Foto: Suzanne FredrikssonFölj spåret en längre sträcka för att kunna avgöra om det är varg. Om spårstämpeln är över 10 cm kan man utesluta räv.

Expertens tips inför jakt med löshund i vargrevir

Vargstammen växer och sprider sig söderut, där erfarenhet av hur det är att jaga med löshund i ett vargrevir saknas. Men det finns åtgärder att vidta och spår att leta efter innan man bestämmer sig för om man vågar släppa sin hund. Rovdjursexperten Jens Frank tipsar om vilka.
Jens Frank, docent i viltekologi och föreståndare för SLU Viltskadecenter.

Vågar du jaga med löshund i vargland?

Frågan är enkel men svår att besvara, tycker Jens Frank. Han är docent i viltekologi, föreståndare för SLU Viltskadecenter och jägare.

– Det kan bara den enskilde avgöra. Men jag konstaterar att det finns sätt att minska sannolikheten för att hunden skadas om man jagar med löshund i ett vargrevir, säger han.

Först och främst framhåller han skyddsväst som en effektiv åtgärd mot attackerande vargar.

– Det finns flera olika varianter och bidrag att söka från länsstyrelsen. Kostnaden brukar landa på runt 5 000 kronor.

I övrigt, poängterar Jens Frank, gäller det att motverka att hundar får närkontakt med varg. Det kan till exempel löna sig att ordna jakter med fler människor och hundar än tidigare, eftersom det kan skrämma bort vargar i närheten.

Dessutom kan man spåra av ett område innan någon hund släpps. Problemet är att det i de senast etablerade reviren i södra Sverige sällan finns förutsättningar för att spåra i snö.

– Snö underlättar enormt, men det är ju sällan så mycket av den varan i till exempel Skåne.

Hör bör jag som jägare agera då?

– En möjlig teknik som används i en del områden är att kratta av korsningar och andra delar av grusvägar där vargar kan passera. Då kan det gå att identifiera spår, man kan kontrollera på morgonen före jakten. Det går också att köra ut sand för att öka möjligheten att det blir spår.

Men bara spåren räcker inte – man måste också kunna tyda dem och felkällorna är många.

– I djup snö eller då spåren har smällt ut är det lätt att förväxla hare med varg och även varg med lo och räv, säger Jens Frank.

Han fortsätter:

– Och en stor hund och en varg går inte att skilja åt på enstaka spårstämplar.

Lätt att förväxla spåren

Till och med ren och älg förväxlas med varg om det är riktigt mycket snö. Jens Frank passar på att delvis avliva gammal klokskap: En rak spårlöpa, utan avstickare, från ett hunddjur med stora tassar är ett tämligen osäkert bevis för att det rör sig om varg.

– Först och främst måste du väga in att det finns så otroligt många fler hundar än vargar, redan där pekar sannolikheten mot hund. Men visst, hundar är väl lite mer benägna att göra avstickare och travar kanske inte alltid från a till b. Vargar kan dock också göra avstickare och hundar kan springa på i en rak löpa.

Men, påpekar Jens Frank, de ovan nämnda fallgroparna är det ovana spårare som faller i. Den som är duktig förväxlar inte varg med andra djur än möjligen stora hundar.

Nyckeln till framgång är bland annat att följa ett spår en längre sträcka. Den som nöjer sig med att kliva ur bilen och studera enstaka spårstämplar vid sidan av vägen riskerar nämligen att dra felaktiga slutsatser.

– Det är sällan plan mark där, djuret glider och spåret förvanskas. Tar du dig bara tid att gå in några hundra meter på en myr eller i skogsmark blir resultatet mycket bättre, tipsar Jens Frank.

Att leta spillning vid vägkanten från bil eller skoter fungerar också. På så vis går det att spåra av en såt innan någon hund släpps.

Använd Skandobs

Jens Frank förespråkar även Skandobs, där privatpersoner och myndigheter rapporterar om sina rovdjursobservationer.

– Det är väldigt användbart och blir bättre ju fler som engagerar sig. Du behöver inte ordna med egna sms-slingor längre.

Ytterligare en metod som ger mycket utdelning avseende hundsäkerhet i förhållande till nedlagd tid är identifiering av rendezvous-platser, det vill säga avgränsade områden där föräldradjuren lämnar valpar.

– De som bor i närheten vet ofta var dessa platser är. Man hör till exempel ylanden. Och där kan det vara ett högriskprojekt att släppa hunden.

Användning av viltkameror ser däremot inte Jens Frank som ett effektivt hjälpmedel för att kartlägga vargförekomst.

– Det blir ganska trubbigt, man får sannolikt inte valpar på bild. Då är det bättre att satsa på spillning och spår.

Du nämnde tidigare att duktiga spårare sällan gör felbedömningar. Hur duktig kan man bli?

– Det finns de som jobbar med det här i 40 år utan att utvecklas. Sedan finns det personer som bor i reviren som är helt otroliga och kan skilja på individer i en flock genom att titta efter speciella avvikelser som lätt hälta. 

– Ofta handlar det om människor med ett enormt intresse för jakt och vilt, inte sällan pensionärer med tid över. Flera av dem jagar varg under licensjakt och skyddsjakt. 

Lär dig känna igen vargspår

Vargen har, liksom övriga hunddjur, symmetriska spårstämplar. De båda mellersta tårna är lika långa och de två yttre tårna är lika långa, men tydligt kortare än mellantårna. Klomärkena är grova, men kan saknas på hårda underlag. Framtassarna är vanligen tydligt större än baktassarna. Mät avtryck från baktassarna. Är de över tio centimeter kan du utesluta räv, vars utsmälta spår annars kan innebära en förväxlingsrisk. Spår från lodjur går också att förväxla med vargspår, men det stora kattdjuret har mer asymetriska stämplar. De flesta hundar, speciellt de som används vid jakt, har inte heller så stora tassar. Enstaka spår är osäkra att gå på, följ dem minst i några hundra meter. I södra Sverige är det svårt att spåra eftersom snön ofta uteblir. Kommer den i riklig mängd kan det också vara knepigt att tolka löporna. För en ovan spårare i djup snö gäller det att inte förväxla varg med hare eller älg.

Källa och illustration Viltskadecenter

Fler artiklar

Lär dig känna igen vargspår

Vargen har, liksom övriga hunddjur, symmetriska spårstämplar. De båda mellersta tårna är lika långa och de två yttre tårna är lika långa, men tydligt kortare än mellantårna. Klomärkena är grova, men kan saknas på hårda underlag. Framtassarna är vanligen tydligt större än baktassarna. Mät avtryck från baktassarna. Är de över tio centimeter kan du utesluta räv, vars utsmälta spår annars kan innebära en förväxlingsrisk. Spår från lodjur går också att förväxla med vargspår, men det stora kattdjuret har mer asymetriska stämplar. De flesta hundar, speciellt de som används vid jakt, har inte heller så stora tassar. Enstaka spår är osäkra att gå på, följ dem minst i några hundra meter. I södra Sverige är det svårt att spåra eftersom snön ofta uteblir. Kommer den i riklig mängd kan det också vara knepigt att tolka löporna. För en ovan spårare i djup snö gäller det att inte förväxla varg med hare eller älg.

Källa och illustration Viltskadecenter