhund från Frankrike, hundar med bra samarbete. Detta kommer till nytta om drevdjuren någon gång går på ”långskjuts”. Det är inte ovanligt att hunden då bryter och återgår för att ta upp ett nytt djur. De är även följsamma och har ett lugnt temperament, något som uppskattas av jaktdeltagare som möter hunden vid ett fällt vilt. Så kallat bytesmedvetna hundar som vaktar sitt vilt förekommer inte.
Kan en jaktdag börja bättre än med ett rungande upptag en frostig oktobermorgon med drillingen på axeln och jaktkamraterna i pass? Knappast för en rådjursjägare!
Petiter är vänliga, tokiga och glada
– För sisådär 40 år sedan hade jag tröttnat på den drever jag jagade med och som aldrig jagade mindre än tre dygn per släpp. En beagle som jag hade lånat fick epilepsi och jag tänkte att en ”drax” (drever + tax) kunde vara ett alternativ. Men så upptäckte jag att det fanns en urgullig jakthund som inte såg ut som en jakthund och började leta efter en valp av denna lurviga golvmoppstyp med enligt uppgift bra skall. Så jag lånade en på foder, Idolens Rita, med löftet att få en valp efter henne om jag meriterade henne till jaktchampion. Valpen blev min första petit basset griffon vendéen, trippelchampion Dianagårdens Hunden.
Efter honom följde dubbelchampion Dianagårdens Frida, med vilken jag vann flera drev-SM och även småhunds-SM mot alla drevrar, taxar och beaglar. Såklart man var stolt! Min första egna kull blev efter de två, och valet att jaga rå med mina lurvtussar har jag aldrig ångrat. Inte minst som vi har en fin stam på våra marker. Det rejäla, flertoniga skallet, den familjekära, vänliga, tokiga och alltid glada rasen kommer stanna i mitt hjärta tills min tid som jägare är över.
Jag snittar 27 dagar i skogen per månad under 5,5–6 månader, då jag även jagar räv med mina petiter. En gammal Krieghoff Bockbüch hänger alltid på axeln. Oftast blir det hagelpipan som dundrar, men man känner sig bättre klädd med kula också. Även om jag självklart inte skjuter allt jag skulle kunna. Det får man inga bra hundar genom. Med varg inpå knutarna är det ju bra att vara beredd också. Numer gör sig gråben påmind överallt verkar det som. Men sluta jaga … nej, nej.
Beaglen är allround
– Det blev beagle när vi köpte jakthund. Vi önskade en hund för rådjursjakt som hade stor jaktlust, uthållighet och bra skall. Och så funkar beaglen även bra i familjen. Men det gör väl de flesta hundar som får god fostran. Man blir lätt entusiastisk för ”sin” ras.
Vi började tidigt med släpspår med rådjursklöv, vilket rekommenderas. Med gott om rå på markerna är det vårt vilt nummer ett. Även om det kan bli något drev även på räv eller hare. Beaglen är ju allround. Styrkan ligger i spårnoggrannhet med kraftfulla upptag och spännande drev över berg och backe. Men aldrig för snabba. Hemligheten är ett lagom tempo så att drevdjuren inte pressas. Det ger ger vilt i pass och fler skottchanser. Smolket i bägaren är vargen som har slagit sig ner med ett revir häromkring. Senaste två säsongerna har tett sig lite annorlunda, man är mer på sin vakt. Vi får se hur det går, kanske får man tillfälligtvis söka andra marker.
Utställning och drevprov hör också till. Efter tre prov blev vår hund Max svensk jaktchampion (rå) och vann titeln Årets bästa hund klövvilt, som delas ut av Svenska Beagleklubben. Drevprov kanske verkar komplicerat men man kommer snart in i det hela. Det är en intressant del av jakten och man lär sig mycket.
Vanligtvis är vi några få jägare som går ut och släpper. De flesta har hagelbössa och någon drilling eller kombibock. Kula kräver dock disciplin med skjutriktningar och kulfång. Man får anpassa sig efter förhållanden. Då ska allt gå bra med härliga jaktupplevelser vare sig man fäller något eller ej. Drevet är grejen. Musiken i skogen.
Drever passar i viltglesa marker
– Jakten med långsamdrivande hund är en fin och etisk jaktform med minimal stress för djuren, som ofta bara smyger undan och stannar och lyssnar var hunden befinner sig. Det krävs inte en massa folk, man kan gå ut själv när man vill och släppa. Själv har jag en drever som passar nordvästra Dalarnas viltglesa marker och tuffa terräng på gränsen till fjällvärlden.
