Mats stryper motorn. När båten nästan ljudlöst glider längs klipporna, ett tjugotal meter ut, kastar han i vettar. De landar svajande i grupper, två här, tre där. Det ser ut som om de placeras på måfå, men den analysen stämmer inte alls. Från land ser det nästan ut som att den erfarne fågeljägaren skapar ett slags skjutgator i vattnet.
En ensam vette får guppa närmare land, bara några meter ut. Det är den trygga fågeln, den som visar hur lugnt och säkert det är att landa just här.
Bonzo, den svarta labradoren, är snabbast i land. Det är inte första gången som de två är här, hunden vet var husse ska sitta. Efter några tassäkra språng på klippan landar Bonzo bakom den låga vägg av stenar, kvistar och kamouflagenät som husse har byggt långt i förväg, som för att kolla att allt är som det ska.
Mats drar in båten i låg vass, en bra bit in. Den får inte synas. Fåglar ser bra och allt som sticker ut i bilden, allt som skulle kunna innebära fara kan väcka den oro som gör att sjöfågel vägrar slå bland vettarna.
– Jag minns en gång när pappa, min farbror och jag satt i var sin skjutkoja längs en udde, ett par hundra meter ifrån varandra. När vi samlade ihop oss hade farsan skjutit 20 och jag 24 fåglar, och min farbror ingen alls. Farsan bara skrattade, hans bror hade suttit med en brandgul regnjacka på sig, det var ju som en varningslampa i fåglars ögon, säger Mats Emilsson med låg röst och ett kluckande skratt.
Det är samtidigt skälet till att alla skjutkojor som Mats bygger har ryggen mot något som tar bort silhuetten av jägaren. Precis som den här, på läsidan av udden, en bit ut i slottsviken på Torönsborg i Sankt Annas skärgård.
– Så, nu börjar vi vänta. Gott kaffe, stilla vatten och en helt okej utsikt. Och titta, nu kommer solen.
”En hund ska man alltid ha med”
Det skarpa morgonljuset skär genom det tunna dis av dimma som ligger över vattnet. Inte en fågel syns, men det är nu som det kan gå snabbt. Just nu.
Mats tömmer det sista i muggen och skruvar ihop termosen. Han stoppar i två patroner och lägger den välanvända hagelbössans pipa mot kanten på den låga väggen framför sig. Och han är tyst, alla rörelser är långsamma. Bonzo sitter intill sin husse, väl medveten om vad som kanske, kanske snart händer.
– En hund ska man alltid ha med sig. Bättre hörsel, bättre sinnen, säger Mats med låg röst.
Och visst är det Bonzo som först upptäcker fågel. Han stelnar, växer ett par centimeter och låser blicken snett utåt viken. Min blick, och Mats, följer hundens. Några sekunder går, så ser jag. Fågel, på flygväg hitåt.
”En hund ska man alltid ha med sig. Bättre hörsel, bättre sinnen”
Vi sitter alldeles stilla. En storskrak glider på säkra vingar i en stor sväng förbi utanför vettlägget. Jag bedömer avståndet till uppåt 30 meter när fågeln är som närmast. Jag hade svingat i det läget, men Mats sitter fortfarande fullkomligt stilla.
En sväng till blir det, den här gången lite längre ut och jag tänker att den där får vi inte se mer, den skraken ser att något inte är riktigt som det ska. Men så vänder den igen, vinklar vingarna för att bromsa in farten och nästan ljudlöst landar den på vattnet utanför vettarna, utanför hagelbössans verkliga räckvidd.
Och fortfarande sitter Mats Emilsson alldeles stilla. Bössans pipa vilar lugnt kvar i samma position. Inte en muskel är spänd. Så hör jag en låg viskning:
– Nu vill den nog simma inåt för att hälsa, om vi har lite tur.
Spännande jakt
Så blir det. Storskraken rör sig först i små cirklar, som för att visa upp sig för vettarna. När de konstgjorda fåglarna inte svarar, inte verkar intresserade, börjar skraken simma inåt. Som för att kontrollera de fåglar som har valt att landa just här.
Mats väntar. Och väntar. Men när fågeln är 20 meter ut, i en av de öppna ytor som har lämnats mellan vettarna, rör han sig bestämt och snabbt men fortfarande lugnt. Kolven landar mot axeln i nästan samma ögonblick som skottet går. Fågeln dör där den har simmat.
– Nu Bonzo, apport.
Labradoren lyfter ur skjutkojan när kommandot kommer. Han behöver bara ett nedslag på klippan innan luftfärden ut och ner i vattnet. Mats reser sig, bryter bössan och gör sig beredd att ta emot.
”Jag var tolv när jag fick skjuta min första fågel. Pappa satte farfars gamla hanbössa i händerna på mig.”
