Foto: Peter Ekeström
Det pratas mycket om värdet av en genomtänkt och väl planerat avel i jakthundsraserna. Och det låter förstås klokt. Men verkligheten ser ju annorlunda ut. Det är bara en liten andel av alla hundar som det jagas med i Sverige som provas och bedöms av experterna. Ändå har vi generellt bra jagande hundar. Så hur allvarligt ska man egentligen ta det där med, det ur min synvinkel lite ”uppnästa”, avelsarbetet?
Tveksam jakthundsnörd
Svar

Det snabba svaret låter så här: Det är viktigt, i praktiken helt avgörande för jakthundsrasernas framtid. Du har rätt i att få hundar deltar och visar upp sina egenskaper och beteenden i regelrätta jaktprov, sett över hela landet och jämfört med alla hundar som det jagas med. Det är ett problem hos ganska många raser. Jag tillhör tyvärr den skara hundförare som sällan provar mina egna hundar. Har helt enkelt inget intresse av att tävla och mäta mig med andra. Jag vill bara jaga och leva med hundarna. Men den inställningen är farlig för raserna. Det kan låta onödigt olycksbådande, men så är det.
Jag ser alltför ofta hundar som inte riktigt jagar rastypiskt. Ställande hundar som har tappat förmågan att få stopp på vilt som ska ställas. Drivande hundar med uppenbart försvagad jaktlust. Kortdrivande hundar som driver vilt i många timmar. Och så vidare.
Det kanske inte gör så mycket ur ett kort perspektiv. Låt folk jaga som de vill med sina hundar. Huvudsaken är att alla mår bra, har kul, får upplevelser och att jakten fungerar på sätt som passar var och en.
Men ur ett längre perspektiv är det inte alls bra för raserna. Än en gång: Ett genomtänkt avelsarbete som grundar sig på kunskap, erfarenheter, och inte minst på dokumenterade egenskaper och nedärvda beteenden, är avgörande för hur bra våra jakthundar kommer att vara i framtiden.
Det är därför jag ska bättra mig. Den unghund som jag har nu ska få provas i skogen av duktiga bedömare. För rasens och den framtida jaktens skull.