Steg för steg tar vi oss sakta framåt. Sätter ena foten framför den andra, stannar en stund, och smyger igen. Sikten är knappt tre meter och vi hör mer än vi ser. Men snart är vi framme i ett prasslande virrvarr av djungeltät fjolårsvass. De gulnade stråna glesar ur och en mörk bård träder fram. Svart och trög med en doft av dy i marsklandets labyrint.
– Vi stannar här en stund. Hyddan ligger längre upp utmed ån, men ibland tar bävrarna en vända neråt sjön och rotar runt i vassen. De kan dyka upp var som helst.
Linus Björk vet vad han talar om. För fjärde året i följd är han på bäverjakt och har lärt sig den stora gnagarens vanor här i Lungälven väster om Storfors. En annorlunda och spännande miljö.
– Vi har inte bäver i södra Sverige där jag bor, så en jakthelg i Värmland har blivit tradition. Det är ju inte mycket annat vilt som är lovligt den här tiden och bäverjakten är speciell, viskar Linus medan han håller åns mörka vattenyta under uppsikt.
Bävern kan, som Linus säger, bokstavligen dyka upp var som helst. Och även om man är beredd och spanar blir man lika taggad varje gång som den stora gnagaren visar sig.
En vindlande å
Vi drar vidare uppströms, och med vassbältet bakom oss är det lättare att smyga på strandbanken. Ån vindlar i slingor och bukter, och här och där ser vi tecken på bäverns härjningar. Stubbar och fällda träd och rengnagda grenar. Men inget är färskt och släpstigarna som har skurit djupa diken i åbrinken verkar övergivna. Vanligen är det spår i leran, men nu är det i stället fullt med småkvistar, barkflagor och torra löv efter blåsvädret förra helgen. Det borde ha varit rent i släpstigarna, men här har ingen bäver kravlat sig upp på en vecka. Märkligt.
Just där ån gör en tvär krök stannar vi. Att smyga runt för mycket tjänar inget till, speciellt inte då vattenståndet är ovanligt lågt i vår. Andra sidan kan vi spana av, men vad som finns intill oss är dolt av strandbanken. Bävern kan vara helt inpå oss och dyka och försvinna utan att vi någonsin ser den. Speciellt med kalldraget från sjön som virvlar hit och dit. En dunst av mänsklig vittring räcker för att det väderkornskänsliga djuret ska hålla sig dolt resten av kvällen. Då är det bättre att sitta på pass. Kröken blir bästa platsen, med sikt både uppåt och neråt över ån.
Linus bänkar sig på en fallen trädstam, gör några provanläggningar med studsaren och spanar av vattenbrynet och terrängen runt omkring. Men inget villebråd är i sikte, och .30-06:an läggs över knäna och tvåbensstödet på armlängds avstånd. Så sjunker han ner i stilla väntan. Om bävern kommer är Linus beredd.
Försiktiga djur
Han skruvar upp kikarsiktets förstoring och lyfter studsaren till axeln igen. I siktet har han stranden på andra sidan. Han sveper fram och tillbaka, men utan att få ögonen på någon bäver. Ringarna på vattnet bakom det nedfallna trädet visar sig vara två krickor som lugnt paddlar vidare. Fågel är det ingen brist på, och strax kommer även en älgko förbi med sin fjolårskalv i sjölandet bakom oss.
Markerna sjuder när naturen vaknar till liv efter en vinter på sparlåga. Silhuetten av en simmande bäver vore ren bonus. Men trots allt är vi på jakt och Linus har åkt långt för sitt Värmlandsäventyr. Han börjar så smått bli fundersam, det är betydligt lugnare på bäverfronten än förra året.
– Tror du att vargen har varit framme? Den kan ju rensa undan, har jag hört, när den har fått smak på bäver.
Funderingen är väl berättigad. Vargreviren ligger i armkrok över hela Värmland numera, och en varg tar en bäver lika lätt som en räv tar en sork. Vissa vargindivider specialiserar sig till och med på bäver. Lägger sig på lur efter släpvägarna och plockar den ena efter den andra tills kolonin kort och gott är uppäten. Det är mycket mat på en bäver, och jakten kräver i motsats till den stora älgen inte någon större ansträngning. Men här finns inga slaktplatser och heller inga spår efter gråben.
Kanske är det tvåbenta jägare som har hunnit före oss. Bäverjakten började ju tidigt i år, efter en mildvinter med knappt vare sig is eller snö. Eller famlar vi efter teorier, en enkel förklaring när jakten går trögt?
Bävrarna kan vara försiktiga av sig och har något stört djuren lämnar de inte sin skyddande boning förrän kväll gått över i becksvart natt. Det enda som gäller är att tålmodigt sitta kvar och vänta så länge skjutljuset räcker.
Och vi sitter bra, som sagt. Med uppsikt över ån, och intill en släpväg som leder bort mot en liten björkdunge som bävrarna har börjat knapra på. Kors och tvärs ligger stammarna över grova spånor likt ett plockepinn. Men helt färskt är det inte och tiden går. En kvart blir en halvtimme och en timme strax två. Kvällen rinner förbi och Linus, som har suttit stilla som en saltstod, börjar skruva på sig och gör ytterligare några anläggningar med spaning genom det ljusstarka kikarsiktet. Men utan resultat.
Mörkret faller
– Det var sjutton så trögt i kväll. Kanske är det mer aktivitet uppströms. Jag tror vi tar och smyger en bit som en sista chansning. Det är ju snart mörkt, viskar han och reser sig sakta upp från sin hukande ställning på stammen.
