Jag har en gråwachteltik som snart är två år. Började jaga in henne förra säsongen. Första släppet drev hon kron för glatta livet, andra släppet likaså. Långt och länge, så att jag fick åka och plocka upp henne då det närmade sig en farlig väg. Sedan blev det lite kortare och väldigt bra drev med snabb återgång och jag var mer än nöjd. Hon drev alla vilt: älg, gris, kron och så vidare.
Halvvägs in i säsongen märkte jag att hon blev lite kortare i förföljandet. Det fortsatte så tills det bara var några hundra meter i slutet av säsongen. Verkar vara likadant nu. Hon tar upp, men driver bara några hundra meter. Hon beter sig likadant med allt vilt. Hur ska jag kunna få i gång henne igen om hon har blivit skrämd?
Just nu utreds hon för allergi. Kvalster, pollen eller dylikt, tror veterinären. Kan det påverka jakten? Jag har hela tiden tvättat henne, så allergin har hållits tillbaka. Annars är det öron, tassar och ljumskar som blir irriterade.
Vill gärna ha lite bra råd om hur man går vidare om hon blivit skrämd. Kan det komma en period då tikar blir sämre på grund av hormoner eller liknande? Jag har aldrig haft tik tidigare.

Svar:

Det här är inte enkelt att svara på, då jag inte har varit med och sett hundens utveckling och beteenden. Det är dessutom en blandning mellan två hundraser med i normalfallet väldigt olika arbetssätt och en ung individ.
Vi utgår från att hon inte är sjuk eller har ont, något som kan skapa plötsliga förändringar i arbetssättet. Jag har haft tikar som varit väldigt påverkade av de första löpen, samt hund med fästingsjukdom som trots bra kondition hela tiden verkade trött. Och det är självklart så att om din tik råkar vara irriterad i trampdynorna är det inte så skönt att springa långt, även om hon inte kan motstå att dra i väg vid kontakt med vilt. En allergi kan också påverka till exempel andningen, men där tänker jag att veterinären får göra sin bedömning.
Enligt min erfarenhet är det inte heller ovanligt att tikar presterar som sämst i åldern 1,5–3 år, lite beroende på hormoner och fysisk utveckling. Men jag har inga vetenskapliga belägg för att det är så.
Hundar är individer och motiveras av olika saker. När det gäller drivande och ställande jakthundar finns det framför allt två saker som brukar motivera dem: förföljande (spår, eller flyende djur) och dött vilt (mat, kamp, seger). Den typ av hund som du har brukar motiveras främst av dött vilt.
Om vi går in på det jaktliga vore det intressant att veta om det har skjutits djur för tiken. Jag väljer att utgå från att det inte har skjutits för henne eller åtminstone inte mycket, på grund av hennes låga ålder. Jag skulle rekommendera att försöka göra det, antingen genom att jaga där det ges bra möjlighet till skott eller i ett träningshägn där det går att skjuta vid läge. Detta för att ett avslut, det vill säga en ”vinst”, ofta triggar hunden mer och tenderar att hjälpa den att övervinna eventuella rädslor för viltet. Att vinna över något som känns läskigt ger självförtroende. Även om problemet inte sitter i rädslor brukar fler skjutna djur ge en högre motivation att jaga för många hundar.
Ett annat sätt, som kanske låter motsägelsefullt men kan vara värt att testa, är att jaga in hunden på mer djurfattiga marker. Vissa hundar lär sig att det inte är lönt att jaga efter djur en längre tid eftersom det alltid går att ”hämta” andra djur som kanske är lättare att komma i kapp. Hundarna tenderar helt enkelt att bli lite ”lata”.
Tyvärr är det ibland så att när hundar är mentalt mogna är det långt ifrån alla som har viljan och de mentala förutsättningarna att förfölja vilt långa sträckor. Men jag tycker att din hund än så länge är för ung för att göra en sådan bedömning.
Jag hoppas att svaret, även om det blir ganska allmänt, kan var till nytta. Du är välkommen att kontakta mig igen om du har fler frågor.