Strax bakom udden skymtar bäverhyddan fram. Tovig som kalufsen på ett gammalt skogstroll. Trots gryningens grådask ser vi den tydligt. En utbuktning av stranden belamrad av grenar och barkade björkstammar som lyser vitt mot torv och torkad dy. Fjolårslöv frasar under våra kängor. Det är minus och markfrost och klockan är halvfem.
– Här blir bra, vi ska inte göra om misstaget. Då kommer de inte ut i dag heller, viskar Marcus Svensson och tar försiktigt pass på behörigt avstånd från hyddan.
Misstaget var gårdagens obetänksamhet att gå för nära bävrarnas bo. Osäkra på läget råkade vi komma ner till ån just där det ligger och tabben var för sen att reparera. Förutom vittring är bävern observant på vibrationer i strandbanken, speciellt i närheten av hyddan. Och anas oråd går de inte ut. Ett dygn kan de ligga och trycka och är sedan extra försiktiga. Men förhoppningsvis inte allt för länge den här gången.
– Förr eller senare måste de ut och äta, vinterförrådet är väl slut nu. Det ligger halvgnagda pinnar borta vid matplatsen som säkert lockar om de inte vågar sig upp på land, säger Marcus medan han spejar av vattenbrynet i sitt kikarsikte.
Andra dygnet nu. Med bara några timmars slummer mitt på dagen och mörkaste natten börjar jakten ta på krafterna. Gryningen kommer tidigt så här en bit in i april och kvällarna börjar bli långa.
På bävern blir man aldrig klok
De som säger att bäverjakt är lätt har rätt, i vissa fall. Periodvis kan man ställa klockan efter de stora gnagarna, vilka helt synliga mumsar knoppar och kvist på sina favoritställen, till och med mitt på ljusa dagen. Andra gånger ligger allt öde. Trots att det är flera djur i kolonin syns inte någon till. De ligger inne och bidar sin tid i sitt trygga bo. På bävern blir man aldrig klok.
Hur som helst är det ganska gott om bävrar. I bäverbältet från Dalsland, upp över Värmland och vidare genom Dalarna, Hälsingland och en bit norröver. Landskap där vatten möter skog, och där bävern har dämt bäckar och åar sedan urminnes tider.
”Det ligger halvgnagda pinnar borta vid matplatsen som säkert lockar om de inte vågar sig upp på land, säger Marcus medan han spejar av vattenbrynet i sitt kikarsikte.”
Arten var visserligen utrotad en tid, men efter inplantering av nya bävrar på 1920-talet har det gått framåt. Så framåt att bävern har blivit till besvär i sin gnagande framfart. Till och med i tätbebyggda trakter där villaägare yrvaket undrat vem som har fällt träd under natten.
På landsbygden härjar de fritt, men när vägar svämmas över är måttet rågat. Här i ån har dyr reparation krävt nya vägtrummor. Om Marcus vill komma till skott är nog markägaren lika angelägen. Och ett halvt löfte har givits att jakten ska ge resultat.
När solen har krupit över horisonten och den trolska dagern definitivt skingrats, och det enda som vi har sett röra sig är några lekande gäddor, känns det inte meningsfullt att sitta kvar längre. Ibland spelar det ingen roll hur man än försöker. Och vi har ännu ett dygn på oss att vänta ut åns skygge byggmästare som knappast kan stanna inne i sin borg länge till. Marcus meddelar att vi tar nya tag i kväll, men funderar på en omgruppering.
– Jag tror att vi söker oss vidare efter ån och låter hyddan vila lite. Det finns ett dammsystem i en sidobäck från en sjö som rinner ner några kilometer uppströms. I vintras såg några rävjägare rikligt med fällen. Det kan vara värt ett försök.
En av de mest spännande jakterna
Mitt på dagen vaknar vi lite sega till mods i stugan. Kroppen känns stel, men efter en tallrik ägg och bacon och starkt kaffe kommer krafterna tillbaka. Vädret är strålande och vi tar med oss muggarna ut på farstutrappen. Marcus berättar mer om sin jakt, bäverjakten speciellt.
– Jag tog jägarexamen för några år sedan och kände att jakt var min grej. Att komma ut i naturen med bössan i hand och fokusera på något annat än jobbet. Mest blir det klövvilt av olika slag. Och bäver nu i vårtid. Den är en av de mest spännande jakterna och annorlunda genom att arten är knuten till vattenmiljön. Värmlands åar och sjöar är rena eldoradot. Jag åker gärna hit även om resan är lång från Malmö där jag bor numer. Men även här är jakten en utmaning. Jag gillar att få anstränga mig lite för att lyckas.
Utmaningen, nog finns den. Kampen för att lyckas. Och när det går vägen känns det bra. Liksom annat som gör jakten till vad den är.
”Den är en av de mest spännande jakterna och annorlunda genom att arten är knuten till vattenmiljön.”
