Bernt Eriksson trivs som allra bäst när han får jaga änder tillsammans med sin duktiga labrador retriver Gale.
Jakt

Andjakt i Persöfjärden

– ett viltrikt men hotat vatten

Persöfjärden är hemvist för Jakt & Jägares reporter Göran Wikström. Det är ett fantastiskt viltrikt naturområde som
tyvärr lever farligt i dag. En höstdag får vi följa med på andjakt – med osedvanligt lyckat resultat.

En av höstens stora begivenheter är andjakten i Persöfjärden. Sjön, som ligger två mil norr om Luleå, tillhör fortfarande en av Norrbottens allra förnämligaste fågelsjöar och är genom historien vida känd för sin enorma fågel- och artrikedom.

Men på senare år har allt fler alarmerande röster hörts från lokalbefolkningen som bor och har vuxit upp intill sjön. Vattenståndet har minskat drastiskt och stora arealer håller fullständigt på att förbuskas och växa igen. Fågellivet är inte längre som det har varit tidigare.

För att skapa mer betesmark sänktes sjön i omgångar i början av 1930-talet med upp emot två meter. Den tänkta odlingsmarken kom dock aldrig till användning på grund av för blöta jordar. I stället har den grävda kanalen som urvattnar Persöfjärden eroderat och blivit allt bredare, vilket har påskyndat sjösänkningen.

Man behöver knappast vara vetenskapsman eller forskare för att förstå att något mycket negativt händer i ekosystemet i den voluminösa Persöfjärden. Länsstyrelsen i Norrbotten har tack och lov insett allvaret och nyligen tillsatt en utredning om dess bevarande.

Med stort hopp om att länsstyrelsen fattar rätt beslut i utredningen, och ser till att Persöfjärden restaureras och att vattenståndet återställs i sjön inom en snar framtid, äntrar vi flytetygen för ännu en spännande och historisk andjakt i Persöfjärden.

Det finns knappast något mer rofyllt än att staka sig ut med den terpentin- och tjärdoftande ekan mot klassiska sjöfågelvatten för att möta änderna. 

Vi stakar oss ut

Tillsammans med jaktkamraterna Bernt Eriksson, Stig Holmfrid och Henrik Solming beger jag mig ut på eftermiddagen för att stötjaga änder och skjuta dem på uppflog.

Det finns knappast något mer rofyllt än att staka sig ut med den terpentin- och tjärdoftande ekan mot klassiska sjöfågelvatten för att möta änderna. Geväret vilar över den nötta skinnryggsäcken som ligger i fören på den slitna och väl använda Högsöekan.

Hösten har varit ovanligt regnig, och för oss som utgår från Persön är det bra. Ett normalt år går det snart inte längre att ta sig ut i sjön med båt på grund av det låga vattenståndet och alla de vattenväxter som ligger som ett tjockt lager ovanpå den grunda vattenytan. 

Det sjunger i forkarna när Bernt och Stig stöter dem i Persöfjärdens botten för att ge farkosten fart genom det täta vasshavet utanför ön Flottören. Med i båten sitter deras två vältränade labrador retrievrar som kommer att vara ovärderliga när de skjutna änderna ska hämtas. Den ena är Stigs hund, Markörens Flinga från egen uppfödning, och den andra är Bernts Markörens Gale, som är kullsyster till Flinga.

Både Stig och Bernt är välkända inom Svenska spaniel- och retrieverklubben i Norrbotten där de är aktiva. De är båda provledare samt instruktörer vid hundträning.

Gräsanden är ett mycket vackert och välsmakande vilt.

Två gräsänder lättar

Jag slår följe med Henrik som sitter längst fram i den grönmålade kanoten. Vi följer parallellt med träbåten. Den glider tyst fram med sin uppdragna för som lätt klyver vassen. 

Från den blå himlen steker solen i ryggen när två vackra gräsänder plötsligt lättar framför den flatbottnade ekan. Bernt som står upp i båten, medan Stig forkar, är beredd med geväret och gör inget misstag när fåglarna exponerar sig med bullrande vingslag. Änderna faller på öppet vatten och kan enkelt plockas upp för hand. 

Vi fortsätter jakten sida vid sida med ungefär 40 meters lucka. Längst ute på Persöfjärden ligger det hundratals gäss och kacklar högljutt. Några krickor flyger i fjärran efter de tidigare smällarna, och en kort stund senare stöter Stig och Bernt upp ytterligare ett gäng gräsänder. Två skott avlossas, men inget plask hörs från någon fallande fågel.

Lyckligtvis kommer de uppskrämda änderna mot Henrik som sitter väl dold i kanoten bakom de resliga vassruggarna. Med kepsen djupt neddragen i pannan för den lågt stående solen lyckas han med en snabb sving komma till skott, och ytterligare en doublé på gräsand är ett faktum.