I skogarna runt vår by Lima ligger rådjuren vanligen en bit framför hunden och buktar inte som rådjur i bebyggda trakter. Det gäller att tänka ett steg före och läsa terrängen för att förutspå var drevet kan leta sig fram. Närmare byn kan de dock bukta fint, skillnaden mot de skygga skogsbockarna är tydlig. Jämfört med söderut i landet har vi en i praktiken kortare jaktsäsong. I november ligger oftast snön för vintern och sällan kan man jaga i januari. Hade gärna sett att jakten på rådjur med hund startade första september.
Jag föredrar kulvapen och har en .308 Win-studsare. Med bara hagelbössa blir man väldigt begränsad, speciellt om man jagar ensam. Kalibrar och ammunition är av mindre intresse, tycker jag. De flesta klass 1- och klass 2-kalibrar fungerar gott med någon standardpatron. Det är lätt att grotta ner sig i vapentyper, kulvikter och ballistiska tabeller. Det fokuseras lite för mycket på den biten i dag, nästan så att jakten kommer i skymundan. Det får inte bli någon slags materialsport.
Jaktprov däremot är en självklarhet när man har hund. Det är det enda sättet att utvärdera aveln. För att bibehålla rasegenskaperna och komma framåt behövs utvärdering.
Rovdjur är en brännande fråga för oss som släpper hundar i skogen. Dessbättre är vi ganska förskonade från både varg och lodjur här i trakten. Hoppas att det håller sig så.
Fauven är en fantastisk jaktkamrat
– Jakt och fiske har alltid haft en stor roll i mitt liv och framför allt rådjursjakten med drivande hund. I mitt fall basset fauve de bretagne som är en fantastisk jaktkamrat och familjemedlem. Att ge sig ut i skogen med drilling och ryggsäck är spännande och bästa tillfällena är när jag och sambon jagar ihop. Det finns inga krav på prestation utan bara en trevlig jaktdag där vi förhoppningsvis får höra klingande drev. Att jag föredrar drilling med kaliber 20 och 7×57 beror på att jag uppskattar närheten som jakten ger med hagel samt kulpipan som back-up på längre håll och möjlighet att fälla hjort också.
1 oktober till 31 januari är lagom lång jaktsäsong förutsatt att inte snö och skare sätter stopp för tidigt. Ungefär 70 dagar i skogen brukar det bli med hundarna. Visst går jag ut någon kväll på bockjakten i augusti men mer symboliskt. Hellre sparar jag bockarna till hundjakten. Hund-
jakten har det där lilla extra som är svårt att beskriva men nog så påtagligt när jakten går. Vi går också på jaktprov. Över 50 drevprov sedan 2013. Ytterligare en del som fördjupar jakten med hund.
Ett tips till eventuella nybörjare är att bygga upp ett bra samarbete med hunden och det året runt. Se till att din jaktkamrat är i god kondition och stressa inte unghunden utan låt den utvecklas i sin takt. För mig är det självklart att hundarna får fortsätta jaga livet ut förutsatt att de har fysisk förmåga. Glädjen i skogen är densamma antingen det gäller en unghund som släpps för första gången eller en erfaren äldre hund. Kanske är det därför som rådjursjakten med drivande hund har blivit min jakt.
Taxar driver lagom fort
– Jag har jagat sedan tonåren, i början hare därefter rådjur. Men då jag också har kört rally under många år har tiden inte alltid räckt till. Hemma mellan tävlingarna kunde jag i alla fall jaga mitt i veckan. Jagade även älg, men tröttnade på att sitta på pass. Jag ville ha egen hund och vara rörlig och självständig. Det blev en strävhårig tax, en ras som jag hade bra erfarenhet av från jakter med kompisar.
2014 flyttade vi till landet med mark utanför knuten, perfekt! Var ute två–fyra gånger i veckan och blev snart jaktidiot eller något ditåt. Jag gillar att gå ut spontant själv eller med några kamrater, det behöver inte vara en heldag. Bara man hinner ett släpp för att hålla hundarna i gång. Det är grejen med jakten, hundarnas prestation.
Ester är nu 11 år. Hon har fällt över 100 rådjur och några rävar, hon jagar inget annat. Har prövat på dov men hon släpper inte ett skall! Men på rå är hon suverän. Ellie är 1,5 år, född i januari 2024, och jag ser fram mot hennes andra säsong.
Vi har bra med rådjur på våra 3 000 hektar. Jagar jag själv brukar jag söka mig till områden i skogen som är mer utmanande och inte lika rådjurstäta som närmare bebyggelse.
Vad gäller vapen har jag en kombibock, 7x57R/12. En lätt italiensk bössa och med kulpipan kommer man till skott även på lite längre håll, på hyggen och så.
Taxarna driver lagom fort i marken. Skulle det någon gång dra i väg lite längre brukar det gå att genskjuta. Rådjursjakten med drivande hund har allt som man kan önska sig i form av spänning och jaktuplevelser. Det är min absoluta mening, vare sig man jagar själv eller i ett litet lag.