Halv sju om kvällen sitter vi åter på pass. Överst i sluttningen på en smal dalsänka där en svart bäck slingrar fram. Det är skogens humussyror som ger färgen, men mest kanske den mörka bottnen som gåtfullt suger åt sig ljuset. Det är trolskt med mossbelupna klippblock lavklädda vresgranar i täta hult. I slänten ligger björkar, smala och tjocka kors och tvärs fällda för bäverns gnagande garnityr. Rävjägarna hade rätt om bäverstället.
Någon hydda har vi inte hittat. Däremot hålor i brinken vilka tycks vara sammanlänkade till ett system av botunnlar. Några mindre dammar finns också. Det mesta ser ganska nytt ut och några gnag är helt färska. Bävern har nog inte varit här så länge, några år kanske. Mycket björk står kvar.
Annars äter bävern ut sig med tiden. När inget längre finns att fälla kan dammarna inte underhållas och insamlingen av vinterfoder blir skral. I sjöar och större vattendrag hinner det bli återväxt på stränderna, men i mindre biotoper, som här med bara en bård av björk efter vattnet och enstaka aspar, kan betet till slut sina. Och då överger bävern området. Sådana öde dammar stöter man på ibland, och när dämmet rasar kvarstår en förändrad natur med torrträd, rotskott och frodig undervegetation som ger en gynnsam variation i naturen.
Grodor, fisk eller bäver?
Plötsligt slår några diskreta ringar ut på vattenytan, En vindil, kanske? Nej, knappast. Något rör sig i grådasket, just i kröken nedströms där en grund bukt sveper in i landtungan.
Marcus lägger an sitt vapen och en ekande knall mellan åns brinkar hänger i luften. För mitt inre ser jag bävern sjunka ihop med några klapprande slag av svansen som bekräftar att kulan har tagit rätt. Men något skott kommer inte, Marcus har inte ens osäkrat och sitter orörlig med studsaren på stativet framför sig. Vad har han egentligen i siktet?
– Grodor, ett helt gäng därinne som rumlar om. Inget storvilt precis, ler den nyss så taggade bäverjägaren och rätar på ryggen.
”Grodor, ett helt gäng därinne som rumlar om. Inget storvilt precis.”
Fisk i går, grodor i dag. Efter några dygn känns det nästan som ett hån. Varje händelse, missräkning såväl som framgång, är dock ett steg närmare bävern. Det gäller bara att envist nöta på och inte ge upp.
Men nu får det vara nog för i dag. Vi behöver vila oss och kraftsamla inför morgondagen – sista chansen för Marcus innan den värmländska bäversafarin är över för den här gången.
Innan vi kryper till kojs blir det taktiksnack runt köksbordet med kartor utbredda och idéer om hur jakten ska läggas upp. Bäver finns, och att vi inte har kommit till skott känns märkligt. Sidobäcken är klart intressant, men Marcus funderar på om en ny satsning vid hyddan är det säkraste kortet.
– Det är den största kolonin, och nu borde de vara i farten igen efter sin reträtt. Jag tror att vi gör ett försök i morgon bitti och ser till att vara tidigt ute. Sedan har vi sidobäcken som backup på kvällen.
Till slut kommer bävern
Morgonen blir kall. Sex minusgrader och en stjärnhimmel som speglar sig i bäverdammen. Extrarocken över axlarna känns bättre än på länge.
Passet är detsamma som senast, i slänten uppströms hyddan. Blir bävern synlig är det troligtvis här, men läget medger att osedd ta sig i skottläge till inloppet uppströms eller höljan nedanför.
Vi försjunker i tyst väntan medan orrtupparna borta på stormyren börjar bubbla. Markerna vaknar och mörkret skingras.
Så syns något i kröken nedanför dammen där gäddorna tumlade i går. Men inga våryra fiskar denna gång. I dunklet tar bävern form. Det på land övertunga djuret rultar upp med åns kalla vatten pärlande i pälsen och fortsätter sakta mot några kapade grenar en bit upp på stranden.
Marcus ser möjligheten att ta en ny position. Men just som studsaren ligger på stativet vänder bävern om och går oväntat ner mot ån igen. Inte skrämd utan mer som om den har konstaterat att grenarna är lite för långt bort och att vattenbrynet nog vore en säkrare matplats där det ändå finns pinnar att gnaga på.
Skillnaden är bara några meter, men om bävern stannar vet vi inte. Marcus måste bestämma sig innan djuret försvinner. Det enda skottläge han kommer att få är snart passé.
Halvt omsluten av åns mörka vatten, och utan tecken på att stanna, faller hårkorset på plats och avtryckaren kramas. Skottet klyver tystnaden som en åskknall. En vitskummande vattenkaskad slår upp likt ett omvänt vattenfall, vars nerregnande efterspel ringar ytan runt en ihopsjunken bäverkropp.
Stilla ligger den, och stilla förblir den tills Marcus går ner och väger villebrådet på känn.
– Ingen bjässe, men skaplig. Sjutton, arton kilo skulle jag tro, säger den enträgne bäverskytten, vars jaktglädje inte är att ta fel på efter det tredje dygnets spännande upplösning.
