Vi har skaffat en gråhundsvalp som vi vill jaga både älg och vildsvin med. Har hört att det är bra att börja jaga grävling med en ställande hund för att få i gång ståndegenskaperna. Dessutom ska det vara en enkel jakt för en ung hund, ett bra första test på vad som finns i hunden. Vad tycker du om den taktiken?

Svar:

Det där är vanligt. Och kul. Om ni vill jaga grävling med gråhunden när den blir vuxen, vid sidan av älg och vildsvin, är det så klart bara att köra på. Att ställa grävling är rena barnleken för en spets. Det är ett vilt som är långsamt och som nästan alltid väljer att snabbt fronta en snabb förföljare. Så visst lär det bli träning i konsten att stånda vilt, ingen tvekan om det.
Men det finns en baksida som jag själv har hamnat i. Jag tog över en vuxen gråhund som jag släppte på grävling en skapligt sval augustikväll. På ett par timmar sköt jag tre grävlingar för den tiken. Hon höll avstånd, gav sig inte på grävlingarna och visade prov på en intensiv skalltäthet som gjorde mig glad.
Resultatet blev dock, efter ytterligare några augustinätter, att den gråhunden då och då, under ordinarie jaktsäsong på älg och vildsvin, hamnade med halva kroppen ner i olika gryt.
Jag känner en hundförare som stolt berättade att han under en enda augustimånad, när hunden var ung, sköt 30 grävlingar för den. Även han ångrade sig senare.
Om ni väcker lusten efter grävling, och gör den för stark, kommer hunden med stor sannolikhet att välja grävling när den inte får tag i de vilt som ni då vill att den ska jaga.
Ni får helt enkelt välja. Träna ståndarbete och ha kul när hunden är ung. Eller ta det säkra före det osäkra och jaga in hunden på det vilt som ni verkligen vill att den framför allt ska jaga.
Däremot, när hunden är vuxen och det har skjutits ett antal ”rätt” vilt framför den på fasta stånd, spelar det nog inte lika stor roll om den då och då får vara med under augustinätters grävlingjakt.