Det var 2020 som Girjasdomen meddelades av Högsta Domstolen, HD. Den klargjorde att Girjas sameby, som ligger i Lappland, har ensamrätt att förfoga över och upplåta småviltsjakt och fiske inom samebyns område ovanför odlingsgränsen. 

Domen har beskrivits som historisk, kallats tydlig och vägledande och mottagits som en stor framgång av det samiska samhället. Samtidigt har samiska företrädare påpekat att det handlar om ett avsteg från den vanliga gången – att rättsliga, och andra, avgöranden konsekvent har gått samerna emot under åtskilliga sekler.

Eric M Runesson är ordförande i Renmarkskommittén, som har fått regeringsuppdraget att utreda det samiska folkets rätt till jakt och fiske inom lappmarksgränsen. Han är även justitieråd, det vill säga HD-domare. Dessutom innehar han Svenska Akademiens stol nummer ett, en stol som historiskt ofta har varit öronmärkt just för en jurist.

Han jagar, men inte i fjällen. Mest blir det småvilt och fågel, men någon gång reser Eric M Runesson med vänner till Sörmland, Västmanland eller Uppland för klövviltsjakt. Girjasmålets vandring genom rättssystemet följde han på avstånd genom att läsa de domar som han senare skulle få skäl att studera ingående.

Mot honom har anförts jävsanklagelser som i sin vanligaste form bygger på att han är domare i HD, den högsta rättsinstans som meddelade Girjasdomen – men själv deltog han inte vid det tillfället.

– Det där är grundlöst. Den här typen av utredningar leds ofta av en domare som är ordförande, så det är inget speciellt med den här juridiktunga utredningen, säger Eric M Runesson.

Inte medling i traditionell mening

Under sin karriär har han profilerat sig som medlare och blivit känd för sin förmåga att få parter att landa i lösningar som alla kan acceptera. Men han värjer sig mot epitetet ”mästermedlare” när Jakt & Jägare föreslår det, säger att han tycker att det låter ganska löjligt.

Dessutom är han noggrann med att understryka att hans arbete i Renmarkskommittén inte handlar om medling i traditionell mening, även om sådana inslag finns med i uppdraget.

– Det är en statlig utredning men jag tar mig delvis an den som en medling, eftersom jag eftersträvar samförstånd i första hand och fokus på intressen och behov. Ofta åberopar folk en rättighet som ett medel för att nå ett mål. Jag tänker: ”Hur kan man lägga pussel så att alla får något?” Jag kan inte bedöma hur parterna ställer sig till att ge och ta, men jag kan öppna några vägar.

En sak säger han sig dock kunna bedöma bra, bättre än de flesta är underförstått – nämligen de juridiska utsikterna inför en rättslig strid mellan samebyar å ena sidan och staten å den andra. Detta förutsatt, påpekar han, att de principer som HD har uttalat i Girjasdomen kommer att tillämpas på det historiska material som Renmarkskommittén har tagit fram. Sammandrabbningen skulle gälla vem som har rätt till jakt och fiske på statlig mark inom den så kallade lappmarksgränsen. En konflikt kan dra ut på tiden, den kan medföra olika grad av bitterhet och eventuellt också något av god vilja och en åstundan att mötas. 

– Det är inte bara jag som bedömer att rättsläget är sådant att det lutar åt att samebyarna skulle ha en Girjasrätt, det har stöd från andra jurister. Det kan ta flera år. Men det kan också gå snabbt om staten medger talan och säger att samebyarna har bra på fötterna.

”Vad gör vi om alla samebyar har samma rätt som Girjas?”

Sedan säger Eric M Runesson:

– Vad gör vi om andra samebyar i Lappland har samma rätt som Girjas? En rätt som staten inte kan dra in. Det finns ett mantra om att alla har lika rätt till statlig mark, men så verkar det ju inte ligga till rent lagligt sett. Drar staten in samebyarnas rätt hamnar allt i domstol.

Frågan gäller också om samebyarna i Jämtland/Härjedalen och Dalarna delvis har liknande rätt i förhållande till staten som Girjas sameby har, något som Renmarkskommittén har berört i sitt arbete (sid 154, PM 41). I den sydliga fjällkedjan är förhållandena emellertid inte riktigt desamma som i norr. 

