Vi tar kanadensare här och grå där borta. Ett 50-tal blir lagom, och så resten längre ut och bakom oss. Hur många har vi förresten?
– Så det räcker. 150 är lastade på släpkärran och några till i bilarna.
– Bra, men glöm inte en vaktpost längst ut i varje ände!
Röster i mörkret, säckar som frasar mot åkerstubben, plast som rasslar, plåt som klinkar, en fyrhjuling som brummar till. Jaktklädda figurer vankar av och an, ljuskäglor flackar, en hund svischar förbi. Det råder aktivitet på den slagna spannmålsåkern.
Horisonten i öster har redan en glödande bård och himlavalvets bleckblå kåpa ljusnar, inom en halvtimme ska bulvanerna vara på plats. De första gåsflockarna kan dra in redan i gryningen och då gäller det att vara beredd. Skyttarna i sina liggömslen ute bland lockfåglarna, och hundförarna med sina jyckar bakom döljande kamouflagenät i åkerkantens buskage.
Mest tid tar bulvanerna. Om man har många, och det har man som ivrig gåsjägare. De sätts ut efter ett visst mönster så att det ser naturligt ut. Och de ska stå blandat. Bulvaner med rak hals som verkar speja, de med nerböjt huvud som ser ut att beta och de som ligger ner och vilar sig. Varianterna är många i formgjuten plast där varje fjäder har rätt kulör. På håll ser de levande ut, förutom att de inte rör sig. Men för det finns också knep, ska det visa sig.
Rutinerat gäng
Det är ett rutinerat gäng som har strålat samman i södra Värmlands jordbruksmarker. Snart sitter vi redo i gömslet, Jakt & Jägares utsände med hundföraren Lars Böhn och jaktlabbarna Silas och Äster.
Hundarna är taggade och lyssnar och vädrar i vinden. En svagt förnimbar bris drar in från fågelsjön Norra Hyn, där gässen håller till i skydd av vass och bottenlös dy. Stora flockar som kan sätta lufthavet i svängning när de lättar mot skyn. Men ännu råder morgonfrid. Ännu vilar dagen i sin linda.
Då och då når oss enstaka kacklande strofer. Nära men fortfarande oåtkomliga ligger gässen en stund till nere i träskmarken. Men Lars är idel öra och, som hundarna, på hugget.
– Nu hörs det igen. Då har vi dem på vingarna snart, säger han spejande neråt sjön.
Han menar att det även kan komma fågel från andra håll.
– Betet på fälten här drar gäss från fler sjöar i närheten. Och ibland kommer de först.
Hur som helst blir det kanske senare i dag. Skumt som det är under ett lågt och mulet molntäcke. Det är stor skillnad mot en solklar dag när det blir ljust tidigt. Men klara dagar är jakten svårare, speciellt om vinden är svag. Då flyger gässen högre och verkar alltid se något misstänkt i bulvanbild och gömslen och drar vidare utom räckhåll. Speciellt de skygga grågässen.
Kanadagässen lättare lura
Kanadagässen däremot är vanligen inte så petnoga och kan ändå slå vid de konstgjorda fåglarna av plast. När gässen började öka för några decennier sedan var det mest kanadagäss och en förhållandevis lätt jakt. Men allt eftersom kom de grå i kapp och blev fler och jakten svårare. Att lura grågässen, våra inhemska fåglar, blev en ny utmaning som har fostrat skickliga jägare – entusiaster som har finslipat teknik och taktik under många dagar i fält. Som jaktlaget här.
Några kackel till hörs från sjön just som det börjar regna. Ett stilla disigt dugg som svävar mer än faller. På brittiska öarna där det regnar mycket kallas det för drizzle, en genomträngande fukt lika blöt som det låter.
Apropå brittiska namn har ägorna vi jagar på en säregen legend av flera. Gården heter Appertin, och sägnen gör gällande att munkar från Aberdeen slog sig ner och tog med sig hemortens namn. Men här fanns förstås folk långt innan dess. Redan på bronsåldern, när Vänerns vikar nådde ända upp till de skogsklädda uddarna som numer gränsar mot torrlagd odlingsmark.
