Martin Hahnes släkt har bott i Kungshamn i Bohuslän i stort sett sedan kustorten byggdes. Så det är många generationer Hahne som har lagt ut från hamnen under åren. I dag styr Martin båten med van hand mot Marmorbassängen som ligger strax norr om Hållö Fyr.
Han är en äkta kustbo där den härliga ursprungliga dialekten inte har tvättats bort, och att prata – det gillar han. Han är full av fakta, visdom och roliga berättelser. Här har det jagats under en lång tid, det märker man.
Vi åker slalom mellan alla färgglada kulor som guppar i vattnet från de hundratals hummertinor som just nu dräller i havet. När vi passerar Hållö Fyr utbrister Martin glatt att hans släktingar var med och byggde fyren i mitten av 1800-talet.
– Men mina släktingar var inga minkjägare. Minken kom hit typ hundra år senare, fortsätter han.
Längst fram i båten står hunden Tyra och spanar efter tänkbara minkgryt. Tyra är en blandras mellan gråhund och jaktspaniel. Hon är expert på denna jakt och har otaliga minkar på sitt samvete.
Det ligger en viss spänning i luften när hon hoppar i land på Hållö och sätter i väg efter minkarna. Tyra arbetar lugnt och metodiskt, vilket är bra. Minken släpper nämligen inte ifrån sig så mycket vittring om den ligger och trycker under ett stenblock. Efter en kvart avbryter Martin första släppet. Är minken inte hemma gäller det att kolla av nästa ställe.
På väg ner till båten passerar vi en skylt som berättar om en mörk oktobernatt 1943, då ett hemligt svenskt transportplan sköts ner av nazisterna och kraschade just här på Hållö. Martin minns att när han var liten kunde man fortfarande hitta skrot från planet. 13 personer dog, men två överlevde mirakulöst för att de satt bredvid en flygplansdörr som slets upp, och de kastades ut just innan planet exploderade.
Hållö, med sin spännande historia, är värt ett besök även utan minkjakt.
På Sälö finns minken
Nästa försök gör vi på Sälö, som ligger precis bredvid, och där finns minken. Snälla lilla Tyra förvandlas till en mycket skarp jägare som skriker för full hals. Minken går givetvis in under en stor klippskreva för att rädda livhanken.
Martin är snabbt där och lyser med ficklampan för att hitta den i mörkret. Nu förstår jag också varför Martin har vadderade knäskydd på sina jaktbyxor. Tyra far fram och tillbaka längs med klippskrevan och skäller som en galning. Martin svär till ordentligt när han lyckas sätta ner handen i minkens utomhustoalett – den luktar inte gott.
Till slut hittar Martin minken i mörkret och tar fram sin lilla revolver i .22 kort som avslutar jobbet snabbt och smidigt. Martin plockar ut minken och tillsammans utför han och Tyra någon typ av krigsdans, som man förstår att de har ägnat sig åt många gånger förut. Bättre start på dagen går inte att få.
Martin styr båten mellan uddar och skär som om han gjorde det i sömnen. Man ser att han har gjort detta tusentals gånger. Här och var gör vi små korta landningar för att kolla ett gryt eller någon daglega. Humöret är på topp och det gäller att hänga med i alla berättelser som kommer från den upprymda minkjägaren.
– Det behövs inte så många prylar för att ha en spännande och actionfylld jakt, som minkjakt är, säger Martin.
Rekommenderar lövblås
En ställande hund, ficklampa, knäskydd och handskar är självklara måsten. Martin rekommenderar även en ordentlig lövblås, som är bra att ha för att få fart på minken om den vägrar lämna sin håla. Sedan behövs så klart en hagelbössa och gärna en finkalibrig pistol för att kunna komma in under stenblock.
– Eftersom jag också är kommunal skyddsjägare så har jag en liten revolver i .22 kort. Utan den skulle jag inte kunna se efter minken som jag gör i dag. Jag skulle nog bara få hälften så många, säger han.
Ett annat tips från minkjägaren är att lära sig att tänka som en mink. Minkhanen har revir som han försvarar och reviret kan innefatta ett antal öar. Inom reviret kan det finnas flera honor och längs med denna revirlinje finns ett gryt där de bor. Utmed linjen finns också daglegor där de kan ta sig en paus under dagens jobb.
– I dag letar vi efter daglegor och gryt utmed revirlinjerna. Vi brukar skjuta runt 35–40 minkar om året. Men när det var som värst så sköt vi över 60 och då var även reviren mindre, säger Martin.
Han berättar vidare att det hela tiden gäller att hålla efter dem. Minkarna förökar sig nämligen snabbt och värre äggtjuvar finns inte. Exempelvis tärnorna har små ägg som minkarna lätt tar och denna fågel var tyvärr borta i flera år.
– Men nu ser vi att tärnorna är tillbaka och ornitologerna bekräftar att det stämmer. Det är så roligt att kunna se resultat av det man gör, säger Martin.
Jaktlycka
– Nu ska vi prova Gattholmen som är en gammal stenbrottsö med mycket spillsten där minken har hur mycket som helst att gömma sig under, säger Martin.
Innan vi ens har hunnit lägga till har Tyra kastat sig i land och börjat sökandet. Hon markerar vid ett stort stenblock och Martin hittar direkt en toalettplats efter minken. Han tar snabbt fram ficklampan och lyser ner i de mörka hålorna.
– Där är den, jag provar att skrämma i väg den med lövblåsen så får du passa med hagelbössan på andra sidan stenblocket, säger Martin till mig.
Lövblåsen dundrar i gång, och strax efteråt flyger en mink ut som ett svart streck. Hagelbössan får i väg ett skott, men minken försvinner ner igen mellan stora stenar.
– Den blöder, ser jag, hörs det från Martin som har försvunnit ner under ett stort stenblock.
Minken far upp och ner mellan storstenarna. Det går så fort att det är omöjligt att skjuta med hagelbössan eftersom Tyra ligger precis efter. Till slut blir det en återvändsgränd under ett stenblock och Martin hinner få i väg ett skott med sin lilla .22:a.
Lyckan är fullkomlig, det känns som att vi har vunnit fotbolls-VM. Vi skriker och fyller i varandras berättelser, och högst skriker Tyra som hoppar efter minkhanen som dinglar i Martins grepp.
Artrikedomen ökar
När vi har lugnat ner oss och är på väg hem berättar Martin att det är vetenskapligt bevisat att det ger en stor positiv effekt för fågelbeståndet när man håller efter minken. Det finns bland annat en undersökning från Uppsala läns skärgård som visar att sjöfågelparen ökade med 5–15 procent per år när man höll efter det lilla rovdjuret.
– 5–15 procent fler fågelpar som häckar är inte dåligt. Jag har hållit på i många år nu, så det blir en hel del fågel det, säger Martin.
Han berättar också att artrikedomen överlag lär öka med typ 50 procent om man håller efter mink, men det har han inte riktigt sett.
– Kanske är den alltid på topp här med tanke på vårt konstanta jakttryck efter den lilla bruna tjuven, säger han.
Martin kan inte nog poängtera hur viktig den här jakten är för fågellivet och att han önskar att fler jägare vill ägna sig åt denna jaktform.
– Tänk om man kunde få de nya unga jägarna att bli intresserade av denna actionfyllda jakt! Då skulle den svenska kusten få sig ett rejält uppsving på sjöfågelfronten.
