Vi slår följe med Bosse Nilsson och hans jaktkamrat Mikael Lindvall för att jaga hare ute på Granön, norr om Luleå. Det är grådis och lugnt i skogen och temperaturen ligger på några plusgrader. Löven har börjat falla till marken, men fortfarande finns det björkar som har hela grenverket inbäddat i en knallgul lövskrud.
Bosse Nilsson från Luleå är vida känd bland stövarfolket. 1977 köpte han sin första stövare, och sedan dess har han tagit fram sju finnstövare som alla har blivit jaktchampion. På meritlistan har Bosse bland annat en vinst i nordiska rasmästerskapen 1998 med sin finnstövartik Norrhed Tina. Han säger sig dock inte vara någon rasfantast, det har bara blivit så att han hållit fast vid den finska stövaren genom åren.
Bosse är uppvuxen utanför Överkalix, men till skillnad mot många andra jägare är han inte uppvuxen med jakt.
– Jag följde med en kompis på harjakt med stövare när jag var i trettioårsåldern och tyckte att det var så pass intressant att jag köpte mig en egen hund från Finland 1977. Jakt och hundar har sedan dess varit mitt största intresse och det är jag glad för, säger Bosse.
Han spänner fast pejlen runt halsen på finnstövartiken Donnänget Asta, som han har fött upp själv och som blev jaktchampion vid tre års ålder. Nu har hon hunnit fylla fyra år.
Ge unghunden bra förutsättningar
Medan hunden är ute på sök samlar vi ihop ved till en värmande brasa. Ingen harjakt utan eld och nykokt kaffe. Mikael plockar fram sin välanvända sotpanna från ryggsäcken och förser den med friskt vatten. Eldens lågor flammar skönt i morgonmörkret och snart bubblar det i kaffehurran. Bosse gräver i sin ryggsäck och bjuder på mazarin till kaffet. Kan en morgon starta bättre? Som alltid när man sitter runt elden börjar snart historierna att flöda. Jag är nyfiken på Bosses knep för att få fram så många duktiga harhundar.
– Jag började tävla och gå jaktprov med mina hundar först 1992, efter att ha köpt två hundar av Bror Nylund som var väldigt skicklig. För att få fram en duktig hardrivare finns det inga genvägar. Det gäller att vara ute med hunden i skogen så ofta som möjligt och att låta hunden söka själv. Man kan hjälpa den i viss mån, men hunden måste lära sig att hitta haren själv, säger Bosse.
– Men man ska ge unghunden bra förutsättningar. Till exempel genom att åka ut tidigt på morgonen då det är lättare att hitta färska nattslag, samt jaga på en mark där det normalt finns gott om hare. Där har jag haft flyt. Jag flyttade till Bensbyn 1985, och vi har en fantastisk biotop för hare. Det har alltid funnits gott om hare på den här jaktmarken, fortsätter Bosse.
Passar för ungdomar
Mikael tycker att harjakten passar ypperligt för ungdomar.
– Har man en skaplig hund och är på bra marker så bjuds man ofta på väldigt många spännande jaktsituationer och flera skottchanser. Dessutom kan harjakten bli väldigt social, om man vill. Det gör inget om man är flera jägare, och man behöver inte vara knäpptyst när inte hunden driver, säger Mikael
Mitt under samtalet kommer det efterlängtade upp-
taget när Asta reser en hare inte så långt från vår eldstad. Samtidigt som hundens skall börjar eka genom skogen skickar pejlen signaler till mottagaren, och Astron i Bosses och Mikaels fickor börjar vibrera. Nu blir det fart på Mikael som snabbt greppar sin drilling.
– Du ska få se att haren kommer här snart, säger han och laddar sitt gevär.
Mikael är också en inbiten jägare som har stövare och vet var hararna har sin gång på Granön. Som erfaren jägare lär man sig till slut att tyda naturen och vilka områden som djuren föredrar.
Asta driver med högsta tänkbara intensitet. Det är ingen oärlig hund, inga väckskall, bara pang på. Drevet gör en sväng ifrån oss, men det vänder snabbt och går emot oss. Bosse sitter kvar vid elden och passar medan jag följer med Mikael längre ner längs vägen där vi håller till. Eftersom det är alldeles vindstilla och de flesta lövträd har tappat sina löv hörs hundens skall extremt tydligt. Drevet kommer snabbt närmare medan skallet spränger genom hörselkåpornas förstärkare.
Spänningen på topp
Spänningen är på topp. Var är haren, och var kommer den?