Eric M Runesson konstaterar att rättsläget som rullas upp i Girjasdomens efterdyningar är något extra avseende komplikationer – inte minst på grund av de många involverade och deras inbördes förhållanden. Förutom de renägande samer som vill stadfästa sin rätt till jakt och fiske finns alla samer som inte har någon sådan rätt att utgå från.

– Därtill kommer tornedalingar och ortsbor, som alla kanske har släkt som har levt i den aktuella trakten i många generationer.

Slutligen nämner Eric M Runesson de svenskar som bor långt från renbetesland, men ägnar sig åt fågel- och småviltsjakt i de aktuella områdena efter att ha löst statligt jaktkort.

– Man måste ta till sig detta och även frågan om vilka samebyar som har en Girjasrätt. Vi kan säga att det sannolikt inte finns samma rätt i Dalarna och Jämtland/Härjedalen som i Girjas. Men vår rättsliga bedömning kan vara felaktig och utfallet kan dessutom bero på hur parterna processar och vad som dyker upp. Men vår syn på grundlag och diskrimineringsförbud är vi säkra på.

Många konfliktytor

Vilka är de rättsliga och politiska alternativen framöver?
– Om man inte gör något alls kan det resultera i att ett flertal samebyar i Norrbotten stämmer staten och om de når framgång kommer de samebyarna att få samma rätt till jakt och fiske som Girjas sameby fick genom den omtalade domen i HD.

– Staten kan också vara proaktiv och försöka göra något. Antingen erkänner man Girjasrätten och då blir det en ovillkorad övergång av rätten till jakt och fiske till samebyarna, i princip samma resultat som om domstolarna fäller avgörandet. 

– Eller så hittar man en mellanform som alla mer eller mindre kan leva med. Det står i våra direktiv att andras rätt också ska beaktas, alltså alla som vistas i fjällen, alla som jagar och fiskar där. Men det förefaller inte så troligt att samebyarna kommer att låta det vara som det är nu.

Vilka är de tydligaste konfliktytorna som kommittén har identifierat?
– Frågan gäller hur anspråk att jaga och fiska ska tillgodoses på ett lagligt sätt och det finns många involverade, som samer utan rättigheter, i sammanhanget. Dessutom har vi tornedalingar och ortsbor som har bott i området under många generationer som inte säger att de tillhör någon samisk grupp. De tycker: ”Vi då, vad får vi?” 

– Ytterligare spelare har vi i form av jägare som inte är ortsbor, som kan bo långt från fjällen men vill jaga där. 

– I sammanhanget är det viktigt att påpeka att det inte bara är en fråga om företagsekonomi och pengar. Det handlar om den samiska kulturen, om att vidmakthålla den storslagna fjällmiljön som det finns forskning angående som visar att renarna har en stor positiv miljömässig betydelse. Det är en klar faktor. Slutligen har vi frågan om skog och mineraler och inte minst turismen. Kopplingen till det lokala näringslivet gör att vi också får ett kommunalt intresse. Allt påverkar. 

– Där har vi konfliktytorna. Det vi talar om är en ändlig och ömtålig resurs. En utgångspunkt är att renskötsel generellt ska skyddas.

En process för att kvalitetssäkra beslut

Du nämner samförståndslösningar och medling. Kan du berätta om din syn på medling?
– Ett problem är att det finns så många vanföreställningar om medling. Det borde betraktas som en process för att kvalitetssäkra beslut inför att ta saker till domstol. Det kan spara tid och pengar, ånger och ilska. Medlaren bestämmer inget, det gör parterna. Jag kan tycka att medling borde föregå alla stora och viktiga rättegångar. Inom vårt huvuduppdrag ska vi föreslå en ordning för tvistlösning, det kan till exempel vara medling.

Men kan det inte finnas fördelar med tydliga domstolsavgöranden att förhålla sig till?
– Om samebyarna i Lappland tycker att ”vi har den här rätten” och staten mot bättre vetande motsätter sig, då kommer samebyarna att driva frågan. Hur kommer man från samiskt håll att uppleva situationen då? Man kommer sannolikt inte att vara så samarbetsinriktad om man får framgång.

– Vi bör väl behandla människor som vi själva vill bli behandlade? Kommitténs arbete handlar om att bidra till att skapa normer och i det läget finns det ett politiskt val inbyggt i situationen. Antingen är lagstiftaren proaktiv och framåtlutad. Eller så gör man bara det som man måste och inte mer och låter det få bli som det blir.