– Vilken smakstart på jakten. Men de föll långt inne i vassen, säger Henrik oroligt och pekar mot ett större vassbälte.

Arbetskapaciteten är hög hos labradoren Gale som får kämpa hårt i det vegetationsrika vattendraget.

Apportsignal

Tillsammans med hundarna utgör Stig och Bernt ett oerhört viktigt team när de skjutna fåglarna ska lokaliseras. Trots att flera gevärsskott är avlossade och änder har fallit sitter hundarna lugnt och stilla i båten och väntar tålmodigt på arbetssignal från sina förare. 

Bernt kommenderar ut Gale. Med stor kraft kastar hon sig från båtens reling ut i det vegetationsrika vattendraget som är fyllt av sjögräs och näckrosor. Det ger ett hårt och tungt motstånd för den simmande retrievern.

Första fågeln, en stor gräsandshona, hittar Gale snabbt utan någon större dirigering från Bernt. Hundars luktsinne är väl utvecklat, och kommer de rätt i vind så brukar det inte bli några större problem att hitta änderna. 

Men den andra anden, som Henrik tyckte flög lite längre bort innan den gick ner, blir en betydligt svårare uppgift för Gale som kämpar hårt i vattnet.

– Vi byter hund. Låt Flinga söka, säger Bernt till Stig som snabbt ger apportsignal till sin hund. 

På jaktprov har Stig fört Flinga till elitklass, och hon är en dokumenterat väldigt duktig apportör med stor arbetslust. Henrik försöker förklara för Stig så noga som möjligt var anden föll, och Stig dirigerar hunden rätt med små visselsignaler och handtecken. 

Flinga får vittring

Flinga arbetar frenetiskt. Att leta vilt för att sedan apportera bytet till sin förare är det bästa hon vet.

För oss åskådare som står vid sidan om är det en imponerande arbetsglädje där inget lämnas åt slumpen. Varje kvadratmeter av vass genomsöks noggrant, både simmande och springande uppe på vassholmarna. 

Plötsligt syns det tydligt på Flinga att hon har fått vittring av fågel. Med resolut kraft simmar hon genom näckroshavet, och försvinner utom synhåll 30 meter längre bort bakom en större sten som sticker upp ur vattnet. Stig väntar nervös och börjar samtidigt förflytta sig efter hunden med båten.

– Det verkar som om anden kanske inte var helt perfekt träffad, säger Henrik oroligt.

En skadskjuten and tar sig ofta skyndsamt från nedslagsplatsen. Den söker skydd bland tät vegetationen och är många gånger helt omöjlig att hitta utan en hund. Numera är det dessutom lag på att en hund, som kan apportera eller markerar nedskjuten fågel, ska medföras vid andjakt.

– En bra apportör ska vara en duktig viltfinnare och styrbar, men ändå kunna jobba självständigt, kommenterar Bernt medan vi närmar oss stenen där Flinga försvann.

Men det räcker inte bara med att skaffa sig en labrador.

– För att få en god apportör krävs otroligt mycket träning. En apportör ska vara lugn och tyst i passivitet men ändå uppmärksam. Den ska kunna markera fågel både med syn och hörsel för att sedan vänta på förarens signal, tillägger Bernt.

Utan en duktig apportör är andjakten inte möjlig. Bläsanden apporteras med ett stabilt men varsamt grepp av Gale.

Bra början

Solen skiner från en blå himmel med små lätta stackmoln när Flinga återigen visar sig. I sin mun håller hon en död gräsand och glädjen är total hos jägarna.

– Bra, Flinga! ropar Stig nöjt när tiken glatt närmar sig flytetyget.

– Det där var riktigt bra, säger Henrik tacksamt när Stig överlämnar anden till honom.

Trots att vädret inte är det mest optimala för uppflogsjakt har det ändå börjat riktig bra. Regn och hård blåst, där jägarna närmar sig de tryckande änderna i motvind, minskar som regel risken för att fåglarna ska höra båten, och framgången blir desto större. 

Men vissa dagar verkar det inte spela någon roll alls, och just den här dagen tycks allt stämma. Ibland kombinerar vi uppflogsjakten med förhållskyttar som rätt placerade kan få fina skottchanser. 

Andjaktspremiären den 25 augusti lockar fortfarande jägare, men den är inte längre lika stor som den var tidigare. Förr var premiären helig, nästan som älgjakten är för många i dag. 

Kanske beror det svaga intresset på att jägarna, som har använt sjön under åtskilliga decennier, har sett hur de värdefulla strandängarna och de alltmer krympande fräkenområdena där änderna sökte mat och skydd har minskat oerhört. 

Förekomsten av änder på hösten är långt mycket mindre än för några årtionden sedan. Andjakten har självklart också blivit betydligt sämre med åren.

Henrik Solming plockar upp två fina gräsänder efter en vacker doublé.

