I många år har jag använt buköppnare när jag passar klövvilt, oavsett storlek på djuret. Skälet är rent praktiskt, det är väsentligt mycket enklare att få resultatet snyggt och fräscht med en buköppnare utan spets, jämfört med då jobbet görs med en vanlig jaktkniv. I tidernas begynnelse lärde jag mig att skydda knivspetsen med toppen på pekfingret, vilket förmodligen var den praktiska förlagan för den som uppfann buköppnaren.

För ett par decennier sedan kom den innovation som fick namnet swingblade. En fällkniv med två blad, en vanlig kniv och en mindre buköppnare i samma handtag. Fantastiskt, tyckte jag och väldigt många andra jägare. Problemet med slarvigt utförda urtagningar av djur var löst.

Men jag blev aldrig riktigt förtjust i fällkniven med två blad. Ett skäl är att den inte är så enkel att hålla ren. Och rena knivar är, som jag ser det, en viktig detalj när det handlar om vilthantering efter skottet. Ju renare verktyg, desto mindre risker för den typ av bakterier som gör slutresultatet, det kött som vi ska äta, sämre.

Jaktkniv och buköppnare i ett

Ett annat och högst personligt skäl är att jag inte riktigt litar på fällknivar. När man exempelvis vill knäcka revbenen på ett vildsvin, egentligen oavsett storlek, måste man ta i med en buköppnare. Med korta, kraftfulla ryck knäcks revben efter revben. Med en fällkniv i handen är jag inte helt trygg. Men, som sagt, den tveksamheten är personlig, swingblade av bra kvalitet klarar säkert den utmaningen.

För mig är alltså fällknivar inte ett alternativ. När jag jagar har jag i stället alltid två knivar på mig eller i närheten. Länge använde jag den typ av buköppnare som slaktare jobbar med, stor och med ett rejält handtag. Det har fungerat utmärkt. Men så, för mer än ett år sedan, snubblade jag över en ”dubbelkniv” med namnet Jämthundskniven.

Visst, jag har jämthundar, men det var inte skälet till att jag omedelbart köpte ett exemplar.

Det här är en vanlig jaktkniv och en buköppnare som samsas i en dubbelslida. Enkel konstruktion på både knivar och slida, men också en väldigt praktisk lösning på mitt problem med att hålla reda på två knivar i två olika slidor.

Vänster: Designen skvallrar om jakt norrut. I något av reklambladen pratas om ”storviltjägarens kniv”. Inget kan vara mer fel. Det här är en kniv/buköppnare som passar alla jägare överallt. Höger: Kolstålet i bladen håller skärpan bra, men vinner samtidigt på att stålet sköts om ordentligt. Här finns inga rostfria detaljer.

Passar all slags jakt

Namnet, och till stor del utseendet, kan lura betraktaren att det här är en produkt riktad till alla som jagar uppåt polcirkeln. Designen påminner om knivar från exempelvis Karesuando. Och visst, Jämthundskniven tillverkas i finska Lappland av företaget Wood Jewel som är kända för klassisk, lappländsk design. Faktum är att den mesta av tillverkningen hos Wood Jewel sker manuellt, utan automatiserade maskiner.

Men som jag ser det är det här knivar för all jakt, i alla fall all min jakt. Min dubbelkniv har passat väsentligt fler vilt söder om Dalälven än i norr. För mig är det här en bra knivlösning oavsett vilket vilt jag ska hantera, från rejäla älgtjurar och faktiskt ända ner till fältharar.

Knivbladet är av opolerat kolstål. Det håller skärpan riktigt bra, men kräver en del skötsel. Använd bryne ofta och slipa fram en riktigt bra skärpa relativt ofta. De här stålen har inte varit i närheten av något rostfritt, vilket betyder att man vinner på att göra rent och torka av stålet, helst efter varje användning. När jag är på humör får stålet dessutom ett tunt lager olja. Då lever dessa knivstål väldigt länge.

Kärt barn har många namn

Båda knivarna är relativt lätta i handen, vikten ligger runt 100 gram per kniv. För den som är van vid knivar med tyngd kan dessa båda knivar upplevas som fjäderlätta. Men det är en smaksak, tunga knivar ligger tryggt i handen, lätta knivar är enkla att hantera inte minst när ett vilt ska passas.

Skaften är av masurbjörk, laminerat trä och mässing. Dubbelslidan, som förresten får höga poäng för smidighet, är gjord av vegetabilgarvat läder som är våtformat efter knivarnas form. Hällan, bälteshängaren, ser lite klen ut, men den är gjord av renläder och har hållit utan att förlora formen under det år som jag har haft dubbelslidan i bältet.

Jag kan varmt rekommendera Jämthundskniven till alla jägare som ser fördelar med en buköppnare när vilt ska passas. Inte minst eftersom priset är förhållandevis lågt. En riktigt bra dubbelkniv för under tusenlappen kan man inte klaga på.

Två saker till. Namnet Jämthundskniven verkar inte riktigt ha satt sig i de butiker och webbshopar där kniven säljs. Den kan också heta Norrlandskniven, Träskällarkniven och säkerligen något annat. Men ingen annan dubbelkniv ser likadan ut, det vet jag.