Foto: Shutterstock
Jag brinner för att jaga älg och skaffade för några år sedan en älghund (gråhund) och drömde så klart om att få smyga på många härlig lugna ståndskall på älgar. Nu har jag märkt att älgarna inte alls står så lätt och tryggt som jag hade hoppats på och hört berättelser om, och trodde först att det var min hund och jag som gjorde något fel. Men efter att ha pratat med många andra hundförare får jag känslan av att det har blivit svårare för hundarna att få älgarna att stå stilla på stånd, framför allt under septemberjakten i Dalarna. Det är lite lättare hemma i Småland i oktober, men även här är det svårare än jag fått berättat för mig från förr. Kan det bero på att vi har fler vargar och att de liknar våra hundar, eller finns det andra anledningar?
Marcus
Svar
Jag ska försöka svara på din fråga med hjälp av några olika teorier, erfarenheter och tankar. Men jag vill understryka att det inte finns mycket forskning i ämnet.
Även jag ser ett beteende av att älgar i dag är svårare att få att stå för våra ställande hundar, än om man går tillbaka kanske 20 år i tiden. Och jag tror absolut att varg kan vara en bidragande orsak till att vissa individer av älg, som kanske har varit jagade av varg tidigare, är svårare att få stopp på. Men eftersom vi får rapporter om fenomenet med ”springälgar” från hela landet, även där det normalt inte finns varg, tror jag inte att det är grundproblemet.
Varför står älgarna bättre i slutet av säsongen? Jag tror helt enkelt att det beror på att de har ”vant” sig vid årets jakt och folk i skogen, och att det ju längre jakten har pågått är färre jägare som går ut. De första älgjaktsveckorna är det väldigt många människor och hundar i skogen efter en för de flesta vilt ganska lugn sommarperiod. Jag tror att den plötsliga ”röran” gör älgarna stressade i början. Detta kan nog även till viss del förklara varför det ser lite olika ut i landet, då vilt på vissa platser är vana vid mycket rörelse i skogen året om medan andra får vara i fred förutom vid de större jakterna.
Jag tror också att det kan bero på att många av hundarna i dag, till skillnad från förr, inte är renodlade älghundar. Aveln har ändrats på de klassiska älghundsraserna till att passa olika typer av jaktmarker och annat vilt som till exempel vildsvin. Sedan är det ju så att om hundarna har svårare att ställa älgarna innebär det förmodligen att fler älgar än tidigare skjuts i rörelse med hund efter, och att man då belönar hundarna i att inte anstränga sig med att tvunget ställa älgarna. Det är dock svårt att veta vad som kom först, ”hönan eller ägget”. Skjuter vi älgar i fart för att hundarna i större utsträckning driver älg, eller driver hundarna oftare älg för att vi har skjutit för dem på det sättet?
Vi har ju jagat älg med ställande hundar i Sverige under väldigt lång tid och många av de älgar som dödas varje år skjuts under jakt. Och enligt min mening är det klart att älgen, precis som alla andra djur, ”avlas” på rätt beteende. Det vill säga om väldigt många älgar skjuts för att de står stilla när hundar skäller på dem, och de älgar som skenar i större utsträckning överlever och kan fortplanta sig, så ”avlar” vi ju fram ett beteende där fler älgar skenar vid kontakt med hundar. Jag tänker att det borde vara ungefär samma sak som att vi avlar på hundar med de egenskaper som vi vill ha. Till slut har rasen kommit dit vi vill.
Jag hoppas att mitt svar har gett dig någon form av förklaring till varför älgarna tycks ha ändrat sitt beteende.