Klockan har inte hunnit slå sex på morgonen än och vi har precis installerat oss i gömslet på jaktmarken vid Väddika gård, en bit utanför Gimo i Uppland. Trots det undrar Mikael Larsson om vi inte redan är lite sent ute.
– Bäst brukar kråkorna flyga precis när dagsljuset börjar komma, så ju tidigare man kan vara ute desto bättre, säger han.
Efter att ha gått upp vid fyratiden och därefter suttit över en timme i bilen känner jag mig långt ifrån lika morgonpigg som kråkorna verkar vara. Vi utgör ett jaktlag av fyra, och totalt har nio jägare samlats i dag för att genomföra JRF Alunda-Östhammars årliga kråkjaktsdag.
Vårt gömsle är riktigt bra, uppbyggt av ensilagebalar med granruskor instuckna längs med toppen. Över oss sträcker en fin gammal gran ut grenarna och skyddar ovanifrån. Kryper man ihop och lutar sig framåt blir man näst intill osynlig, tycker vi. Men ibland verkar det som att fåglarna ser oss i alla fall.
– De har en otroligt bra syn, och får de nys om minsta lilla som inte stämmer så sticker de, säger Micke.
Fåglarna inspekterar maten
Framför oss ligger slaktrester som bonden har lagt ut på förhand, och det är tydligt att fåglarna har lärt att sig att det finns mat här. När vi kom lyfte en hel flock svartfågel ur just den gran som vi nu sitter under. Med jämna mellanrum kommer kråkor och kajor inflygandes för att inspektera åtelplatsen och allt eftersom vi får ner fåglar lägger vi ut dem i naturliga poser ovanpå slaktavfallet.
Det fungerar riktigt bra en ganska lång stund, tills Micke tycker sig ana att fåglarna har börjat fatta misstankar mot sina ”kumpaner”.
– Vi tar in bulvanerna igen, jag tror att de börjar bli aviga på dem, säger han.
Under morgonen kommer vi flera gånger att göra rockad i bulvanbilden, och om våra åtgärder faktiskt hjälper eller stjälper går inte att fastslå med vetenskaplig säkerhet. Det krävs ett stort mått finger-
toppskänsla för att kunna avgöra hur kråkorna vill ha det för att de ska flyga in. Vi har också satt upp en uvbulvan ungefär 30 meter från gömslet och den drar med ojämna mellanrum.
“Svårare än att skjuta lerduvor”
Oftast kommer en eller ett par fåglar in på hög höjd och cirkulerar ovanför oss innan de antingen dyker ner eller sticker, men oftast sticker. Varje gång som vi har fågel i luften sitter vi hopkrupna i spänd förväntan. Kajorna är betydligt framfusigare och tenderar att komma in flockvis, gärna rakt på och med låg höjd. Nästan varenda gång de försöker så faller åtminstone en fågel ur flocken.
Under dagen blir det också ett par doubléer, vilka Micke står för.
– Det ligger många tusen skott på banan bakom varje träff, och det är betydligt svårare att skjuta levande fåglar än lerduvor, säger Micke.
Själv tycker jag att skyttet är mycket svårt, helt klart snäppet över vad man upplever vid till exempel duvjakt. Svartfåglarna är mindre benägna att komma in på nära håll, flyger snabbare och vänder ofta helt tvärt i luften när man börjar lägga an. Deras goda syn och kommunikation framträder tydligt och fåglarnas vaksamhet ökar i takt med flockens storlek. För att kunna skjuta en bra träff krävs det verkligen att man väntar med anlägget tills fågeln är inom skotthåll, vilket ställer höga krav på skjuttekniken.
Minsta rörelse registreras
När skytten lägger an röjer den sig oftast i samma rörelse och fågeln inleder sin avvikande manöver så fort den får syn på jägaren. Den som inte får upp bössan och kommer till skott innan fågeln har hunnit vända får direkt ett mycket svårare skytte, då en flyende svartfågel flyger allt annat är rakt.
En lerduva går för det mesta snällt och beskedligt i sin linje, och känner man banan och duvan kan man bestämma på förhand var man vill skjuta den. Svartfågeljakten påminner mer om att skjuta lerduvor i stark och omkastlig vind, då man aldrig vet riktigt var målet kommer att ta vägen nästa sekund.
– Det är instinktivt skytte, så fort de får syn på dig vänder de och börjar kasta, säger Micke.
Hundarna redo att apportera
Med oss i gömslet har vi Mickes två jaktlabbar, Lina och Agnes, vilka båda sitter lugnt och inväntar kommando att apportera. Att de har höga förväntningar på husse märks tydligt och efter varje skott hoppar de upp, redo att hämta fågeln, och i de flesta fall blir de inte besvikna. Men även en mycket erfaren jägare får räkna med sin beskärda del bommar.
Det är inte bara kråkornas syn som är utmärkt, deras hörsel är också mycket skarp. Kråkor har förvånansvärt stora hörselgångar och flera gånger tar de oss på hörseln hellre än synen.
Jag får syn på en inseglande kråka genom granens grenar snett bakom oss och står blick stilla. När den precis ska svänga ut framför oss gör jag ett nybörjarmisstag och viskar till Micke att vara beredd, och i samma ögonblick vänder kråkan.
– Den där hörde dig, man måste vara helt tyst och stilla tills precis innan det är dags att skjuta. När den väl får nys om dig är det två–tre vingslag och sedan är den uppe i maxfart igen, bäst chans har du om du skjuter innan den hinner dit. Du måste ha korn på den så fort kolven når axeln och kunna trycka av. Ger du fågeln ett par sekunder extra är den redan på väg bort, förklarar Micke.
Svagt intresse för bulvanen
Att skjuta kråkorna direkt för uvbulvanen är nog det vanligaste sättet att jaga, och den typen av jakt kan vara lite mer tacksam. Kråkorna ser ”uven” som en inkräktare och tanken är att de ska anfalla bulvanen, och därmed både komma inom skotthåll samt vara mindre vaksamma.
Tyvärr kan vi denna morgon konstatera att kråkornas intresse för vår uv är väldigt svalt och det är inte många som faktiskt flyger in direkt på den. De flesta fåglar som vi får ner är de som kommer på slaktavfallet eller de som försöker sätta sig i granen ovanför oss.
När klockan börjar närma sig nio nöjer vi oss. Den arla timmens skarpa kyla har nu sedan länge försvunnit och ersatts av ett disigt solljus, och vi känner oss båda möra efter tre timmars intensiv jakt. Kråkorna har också mer eller mindre helt slutat flyga och det är ingen idé att sitta kvar. De svartfåglar som finns kvar i området betraktar oss med väl befogad misstänksamhet från trädtopparna på andra sidan åkern medan vi plockar ihop bulvanerna.
Motsatsen till bekväm jakt
Vi återsamlas med de andra jaktlagen och utbyter historier om morgonens jakt. Över lag har det varit svårjagat och framgången är blandad. Vissa lag har skjutit någon enstaka fågel och andra har fått ner fler. Totalt räknar vi ihop ett fyrtiotal fåglar mellan samtliga lag, vilket med tanke på de krav som jakten ställer inte alls är ett dumt resultat.
”Jaktens Rolls-Royce” är ett ofta missbrukat uttryck, och jag har hört det beskriva alla möjliga jaktformer. Men det passar synnerligen dåligt in på svartfågeljakten, eftersom det är raka motsatsen till en bekväm jakt där framgångarna serveras på silverbricka. Med tanke på kraven som jägaren ställs inför är nog ”Jaktens Mount Everest” en långt mer passande beskrivning.
