Det skulle jagas kalv var det sagt. För att komma i kapp. Avskjutningslistan talade sitt tydliga språk med ett enda exemplar bland vuxna av olika sort: tjurar, kor, kvigor och hjort. En älgkalv fälld av fem på kvoten. Inget annat är lovligt för jaktlaget norr om Årjäng. Men svårigheterna är uppenbara. Trots god utdelning generellt sett, och älgobs i varje drev, är det tunnsått med kalv i skogen. Meningar finns om att kalvjakten blir en surdeg som nog vore bättre att låta bli och i stället vara rädd om återväxten. Det räcker med vad vargen tar, och alla kanske inte är så benägna att skjuta även om de får chansen.
Regler är dock regler och snart är laget i skogen enligt samma välorganiserade mönster som vanligt. Jaktvädret ska inte sätta några käppar i hjulen. Utmärkta förhållanden råder, med några plusgrader och en svag men stadig vind som torde bära vittring från såtens ståndplatser. Någonstans står det älg och förhoppningsvis kalv.
Jakt & Jägares utsände hänger på hundföraren Anders Olsson med tvååriga jämten Elina. En lovande ungtik som det är några älgar fällda för, men hon är ännu bara i början av sin karriär. God hjälp har hon dock av andra fyrbenta medarbetare som från olika håll är på väg in i såten och de långsträckta myrstråken i dess mitt. Drevet är ett av de större på utskogen och lär ta morgonen och förmiddagen i anspråk.
Anders som varit med i laget i många år trivs på markerna och menar att det är en härlig älgterräng.
– Jämfört med andra marker har vi en relativt stark älgstam. Vidsträckta tassemarker och i skarven mellan två vargrevir som på något sätt motar varandra. Det kan tyckas att två revir skulle vara värre än ett, men på något vis uppstår ett slags ingenmansland, eller ska man säga ingenvargsland, med mestadels strödjur som går igenom.
Färre kalvar
Men visst har kalvarna blivit färre, det märks. Och korna har blivit skygga. Håller sig undan för att skydda sin avkomma. De tycks ha lärt sig det…
Vi traskar på med Elina i terrängen runt omkring oss. En typisk mellansvensk skogsmark, omväxlande kuperad med myrar, höjder, ungskogar och hyggen. Av gammelskog är inte mycket att se förutom en och annan ficka i oländig terräng. Desto mer sätter storskogsbruket sin prägel och bitvis är det ordenligt sönderkört med vattenfyllda skotarvägar där sörjan står knähög i hålorna. Ingen vacker syn, men på hyggena som breder ut sig kommer älgbetet att frodas och ansvarsfulla skogsägare lägger nog igen spåren efter sig. Kan man tro.
Framme vid ett större ungskogsbestånd med gallrad tall stannar Anders till. Han menar att vi ska ta det lugnt här en stund och låta hunden få tid på sig.
– Här brukar det stå älg och trycka. Det är mer regel än undantag att man får upp något.
Som hundkarl ska man så långt som möjligt undvika att bli svettig, menar Anders. Hunden ska göra jobbet och krafterna sparas tills de behövs. Inte bara för effektiv jakt utan för att skogen och dess subtila nyanser ska få sin tid. Ett meståg som drar förbi likt en klirrande slöja av kristall, några tickor på en brandstubbe som lyser upp i gråljuset eller bara suset genom trädkronorna. Först då får jakten djup och perspektiv.
Så vi står där och lyssnar och tar in och lyssnar igen, tills visionen har manats fram.
Allvar i skallet
Elina skäller och den här gången knappast på fågel som annars kan fresta en unghund. Det är allvar i skallet och spänningen stiger när en passkytt rapporterar att tiken har något framför sig i snåren. Jakten går rakt mot oss och Anders gör sig beredd, innan det vinklar tvärt och tar en ny riktning. Passkytt efter passkytt rapporterar att tiken jagar. Men vad förblir en gåta tills det efter en vid sväng över markerna går över vid vägpassen och en påpasslig postare lyckas locka till sig hunden och koppla upp.