Mikael, som står i dikeskanten vid grusvägen, vrider huvudet fram och tillbaka. Plötsligt kommer haren ut på vägen 70 meter bort och sätter full fart mot honom. Han höjer sin drilling. Geväret är utrustat med ett sikte med hagelring för snabbt flyktskytte. Det går fort. Nästan så fort som en jagad hare kan springa närmar den sig Mikael.
När avståndet från haren är under 30 meter tänker Mikael skjuta, men så kastar haren sig tvärt av vägen och fortsätter snabbt efter en skogsstig. Asta, som inte är långt efter, kommer ylande ut på vägen och följer harens spår. Det tar några minuter innan hon hittar avhoppet igen.
– Det där gjorde Asta bra. Annars kan det lätt bli problem för vissa hundar, säger Mikael och är samtidigt lite besviken över att han inte hann få i väg ett hagelskott mot haren.
Drevet fortsätter snabbt ner mot Björköfjärden, vilket blir en naturlig avgränsning på jaktmarken. Asta driver haren i 20 minuter kring havskanten, där det ligger ett flertal stugor, tills det blir tappt. Vi återvänder till Bosse, som samlar in mer ved till brasan. Ett par närgångna järpar visslar vackert i närheten av eldstaden.
– Vi hinner kanske dricka en kopp kaffe till medan hunden söker reda på haren, säger Mikael som gärna skjuter hararna snabbt för hunden.
– Ja, Bosse jagar med klockan och jag med bössan. Min filosofi är att om jag lyckas skjuta en hare tidigt på morgonen så kan jag släppa om hunden igen, säger Mikael.
– När jag var yngre sköt jag också snabbt och betydligt fler harar. Men med åren har det inte blivit lika viktigt, även om jag gärna skjuter några så att jag kan bjuda mina jaktkompisar på hargryta vid årets slut, säger Bosse.
Vänta vid vägen
Plötsligt sjunger det till igen i skogen när Asta springer på haren, som har tryckt bland stugorna nere vid havskanten. Det blir ett våldsamt skrikupptag och skallintensiteten når sin kulmen strax därefter. Trots att avståndet är cirka 700 meter hör vi Asta tydligt när hon öser på för fullt. Med ett sådant tryck rör sig haren snabbt och kan väntas vilken minut som helst om den väljer rätt väg.
Mikael byter sin träkosa med kaffe mot drillingen som står uppställd mot en tall bakom brasan. Nu är det jakt igen!
– Kom Göran, nu gäller det att vi springer tillbaka till samma ställe som vi såg haren på senast, flämtar Mikael och skyndar i väg efter vägen så att gruset sprätter runt kängorna
Drevet sätter högsta tänkbara fart mot Strapösundet, dit hararna alltid brukar bege sig någon gång under drevet. Mikael vet av erfarenhet att det är lika bra att vänta vid vägen, för förr eller senare kommer haren tillbaka hit.
Drevet håller på i 20 minuter runt Strapösundet innan det slutligen vänder tillbaka mot oss på vägen. Mikael osäkrar sitt gevär och blicken vandrar fram och tillbaka för att inte missa haren. Den passerar Bosse på bara 40 meters avstånd och fortsätter med full fart mot Mikael som har ställt sig redo vid vägkanten precis där haren gjorde sitt avhopp senast.
Jag placerar mig strategisk med kameran bakom Mikel för att försöka få en bra bild på hare och jägare. Men precis när haren kommer ut på vägen och Mikael slänger upp sitt gevär på axeln hakar min systemkamera upp sig. När vi sprang ut till passet lyckades en knapp som låser avtryckaren på kameran aktiveras. Det är lagen om alltings jävlighet som träder i kraft.
Haren närmar sig Mikael i hög fart och strax efter att skottet avlossas och haren ligger livlös på vägbanan lyckas jag äntligen få i gång kameran.
– Jag kunde inte vänta längre, haren höll på att springa ifrån oss, ursäktar sig Mikael med ett leende på läpparna.
Bosse kommer lunkande på vägen och ser minst sagt belåten ut. Det är en sann jaktglädje kamraterna emellan när de träffas vid haren och hunden kommer fram till jösse efter ett fenomenalt och underhållande drevarbete.
– Den här haren ska vi avnjuta tillsammans vid en trevlig middag framöver, slår Bosse fast och klappar om sin duktiga finnstövartik innan gänget vänder jaktmarken ryggen för denna gång.