Gamla dagboksanteckningar

I mina dagboksanteckningar, som sträcker sig 30 år bakåt i tiden, går att läsa följande fruktansvärda rader:

”Hösten 2020 är det tredje året i rad som det inte finns några sjöfåglar i Sörafjärden, som ligger bakom Orrholmen i Persöfjärden. När länsstyrelsen tidigare på våren gjort fågelinventeringar, kallar de Sörafjärden för område nr 2 på deras fågelinventeringskarta. Det är en fullständig ekologisk katastrof som har inträffat i ett av Persöfjärden allra mest betydelsefulla våtmarksområden när denna blivit torrlagd! Går skadan att reparera? Kan Persöfjärden räddas från denna pågående förödelse?”

Det är med blandade känslor som jakten fortsätter i god stil ett par timmar till, innan vi landstiger på Smultrongrundet för kaffe och en ostmacka. Det kluckar gemytligt mot träbåtens skrov där den ligger intill strandlinjen. Bland stenarna och gräset kan ett och annat övermoget åkerbär skymtas. Henrik kan inte hålla sig och smakar på några av de mest utsökta bär som går att äta. Snart flammar läger-
elden och njutningen är fullkomlig. Hösten är vacker, men alldeles för kort.

– Om en månad har sjön frusit igen, konstaterar Henrik och blickar ut över vattnet.

Tiden går och snart börjar mörkret falla över Persöfjärdens magiska vatten. Vi avslutar därför kvällen med sträckskytte efter änder som återvänder till sina mat- och övernattningsplatser. Även inför den jakten gäller det att vara förberedd. Det behövs rekognoscering för att veta var änderna slår innan vettarna placeras ut. 

När skymningen faller förbereder sig Stig Holmfrid och Bernt Eriksson för kvällens sträckskytte efter änder.

Val av skjutplats

Val av skjutplats ska självklart göras före jakten. Här gäller det att tänka till så att inte änderna faller i täta bladvassar eller annan svåråtkomlig vegetation. Bäst är om den skjutna anden faller på ett blankvatten, eller på fast mark med gynnsam vegetation för apportören. 

Något av de allra vanligaste felen som en oerfaren andjägare gör är att inte gömma och kamouflera sig tillräckligt bra. Det går inte att nog understryka vikten av att inte synas från luften. Ett vitt ansikte som tittar fram från en vassrugg blänker som en skinande ficklampa. Den anblicken får änderna att stiga snabbt eller kasta åt sidan på snabba vingar. 

Vi glider mot de iordningställda gömslena i en bladvass med säv runt omkring sig. Några brädor och en gammal plywoodskiva förstärker gömslets botten, samtidigt som hundarna får en torr och stabil plats att vänta vid. Den omgivande vassen är för gles och har förstärkts med slanor av lövsly som hämtades från fastlandet några dagar före jakten. 

Henrik lägger på blankvattnet mellan gömslena ut vettarna som ibland får de inflygande änderna att slå närmare böss-
piporna. 

Vinden har helt avtagit och solen börjar sakta sänka sig ner över horisonten. Kvällens solnedgång är sagolikt vacker med sitt eldröda ljus över himlen som reflekteras mot fjärdens vindstilla vattenyta. Henrik skruvar upp termosen och bjuder på en sista värmande kopp kaffe när en and på mycket nära håll plötsligt överraskar oss.

– Typiskt, nu har vi fikat klart. Det gäller att vara beredd, för inflygningarna brukar inte vara så länge, säger Henrik och greppar hagelbocken.

Det brinner en eld över Persöfjärdens magiska andjaktsvatten. 

Intensivt kvällssträck

Lockfåglarna som Henrik har placerat ut avtecknar sig vackert i silhuettljuset, vilket de inflygande änderna ser på långt håll. Och det dröjer inte lång stund förrän nästa chans uppenbarar sig. En grupp bläsänder närmar sig på låg höjd över vassarna.

När fåglarna är 15 meter från oss ställer vi oss upp, och genast kastar fåglarna på ömse sidor om gömslet. Vi får var sitt skottillfälle, och två änder faller mot vattenspegeln. Från Stig och Bernts gömsle blixtrar två eldsflammor i rask takt, och ännu ett paket faller från himlen.

Det här är starten på ett intensivt kvällssträck som få har varit med om i Persöfjärden under de senaste decennierna. Det verkar som om alla Persöfjärdens fåglar flyger mot oss under kvällen och skottchanserna duggar tätt. Vad som får änderna att välja detta område kan vi bara spekulera kring. 

Kvällssträcket pågår i trekvart innan vi kapitulerar för det kompakta mörkret som omfamnar oss. 

Hundarnas fenomenala arbete under kvällen gjorde jakten möjlig. Alla änder som sköts hittades av retrievrarna som självklart blev kvällens absoluta hjältar. I pannlampornas sken forkar vi nöjda, blöta och lite trötta mot land och ännu en minnesvärd jaktdag med fina upplevelser är till ända.