– Ett ensamt ungdjur, en kviga såg det ut som, resonerar han när vi kommer fram och tiken nästan piskar svansen av sig när hon återser husse.
Dagens första såte avslutas utan skymten av kalv.
En trög start på ambitionen att förbättra kalvkvoten och pannorna läggs i djupa veck för att finna råd. Medan laget eldar och fikar, i väntan på nya direktiv, breder jaktledningen ut kartorna inne i klubbstugan. Det är en förhållandevis generös areal som man förfogar över. 5 000 hektar, närmare bestämt, med älg lite här och var från bygden till utskogen. Vore det bara att få tag i älg skulle det ordna sig, men nu var det kalv det gällde och avkommans beskyddare i form av kalvförande kor.
Någonstans måste de dock finnas på jaktmarken och teorier och taktik bollas fram och åter. Palavern utmynnar i att försöka närmare bygden. Där är älgarna mer vana vid folk och kanske inte fullt så skygga.
Således går utställningen snabbt i såten i backarna vid slaktboden och klubbstugan. Närmaste passen kan besättas efter en kort promenad. Ett riktigt hemdrev och raka motsatsen till de fjärnt liggande passen på ödemarksmossarna mot norska gränsen där vi harvade runt i morse.
Annan terräng
Anders tar bilen en bit upp på berget och släpper tiken strax bakom en av gårdarna som vetter mot skogen. Terrängtypen är som sagt en annan. Tallbackar och sluttningar med granplanteringar varvat med hyggen där slyn har börjat gro i kanterna. Torrare marker och tämligen lättgångna jämfört med blötmyrarna på bergen. Till och med småvägar som underlättar att ta sig fram.
Det hela verkar lovande och snart bekräftas våra förhoppningar med tecken på både små och stora älgar i form av spår och spillning. Anders skiner upp.
– Ko med kalv! Dubbelkalv rent av … det ser så ut.
Iakttagelserna sporrar och som ytterligare bekräftelse har Elina dragit i väg på något. Chansningen på hemberget känns rätt och när hunden strax klämmer i med en rapp skallserie är vi hastigt och lustigt i jakt. Anders gör en klurig min igen.
– Kan gott vara älgarna som vi har sett spåren från … jag tror det …
En stund står vi och lyssnar. Skallen kommer från ett hygge en bit bort, och rör sig inte. Plötsligt går allt som på räls och förmiddagens nedslående resultat är glömt eller som om det aldrig har hänt. Ståndskall mitt i det öppna och möjlighet att smyga inpå efter en kärrväg i skogskanten.
Höger: Granskande urtagning. Hundföraren Remy Olberg hittar inga gamla skottskador som kan bekräfta den tidigare påskjutningen.
Ko med dubbelkalv!
Anders spiller ingen tid utan tassar kvick som en vessla i väg mot hygget som skymtar som en ljusning en bit bort. Hela vägen fram smyger han och kikar ut bakom yviga grenar.
Ko med dubbelkalv! Tätt samman uppvaktade av en extatisk ung älghund. Men hur länge? En utbrytning kan komma när som helst och ett nytt ståndskall, om det blir något, lär inte exponera sig lika öppet.
Hukande fortsätter Anders efter kärrvägen. Låg profil, knästående mot en öppning i grenverket. Hörsel-
kåporna på, studsaren vid axeln. Skallet ekar i ringdans, älgarna vrider sig sakta med.
Knappt en kvart efter upptag faller allt på plats. Jakten dundrar till med sitt slutliga crescendo.
Ena kalven tecknar träff. Rycker till, tar några steg bort från sin sfär. Men faller inte. Fortsätter tvärtom på snabba ben i en vid halvcirkel över hygget medan kon och den andra kalven perplexa står kvar innan instinkten manar även dem till flykt. De springer bort mot andra sidan med den påskjutna kalven hack i häl. En kalv som har blivit till ett eftersök i stället för en emotsedd bock på den svårfyllda kvoten. Men jakt är jakt. Ur askan i elden, när prövningen sätter an.
