Arrendera jaktmark – tänk på det här

Att arrendera en jaktmark innebär både möjligheter och skyldigheter, för både jägaren och markägaren. För att ett arrende ska fungera bra är det därför viktigt att jägarna och markägaren är överens från början och gärna har gemensamma mål kring vad upplåtelsen ska leda till. På det viset skapas samförstånd, vilket är en bra grund för framgång.

Det heter egentligen inte jaktarrende, eftersom det i lagens mening inte handlar om ett arrende. Det korrekta ordet är i stället jakträttsupplåtelse, eftersom det handlar om en upplåtelse av nyttjanderätten jakt. Trots det pratar både jägare och markägare ofta om arrende, varför det kan vara enklare att använda det ordet. Den viktigaste skillnaden mellan arrende och upplåtelse av nyttjanderätt är reglerna kring uppsägning. En arrendator av till exempel jordbruksmark eller en gård har ett omfattande skydd mot uppsägning, medan en jakträttsinnehavare kan bli uppsagd helt utan skäl, så länge som uppsägningen följer avtalet.

Det innebär att markägaren sitter med trumf på hand och kan anpassa avtalet för att nå sina önskemål med upplåtelsen. Det innebär dock inte att jägaren ska finna sig i vilka regler som helst utan att själv ställa krav. Som vid alla avtal handlar det om ett givande och tagande för att parterna ska bli nöjda.

Förebygga skador

I takt med att flera viltstammar ökar, ökar också kraven på jägarna att hjälpa mark-
ägaren, eller jordbruksarrendatorn, med att förebygga skador. I södra och mellersta Sverige handlar det till exempel om att bedriva en aktiv vildsvinsjakt, både i beståndsbegränsande syfte och för att skydda skadedrabbade grödor. Dessutom finns det andra arter som, i alltför stora antal, orsakar stora skador. Gässen och hjortarna är arter som mer och mer seglar upp som de stora skadegörarna i vissa områden. I norra Sverige kan skadorna till exempel komma från bävrar, som fäller träd eller dämmer upp på olämpliga ställen.

När en markägare upplåter jakträtten till någon annan frånsäger denne sig samtidigt all bestämmanderätt. Det är inte längre markägaren som bestämmer hur mycket vilt som kan eller ska skjutas på marken, hur jakten ska bedrivas och vilket syfte jakten ska ha. För vissa markägare är det precis detta som är syftet, nämligen att lämna över beslutsfattandet till dem som bättre kan frågorna. För andra kan det bli ett dystert uppvaknande när synen på hur jakten ska bedrivas inte delas mellan markägaren och jägarna.

Kom överens

I stället för att starta en dispyt, med en trolig uppsägning av avtalet som följd, är det klokt om jägarna och markägaren i förväg bestämmer sig för vilka skyldigheter de har gentemot varandra. Om markägaren till exempel ställer krav på en viss avskjutning av vildsvin är det rimligt att också begära att markägaren vidtar åtgärder för att underlätta för jägarna. Att undvika att så spannmål ända in till skogskanten och lämna en remsa med till exempel vall, antingen för skörd eller som viltfoder, underlättar jakten för jägarna. Att ställa ut jakttorn, även mitt i åkrarna, under den för grödan känsliga perioden kan också underlätta jakten.

För jägarna handlar det då om att faktiskt bedriva den aktiva vildsvinsjakt som mark-
ägaren möjliggjort. Det kan vara nog så ansträngande att bibehålla bevakning och jakttryck över en stor areal i de veckor som behövs för att i möjligaste mån undvika skador. För jägarna handlar det också om att inte begränsa sina egna möjligheter genom att till exempel försvåra för inbjudna gäster eller sätta upp avskjutningsrestriktioner som gör jakten svårare. Egoism och prestige måste här läggas åt sidan till förmån för skyldigheterna gentemot markägaren.

Förutom skyldigheterna som jägarna och markägarna har gentemot varandra finns det stora möjligheter med att upplåta jakträtten till någon. Först och främst handlar det om en affärsuppgörelse, som förhoppningsvis gör båda parter nöjda. Den ekonomiska ersättningen är naturligtvis det som oftast kommer i första hand. Många markägare känner dock ett stort ansvar för viltstammarna och vill nyttja dem som den resurs de är. Balansgången mellan ekonomisk ersättning och en ansvarstagande viltförvaltning är nyckeln till den absoluta framgången i samverkan mellan jägare och markägare. 

Formulera målen

Markägaren och jägarna har många möjligheter att påverka sitt samarbete för att uppnå så stor framgång som möjligt. För att veta hur samarbetet ska se ut för att fungera så bra som möjligt krävs det dock någon form av målformulering. Det är en fördel om jägarna och markägaren kan enas om en vilja med upplåtelsen. Vill markägaren att viltskadorna ska minska eller handlar det om att vårda vissa stammar så att de ökar? Finns det andra intressenter, till exempel boende eller arrendatorer, som måste tas med i beräkningen?

Om jägarna och markägaren enas om målen, och har en konstruktiv dialog om förutsättningarna, blir det enklare att inte fokusera så mycket på vilka skyldigheter man har gentemot varandra utan snarare på vilka möjligheter man har att tillsammans skapa något bra. 

Jens Gustafsson
Fler artiklar