Först och främst är det lämpligt, om man ska ägna sig åt hornrestriktioner, att man tydliggör vad som avses för räkningen. För älg uttrycks ofta att det gäller ett visst antal taggar på skjutsidan, men så beskrivs det alltför sällan för kronvilt. Enligt min uppfattning, om man ska ägna sig åt taggrestriktioner, är det antalet taggar på det horn som är mot skytten som ska räknas för att möjliggöra enkla beslut.

Sedan gäller frågan huruvida den avbrutna är en tagg eller ej. I det här fallet handlar det om två olika synsätt, dels huruvida det är en tagg enligt trofémätningsreglementet och dels om taggen i så fall bör räknas. För att det ska räknas som en tagg, formellt, måste den vara minst två centimeter lång och bredden (mätt från där stången börjar grovna både ovanför och nedanför taggen) får inte överstiga längden (mätt från samma linje).

Den här typen av avskjutningsrestriktioner brukar ju syfta till att vårda en population och kvotera avskjutningen mellan olika typer av djur. Det relevanta, tycker jag, är att se till hjortarnas hornanlag, och inte till huruvida de har slagit av en tagg eller inte. Den här hjorten har haft en tagg och bör därmed helt klart ses som en 16-taggare, även om den vid en trofémätning kanske endast skulle tillskrivas 15 taggar.

För framtiden bör ni klargöra, och protokollföra, vad ni avser gällande taggantalet (om det ska räknas på skyttens sida eller båda hornen) samt vad som avses med en tagg. Jag tycker själv att det är extremt olyckligt med böter och beslagtagna troféer, då det inte främjar samarbete och ärlighet.

I stället bör vi jägare, gemensamt, komma fram till eventuella riktlinjer och begränsningar och tillsammans vara stolta över att följa dem. När något går åt pipan, vilket det ju faktiskt gör ibland vid jakt, bör vi kunna använda fingertoppskänsla och hantera situationen i stället för att beröva en glad skytt en fin trofé.