Foto: Maria Östlin
Jakt

”I jaktlaget slipper jag vara Kändis-Kalle”

Kalle Moraeus är uppväxt med jägare omkring sig. Den egna jägarexamenskursen fick han i 25-årspresent av sina bröder. Platsen i jaktlaget ärvde han efter sin pappa. Där, med jaktkompisarna, kan han slappna av och vara sig själv.

Det senaste året har Kalle Moraeus haft mer fritid än någonsin. Det är inte självvalt.

– Pandemin har ju medfört att vi artister inte längre har något jobb att gå till, säger Kalle, och lutar sig tillbaka i den nedsuttna soffan.

Vi befinner oss på Orsa Hornberga gård, ett hotell och vandrarhem strax utanför Orsa. I samma veva som pandemin drog in över världen försvann Kalles alla bokningar, och han, precis som så många andra artister, stod utan försörjning. Så, när han och några vänner fick veta att Orsa Hornberga gård var till salu slog de till. 

Det är inte så långsökt som det låter. Om Kalle inte hade blivit artist, säger han, hade kock varit plan B. Han har alltid roats av matlagning. Och, eftersom Kalle är jägare, finns det så mycket vilt som möjligt på menyn. 

Hemma har vi ätit vilt så länge jag kan minnas, och det har fallit sig naturligt att jag lagar maten även här, säger Kalle.

”Alla” jagade

Han är uppväxt i en miljö där ”alla” runt omkring honom jagade. I hans nya bok Tjur på retur landar läsaren redan på första sidan i jaktlagets stuga i nordvästra Dalarna. Här, i det som Kalle beskriver som en ”trång och ganska skitig jaktstuga”, har han huserat flera veckor om året ända sedan han började jaga 1990. I år firar han alltså 31-årsjubileum som jägare. 

– Jag fick jägarexamenskursen i födelsedagspresent av bröderna. På min allra första jakt sköt jag en älg. Det glömmer jag aldrig, säger Kalle och skrattar. 

Sedan dess är han fast.

– Men med jakten kommer ett stort ansvar. När du har korn på ett djur, och ska bestämma om du ska trycka av eller inte … Plötsligt är du en person som ska bestämma om djuret framför dig ska dö eller få leva. Det är lika omvälvande varje gång.

Jakt innebär ansvar

Jakten innebär inte bara ett ansvar för liv eller död. Jakten är ju att vara del av något större, och dessutom nödvändig för att ekosystemet ska vara i balans. 

För Kalle är jakten mer än att bara skaffa kött till frysen. För honom är naturupplevelsen som jakten innebär en viktig del av själva jaktupplevelsen. 

– Jakten är ett sätt att leva, ett arv jag för vidare och här har jag ett sammanhang. Här är jag bara Kalle, och inte den där ”Kändis-Kalle”. För i jaktlagen är det väldigt jämlikt. Alla är med på samma villkor och man deltar utifrån sina förutsättningar för att laget ska fungera så bra som möjligt, säger Kalle, som ärvde platsen i jaktlaget efter sin pappa. 

Många av jaktkamraterna har han känt sedan han var liten pojke, något som innebär att han med årens lopp har sett hur
attityderna runt jakten har ändrats. Om det förr bara var jakten i sig som spelade roll, har själva omständigheterna runt jakten numera också blivit betydelsefulla.

– I farsans och hans kompisars lag, alltså det lag som jag senare fick gå med i, lade man inte krut på att till exempel äta gott. De flesta av gubbarna kom med matlådor som skulle räcka hela jaktveckan. Lådor som deras fruar hade gjort i ordning, minns Kalle.

Med i två jaktlag

I dag är han med i två jaktlag. Dels det jaktlag som han har varit medlem i sedan han tog jägarexamen, dels ett annat, som han gick med i för några år sedan. 

– Jag har jagat med gamgubbarna. När vi ”ungdomar” kom på tanken att koka upp lite vatten och diska tallrikarna efter några dagar i jaktkojan, då väckte det stor uppståndelse, säger Kalle och skrattar. 

För att inte tala om den gången då Kalles bror Olle drog i gång dammsugaren och började städa stugan där jaktlaget har huserat under alla år. 

– Nu är det en helt annan nivå i laget. Samma vaxduk ligger på bordet, men den är avtorkad. Vi äter på samma porslin, men det är diskat. Och ibland bakar kompisen en sockerkaka …

Roligare med mixat jaktlag

När Kalle började jaga för 30 år sedan var jakten fortfarande till stor del en manlig företeelse. I hans jaktlag fanns inga kvinnor och stämningen var grabbig och rå. 

I dag har en av döttrarna till ”gamgubbarna” tagit plats i jaktlaget. 

– Det är bra! Jag skulle önska att fler kvinnor började jaga. I laget söderut har vi fler kvinnor med. Det blir oftast både roligare och bättre när en mix av människor samlas, det gäller ju både kön och åldrar. 

För här, i jaktlaget, konstaterar Kalle, spelar det ingen roll vem man är till vardags och vilken bakgrund man har. I jaktkläderna ser alla likadana ut. Det enda som spelar någon roll är laget, och att var och en bidrar efter sin förmåga. 

Efter dagens jaktpass, när elden sprakar i kaminen och medlemmarna i jaktlaget trötta och avslappnade lutar sig tillbaka, finns det ofta tid för de där samtalen som man annars inte hamnar i. 

– Det här är ju människor som man har tillbringat en massa tid med under årens lopp. Vi har säkert tillbringat ett år sammanlagt i den där lilla kojan. Det blir lite som en andra familj. 

För Kalle är jakten en viktig del av livet. Ett välkommet avbrott från vardagen, då alla andra krav försvinner. Han har jagat i 30 år. Men det var först förra året han skaffade egen jakthund. 

Gullan en ny jaktkamrat

Även om jaktveckorna innebär tidiga morgnar och tidiga kvällar händer det att bröderna Moraeus tar fram fiolen och gitarren när det mörknar. 

– När vi spelar Dan Anderssons Helgdagskväll i timmerkojan … Då blir det så att gubbarna i jaktlaget måste ut och röka, trots att de inte ens röker. Du vet, rörda gubbar i grupp är inte att leka med, säger Kalle, och sjunger några toner, ändrar sig och sätter sedan på en låtlista där låten finns inspelad och låter tonerna strömma ut genom högtalarna.

Här, på Orsa Hornberga gård, är hundar självklart välkomna. När vi ses är det bara de två siberian husky-tikarna Grace och Estelle som vandrar runt i matsalen. Kalles gråhund Gullan är nämligen hos sin andra ägare och kommer först om några dagar. 

– Jag är född i en hundmiljö med jakthundar hemma. Min far var hunddomare och gjorde jämthunden till en egen ras här i Sverige. Jag har alltid velat ha hund, och för två år sedan kom min kompis Mats och jag på att vi skulle kunna ha delad vårdnad om en jakthund. 

Det var så Gullan kom in i Kalles liv. 

– Sedan Gullan kom in i mitt liv har jakten blivit ett ännu större intresse. Gullan har blivit både en familjemedlem och en jaktkamrat.