Cityjägaren Ida Sandell, 38, sitter på ett fik i Stockholms innerstad med vapenfodralet lutat tätt intill sig ”för att ingen ska sno det”. Fodralet är med för att vi ska plåta det här numrets omslagsbild.
Ida är jägare och stadsbo. Men hon vill, på inga villkor, bli serverad ett rosa bakverk, det är hon tydlig med. Det blir croissant och kaffe, en jägarfika för en stadsbo. Men inget rosa, tack. Det passar sig inte. Vi pratar jakt.
Det är lätt att tänka sig jägaren som en självklar del av landsbygden. Någon som kliver ut genom köksdörren, lastar bössan i bilen och är framme vid passet på några minuter.
Men verkligheten ser annorlunda ut. I dag bor en stor del av Sveriges jägare i eller nära landets största städer.
Bakom bilden av jakten som ett landsbygdsfenomen döljer sig en tydlig förskjutning: i absoluta tal finns det fler jägare i storstadsregioner än i glesbygd. Stockholm, Västra Götaland och Skåne tillhör de största medlemsområdena inom Jägarnas Riksförbund – samtidigt som många klassiska jaktlän har betydligt färre jägare och medlemmar.
Det handlar inte om att jakten har försvunnit från landsbygden. Tvärtom. Det handlar om var människor bor – och därmed var jägarna finns.
Ett slags dubbelliv
Vi möter Ida vid Fridhemsplans tunnelbanestation en kall morgon i Stockholm. Hon ser ut att vara på väg mot jaktmarkerna i Östergötland – via kollektivtrafik, kaffestopp och några timmars resa.
Men i dag är hon här för vår skull. Vi har grejat fototillstånd i tunnelbanan och vill att hon ska ha sina jaktkläder och vapenfodral på sig. Ida Sandell är en av många som lever ett slags dubbelliv: kontor i stan, jakt i skogen.
Vi söker oss in i värmen på Café Fix på S:t Eriksgatan, som enligt egen utsago är Stockholms äldsta kafé, grundat 1910. Med kaffe och bakverk framför oss slår vi oss ner. Ingen av de andra gästerna verkar reagera nämnvärt på Idas jaktkläder – kanske typiskt för storstan.
När värmen återvänder till kinder och nästipp frågar jag vad hon tycker om reportagets medvetet provocerande tema: ”Cityjägare tar över”.
– Jag identifierar mig nog som en cityjägare. Jag bor och arbetar på kontor i Stockholm men jagar på landet, säger Ida.
Hon tog jägarexamen i juli 2024 och ser sig fortfarande som nybörjare. Ida är uppvuxen i Linköping men har bott i Stockholm i 18 år.
– Ingen i min familj jagar. Det var faktiskt en chef på ett tidigare jobb som föreslog att jag skulle ta jägarexamen. Där någonstans började tanken gro.
Alltid gillat att skjuta
Att börja jaga har väckt frågor i hennes omgivning, men också nyfikenhet.
– De flesta jägare som jag har träffat är djurvänner. Ibland får man förklara att jakt inte handlar om kallblodigt dödande. För mig är det så mycket mer – gemenskapen, lugnet och spänningen. När ett drev närmar sig passet stiger pulsen rejält.
Skyttet däremot har funnits med länge.
– Morfar hade ett luftgevär i sommarstugan som jag och min bror sköt med. Jag har alltid gillat att skjuta. Jag har till och med testat pistolskytte i USA, bara för att det är kul.
Hon har också följt med sin moster till skjutbanan i Östergötland. Kombinationen av naturintresse och skytte gjorde steget till jakt naturligt – även om Ida var tveksam i början.
– Jag funderade mycket på om jag verkligen ville skjuta djur. Hur det skulle kännas. Men jag var med på jakt innan jag tog examen och möttes av en väldigt välkomnande stämning. Jag tänkte: jag testar. Och det visade sig vara både spännande och givande.
Hur ser du på dig själv som jägare?
– Min första bock har jag sparat som trofé – den betyder mycket. Men jag skulle aldrig skjuta enbart för det. För mig är det viktigt att ta hand om hela djuret – att stycka, flå och använda så mycket som möjligt.
Ida har hittills jagat hjort, rådjur och vildsvin, men väntar fortfarande på sin första älgjakt. Hageljakt har hon heller inte provat ännu. Som ny jägare är hon ödmjuk inför andras erfarenhet.
– Man får många råd, ofta motsägelsefulla. Det gäller att lyssna, sortera och hitta sin egen väg.
Att vara cityjägare innebär en tydlig kontrast mellan vardag och fritid.
– Det är något speciellt med att lämna kontoret i stan och åka ut i naturen. Där får jag vara mig själv och släppa allt annat. Jag uppskattar kontrasten, men jag tror inte att jag kommer bo i innerstan för alltid.
Med åren har storstadens lockelse minskat.
– När jag flyttade hit i 20-årsåldern var det krogen och stadslivet som gällde. Nu lockar annat – vinterbad, bastu och natur.
Drömmen är tydlig:
– Att bo närmare naturen, kanske ha egen jaktmark. Eller åtminstone arrendera. Men dit är det en bit kvar – både bil och boende på landet behövs.