Sagt och gjort. Vi hänger säckarna på ryggen och smyger i väg efter ån som ligger blank som glas nu. Vinden har mojnat och den sävliga strömmen är knappt märkbar där skogens spegelbild blandar sig med sjunkstockar och nedfallna grenar.
En villervalla av skuggor och reflektioner och en bävers låga profil blir lätt en träpinne bland andra. Såvitt den inte simmar så att en silverplog bildas i skymningsljuset eller sitter i vattenbrynet och gnager på en kvist, vill säga. Kvistarna lyser i mörkret om barken är skalad när de rör sig mellan tassarna.
Men den här gången blinkar inget gulvitt trä mot mörk gyttja. Ån ligger öde för bäver och när mörkret tätnar drar vi oss tillbaka. I morgon är en annan dag.
Taktik: Skynda långsamt
Det blir en kall natt. Stjärnklar och stilla har den lämnat en kant av frost i gräset, när vi några timmar senare skymtar ån framför oss i gryningen. Men inte samma å som i går. Vi chansar på ett nytt vattendrag, en mindre och avsides liggande ström. Jaktkamrater som passerade förbi i höstas lade märke till nya fällen och byggen. Ingrepp som bara bävrar kan göra, och förhoppningsvis finns de vasstandade konstruktörerna kvar.
Ingen har jagat här, såvitt vi vet, och ån är en ny bekantskap även för Linus. Han verkar taggad när vi stannar till en bit ifrån, dolda bakom yviga grenar.
– Här måste det vara, med dammen en bit upp som de berättade om. Men vi håller oss i skogskanten en stund och spanar av, säger Linus.
Han tar det säkra före det osäkra. Att bara stövla fram till det intima vattendraget går inte för sig. Turligt står de gamla granarna glest på den här sidan vattendraget.
Vi kan följa ån på avstånd och kikarspana, och ljuset är med oss nu på morgonen. Bävern är lättare att upptäcka mellan strandens tuvor, särskilt en dag som denna med knappt ett moln på himlen. Men gnagarna lär inte stanna ute länge. Efter en aktiv natt söker de sig tillbaka till hyddan när solen stiger och innan dess måste vi komma till skott. Att skynda långsamt blir dagens taktik. Vi har ett par timmar på oss, kanske tre.
Det luktar bäver
Efter en kontrollerande lov nedströms, där bäcken till slut störtar utför en brant, vänder vi tillbaka. Det visar sig vara åt rätt håll. Ju längre vi går, desto mer spår och tecken blir det. Det luktar bäver till och med, där djuren har satt sitt aromatiska bomärke på stubbar och stammar. Bävergället tar man inte fel på, och en fullkomligt perforerad brink med spår i den sandblandade leran bekräftar att området är bebott.
En bit uppströms skymtar dammvallen och lugnvattnet ovanför. Hyddan ligger mitt på i en brant sluttning, och på ömse sidor flyter hundratals småpinnar omkring som något annat slags flottningsupplag. Det gör det även på vår sida. Nyskalade aspkvistar kantar ån och lite högre upp avknipsade vattenväxter. Det känns som ett undangömt bäverrike. En fördold dal i omdaning av vad som måste vara en större koloni. Spänningen stiger.
Vi sjunker ner bakom en gammelgran och håller dammen under uppsikt. Avståndet till närmaste åkant är knappt ett bösshåll och till hyddan drygt det dubbla. Var än en bäver dyker upp är hållet kort för en duktig skytt som Linus. Och han har nerv nog att avvakta det rätta tillfället när bävern kravlat upp i vattenbrynet.
Men hur länge är det någon vits att vänta? Solen har masat sig över horisonten och allt eftersom glimmar dammen ljusare i gläntan framför oss. Om en halvtimme är det nog för sent att få ögonen på någon morgontrött bäver. Kanske har de redan knoppat in för en slummer i hyddans mörka innandöme. Här är ju bevisligen gott om bäver, men ännu har ingen visat sig.
Bävern möter sin baneman
Så plötsligt händer något. En hårfin men avslöjande rörelse i vattenytan som rör sig mot dammens mitt. Längre ner i ån kunde det ha varit en gädda eller annan större fisk, men här finns bara kvidd. Linus taggar till och gör sig beredd med studsaren. Spejar i alla riktningar, men den lilla vågen dör ut och dammen ligger blank igen.
– Det måste ha varit en bäver. Vågen kom ju från hyddan och gick utåt. Vart sjutton tog den vägen?
Just som allt verkar falla på plats blir vi åter gäckade. Men Linus misstänker var den dolde simmaren har tagit av, och bestämmer sig för en framstöt uppströms.
– Stanna här och håll koll, så smyger jag i väg och kikar ovanför dammen. Sätter en peng på att den simmade uppåt.
Smidig som en vessla tassar Linus i väg. En bit ser jag honom följa stranden, men strax försvinner han bakom kröken vid inflödet. Jag kan bara vänta där jag sitter. Kanske bävern är kvar i dammen, eller så leder Linus instinkt rätt. Det funderar jag på när en studsarknall tvärt river morgonen itu. En ljungande smäll som förkunnar att en bäver sannolikt mött sin baneman.
– Den var precis på väg upp på land en bit framför mig. Det var bara att lägga an och fyra av och den sjönk ihop på plats, berättar Linus när jag strax är på plats och konstaterar att den nöjde bäverjägaren har lyckats.
Han lyfter djuret lite på känn i den breda, hårlösa svansen.
– En av de största som jag har fällt. Tjugo kilo väger den nog … kanske lite mer.
En fin bäver är det och säkerligen tung för Linus att släpa ut. Men vandringen går ändå med lätta steg från den undangömda ån, med ett värdigt villebråd efter en enträgen och uthållig jakt.
