Hur ska jag göra för att få min annars så duktiga engelska setter att vilja apportera fågel som fortfarande lever efter skottet? Är fågeln död fungerar allt perfekt. Men handlar det om en skammad fågel verkar modet svikta totalt. Inte en chans att tiken tar en bara halvdöd fågel i munnen vad det än är för sort. Hur tränar jag upp hundens mod?

Svar:

Du tränar steg för steg. I små doser bygger du hundens insikt om vad den faktiskt klarar av:
• Ta ett kallvilt i ett långt snöre. Kasta så att hunden ser, men håll snöränden i ena handen. Skicka på apport. När hunden närmar sig drar du försiktigt i snöret så att den kalla fågeln rör sig. Men bara en gång och lite, lite. Brukar din hund klara vanlig apporteringsträning så klarar den att, till slut, ta den nu alldeles stilla fågeln i munnen.
• Gör om samma sak, men bara en gång till innan du kör din vanliga träning utan snöret.
• Nästa dag, samma sak. Och så vidare. Men när du märker att det där korta rycket som får fågeln att röra på sig inte längre hindrar hunden från att jobba som vanligt, ökar du utmaningen genom att dra mer i snöret.
Efter lite träning hänger fågeln i snöret över en gren eller en buske. Detta får viltet att röra sig ännu lite mer okontrollerat. Bygg vidare med fantasins hjälp och använd alla typer av apportvilt.
Ett sätt som tar lite tid, men som jag vet fungerar fint, är att rigga en vajer mellan två stolpar eller träd och låta ett apportvilt ”sväva” fram samtidigt som du skickar hunden.
Du kan också ha en lång stör med ett vilt fastbundet i ett fem meter långt snöre. Låt viltet hoppa och flyga när hunden jobbar. Det blir som en lek, men med ett tydligt allvar i botten. Ju mer hunden vågar i sådana lägen, desto mer vågar den i praktisk jakt.
Allra bäst är förstås att du tränar som beskrivs ovan med nyskjuten, varm fågel.
Du ska alltså bygga i långsamma steg, som hunden hela tiden klarar. Stöter du på problem är det bara att backa i utbildningen. Och kom ihåg, i den här typen av träning är det envisast som vinner.