Från folkdrev till tryckjakt

Älgjakt utan hund

Grovt indelat finns det två sätt att jaga älg, med hund och utan. Helt utan hund blir det förstås aldrig med lagens krav på eftersök. Men låt oss titta på de jakter vilka sker utan fyrbenta jaktkamraters hjälp och där klassikern är drevjakt, eller folkdrev som det också benämns.

Folkdrev

Metoden framhålls stundom som det förhärskande jaktsättet för älg. En karikatyr med hojtande drevkarlar som skrämmer slag på det mesta för att någon med studsare ska få storoxen på kornet. Men få jakter är folkligare och det brukar vara trevliga tillställningar.

Den tid då budkavlen manade till uppslutning i bygdens drevkedja och folk gick man ur huse är dock på många ställen ersatt av hundjakt. Men ett jaktlag som håller traditionerna i hävd är Harnäsets JVO i Årjäng i Värmland. Östen Johansson är en av lagets veteraner. 

– Folkdrev har det alltid varit här. Det gör hela trakten engagerad och förr fick alla som deltog en smakbit älgkött med hem. Tyvärr är det mindre att dela på numera, även om jaktsättet fortfarande är effektivt i passande marker med mindre och medelstora såtar. Förutsatt att drevfolket kan sin sak. Att gå i drevet kräver en viss disciplin, säkerhetsmässigt inte minst. Alla här har varningsvästar i lysande färger och vi har heller inga skyttar i drevkedjan. Görs allt rätt med kedjan på linje och genomsökning av tätningar och snår, brukar det bli action på passen. Förutsatt att det finns älg förstås, säger han.

En annan fördel är möjligheten till variation, tycker Östen Johansson.

– Om man har tröttnat att sitta på pass i något ruskväder kan man pigga upp sig och gå i drevet några såtar och kanske låta någon annan få chansen att vila benen lite. Jaktsättet är kanske inte för alla och det blir mer folk att hålla reda på för jaktledningen. Men det kan också vara en fördel när älgarna ska ut till väg. Är det inte för långt finns folk redo med rep så att vi kan släpa ut dem och lasta på kärra. Vara till hands och ställa upp. Kort om folk är vi aldrig i Harnäset, påpekar han.

Vaktjakt

Folkdrevets motsats är posterings- eller vaktjakt. En mer eller mindre statisk historia där älgen förväntas dyka upp själv. Här är tålamod nyckeln. En likhet med folkdrev finns dock – utövarna är få. Visst bänkar sig en och annan jägare i gryningsdimman tills himlen välver blå över landskapet och grånar igen efter en blossande aftonrodnad. Älgjakt som meditation på sitt sätt.

På småmarkerna eller i närhet av bebyggelse är det kanske enda sättet att jaga då störningen är liten. Eventuellt med någon diskret omgruppering à la pürschjakt.

Pürschjakt

Pürsch, eller pyrsch som man också skriver, kommer från tyskans pirsch för smygjakt och är ytterligare ett sätt att komma i skottläge på skogens konung. Likt vaktjakten är smygjakten marginell bland Sveriges älgjägare, men visst praktiseras den från norr till söder.

Smygjakt kräver god kännedom om marken och hur älgen rör sig mellan beten och legor. Givetvis också att man håller sig dold. Ofta ingår vakpass på strategiska punkter som vallar, hyggen och myrar där man stannar till.

En speciell form av smygjakt är spårning på snö. Ett lager spårsnö som det kan falla under hösten. Spännande då spårstämplarna avslöjar vad för slags djur som man har framför sig. Kanske stor-
tjuren! Förutsättningen är att inte fler jägare rumsterar om i marken och i jaktlag sitter kamraterna bäst på pass.

Tryckjakt

Vilket för oss in på tryckjakten. Som namnet anger gäller det att försiktigt trycka eller fösa älgen framför sig under det att såten genomsöks. I motsats till drevjakt uppträder tryckarna tyst. Älgen kan då bli villrådig om förföljarnas antal och position och söka sig mot såtens kant där passkyttarna sitter. Om tryckarna bär vapen och fäller älg avgör säkerhetsmässiga förhållanden med terrängens topografi och hur jakten genomförs. Men med fördel sitter någon skytt i bakpass då framför allt gamla sluga tjurar kan smita ut den vägen.

Tryckjakt lämpar sig bra på mindre marker och ibland används även bandhund. En slags kombinationsjakt.