Ida är i dag med i ett jaktlag utanför Linköping. Vägen dit var långt ifrån självklar.
– Jag hade tur. Jag träffade någon av en slump och fick hänga med lite i utkanten. Lärde känna folk och fick börja uppsiktsjaga. Ibland sprang jag med hundförare och pejl – man blir i alla fall varm.
Har man ingen familj eller släkt som jagar får man verkligen kämpa.
Hon konstaterar att det kan vara svårt för nya jägare, särskilt i stan, att hitta in i jakten.
– Har man ingen familj eller släkt som jagar får man verkligen kämpa. Använda sociala medier, prata med folk, nätverka. Tyvärr finns det också de som utnyttjar situationen och tar väldigt mycket betalt.
Att transportera vapen i kollektivtrafiken är en del av vardagen.
– När jag åker till skjutbanan samåker vi oftast. Men till Linköping blir det tunnelbana och tåg. Jag är alltid försiktig och lämnar aldrig vapnet ur sikte.
Ibland väcker det frågor.
– Någon har frågat vad jag har i väskan. Jag anpassar svaret efter situationen. De flesta reagerar inte – kanske för att de inte förväntar sig att jag bär ett vapen.
Gemenskapen viktig
Ida är medlem i Jägarnas Riksförbund.
– I början kände jag att jag behövde förstå den här världen. Vad behöver man, vad tycker folk, vilka frågor är viktiga? Mejlen från JRF med erbjudanden om aktiviteter är jättebra, även om jag har varit dålig på att anmäla mig.
Ett minne sticker ut:
– Min första bock. Vi smög i skymningen och jag fick ett bra läge. Skottet satt perfekt. Jag fick köttet och hjälp att göra trofé. Det kommer jag aldrig glömma.
Samtidigt är gemenskapen minst lika viktig.
– Drevjakter, lunch vid elden, varm soppa och lite skrönor – det är något speciellt med det.
Och adrenalinet:
– Jag gillar det. Jag är nog en ganska adrenalinsökande person.
Olika reaktioner
Reaktionerna från omgivningen varierar.
– Vissa förstår, särskilt de som själva jagar. Andra är mer skeptiska. Jag försöker möta dem där de är och förklara att jakt inte är svart eller vitt.
Ibland undviker hon ämnet.
– I vissa sammanhang orkar man inte ta diskussionen. Men ibland provocerar jag lite – till exempel kring hyckleriet i att äta kött men inte vilja ta ansvar för var det kommer ifrån.
I Linköping är det mer avslappnat. Ingen reagerar på att man jagar.
Skillnaden mellan Stockholm och Linköping märks tydligt.
– I Linköping är det mer avslappnat. Ingen reagerar på att man jagar. Där är det mer självklart.
Vad har du för råd till nya cityjägare?
– Prata med folk, byt nummer, våga fråga. Var generös själv också. Nätverkande låter tråkigt men är avgörande. Och hitta rätt människor – öppna och välkomnande.
De flesta som hon har mött har varit hjälpsamma.
– Några är kanske inte lika välkomnande, men då fokuserar jag på de som är det. Jag känner inget behov av att förändra alla.
Hon funderar även på att engagera sig mer framöver.
– Absolut. Ju mer man engagerar sig, desto mer får man tillbaka – inte minst tid på skjutbanan.
– Det är något fint med att vi som inte har en herrgård och massa mark också kan få tillgång till övning på skjutbanor utan att det behöver kosta skjortan.
En annan dröm är jakthund.
– Men det är svårt i stan. Ska jag ha hund ska det vara för jakt – kanske en beagle eller vorsteh.
Ida beskriver jakten som en intensiv och växande passion – särskilt för den som bor i storstan.
Två världar som hänger ihop
När vi skiljs åt vid Fridhemsplan är det fortfarande mitt på dagen. Pendlingen, kontoret och stadens brus väntar igen. Jakten ligger några timmar bort – men samtidigt nära.
Idas vardag rör sig mellan två världar som allt oftare hänger ihop.
Hon är inte ensam. Tvärtom är det många som, liksom hon, bor i staden men söker sig ut för att jaga. Vägarna dit kan se olika ut – genom kontakter, tillfälligheter eller ren envishet – men riktningen är densamma.
– Det gäller att vara på hugget, säger hon. Att följa alla trådar som finns.
Det är kanske just där som något har förändrats. Jakten börjar inte längre självklart vid farfars jaktstuga eller i det egna skogsskiftet. För många börjar den någon annanstans: i ett samtal på jobbet, på en kurs, i ett nyväckt intresse. Och ganska ofta – mitt i stan.
Det innebär andra förutsättningar. Längre resor, mer planering, fler steg för att ta sig in. Men också nya möten, nya vägar in i gemenskapen och en annan sorts driv.
Kontrasten mellan stad och land blir en del av upplevelsen, snarare än ett hinder. Kanske är det därför det inte längre är lika självklart var jägaren ”hör hemma”. För när dagen är slut och vapnet åter är inlåst, är det många som återvänder till lägenheten, tunnelbanan och stadslivet.
Någonstans däremellan – i rörelsen mellan de två – finns en allt större del av den svenska jakten i dag. Och oavsett var vi bor – så är vi jägare tillsammans.