– För mig är sjöfågeljakten spännande. Det gäller, precis som vid många andra jaktformer, att överlista viltet. Du måste lägga vettarna rätt och på rätt ställe. Jag vill kunna locka ner fågeln, få den att landa, kunna locka in den tillräckligt långt. När jag jagar så här skjuter jag nästan alltid fågeln i vattnet, säger han och tar emot skraken som Bonzo vänligt lämnar av innan han ruskar vattnet ur pälsen.
Så väntar vi igen och Mats börjar prata om hur allt började.
– Jag var tolv när jag fick skjuta min första fågel. Pappa satte farfars gamla hanbössa i händerna på mig. Han tyckte väl att det var dags, att jag var stor nog att försöka själv. Men fram till dess hade jag följt med väldigt många gånger utan bössa. Tanken var att lära mig hur sjöfåglar fungerar, innan jag fick börja jaga dem.
Mats är tyst en stund innan han fortsätter.
– Det är nog det bästa sättet att börja jaga. Att först lära sig hur viltet fungerar. Om man studerar fågeln, olika arter, innan man skjuter, lär man sig mycket.
Mycket har förändrats
Ett helt liv bland sjöfåglar ger en avundsvärd rutin, förstås. Mats Emilsson jagar fågel som han har lärt sig att jaga. Men mycket har förändrats under de nästan 60 år som har gått sedan han fick skjuta den där allra första fågeln.
– Det pratas numer ofta i termer av hållbarhet, om etik och kretslopp. Det är ord som inte fanns förr, men ändå levde folk i skärgården efter allt det där. Vi sköt till exempel bara hanfåglar, tanken var ju att det skulle komma fågel nästa år också. Och man sköt det som man behövde. Jakten var något helt annat än enbart en fritidssysselsättning, den var en del av hushållet.
Efter att ha levt till stor del på salt sill och salt kött under vintern var det första fågelköttet välkommet.
– Jag minns att farfar var ute när isen började gå upp, långt ut vid iskanten och vid rännor, för att försöka skjuta av de första fåglarna som kom. När han lyckades var det fest, med färskfågel till middag.
Dessutom togs allt tillvara. Mats har fortfarande en kudde fylld med ejderdun.
– Och vi gjorde vettar av riktiga fåglar, fjädervettar. Det är fortfarande de allra bästa, de fungerar fantastiskt bra. Visst fungerar konstgjorda vettar, men de äkta är en helt annan sak, de drar till sig sjöfågel.
Bonzo avbryter vårt samtal och så upprepas det igen. En storskrak, mindre försiktig än den första, glider in, bromsar med vinklade vingar och landar bland vettarna. En sekund senare ligger den livlös på vattenytan och labradoren får jobba igen. Det som slår en tillfällig besökare i Mats Emilssons skärgårdsmarker är hans lugn, hans förmåga att agera i exakt rätt läge.
– Man behöver inte ta i så mycket. Ligger vettarna rätt, och framför allt på rätt plats, så kommer chanserna. Det är ingen idé att hasta fram när man jagar ett så försiktigt och uppmärksamt vilt som sjöfågel.
Vara observant hela säsongen
Knipor, vigg och skrak, det lockar han in med hjälp av vettar. Med ejder är det likadant, men där handlar det också om att kunna locka. Mats visar och härmar först ådor och sedan gudingar.
– Det är en jättespännande jakt. Det är som att locka in en älg, men med fågel handlar det om att få den att simma närmare land.
Men numer är det inte gott om ejder i den här skärgården och den allmänna jakten på arten är förbjuden sedan i somras. Det blir mest knipor och vigg i de grytor som Mats kokar hemma på ön. Och gräsänder, förstås. Men dem jagar han inte med vettar.
– Nej, det kan vara svårt att få änder till vettar. Det är enklare att stöta dem i vassarna och skjuta på uppflog. Bonzo får stöta, så skjuter jag.
”Det är en jättespännande jakt. Det är som att locka in en älg, men med fågel handlar det om att få den att simma närmare land.”
Det kan också vara skillnad på beteenden beroende på vilka fåglar som han jagar. Kniporna från Norrland till exempel, de som söker sig söderut när isarna lägger sig på sjöarna norrut, de är mer försiktiga än kniporna som har stannat i skärgården.
– Då handlar det ännu mer om att lägga vettarna rätt. Och om att lära sig var fågeln faktiskt vill slå.
Just det där handlar, precis som det mesta när det gäller jakt på sjöfågel, om att vara observant under hela säsongen. Att chansa genom att bygga en skjutkoja, där man ur ett mänskligt perspektiv tror att fågeln är trygg, fungerar sällan.
– Titta först och jaga sedan. Och när du har hittat ett ställe där fåglar brukar slå, då fungerar just den platsen år efter år. Exakt vad som styr det där vet jag inte. Visst, man lär sig att en viss terräng är bra, som uddar. Men det rätta stället, det kan bara fåglarna själva visa dig, säger Mats Emilsson.
Just när Bonzo sträcker upp sig igen, för att tala om för sin husse att fågel är på väg in.