Lockjakt

I fjällen och de fjällnära skogarna finns en sunt avspänd hållning till jakten där en kombination av metoder är vanligt. Man blandar mellan spanings-, spårnings- och vaktjakt. Kompletterat med någon form av hundjakt där det passar och även lite udda varianter som lockjakt. Vanligen lockas med rösten, men trattar används som förstärkare.

Det menar Joakim Sveder som jagar i Norrbottens fjällnära vildmark. 

– Lockjakten funkar bäst under brunsten samt några veckor före och efteråt. Brunstens kulmen varierar från år till år, men det tidigaste som jag har fällt älg på lock är 11:e september och det senaste 26:e oktober.

– Vädret är viktigt och blåsigt är aldrig bra. Då hörs locket dåligt och man hör heller inte om älgen svarar. Dessutom sprids jägarens vittring så långt att man kanske aldrig får syn på älgen. Gamla kloka tjurar går nästan alltid upp i vind för att kolla. Ska du lura en storoxe gäller vindstilla och gärna någon minusgrad, säger han.

Är det vind bör man locka från en position med vinden över en öppen yta så att älgen blir synlig när den närmar sig.

– Locktekniskt börjar jag med några kontaktläten och väntar ungefär tio minuter. Så några nya kontaktläten följt av ett långt, utdraget brunstläte. Därpå ett nytt uppehåll i cirka en kvart och tre–fyra långa brunstläten igen. Får jag svar övergår jag till diskreta kontaktläten. Sluga tjurar som tvekar frestas med något sista brunstlock och så kan man skrapa med en torr pinne på en trädstam eller buske. Har tjuren ko i sällskap är en annan taktik att locka som en kalv för att dra kon närmare och få tjuren i följe. Håller man sig dold kan älgen komma nära. Som pinntjuren jag fällde på bara tio meters håll. Då är det ruggigt spännande in i det sista, berättar Joakim Sveder.

Hans fyra viktigaste råd vid lockjakt på älg är:

1. Sätt dig så att du lägger din vittring över en öppen yta.
2. Undvik stora öppna platser. En liten myr på 50 x 50 meter räcker bra. 
3. Om du får svar, bli inte ivrig och ”locka sönder” älgen. En försiktig tjur kan ta bortemot en timme på sig för att röra sig en kilometer.
4. Ha tålamod. 

Älgjakt med hund

Vad gäller älgjakt med hund finns det två huvudgrenar: löshundssjakt och ledhundsjakt. Den sistnämnda har länge spelat andrafiolen efter ståndhundsjakten med nordiska spetsar som grå- och jämthund. Till älghundarna räknas även hälleforshund, hedehund, vit älghund, svart älghund, karelsk björnhund samt lajkaraser av rysk härstamning. Utöver dessa gör sig stundom även norrbottenspets och finnspets bemärkta i älgskogen.

Ledhund

Anders Johansson i Svedje i Jämtland är ledhundsjägare och tillika jaktprovsdomare för ledhund.

– Här i Älvens jaktlag på 3 800 hektar inom Ovikens ÄSO kör vi både med lös- och ledhund. Det är omväxlande skog och fjäll där ledhund kommer till sin rätt. Hösten 2024 fällde vi sex vuxna och fyra kalvar. Varför ledhundsjakten har förlorat i popularitet är svårt att säga, men den ställer stora krav på hundföraren. Förare och hund ska funka ihop där hunden ska vara tyst och så lydig att den kan platsas i jaktens slutskede. Vanligaste felet på jaktprov är att ekipagen blir ivriga och skrämmer älgen innan de har fått skottchans. ”Is i magen” är ett krav och det är vad som gör ledhundsjakten så spännande, tycker jag, säger han.

En viss ökning ser vi dock i vargområden där man inte vill släppa och även där annat vilt stör. Som renflockar. Tidigare var ledhundsjakt det som gällde i älgglesa norrländska marker där man inte ville ”skrämma undan” de få älgar som man hade. Och så kan hundföraren styra jakten. Söka nya områden eller avbryta när situationen kräver. Metoden lämpar sig också på marker som är för små för att släppa löshund.

– På Svenska Älghundklubbens ledhunds-
prov har gråhund flest starter följd av svart älghund. Tillsammans står de för runt hälften av proven. Största bristen är väl egentligen att vi är väldigt få domare. Skulle fler anmäla sig till prov kan det bli problem med starterna, avslutar Anders Johansson.

Ståndhund

Löshundsjakten är något helt annat än den lågmälda ledhundsjakten. Och dessutom i underformerna ståndhundar och drivande hundar. Men ståndhund dominerar. Så till den grad att de flesta ser med skepsis på något annat än denna älgjaktens formel 1. 