Förvandlades till fågelsjö
Den naturliga landhöjningen fick extra skjuts för ett hundratal år sedan, i dåtidens utdikningsprojekt. Landskapet omdanades med höga mål om ökad jordbruksproduktion, och sjön Hyn förvandlades till en grund fågelsjö. Kvar finns i alla fall bronsåldersgravarna på de forna uddarna, där historiens vingslag numer blandas med gässens och ändernas och andra bevingade väsens.
Mer kackel hörs från vassarna vid sjön, lite mera nu och högre tycks det. Ett orostecken om varslande uppbrott. Efter en natt på vattnet är gässen hungriga och vill upp på land och beta. Energi behövs inför flytten söderut, det mesta är flyttfågel den här tiden. Hyns egna häckare har redan dragit i väg och lämnat plats för nya vågor vingburna flyttlass som väller in varje dag från nordligare områden.
Och så håller det på hela hösten tills de sista eftersläntrarna seglar vidare, just när vintern börjar nypa i fjäderdräkten och snön faller vit över åkerstubb och plogfåror. Men dit är det ännu en tid och några jakter till, förhoppningsvis.
Kackel igen. Mer och mer, högre och högre.
– Nu måste de lätta snart. Det har ju varit ljust en halvtimme, säger Lars och laddar hagelbocken med två färgglada patroner.
Hundförare till trots har han bössan med om det blir eftersök.
– Kan behövas någon gång, men mer sällan i öppen mark som här. Det syns var de fällda fåglarna dimper ner och hundarna apporterar snabbt även vingade gäss. Men här kommer ju en flock. Pass på!
Som väntat, men ändå överraskande, uppenbarar sig morgonens första gäss på himlen och Lasse duckar. Lågt sveper de in söderifrån strax ovanför trädkronorna. Storleken, vingslagens frekvens och det skorrande lätet avslöjar att det är grågäss. Vi hukar och gömmer oss lite extra medan flockens färd följs bakom gömslets maskor. Den fortsätter vidare på inslagen kurs, rakt mot skyttarna på åkern.
Så … Pang, pang-pang!
Ljungande smällar
Ett sammelsurium av ljungande smällar bryter ut ovanför plymer av tunn krutrök som dunstar till och försvinner. Några gäss viker ihop, tumlar runt och faller handlöst mot marken, medan resten av flocken kacklande avlägsnar sig i den riktning de flög.
– Två, tror det blev två.
– Skickar du hundarna?
– Ja, det verkar ju inte komma några fler just nu, svarar Lasse medan han tittar sig omkring.
Silas och Äster sitter lugnt kvar i gömslet med blicken mot fältet. Föredömligt stilla är de, men deras retrieversjälar är spända som bågsträngar för de vet vad som väntar. Bara husse säger det snart.
– Apport!
På givet kommando störtar de i väg och hittar vad de söker. Även om de fällda fåglarna ligger öppet på stubben är det förunderligt hur snabbt de lokaliseras. Vissa apportörer av yppersta klass verkar rentav kunna memorera var fjädervilt faller och hålla det i minnet. Fågel för fågel, vilket kan bli en hel del räknande, som vid duvjakt när man kanske väntar lite med att apportera.
Tas in direkt
Men gässen tas säkrast in direkt. Ligger någon med buken i vädret är det en varningssignal för inflygande artfränder som ofelbart viker undan. Det gäller att hålla undan på marken, för nya gäss kan snart segla in. Och som vore det en tanke hinner labbarna knappt lämna av förrän det åter är action i luftrummet.
– Goaarrk, goaarrk!
Grågäss igen. Fler den här gången och med samma bäring mot bulvanerna. Men de kommer högre, utan tendens att slå eller sänka flykten. Och så fortsätter de över och förbi. Dagens andra gåsflock passerar långt utom skotthåll, medan jaktlabradorerna spejande undrar varför inga skott hördes. Det hade ju varit roligt att bära gäss igen.
– Det kommer snart nya, säger Lars medan han stuvar undan de fällda fåglarna bakom gömslet.
– För det är med gässen som ketchupflaskan, förstår du. Har det väl lossnat kommer det gärna mycket på en gång.
