Jag har läst ett par studier i ämnet. Konstigt nog finns det flera svar att hitta där. I vissa fall sägs att ensamvalpar får lite svårare med sociala beteenden, att de kan bli kinkiga med maten och det vi i mänskliga termer kan kalla bortskämda. I andra fall ser man inga sådana tendenser.
Många erfarna hundägare menar att en valp ur en stor kull kämpar hårdare för sin mat. Konkurrensen vid kullens matskålar skapade i så fall ett beteende, det vill säga äter man inte snabbt så blir man utan. Möjligen kan det gå åt andra hållet också, att en ensamvalp äter lite när den har lust, maten finns ju alltid kvar.
Jag har egen erfarenhet. Vid två tillfällen har jag tagit ensamvalpar. En av dem blev en mjuk och naturligt följsam vuxen hund. Den andra växte upp till en dominant hund, extremt självständig och hård i jakten. Inga fasta slutsatser där heller.
Jag tror, helt ovetenskapligt, att det framför allt handlar om individuella skillnader. I en valpkull, stor eller liten, föds individer med lite olika mentala förutsättningar. Ibland är de skillnaderna stora bland kullsyskon. En del ensamvalpar kan säkert forma beteenden som påverkar senare i livet. Hos andra, med ett annat mentalt arv, spelar det säkerligen mindre roll.
Är uppfödaren erfaren ställer du frågan där. Om inte, prata med någon i rasklubben eller en hundförare som är van vid rasen. Kanske får du kloka råd där.
Det viktigaste, som jag ser det, är hur du fostrar och formar valpen när du har hämtat den. Det brukar lägga grunden för hur hunden blir, oavsett hur många valpar det var i kullen.