Hur ser du på situationen med olika rättigheter inom den samiska befolkningen?
– Jag har någon gång uttryckt att det finns en risk för att det utvecklas ett samiskt A-lag och ett samiskt B-lag. Då syftar jag på de olika rättigheter som Girjasdomen ringar in. Det kan bli helt olika förutsättningar för samer i Lappland jämfört med Jämtland och Dalarna, och det ligger nära till hands att kalla det A- och B-lag. Sedan har vi skogssamebyar, åter med helt andra förutsättningar. Det vore nog bra om vi inte fick en allt för splittrad rättighetssituation och viltförvaltning.

Privata markägare uttrycker ibland oro för att bli av med rättigheter kopplade till jakt och fiske på sina fjällnära marker, har de skäl för det?
– Nej, inte alls. Vi ska titta på hur det ser ut för de statliga bolagen, men annan privat mark ligger inte inom direktiven. Det finns många andra saker som det finns större skäl att oroa sig för: krig och våld, klimatförändringar och att djur och växter försvinner, till exempel. 

”Lös in rätten mot en rättvis ersättning”

Solveig Larsson, förbundsordförande i Jägarnas Riksförbund, JRF, är själv boende i Umeå och vistas regelbundet i fjällmiljö. Hon har också suttit med i flera utredningar som har berört frågan om vem som har rätt till jakt och fiske ovan odlingsgränsen.

Under lång tid, tycker hon, har situationen präglats av att politikerna har blundat inför en stadigt växande problematik. I stället för att stifta lag har man överlåtit till domstolarna att med sin praxis avgöra vad som gäller, vilket har resulterat i dagens situation – präglad av ovisshet och hotande jätterättegångar.

– Renmarkskommittén tillsattes ju av den förra regeringen och ordföranden är en hög jurist. Det inger en känsla av att utredningen kommer att präglas av juridiskt tänkande kring praxis och befintliga lagar. Domstolarnas tolkning av praxis har också gått väldigt långt i att positivt särbehandla urbefolkning utifrån en internationell trend, säger Solveig Larsson.

I stället vill hon att riksdagens politiker bestämmer vad som ska gälla en gång för alla, att de sätter ner foten.

– Lagstiftarna har undvikit frågan i mer än 100 år med känt resultat. Man har inte tagit tag i problemet och människor, både renskötande samer, samer utan renar och andra som väldigt länge har bott i samma område har drabbats av det, säger hon och tillägger:

– Jag tycker att vi ska vara stolta över att vi i Sverige ändå har lyckats samsas hyfsat och att det finns en folkgrupp med en delvis traditionell och nomadiserande livsföring. De samer jag träffar är skickliga företagare som försöker driva verksamhet, tyvärr är de fångade i ett kulturkrig då folk tittar snett på dem och det är jättetråkigt. De senaste decennierna har det hårdnat, man pratar mindre med varandra.

Hur tror du att dragkampen om fjälljakten slutar?
– Det står skrivet i stjärnorna, det finns så många knutar att lösa. Ska till exempel samer som helt har lämnat renskötseln och inte bor kvar i området ha bättre rätt än andra? Och den dominerande renskötseln i dag utförs ju av samer som tvingades hit från Nordkalotten för 150 år sedan, ska de eller de som var här tidigare ha rätten?

– Ytterligare en reflexion är att jakt- och fiskerätten för samer inte finns i Finland, i Norge gäller den enbart småvilt men i Sverige enligt praxis också älg. Varför ska det vara så, då det står tydligt i rennäringslagen att man enbart får bedriva jakt efter småvilt i samband med renskötsel?

Och vilken lösning föreslår du och JRF?
– Slutsatsen för mig är att man bör lösa in rätten mot en rättvis ersättning och ge mer jämlik rätt för alla folkbokförda i områdena, de som har ansvar för den praktiska viltförvaltningen. Då skulle samerna ha en likvärdig rätt som alla andra i området. Man skulle kunna utvecklas tillsammans i stället för att som nu, utöver länsstyrelsernas upplåtelser, ha märkliga överenskommelser som leder till konflikter.

– Naturligtvis ska alla svenska medborgare utöver det ha möjlighet att nyttja jakt och fiske ovan odlingsgränsen, men med förtur för dem som är folkbokförda där.