Profetian är inte att betvivla, och bekräftas bara sekunder senare när en, nej två, månghövdade fylkingar kommer närmare från var sitt håll. Den ena med ett 50-tal fåglar vinklar dock över fältet i ny riktning, men den mindre fortsätter på inslagen kurs. Inte rakt mot skyttarna utan en bit vid sidan om, strax utom skotthåll. Bulvanerna tycks ändå ha gjort intryck, och efter en vid sväng kommer flocken tillbaka och sänker sig sakta i glidflykt på stela vingar.
– De slår, mumlar Lars lite för sig själv medan labbarna sträcker upp sig framför honom i gömslet.
Det blir en favorit i repris. Två grågäss dråsar ner och dunsar i backen för välriktade hagelkärvar, och två grågäss hämtas in av ivriga apportörer.
Jakten har börjat bra. Det verkar som att diset och regnet trycker ner fåglarnas flykt. Det blir bra för oss här nere på jordklotet. Men rått är det och fuktigt, och värst för skyttarna ute på fältet i sina halmtäckta liggömslen som blir allt annat än behagliga med drypande fukt som samlar sig i pölar.
Finurliga gömslen
Liggömslena är en säregen men finurlig uppfinning, hälften sovsäck hälften tält som kombinerar kamouflage med snabbt skytte. Det gäller bara att avvakta när gässen kommer och i sista stund inta sittande ställning, så att den svängbara ”saloondörren” slås upp. Sittande skytte kan dock kännas avigt och det gäller att träna tekniken, vilket nog har fått en och annan att undra vad de tokiga gåsjägarna gör på lerduvebanan. Man lär sig alltid något nytt.
Fler flockar syns på himlen. Morgonsträcket är i full gång och plog efter plog drar kacklande fram under regntunga skyar. Runt oss i olika riktningar men inga över vårt fält. För tillfället är de längre bort, kanske skrämda av skotten. Man förundras över hur denna varningssignal från fågel till fågel förmedlas. Men är det mycket gäss i luftrummet brukar det snart komma någon ny flock som inte har nåtts av budskapet.
Gässen dröjer, vätan kyler och kryper under skinnet. Allt är blött och immigt och rått, och utan action börjar stugvärmen därhemma locka. Kanske blir det inget mer, kanske är det dags att packa ihop. Då, när tvivlet börjar gnaga, kommer en ny flock. Inte mot oss, men lite närmare.
Det får skyttarna på åkern att prova en ny teknik. Ur ett av gömslena sticker plötsligt en meterlång pinne upp, på vilken en smal tygduk är uppspänd i vinkel. Det ser ut som en liten drake man lekte med som barn. Fast smalare, som de utsträckta vingarna på en gås. Pinnen viftas fram och tillbaka vilket ger illusionen av vingfladder, flagging som det heter. På långt håll ser det faktiskt ut så och det kan räcka för att ge de stela bulvanerna lite extra liv. Och det ser faktiskt ut att funka.
Flocken svänger av i en vid lov. De har lagt märke till bulvanerna och kommer närmare vilket utlöser nästa intränade knep, lockpiporna. Gåsimitationen är naturtrogen och ger snart svar.
– Goaarrk, goaarrk!
Hundratals fåglar
Det är en stor flock den här gången. Säkert ett hundratal fåglar och kacklet genljuder redan på håll. Men helt övertygade verkar de inte vara. Först efter en andra sväng kommer några på flanken så nära att morgonens tredje salvor avfyras.
Några dunsar och apporter senare har högen bakom vårt gömsle ökats på med tre gäss till, och mer står på tur. Den här gången dock av svårare natur. En vingskjuten fågel har seglat i väg och Lars får lämna gömslet för ett eftersök. Hundarna gör dock ett bra jobb. Efter bara några minuter kommer Silas bärande på en ännu levande grågås som snabbt avlivas. En sådan hund är guld värd.
Efter ytterligare väntan i gömslet börjar dock plogarna på himlen att tunna ut och regnet tilltar. Värst är det för skyttarna som nästan simmar i sina liggömslen på åkern. Allt oftare reser de sig och spanar mot ett tomt universum, och till slut finner vi för gott att avsluta vår jakt, denna regntunga dag i början av oktober.