Topphundar är guld värda och de som placerar sig på tävlingar som SM och NM åtnjuter anseende. Att äga en första klassens ståndhund, eller för den delen har förmånen av en sådan i jaktlaget, ses väl närmast som ovärderligt. 

Löshunden löser det mesta själv i ett flyfotat sök som på några minuter täcker mer mark än ett ledhundsekipage gör på en hel dag. Och hittas någon älg ger sig jakten tillkänna med ett klingande skall. En dimension tillförs alltså, den hörbara, musiken i skogen. 

Dock bara när älgen stannar eller sakta går undan, stånd eller gångstånd. Däremellan följer ståndhunden tyst efter och så kan jakten tydas. 

Under alla förhållanden har löshundsjakten ett extra mått av spänning. Kan en jaktdag börja bättre än med ett rungande skall en klar och stilla höstmorgon? 

Trots ståndhundsjaktens idé att hundföraren tar sig till skott då älgen har ställts, fälls de flesta av passkyttar då djuren går undan. Med mycket folk i skogen och visst ståhej föreligger sällan optimala förhållanden. 

Ostörd mark där hundföraren färdas med några få kamrater är bättre. Således är villkoren sällan på topp. Men nummer ett är den ändå, jakten med ståndhund.

Skalldrivande hund

Här och där förordas emellertid en annan typ av löshundsjakt, den med skalldrivande hundar. Vanligen korsningar av stövare och älghund, så kallade halvstövare. Halvstövarna var vanligare förr och ses ibland över axeln i ståndhundskretsar. Men i jaktlag där de ordinarie älghundarna har misslyckats hörs önskemål om att det är dags att släppa halvstövarna, ”så att det blir jakt av”. 

Johan Nylander i jämtländska Kälarne är halvstövarfrälst. 

– Av en slump. En kull fanns efter en jämthundstik och en stövare med lite allt möjligt i sig: hamilton, finne, ryss, amfox och walker. En salig blandning men jakten har gått bra. Även för min jaktkompis här i byn som också fick sig en valp ur kullen. Så nu har vi två halvstövare i vårt jaktlag, Björnåsen som det heter. En fin älgmark på 3 600 hektar, säger Johan Nylander och fortsätter:

– Aiko är 7 år nu. Han driver med skall som en stövare, men kan samtidigt ställa älgen som en ståndhund. Det gillas av passkyttarna som får mer ut av jakten. Det blir roligare att sitta på pass, helt enkelt. Söket är vitt och vägvinnande med en förmåga att få tag i älg även om det är lite glest om dem. Sett ur alla skyttars perspektiv vore kanske halvstövare bäst i många jaktlag.

Korsningar kan prestera bra även om de aldrig har satt sin tass på jaktprov. I ståndhundskretsar råder dock delade meningar om bastarder. Ett fenomen vid sidan av jaktprovens rättesnören. En bonnig allmogejakt om än den drar älg framför bössan.  

– Märkligt då att dessa hundar, liksom stövare, accepteras för björnjakt. Och det är väl därför som den här hundtypen väljs av vissa jägare som också jagar björn här i Norrland. Mitt råd till dem som ska köpa halvstövare är att kolla upp att föräldrarna jagar bra. Och så behöver man lite större mark om det ska vara någon vits, poängterar Johan Nylander.

Stöthund

En annan variant av älgjakt är den med kortdrivare eller stöthund. Vanligast på mindre marker eller såtar där förföljandet kan variera från någon minut till timmen. Som med halvstövare ger skallande hundar mer liv åt jakten, men vissa jobbar även tyst. En populär blandras i det här sammanhanget är gråwachtel, men även labbe, spaniel, vorsteh, terrier med flera raser förekommer. 

Det om detta om älgjakt med hund. Med gamla inbitna vanor kan också märkliga ”hybridmetoder” uppstå. Jag minns den frustrerade hundföraren som inte begrep varför jaktlaget envisades med att ha passen inne i såten, i stället för runt om som brukligt är. Någon vettig hundjakt blev det inte där man traskade kors och tvärs, klättrade i torn, laddade bössor, pratade i telefon och sörplade kaffe innan kopplet kunde strykas på en tåligt väntande jämte. Någon ändring var inte i sikte. Var och en hade sin plats. Densamma sedan tidernas grå gryning då posteringsjakt gällde på jaktmarken. 

Och så skulle det gunås fortsätta…