En stund står allt stilla, som i chock. Laget tänker om och försöker samla sig på nytt. Hundförarna diskuterar det uppkomna läget och närmaste ekipaget ansluter för att assistera Anders med en mer rutinerad hund. Laget bästa kanske, åttaåriga Tuva, tillika Elinas mor. De känner varandra, kan jaga ihop, vilket inte är självklart. Men det här ska funka.
Anders är bedrövad. Han säger inget, men det syns. Det är lätt att drabbas av panik i en sådan situation, resignera eller på annat sätt agera irrationellt. Men han är rutinerad och tillika lagets jaktledare. Det måste ordna sig. Om det så ska ta resten av dagen och hela natten.
Höger: Hunden Elina (Zolbergs Curry) blev en av dagens hjältar.
Jobbigt eftersök
Eftersöket får dock mer karaktär av fortsatt jakt när hundarna hänger i. De valsar runt i tätningarna, upp för åsarna och tillbaka igen. Skottplatsundersökningen ger intet då vare sig blod, ben, hår eller något annat avslöjar hur kulan tog. En snudd kanske, genom raggen, som utlöste halvcirkeln över hygget. Kalven rörde sig fritt efter smällen, sprang i kapp sin flock. Men påskjutning är det likväl.
Efter en halvtimme är jakten mer eller mindre tillbaka vid utgångspunkten. Gångståndet ekar just inifrån den punkt där älgarna först försvann. Det är som om de inte vill lämna området. Antagligen har kon skenat och lämnat kalvarna kvar.
De har nog kommit på efterkälken och velar vilsna runt med tikarna i hasorna. Hundarna har kopplat greppet nu, ger sig inte. Och skallen närmar sig. Går ut mot Anders på hygget.
Så vickar det till i slyn. Rörelser som blir en älgkalv som släntrar ut i det öppna. Rakt mot oss kommer den till synes ovetande. Men något ser den och stannar till, strax innan Anders skjuter. Avståndet är kort. 50 meter max och kalven stupar. Knappt har den fallit till marken förrän Tuva är framme och raggar.
Saken är klar. Den här gången är kalven död. Är det rätt kalv, den påskjutna? Några skottskador förutom de nyss uppkomna syns inte. Men om den ursprungliga påskjutningen bara var en snudd går det inte att avgöra vilken av de två kalvarna som nu har fällts.
Alltså måste jakten fortsätta också på den andra kalven, vilket ungtiken Elina har tagit som sin uppgift. Är kon och kalven fortfarande ihop eller har bara kon dragit med sig hunden? Det vet vi inte än.
Rutinerad hund
Då det är Anders hund som har spåret tar han jakten an på egen hand. Den andra hundföraren, Remy Olberg, ska hålla sig avvaktande för att ansluta vid behov. Anropet låter inte vänta på sig. Efter en halvtimme meddelar Anders att det nog kan vara idé att låta gammeltiken vara med och stötta Elina.
Sagt och gjort. Rutinerade Tuva släpps. Medan ringdansen går ännu ett varv över kullarna skyndar Remy i position till ett höjdläge uppe på en tallås dit jakten verkar vara på väg. En chansning naturligtvis, men en god sådan ska det snart visa sig. Knappt har Remy hunnit fram förrän hundskall kommer från grovskogen gränsande till tallplanteringen där han har postat.
”Vovv, voff, vaff!”
Det skallar mellan furorna när båda tikarna ger hals och snart går gångståndet rätt i knät på Remy. Kalven är bara fem meter bort när dess krulliga hjässa tittar fram bland småtallarna. Ett onödigt trångt läge och skjutmässigt farligt med hundarna dansande på ömse sidor.
Men Remy håller huvudet kallt tills kalven kastar åt sidan nedför en slänt och en sekund av fritt skottfält yppar sig. Om det inte hade varit eftersök hade han möjligtvis hållit inne skottet, men kanske var det enda chansen att avsluta den vilda jakten på kalvarna. Hur som helst stupar också denna den andra och alla inblandande, hela laget, andas ut.
En jakt som tycktes lovande förvandlades i ett slag till något oönskat och obehagligt som pressade både hundar och hundförare till det yttersta innan det hela ordnade sig. Tack vare rådigt agerande och duktiga jämthundstikarna Tuva och Elina.
